Gästbloggen
DEC
25

"Samarbetsavtalet som stalledräng har upphört"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annonsören Daniel har, precis som många andra pojkvänner, fått en inblick i ridsportens värld. När förhållandet tog slut behövdes inte längre stalljackan från Kingsland. Annonsen, som publicerades på Blocket.se, har fått stor spridning i sociala medier. Hippson har fått tillåtelse att publicera den träffsäkra texten - även om jackan ännu inte är såld.


"Säljer en herrjacka från Kingsland i storlek XL, efter att samarbetsavtalet som stalledräng åt tidigare hästintresserad flickvän tack och lov har upphört.

Jackan är obetydligt använd, i nära nyskick och passar perfekt till att ha på sig när du ska få skäll för att du gör saker för fort, för sakta, att du gör dem överhuvudtaget eller för att du inte gör dem alls. I nödfall är den även lämplig vid tillfällen när du ska tömma skottkärror, bära vatten eller bara ska halvspringa bredvid efter att prinsessan har suttit upp.
Dock kan du behöva ta av dig den efter ett tag, speciellt när du ska börja kånka på grejer åt din nyfunna kärlek igen, eller när du gjort så mycket fel att du bara ska stå långt borta och och titta på. Då är den faktiskt förvånansvärt varm för att vara en höst-/vårjacka.

Är du fortfarande osäker så kan jag garantera dig att den gör sig som bäst vid tillfällen när du får ta semester mitt i veckan, gå upp kvart i läggdags, åka femtioelva mil, stå bredvid i nollgradigt väder när det regnar småspik, titta på när hästen vägrar ut sig, njuta i den när du tar emot hennes högljudda kärleksförklaringar om vad det är som gått fel och varför det ändå på något sätt beror på dig...
När du därefter försöker truga i henne något att äta för att försöka få till något som åtminstone liknar en dödsryckning i hennes sedan länge bottenförankrade blodsockernivå, tro mig, det är då du vill ha den här jackan på dig!
Så, är du en nykär kille som vill försöka smälta in som staketkusk eller läktartränare i den fullständigt oförståbara hästbranschen för den oinvigde, så finns det inte mycket att tveka på.

Jackan passar helt ok den som är cirka 180-190 centimeter lång och väger runt 80-90 kilo, det är i alla fall min uppskattning som är 184 centimeter/80 kilo själv. Är du mer korpulent än så är det nog inget problem trots allt, dels för att jackan är ganska rymlig i kroppen, dels för att ditt kommande magsår kommer snabbare än du spiller julmat på finaste gå-bort-klädseln.

Nypriset på jackan verkar ligga på cirka 1500 kronor. Men eftersom det snart är jul så är den din för 800 kronor. Självklart kan den skickas mot tillägg.

Byten och nya avtalsförslag undanbedes."


Läst 69415 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24

Brukar du fråga hovslagaren om ryggvärk?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Per Wilhelm, hovslagare och grundare av Svehov.se – ett register för Sveriges hovslagare – har beskrivit sin och sina kollegors vardag på ett målande sätt. Med hans godkännande publicerar vi texten.


Hovslagare är ett segt släkte, som älskar sitt jobb.
Foto: Dollar Photo Club 


"Ärren på mina fingrar påminner mig om söm som jag var för långsam att böja och klippa av. En valack med attityd gav mig en spark på ett ställe där det fortfarande gör ont när jag hostar.

Tånageln på min vänstra fot är borta, den blev stampad av en ponny som heter Jack, en belgare vid namn Billy och en arab som heter Missy. Till slut gav den upp och växte aldrig mer ut.

Min tumme har en blodblåsa stor som en tia, min hammare hinner inte med att parera alla ryck och slag av otämjda hästar. Nej, det handlar inte om modernt punkmode, det är inte därför min tumme är blå.

Armbågen och axeln värker, det finns likheter mellan kallt stål och helvete. Handleder och fingrar är ömma och stela, det blir inte bättre när verktygen håller -20 grader.
Har du sett det mörka strecket på min underarm? En glödande hästsko kan ställa till med det.

