Text: Annelie Lundkvist
Foto: Daniel Ohlsson/TV4
  
Att prata med Sigrid Bergåkra är att få en dos glädje skickad på sig, direkt genom telefonen. Med värme i rösten och en stor positivitet i tonen berättar hon om sitt tuffa år – och hur det kommer sig att hon valde att lägga i en högre växel i stället för att ge upp. Som hon själv säger, hästtjejer är inte lätta att knäcka.
– Det har blivit ett mellanår i ridningen, men det har inte bara med inspelningen av programmet att göra, berättar Sigrid.
  
Bodelningen innebar en tuff smäll
Många blev förvånade när Sigrid släppte taget om sin fina hingst Bergåkras Amaranth, som ju köptes av Charlotte och Rasmus Haid Bondergaard efter sommaren. Det var dock inget beslut som Sigrid själv var tillfreds med.
– Försäljningen av honom och de andra unghästarna har att göra med min bodelning. Jag har varit gift för sex år sedan och detta slog hårt mot mig. Det var nära att vi förlorade släktgården och allt.
Detta är enda gången under samtalet som Sigrid för en kort stund låter nedstämd på rösten. Men hon hittar snabbt tillbaka till sin positiva inställning.
– Det har varit tuffa tider och det var inte långt ifrån att det knäckte mig. Det är en märklig känsla att gå från att vara otroligt ledsen och gråta till att bli lyckligt kär, konstaterar hon.
  
Teamet hemma på gården hjälpte till
Efter säsongens första program av Bonde söker fru vet tittarna att Sigrid blev en av de bönder som fick göra plats för sommargästerna där hemma. Något som på tv kan se enkelt ut för den oinsatte, men du som läser det här vet att det inte går att pausa hästlivet.
– Nej det går inte. Vi hade ett ganska omfattande möte med teamet jag har som stöttar oss i vanliga fall, när vi är på tävlingar eller av annan anledning åker bort. Vi lade upp en plan inför sommaren helt enkelt.
För hästarnas del betydde det att de fick gå i ett lugnare tempo, även om det fanns andra ryttare som kunde hjälpa till med ridningen.
– Resultatet av sommaren blev dock att vi inte var färdiga inför årets kvaltillfällen och missade både Falsterbo och nu aktuella Flyinge, berättar Sigrid.
Hur känns det att följa Breeders Trophy hemifrån?
– För oss är det som att inte fira påsken. Jag har varit på Flyinge varje år så länge jag kan minnas. Så vi sitter hemma och suktar vid datorn. Men även om det är en saknad så har det ju lett till en ny tid i mitt liv också.
  
Döttrarna tävlade sparsamt
Även döttrarna Cecilia, Emilia och Olivia har fått dra in på tävlingsstarterna under 2016. Och de starter som har gjorts har varit väl utvalda.
– Jag är så stolt över dem alla tre. De tjatar inte om nya skor eller mer smink, utan är tacksamma över att jag gör mitt bästa för att få dem till tävlingarna.
Starterna har gett utdelning, både Cecilia och Olivia har tagit SM-medaljer under året. Inför 2017 tar 15-åriga Cecilia klivet upp i en satsning mot att försöka nå young rider-landslaget, medan Emilia satsar på ponny- och childrendressyren.
– Och mitt yngsta yrväder Olivia, som tog SM-medaljer med sin B-ponny i både hoppning och dressyr, vill rida fälttävlan. Men hon är bara nio år så jag hoppas att hon kan vänta lite och få lite självbevarelsedrift först, skrattar Sigrid.
  
Fokuserar framåt mot 2017
Inför det kommande året tycker sig Sigrid ha funnit balans och en större trygghet i livet. Hon vet att ensam inte alltid är starkast, under året har hon fått stöttning från både kollegor och vänner.
– Jag kommer att fokusera på fem fina unghästar och döttrarna har fått lika stora delar ur tävlingsbudgeten att rida för. Vi siktar framåt, helt enkelt.
Men du fick sälja många av hästarna?
– Ja, men där blir jag så glad över att flera hästägare har gett mig och mina barn förtroendet att rida, utbilda och tävla deras hästar. Det betyder jättemycket för oss.
Så trots att Sigrid hade det tufft är hon ändå väldigt glad över att kollegan anmälde henne till TV4-programmet som, enligt henne själv, förändrade allt.
– Hon ville nog ha kvar oss här i Hälsingland när snön faller, skrattar Sigrid.

Annelie Eriksson

redaktion@hippson.se