Text & foto: Anki Yngve
   
Lars Roepstorff inledde med en kort introduktion till träningsfysiologi. Han påpekar att en vältränad häst har nästan dubbelt så bra syreupptagningsförmåga som en vältränad människa. Med andra ord är hästar betydligt mycket bättre lämpade än oss att springa långt utan att få mjölksyra i musklerna. Alltså har de bättre aerob kapacitet, det vill säga kondition. 
- När det gäller träning av hästar ska man komma ihåg att det ställs otroligt olika krav beroende på vad hästen ska hålla på med. Det går inte att jämföra travtävling eller kapplöpningsgalopp med dressyr- eller hoppträning. På dressyr- och hoppsidan tränar vi oftast hästarna för lite i dag, medan exempelvis travhästar ofta tränas för hårt. Det är två olika planeter, säger Lars.
Pulsen hos en häst varierar normalt mellan 25-30 slag/minut (vila) till 240-250 slag per minut (maxpuls). 
- En vältränad travhäst har en mjölksyratröskel runt 180 till 200 slag per minut. När vi har mätt pulsen på skolhästarna på Strömsholm under ett vanligt ridpass hamnar de sällan över 120-140 slag per minut. För att ridhästen ska komma upp högre i puls krävs nästan 1,50-hoppning, berättar Lars, för att illustrera att våra "vanliga" hästar faktiskt inte går speciellt hårt.
Här tar han även upp en av sina käpphästar - vikten av variation. För att hästen ska stärka sin kropp utan att få förslitningar är det viktigt att den får varierande träning. Det gäller allt från underlag till intensitet, övningar och betsling. En annan viktig bit är att ge hästen mikropauser under varje pass.
 
Gladare av omväxling
Pether Markne poängterar att variationen inte bara är viktig för hållbarhetens skull. 
- Inställningen till arbete påverkas av att hästen får göra ett varierande jobb, den ska ju vilja arbeta och tycka att det är kul. 
Han berättar att de hemma på Arphus Gård brukar lägga upp inlärningen så att de kör ett träningspass dag ett och sedan kör en repris dag två, där de tränar på samma sak men under ett lite kortare pass. När det kortare passet är över rider de ofta ut en stund, kanske rider de i backe eller liknande för att få variation. Dag tre får hästarna antingen skritta ut ett par gånger eller longeras med lång hals, gärna över lite låga hinder.
- Fast för mycket variation är inte heller bra. Du måste hitta ett träningssystem där hästen känner igen sig och känner sig trygg, påpekar han. 
Själv befinner sig Pether Markne både i hopp- och i dressyrvärlden. Han menar att en hopphäst automatiskt får lite mer varierande träning, medan en dressyrhäst lätt kan bli som en "långlöpande taxibil" som går varv efter varv runt banan. 
- Det gäller att inte tappa löphuvudet i dressyrhästen. Gasa på ordentligt på en långsida då och då, så att hästen förstår att den kan få springa framåt.
 
För bra hästar i dag
Lars säger lite provocerande att det är uppfödarnas fel att vi i dag verkar ha sämre hållbarhet på hästarna.
- De har tagit fram för bra, naturbegåvade hästar. Det gör att vi knappt behöver träna hästen för att få resultat. Den gamla Lansiär-hästen var man tvungen att hoppa 2000 språng på 60 centimeter innan man åkte på tävling, annars slog man ihjäl sig, säger han med glimten i ögat. 
Med andra ord behöver vi ge de begåvade hästarna mer och varierande hållbarhetsträning. 
- Försvarets treåriga remonter gick förr i tiden dressyr en dag, dagen efter fick de ett skrittpass, nästa dag gällde några varv på galoppbanan, de hoppade terränghinder och så vidare. Unghästarna var schemalagda varje dag och fick verkligen allsidig träning, fortsätter Lars.
Han berättar att man inte ska tro att man tränar hästens kondition nämnvärt under ett vanligt pass på ridbanan.
- För att förbättra konditionen behöver hästen komma upp i en puls nära 200. Det är väldigt sällan vi rider så fort på en hopp- eller dressyrhäst, tyvärr! Det är inte farligt att rida fort, så länge man inte gör det länge och på dåligt underlag. Intervallträning är jättebra, men hästen måste tränas upp successivt.
 
Skrittmaskinen - ett surrogat
Så till de alternativa träningsmetoderna. Pether Markne har inget emot skrittmaskiner, men han har ingen själv.
- Det är bra att hästarna får röra på sig. Men våra handskrittas. 
Lars menar att skrittmaskinen i första hand är ett surrogat för annan skrittmotion, för den som inte hinner gå med eller sitta på sin häst. Skritta behöver hästen göra bland annat för hovmekanismens skull.
- Underlaget i skrittmaskinen måste givetvis vara bra. Men jag tror inte att man ska överdriva en eventuell förslitningsrisk. Så länge hästen bara skrittar och travar långsamt är det inte skadligt för den att gå på volt, säger han.
Skrittmaskinen är nära besläktad med skrittbandet, Lars menar att man inte kan se någon större biomekanisk skillnad mellan de båda träningsmetoderna. 
- Skillnaden kommer om man har ett skrittband under vatten eller med lutning, då blir det mer belastning. Men med vatten är det mer ett rehabiliteringsredskap än ett träningsredskap, säger Lars.
Pether ger sin syn på saken:
- Jag är lite gammalmodig och har inga maskiner själv. Men jag känner många som har det och som tycker att det funkar jättebra, säger han. 
En möjlig skillnad med ett skrittband är att gummit gör att hovens uppbromsning vid landningen blir kraftigare.
- Men det är precis som vid "roadwork" på asfalt, vid låg hastighet kan detta stimulera och stärka vävnaderna. Eftersom hästen bara skrittar på bandet ska det inte vara någon fara, säger Lars.
 
Tömkörning och longering
Nästa träningsmetod som de båda experterna diskuterar är tömkörning respektive longering.
- Jag tömkör inte eftersom jag inte tycker att jag kan det så bra. Tömkörning är precis som ridningen en konst. I stället longerar jag hästarna. Syftet med det är att de ska få arbeta i riktigt låg form utan vikt på ryggen. Och jag har dem nerspända, inte inspända. De ska gå med lång hals så att de kan använda sina magmuskler, säger Pether.
Enligt Lars kan man inte säga att tömkörning eller longering i sig är bättre eller sämre än ridning. Det är HUR det görs som avgör, även om variation som sagt är bra. 
- Om hästen är mentalt avspänd och fysiskt välkoordinerad fungerar det alldeles utmärkt att longera eller tömköra, säger han. 
Lars får en fråga om det inte är farligt att longera, i och med att hästen snedbelastas när den går på volt. Han ger lugnande besked.
- Så länge man inte longerar i höga tempon är det inte farligt. Folk som generaliserande säger att man aldrig får använda sig av små volter eller hårt underlag har inte förstått hur biologin fungerar. Belastning i lagom dos stärker, men det får inte bli överbelastning. 
Viktigast av allt är enligt Pether att man anpassar träningen efter den individuella hästen.
- Vi har 20 hästar i stallet, några är lite långsammare och några är nästan för heta. De som drar benen efter sig får man reaktionsträna. Träna efter hästens sätt att vara! tipsar han.
Slutligen får Lars en fråga om hur tidigt och hur mycket man kan träna unghästen. 
- Först och främst ska vi se till att den unga hästen från början får röra sig fritt på stora ytor, de första åren är väldigt viktiga. Jag tycker att man kan sadeltämja hästen redan när den är ett och ett halvt till två år gammal. Sedan tränar man upp den väldigt långsamt och succesivt.