Ponnyn var inte stor och han sparkade inte hårt, men det gjorde så att mitt högra knä blev ostödbart. Ringandet från städet av alla riktade skor har förstört mina trumhinnor, så när jag inte svarar på tilltal hör jag dig helt enkelt inte.

Men jag hör dig nu och jag kan inte sluta skratta när du frågar: 
FÅR DU ALDRIG ONT I RYGGEN? :-)"


Läst 64159 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
22

Gästbloggen: "En hästskötare klarar allt"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Alexandra Gran har rest många mil i lastbilen tillsammans med Stephanie Holméns hästar. Hemmaplan har varit Grevlundagården i Skåne, men nu lämnar hon jobbet för nya äventyr – om än ofrivilligt. Hon ger sig ut på jakt efter ett "vanligt jobb", det ska väl inte vara så svårt?


  
"Som de flesta säkert redan har läst så kommer jag tyvärr vara tvungen att ta en paus från mitt jobb, på grund av personliga skäl. Inget som är självvalt, men ibland kan man inte göra allt man vill. Älskar mitt jobb med de här fantastiska hästarna, Steffi som är så otroligt begåvad och målinriktad, Grevlunda som är så vackert, arbetskollegorna som är roliga att jobba med, lägenheten jag trivs så bra i, men också mina förstående och omtänksamma chefer.

Nu hoppas jag bara att vi hittar en ersättare som bryr sig om hästarna och har förståelse för vad jobbet går ut på; hästarna går före allt.
Det är inget jobb där man har tid till en egen häst, det är ett jobb som går ut på att ansvara för tävlingshästarna, se till att packningen blir gjord, att vaccineringar och veterinärbesök blir fixade, att hovarna blir skodda i rätt tid utan att krocka med tävlingar, klippa var och varannan dag fast man bara är hemma nån dag per vecka.
  
Åka från den ena tävlingen till den andra, från stora till små, hinna med att sköta hästarna hemma samtidigt som man ska packa om, gärna ge dom andra en hjälpande hand där emellan också. Komma till en tävling och våga säga till att "ursäkta, men min hingst kan faktiskt inte stå i den tilldelande boxen", våga stå på sig på en framhoppning med sura italienare eller läskiga ryssar, hinna få ut 5-6 hästar 2-3 ggr/dag på en tävling när allt går i ett. Få det att fungera på en endagars där det är 5-10 hästar mellan de 5 man har med sig.

Allt det där organiserandet som ska skötas, inte bara hästarna. Tror inte många inser att groomjobbet består av så mycket mer än att åka på tävling, borsta lite, fläta lite och sen gå till banan. När man väl kommer in i det inser man hur lite man kan, hur mycket man kan lära. Om man vill, vill säga.

De som vågar stanna kvar i den här världen efter sitt första hästjobb kommer kunna få vilket jobb de än vill ha. Vilken hästskötare klarar inte av att hitta den felande proppen på en lastbil, vända en lastbil i en återvändsgränd, hitta till en tävling mitt ute i ingenstans, laga allt möjligt konstigt, köra traktor, lyfta tunga saker, vara serviceminded utöver det vanliga, organisera osv, osv.
  
Kan bara citera en groomvän "Den som inte anställer en fd groom är korkad, en groom kan allt. Skulle det vara något den inte kan ännu, så lär den sig det snabbt".

Är väldigt ledsen över att behöva ta en paus, men förhoppningsvis kan jag hålla det till bara en paus och inget slutgiltigt avslut. Trivs så bra med att alltid vara iväg, organisera, planera, mysa med mina hästar."

/Alexandra 


Läst 60854 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Veckan som försvann.

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.

Hej från Brewster!

