Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
– Nu, en månad efter att den smittade hästen tillfrisknat och flyttats från gården till en egen isolering, kan vi äntligen pusta ut. Ingen av de andra 59 hästarna verkar ha smittats, säger Ulrika.
Det var i början av januari som en häst inköpt i Västmanlands län kom till Vågsjölunds gård. Efter något dygn blev hästen sjuk, först misstänkte man att den hade någon form av kolik. Men så togs ett test för att utesluta kvarka. Detta test var dessvärre positivt.
– Det blev ju panik i stallet. Alla ville säga sitt och vi kunde först inte riktigt bestämma oss för hur vi skulle göra med isolering och så vidare. Till slut fick jag och min sambo mandat från stallägaren att sköta allting. Det är nog en förutsättning att någon leder arbetet, bestämmer vad som ska göras och hur, när det här uppkommer i ett så stort stall, menar Ulrika Wendéus.
  
Hade erfarenhet
Ulrikas huvudsakliga sysselsättning är egentligen inte hästarna – men hon är aktiv tävlingsryttare, B-instruktör, C-tränare och nationell domare för islandshäst och har hållit på med hästar i hela sitt liv.
– När jag var 16 år jobbade jag hos en hingsthållare med ett 60-tal ston på fribetäckning. Då blev i princip alla hästar smittade med kvarka. Hela sommaren kämpade vi med de sjuka hästarna, det var variga bölder som sprack och extrema näsflöden. Den erfarenheten gjorde att jag visste exakt hur illa det kunde bli, säger hon.
Tillsammans med sambon Richard inledde Ulrika det intensiva arbetet med att stoppa smittan. Hon hade även god hjälp av distriktsveterinären samt av sin syster som också är veterinär, telefonen har dessutom gått varm till vänner med erfarenhet av kvarka.
– Det var skönt att ha sådana bra bollplank mitt i allt det här. Jag dubbelkollade allt med veterinären och de åtgärder som genomfördes var på hennes inrådan, säger Ulrika och fortsätter:
– Till att börja med blev det som sagt panik. Bara att fatta beslut om att isolera hästen som var sjuk tog lite tid. Många insåg inte allvaret. Det ifrågasattes mycket kring våra åtgärder. Men allt gjordes ju för att stoppa smittan.
  
Många fördelar
Åtgärderna var många. Hästen som var smittad flyttade ut i en egen lösdrift och hanterades helt enskilt av personer som inte rörde någon annan häst. De tre stallen delades in i olika riskzoner, varav det stall där den smittade hästen hade stått var det med högst smittorisk i.
– Vi har haft en stor fördel av att gården redan är uppdelad i enheter, med gott om utrymme emellan. Vi har lösdriftsflockar som går långt ifrån övriga hästar. Vi bestämde genast att de olika enheterna skulle fodras separat av olika personer för att undvika smittspridning. Vi ordnade fri tillgång på foder till de hästar som gick ute, för att så få personer som möjligt skulle vara inblandade i deras utfodring. Flera hästägare valde också att hantera sina hästar själva i möjligaste mån.
  
Jobbade dygnet runt
Även om bara en häst var smittad från början behandlades alla hästar på gården som möjliga smittbärare.
– Vi jobbade nästan dygnet runt för att sätta upp dubbla staket mellan hagarna, så att hästarna inte skulle kunna nosa på varandra. Vi byggde dessutom nya hagar för att inte hästar från de olika stallen skulle gå ihop. För att sätta upp staket i 15 minusgrader krävs långa elsladdar och ihärdiga borrmaskiner, berättar Ulrika och fortsätter:
– Genast fick vi också problem med att foderleverantörer inte ville köra fram till gården och med att våra gödselstackar inte blev tömda. Tränare avbokades och hovslagare informerades om läget. Vi hade kontakt med stallägare runt omkring, för information samt avstämning om ridvägar. Det är mycket logistik och många samtal för att få allt att rulla på så smidigt som möjligt. Och sedan var det ju mängder med regler kring hantering av hästarna.
  
Allt desinficerades
Desinfektion med hjälp av Virkon och handsprit sattes upp i anslutning till stalldörrarna. Så fort någon skulle hantera hästar, deras foder eller vatten fick han eller hon ta på sig gummihandskar. Alla skulle "virkona" sina skor innan de gick in eller ut ur stallet.
– Även ridhuset desinficerades, till och med nycklarna till våra sadelkammare fick bada i Virkon. För att inte tala om all information som skulle ut löpande till alla hästägare. Det var ett helt otroligt omfattande arbete som drog i gång.
Tack vare de snabba åtgärderna kunde stallgänget stoppa smittan. Flera hästar som ansågs vara i riskzonen för att smittas har det tagits prover på som har visat sig vara negativa.
– Det känns inte riktigt som att man vågar pusta ut, men det verkar som att vi har klarat oss. Tänk om alla 60 hästar drabbats av kvarka. Det hade tagit månader innan verksamheten kunde fungera som vanligt i vårt stall. Och ingen vet om hästar hade fått bestående men eller till och med hade dött av sjukdomen, säger Ulrika och fortsätter:
– Trots att vi drabbats så lindrigt och under så kort tid blir man ändå varse hur utsatt man blir i ett sådant här läge. Mina tankar går till alla de stall som får flera insjuknade hästar, måste ställa in verksamhet och kanske blir isolerade i månader upp till år. Vi hade tur i oturen som direkt visste källan till kvarkan och kunde isolera den insjuknade ponnyn. Hon hade inte hunnit ha närkontakt med andra hästar mer än med boxgrannarna, då hon hade gått i en egen paddock.
  
Hårt slit
Ulrika är glad över att hon och hennes sambo har kunnat bidra med sin tid och sitt engagemang. Men den senaste tiden har varit extremt tuff.
– Jag och Richard har försummat både jobb och barn för att jobba med detta. Det har varit minst sagt hårt slit, men det är ju värt det nu när vi kan konstatera att bara en av 60 hästar insjuknade.
Ulrika vill gärna tipsa andra om hur man ska agera när smittan är ett faktum.
– Jag tror att det är viktigt att utse en eller två personer som är ansvariga för vilka åtgärder som ska göras. Och dessa två personer måste kunna sätta ner foten och säga att ”så här gör vi”. Självklart bör man också upprätta en god kontakt med veterinär för stöd i sitt arbete, säger hon.
Hästmänniskor har många åsikter om än det ena och än det andra. Så visst har det varit tuffa diskussioner med en del hästägare. Ulrika påminner också om vikten av att nya hästar placeras separat under den första tiden i ett nytt stall, och att hästar som är ute på aktiviteter och stallas upp på främmande platser hålls separerade från gårdens hemmahästar när de kommer tillbaka. Då bör man också vara extra noga med att kolla temperatur och allmäntillstånd.
– Är du ute och går kurs eller tävlar, undvik kontakt med andra hästar. Låt inte andra klappa din häst, säger Ulrika.