Text: Ida Röök
Foto: Privat och Anna Johannesson
  
Marléne Engström växte upp i stallet, hon började rida på ridskola utanför Jönköping när hon var liten och sedan hjälpte hon till i olika stall.
– Jag var som alla andra, cyklade till stallet efter skolan, hjälpte till med allt som skulle göras och red mycket på andras hästar, säger Marléne.
Som 14-åring fick hon sommarjobb på Smedhults ponnystuteri. En fantastisk skola för en vetgirig hästtjej, som varade ett par somrar.
– Min pappa gillade först inte tanken på att jag skulle bo i Skåne hela sommaren och jobba med hästar. Men sedan såg han förändringen på mig när jag kom hem igen, att jag hade vuxit som person. Så då var han nöjd, säger Marléne och skrattar åt minnena.
  
Köpte första egna hästen
Även om livet har tagit henne till olika platser har hon alltid haft hästarna nära.
– För mig har stallet varit en plats där jag kan hitta gemenskap och vänner, oavsett var jag har befunnit mig.
Efter att ha bott i Köpenhamn en period flyttade Marléne och hennes blivande make till Skåne, detta var på våren 2005. Det var också först då som Marléne köpte sin första egna häst.
– Belfast kom från ett galoppstall och han var riktigt fräsig att rida, han hoppade helt fantastiskt. Vi kämpade på under sommaren eftersom han tyckte att miljöombytet var riktigt spännande, säger Marléne.
  
Kände att något var väldigt fel
På hösten hände det som kom att förändra Marlénes liv för alltid. Hon och Belfast var med på en hoppträning. Det var i slutet på lektionen och Belfast var fortfarande pigg och busig.
– Tränaren bad mig göra övningen en avslutande gång. Efter det sista språnget gjorde Belfast ett krumbukthopp och jag flög av, rakt in i ridhussargen.
Marléne blev liggande på marken och fick de andra att ge henne telefonen.
– Jag ringde till min sambo, som då befann sig på jobb i Roskilde, och sa att jag skulle åka ambulans till sjukhus. Jag har hört det i efterhand också, men när något går så väldigt fel känner man det på sig. Hela min kropp hade liksom försvunnit ifrån mig.
  
Fick det tuffa beskedet direkt
Marléne hade säkerhetsväst på sig, men för just hennes skada gjorde den tyvärr ingen nytta.
– Jag förespråkar så klart att man alltid ska rida med väst, men för mig hjälpte den inte. Det berodde på hur jag landade och att jag fick en vridskada, säger hon.
Det blev ambulansfärd till sjukhuset i Lund, där de ganska direkt kunde konstatera att Marlénes bröstkotor hade klippt av ryggmärgen.
– De sa det direkt. Att jag aldrig skulle kunna gå mer, det var en jättechock så klart. Men samtidigt var vi nog väldigt betjänta av beskedet och att det var definitivt. Vi har aldrig behövt hoppas på en förbättring, utan fick veta tidigt att jag inte skulle kunna gå.
Efter några veckor på sjukhuset fick Marléne komma till en klinik utanför Höör, där det finns specialistvård för ryggmärgsskadade som behöver lång rehabilitering.
– Det var jobbigt att ta in att jag inte hade någon stabilitet i min bål, att jag inte skulle kunna gå var en sak. Ett liv i rullstol är det många som klarar av. Men med tanke på ridningen var det svårt för mig att förstå hur jag skulle klara mig utan att kunna balansera upp mig i bålen, säger Marléne.
  
I stallet kan man bara vara
Ganska direkt var hon, trots detta, helt insnöad på att hon skulle upp i sadeln igen.
– Med all respekt gentemot mina nära och kära som så klart var oroliga. De vet hur viktiga hästarna är för mig. De finns liksom i mitt DNA. Utan hästarna och stallet, och allt som hör till, är jag ingenting. Jag kan inte tänka mig ett liv utan hästar.
Marléne följde trots allt läkarnas restriktioner när det gällde att rida igen. Efter ett år kunde hon sitta upp.
– Jag tror inte att jag var så trevlig att umgås med under det där året, jag ville ju vara med hästarna och i stallet. Men jag försökte hänga på vänner så gott det gick, i stallet behöver man liksom inte prata om mig och att jag sitter i rullstol. Där bara är man med hästarna.
  