Den här veckan som jag hade äran och glädjen att gästblogga här hos er på Hippson, ilade verkligen iväg med rekordfart. Det har varit hemskt roligt. Jag tänker dock inte sticka under stol med att det också har varit jobbigt. Naturligtvis försöker jag alltid lägga ut intressanta inlägg på min egen blogg, men eftersom jag uppdaterar den närapå dagligen, kan ju inte varje inlägg vara Pulitzer prize material. Här hade jag bara sju dagar och ville förstås bjuda på intressant läsning varje dag.

Ni fick en liten inblick i vårt ridskoleliv här i lilla Brewster. Nu ser ju en typisk vecka inte riktigt ut så som den jag beskrev. Det är ju inte varje vecka vi rider för Joe Fargis, gör bra ifrån oss på tävlingar, säljer ponnyer eller hälsar på McLain Ward. Vardag är vardag, på vilken sida av Atlanten man än befinner sig. Ridskolelivet tuffar på, går sin gilla gång med träning inför tävlingar, hästar som kommer och går och föräldrar med iskalla tår på ridhusläktaren.

Det är precis det jag försöker skildra i min egen blogg, Ponnymammaiusa.blogspot.com. Ursäkta mig så mycket men länkandet ville inte samarbeta med mig av någon anledning, men det är ju inte så svårt att knacka in bloggadressen om ni vill följa mig. 

Jag vill hitta guldkornen varje dag och beskriva dem med värme och humor. Det kan vara företeelser som jag är helt främmande för eller kommer ihåg annorlunda från min tid i stallet i Sverige. Jag ser ofta saker från en annan synvinkel när jag skriver om dem. Och tillbringar man tillräckligt med tid med hästar så händer det alltid något. Lägg till alla ungar i stallet, fem hundar, en get och en högljudd åsna - ja då finns materialet där om man bara stannar upp och lyssnar ibland.

Så nu önskar jag, Dottern och Milla er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

/Kajsa E


Läst 56252 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
16

Måndagslunch med Karin. Hon som flyger Tinnes hästar.

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.


Hallå!

På måndagarna har hästarna ledigt. De flesta stall med tränare är stängda på måndagarna. Det passar särskilt bra om det har varit tävlingar under helgen. Vila för alla. Alltså var det inte så mycket att göra i stallet för mig. Då passade jag på att träffa min kompis Karin på lunch.

På något sätt finner vi svenskar varandra. Karin träffade jag genom en svensk kompis (som jag lärde känna på Svenska skolan) vars arkitekt är vän med Karins chef. Och på den vägen blev det.

Karin arbetar för Dutta Corp. Deras specialitet är hästtransport per flygplan. Så nu när vintersäsongen i Wellington (Florida) börjar för kända namn som Tinne Vilhelmsson, Daniel och Alex Zetterman då är det Karin de pratar med. Eller när vår fina Harvey flyttade förra veckan, då var det snälla Karin som fixade transport för honom. Jag undrar vilka elithästar han hade som ressällskap, de hade flugits in från Europa tre dagar tidigare. Han kanske fick höra sitt tyska modersmål?

Hon ser till att hästarna transporteras från hemmastallet till Amsterdam. Därifrån flyger de till Miami och sedan efter 3 dagars karantän transporteras de vidare till Wellington. Innan de lämnar Europeisk mark har Karin sett till att hästarnas alla resedokument är i ordning. Naturligtvis behövs en veterinärbesiktning för ett friskintyg, allehanda dokument för tullen samt pass. Sist men inte minst ser hon till att de har flygbiljetter. Det är bara vissa flyg varje vecka som kan ta hästarna så det gäller att boka i tid.

Det är nästan alltid besvärligt att hinna träffa Karin eftersom hon har ständigt massor att stå i. Nu redan planeras inflygningen av hundratals hästar till Värld Cups Finalen i Las Vegas som går i April. Hon är i ständig kontakt med, bland annat, det amerikanska och det kanadensiska landslaget. Vilket vi, hennes vänner, uppskattade då hon kunde arrangera ett besök i Brewsters egen olympiska medaljörs stall. Vi blev visade runt i McLain Wards stall när McLain själv dök upp.

