Text: Natalie Lindholm
Foto: Mickey Thörnblad och Privat
  
27-åriga Katja Stensson har en cp-skada i högra hjärnhalvan. En funktionsnedsättning som ger henne sämre koordination, balans, styrka, finmotorik och känsel – med andra ord allt en ryttare kan tänkas behöva.
Det här har dock aldrig hindrat Katja från att rida. Hon satt i sadeln första gången som treåring, då på sjukgymnastens rekommendation, och fick sin första egna ponny sex år senare. Hästarna är inte bara en motionsform och ett stort intresse, de är dessutom en del i hennes dagliga rehabilitering. I sadeln känner sig Katja fri.
– Till vardags överbelastar jag dagligen min högra sida. Jag snedbelastar ryggen och bäckenet, och lever med konstant smärta, förklarar hon och fortsätter:
– Med min skada är allt en färskvara. Blir jag sjuk får jag börja om från noll.
  
Har svårt att hålla tyglarna
Att förklara för någon som inte har levt med sjukdomen själv är svårt.
– Tänk dig att du ska skala en potatis. Om du lär dig att skala potatisar kan du antagligen göra det lite snabbare nästa gång och efter det ännu kvickare. För mig är det en daglig koordinationsutmaning att hålla i potatisen med ena handen och att skala med den andra, säger Katja.
Som ryttare tar det längre tid för henne att lära in nya rörelser och varje dag är utmanande. Hennes dåliga känsel gör bland annat att Katja har svårt att hålla foten stabil i stigbygeln och att hålla i tygeln. Så att få hästarna att förstå vad hon vill är inte helt lätt.
– Det tog många timmar att komma på hur jag skulle göra för att min häst Ella skulle förstå vad jag var ute efter, exempelvis när jag bad om galoppombyten. Men när hon väl fattade grejen gick det snabbt att lära henne att byta i serier. Nu har vi bara de där svåra bytena i varje kvar att lära oss, ler Katja, som vägrar se sin funktionsnedsättning som ett hinder.
– Jag ser oftast möjligheterna och att det finns olika vägar till samma mål.
Det positiva Katja upplever med sin skada är att hon har utvecklat en väldigt bra kroppskontroll, som gör att hon snabbt känner av när hon har en dålig dag. Därmed vet hon när hon måste vara snäll mot sig själv, de dagarna blir det skrittjobb eller tömkörning med låga krav.
  
Hatade funktionsnedsättningen
Det kan låta självklart att Katja skulle satsa på paradressyr, men faktum är att tanken aldrig riktigt slog henne. I stället ville hon få vara som precis alla andra.
– Känslan av att vara ”normal” var en stor anledning till att jag tävlade i vanliga klasser. Jag hade inte accepterat mig själv, säger hon, och konstaterar att det var tufft att växa upp och hata sin funktionsnedsättning.
– Jag visste att jag var annorlunda men ville inte visa det, minns Katja.
För nio år sedan ändrades dock allt. Då träffade hon coachen Nina Fox Stark som hjälpte Katja att ta itu med självbilden.
– Det tog sju år innan Nina fick mig att börja acceptera och trivas med mig själv. Resan har varit tuff mentalt, men i dag ser jag tillbaka på den med glädje.
 
Mer nedsatt än hon hade trott
År 2017 kom Katja i kontakt med paralandslagsryttaren Carolin ”Carro” Rutberg, som sedan dess har blivit något av en mentor för henne.
– Första gången vi pratades vid kändes det som att hitta en person som verkligen förstår hur det är att kämpa i konstant motgång och i kraftig uppförsbacke, berättar hon.
Tack vare Carro tog Katja det slutgiltiga steget till att acceptera sig själv och genomföra klassningen för att få rida paradressyr.
– Det var först när jag i somras gick på en klassning för att få rida med hjälpmedel som jag fick ett kvitto på hur det stod till. Jag oroade mig för att jag kanske inte var 15 procent nedsatt i min kroppsfunktion, men testerna visade att jag i själva verket var hela 30 procent nedsatt!
Resultatet kom som en chock för Katja, men när hon hade hämtat sig visste hon att det bara var full fart framåt som gällde. Nu har hon inte bara möjlighet att tävla paradressyr, hon får också rida vanliga klasser med hjälpmedel för att hålla stigbyglar och tyglar på plats.
Klassningen gjorde dessutom att Katja bestämde sig för att verkligen satsa på paradressyren, nu hoppas hon rida Paralympics i Tokyo 2020.
– Vi ska mönstra till landslaget och för att kunna bli uttagna till internationella starter nästa år, berättar hon, och erkänner att framtidsdrömmarna är många.
Störst vore kanske att rida ett SM på Strömsholm för seniorer, men i dagsläget fokuserar Katja och hennes team på att hitta sponsorer som kan stötta hela vägen till Tokyo.
– Jag är väldigt tacksam över att jag har ett team bakom mig med min familj, proffsiga tränare och alla duktiga människor som alla ser till Ellas bästa.

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se