Specialtillverkad "rustning"
Första gången Marléne satt på en häst igen efter olyckan var på en ridskola. En liten ponny fick till en början hjälpa henne att ta sig runt i ridhuset.
– Det var förfärligt och nervöst men samtidigt fantastiskt. Jag visste ju hur det ska kännas när jag rider, men nu hade jag ingen aning. Min ridlärare sa till mig att det inte kommer att vara som innan, att jag måste börja om. Och så var det ju, helt klart. Men med den inställningen blev det enklare, jag var beredd att lära mig på nytt.
För att kunna sitta ordentligt på hästen behövde Marléne dock hjälp. Ett gäng ortopedtekniker jobbade mycket för att få till en sorts rustning som Marléne kunde ha på sig när hon red.
– Vi höll på i flera år med den där rustningen, ledorden har hela tiden varit att den ska stabilisera men samtidigt vara enkel att ta sig ur. Jag får ju inte sitta fast, sadeln är också specialgjord för att passa mig, säger Marléne.
  
Köpte en erfaren körhäst
En ridskolehäst var under den här tiden en stabil kompis för henne.
– Jag var tvungen att ha en lift för att ta mig upp och ja, det kräver ett lugnt temperament så klart.
När ridskolehästen blev lite till åren kände Marléne att det var dags att köpa en egen häst igen. Belfast, hoppkanonen som hon ramlade av, var såld sedan länge.
– Jag ville ha en dressyrhäst, ville sätta mål med min ridning igen och utvecklas.
Eftersom Marléne använder rösten mycket när hon rider var det någon som tipsade henne om att söka efter en körhäst.
– Jag hade lite fördomar och tänkte ”äsch, jag vill ju ha en riktig häst, ingen skogsmulle som drar stockar”. Haha, så fel jag hade.
Via fyrspannskusken Tomas Eriksson fick hon så köpa Leon. Men det var en lång process som krävdes innan de såg att det faktiskt fungerade.
– Tomas var superschysst på det sättet. Vi fick till och med låna Leon två veckor innan köpet gick igenom. Och första gången vi skulle träffa Leon var det jag i rullstol, en stor yvig hund, min man och min ridlärare som åkte dit. De flesta andra hästarna drog sig tillbaka när jag kom rullande, men inte Leon. Han sträckte nyfiket fram huvudet.
  
Eget sätt att kommunicera
En häst som Marléne ska kunna rida måste vara klok och resonabel.
– Leon har alltid accepterat allt, liften, min ”rustning” och min ibland lite oföljsamma ridning. Vi har hittat ett eget sätt att kommunicera på. Min huvudposition, mina axlar, händer och rösten är mina verktyg. Samtidigt är det väldigt svårt, för min ridning avspeglar sig direkt på Leon. Blir jag för stark i armar och händer blir han stark och springer på, säger Marléne.
I dag rider Marléne både på banan och i skogen.
– Men det tog flera år innan jag vågade galoppera, det är ju lite som att åka berg- och dalbana för mig liksom. Det är så mycket som ska stämma för att det ska kännas säkert och tryggt. På banan och i ridhus galopperar vi, men ute i naturen håller vi oss till att skritta. Jag har andra som rider ut honom och så tömkörs han också.
  
En jobbig process
Marléne köpte Leon med tanke på att en dag kunna tävla i paradressyr. Men det blev en lång resa för att nå målet. Eftersom Marléne har en specialsadel, och utrustning som håller henne på plats, var hon tvungen att söka dispens via Svenska ridsportförbundet.
– Det har varit en ganska jobbig process faktiskt. Först fick jag dispens för vanliga tävlingar, men inte för paradressyr. Sedan fick jag för paradressyr men förra året, 2018, fick jag den inte förnyad.
– De ansåg på Svenska ridsportförbundet att min sadel inte är godkänd enligt FEI, alltså om man rider internationellt. Men det hade varit okej att bevilja dispens tidigare. År 2019 fick jag dispensen tillbaka efter många om och men. Processen har gjort mig väldigt ledsen. Jag har ju bara velat göra lite starter på hemmaplan, komma ut och ha kul med Leon. Vi får se vad som händer när jag söker ny dispens för 2020, säger Marléne.
Hon gillar att träna målinriktat.
– Jag älskar att utmana mig själv. Att träna med mål och se vilket finlir jag kan komma vidare med. Och Leon är bara fantastisk, med "mamma" på ryggen sköter han sig alltid så otroligt bra.
    
Här kan du se Marléne rida med sin specialkonstruerade "rustning":