Emma skickade in ett debattinlägg till Hippson i ämnet som ni kan läsa nedan:

"Jag träffade honom för första gången den 1 februari året han skulle fylla fem. För mig var det kärlek vid första ögonkastet, trots att han var liten, smal, byggd som ett genetiskt manipulerat rådjur, och det var typen av häst som aldrig gjorde väsen av sig, som varken hördes eller syntes. De allra flesta missade honom när de gick genom stallgången, om de inte tittade på härstamningen vill säga.  

Jag jobbade som beridare i ett stort stall i norra Tyskland, och han blev en av de hästar som ingick i min grupp av hästar som jag skulle utbilda och tävla, och som senare skulle säljas antingen på auktion eller privat. Alla kunder som kom på besök ville provrida min favorithäst på grund av hans härstamning. De flesta satt av efter tre språng, och ibland brydde de sig inte ens om att ta ett enda. De hoppade av och sa tack men nej tack. Ridbarheten var minst sagt usel, och kvalitén i språnget var inte heller mycket att hänga i julgran. Det som stod på stamtavlan hade inte mycket med den faktiska produkten att göra i detta skede.  

Ridbarheten var egentligen så nära ett hopplöst fall man kunde komma, förutom att han var snäll. Han varken stegrade eller bockade eller skenade i väg eller något annat dumt. Han var bara hemsk att rida. Munnen var konstant öppen. Tungan levde för det mesta sitt eget liv, och den var överallt där det till och med borde vara fysiskt omöjligt. Kroppshållningen liknade mest en giraff i fullt sken, och ungefär så kändes det att sitta på. Gas och broms fungerade bara vid tillfällen när man inte behövde dem, och jag vet inte hur många gånger jag tackade den som byggde anläggningen att det fanns väggar i ridhuset och staket till utebanan, så jag hade möjlighet att både bromsa och svänga ibland. Han kollades av hästtandläkaren två gånger på nio månader, bara för att utesluta att det var något fel där, men det fanns ingenting. Så det var bara att som ryttare syna sig själv i spegeln och tänka ”vad gör jag nu”. Det slutade med att jag gick till banken, lånade pengar, och köpte hästen för det var ingen annan som ville ha den. För någonstans kände och såg jag något som ingen annan såg.  

Då jag för många år sedan absolverat den tyska beridarutbildningen, där man fick utbildningsskalan inpräntad från morgon till kväll, insåg jag att svaret på frågan ”vad gör jag nu” inte bara är att gå till banken, låna pengar, köpa hästen och se glad ut; utan systematisk och envis grundridning med fokus på min sits och inverkan. Oavsett vad man skall ha hästen till, är grunden alltid där man bör börja. Och det är lika mycket min sits och inverkan i sadeln som tillhör grunden, som hästens utbildning efter utbildningsskalan. Tyvärr känns det som om ryttarna ofta glömmer bort sin egen inverkan när man som så ofta letar fel hos hästen.  

Så jag återgick till min häst med den svåra munnen och fortsatte med min utbildning. Men till och från uppstod alltid idéer som ”om jag provar ett annat bett går det nog bättre”. Så jag köpte bett. Jag provade det mesta – från hackamore till stång, från tungfelsbett till gummibett, utan att det blev någon egentlig skillnad. Egentligen hände samma sak varje gång jag provade ett nytt bett. Första dagen var överraskningseffekten. Man tänkte ”wow, nu har jag äntligen hittat nyckeln!” Andra dagen kändes det ”nja så där”, och tredje dagen var man tillbaka på ruta ett. Och så köpte jag ett nytt bett, allt i förhoppningen att detta skulle lösa mina problem.  

Inget bett i världen kan lösa alla dina problem. Självklart finns det bett som fungerar bättre eller sämre beroende på vad hästen föredrar, vad du som ryttare kan hantera, och vilken utbildningspunkt man utgår ifrån. Men till syvende och sist kommer man ändå tillbaka till fängelset utan att passera gå. Man tar genvägar för man är som ryttare för lat för att göra sitt jobb. Om man som ryttare gör sitt jobb korrekt räcker ett bett. Jag har 42 bett i en hink i sadelkammaren. Vad säger det om mig som ryttare? Jag har dessutom tre par gramantyglar, som sedan lång tid tillbaka hänger i ett hörn i sadelkammaren och samlar damm och blir stela. Jag tittar ibland på mina bett och mina gramantyglar och tänker att jag kanske borde sälja dem. Men de kan ju vara bra att ha någon gång. När denna gång kommer vet jag inte.  

För ett tag sedan var en kompis från Tyskland på besök hos mig i Sverige. Och naturligtvis ville hon åka med på tävling för att se om det är någon skillnad på svenska och tyska tävlingar. Efteråt frågade jag vad hon tyckte. Hennes svar var ”är det verkligen tillåtet hos er att man får rida på så många skarpa konstiga bett i så låga klasser?”. För diverse strykkappor är förbjudna åt alla håll och kanter, men vi som ryttare får trycka i nästan vad som helst i munnen på våra hästar trots att vi bara rider 1,20. I Tyskland finns det en tydlig beskrivning över vilka bett man får använda på unghästar, och på äldre hästar upp till 1,35-klasser. Över 1,35 blir det fritt fram. Jag kan se vart hon vill komma.  

Vad påverkar mest? Ett par små strykkappor med resår framtill i stället för på sidan, eller ett skarpt bett som man mest hittar på en körhäst men som av en ryttare används tillsammans med två nosgrimmor och två väldigt stumma händer? Och är inte två nosgrimmor och körbett ännu ett bevis på att man kanske borde se över sin grundridning? Måste man inte som ryttare varje gång man byter bett fråga sig själv anledningen till att man känner ett behov av att man måste byta? Om hästen springer i 300 km/h mot hindret och jag inte kan bromsa, borde jag kanske inte först fråga mig själv vad jag som ryttare gör uppe på ryggen som får hästen att reagera som den gör?  

Dessa frågor leder mig osökt tillbaka till svaret på mina andra frågor – grundridningen. Med bättre sits, inverkan och grundridning behöver vi inte 42 bett. Men å andra sidan måste ju ridsportsbutikerna tjäna pengar på oss ryttare. Och TR styr ju vad vi får och inte får använda. Och i nuläget får vi använda allt. Så snart kanske jag har 43 bett i sadelkammaren som jag kan titta på. Vem vet?! 

Och hästen som ingen ville ha förutom jag? Han går 1,40. Och om jag inte glömmer ögonen och hjärnan hemma i köket när jag åker på tävling kanske han till och med kan gå mer än 1,40, vi får se. Men tills dess filar jag på min sits, min inverkan och min grundridning. Och jag tittar på mina 42 bett, till ingen nytta."

Fotnot: Emmas häst är efter Baloubet du Rouet–Clarimo–Silvester.