  

Helt OK och jättespännande för både mammor och hästtjejer!

Det var också tack vare Karin som jag fick träffa den magnifika lilla hingsten Hickstead. Istället för att köra honom hela vägen till Kanada efter Världsmästerskapet i Kentucky, 2010, ordnade Karin att han och hans hästskötare fick ta igen sig på landet i Bedford istället, innan de flög till Europa. Det var välförtjänt vila för honom efter att han hade blivit utsedd till världens bästa hopphäst under VM:et.

Han bet mej. Men det är OK, det var ju Hickstead. Det var verkligen en sorglig dag ett år senare då han kollapsade och dog efter fullföljd hopprunda.

Vi önskade varandra 'god jul' eftersom Karin firar jul hemma i Sverige i år. Jag hoppas på att få en bok och en påse lösgodis när hon kommer tillbaka.... 

/Kajsa





Läst 28544 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
15

"Be free, like the wind is behind you." Joe Fargis tips till osäker ryttare

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.


Godkväll eller godmorgon, det beror på!

Jag försökte få en pratstund med Joe genom att fråga om Edgar 12, en svensk uppfödning som han tävlade för inte så länge sedan, men han var inte pratsugen. Men vi hann bli överens om att visst var Edgar hans favorithäst genom tiderna. För vem bryr sig om Touch of Class? Två olympiska guld är väl inte hela världen? Och att hon dessutom var den första häst som vann USOC (United stated Olympic Commitee) Female Equestrian Athlete of the Year Award 1984 är väl inte hela världen?

Dagens lektion började med mjuk uppvärmning med betoning på avslappnad och utsträckt trav. Om gårdagens ord var 'gentle' eller 'gently' så var dagens ord 'order'. Han betonade hela tiden vikten av att vara organiserad, att tänka igenom alla rörelser noggrannt. "Don't ride faster than you can think." Allt för att inte överraska hästen och ge den en chans att göra rätt genom att förbereda den väl.

Joe bad att få se galoppfattningar och avbrott till trav på specifika ställen längs med en långsida. Men om ryttaren kände att hästen behövde galoppera mer var det helt i sin ordning också. 

Han hade planerat en serie som började med två studshopp i nittio graders vinkel till resten av serien. Alltså började serien med en volt över de två första hoppen för att avsluta med markbommar och hopp på en rak linje, med markbommar och sedan två studshinder för att sedan avsluta med en oxer ett par galoppsprång längre bort. De började med att skritta över bommarna. Sakta byggde han upp svårighetsgraden och höjden på hindren. På slutet var det högsta hindret, oxern, ca en meter högt.
   

Om deltagarna trodde att kursen skulle ge dem hemligheten till framgång så hade de fel. Joe jobbade med grundläggande principer som i sig är en (långsiktig) nyckel till framgång. Rid rakt. Rid lugnt. Stressa inte. Mjuk och följsam hand. Tålamod med dig själv och hästen. Men, "ride like you mean it." Kenzie var het och på gång som vanligt, men med hjälp av Joes tålmodiga instruktioner lyckades Dottern få ner varvräknaren på henne.

Båda grupperna red samma serie, fast hindren var lägre för den andra gruppen. Det var jätteroligt att se framstegen en del av tjejerna gjorde från ena dagen till nästa. Dottern fick än en gång vara med på Caspian, och det gick väldigt bra idag. Hon lyckades lugna ner honom, han kan bli stark och snabb, så Joe var väldigt nöjd med dem. 
   

Jag hann däremot växla några ord med Patrik Lönn som var pratsugen, han kom från ett annat stall och deltog i clinicen. Vad överraskande det var att få prata svenska helt oförhappandes! Det visade sig att han är en etablerad inredningsdesigner nere på Manhattan. Det var inte vad vi pratade om, utan om våra hästar, som man gör när hästtokiga människor träffas. Och naturligtvis kom frågan upp om hur vi hamnade här långt ifrån moderslandet. Han var väldigt trevlig och hade en jättefin fux som ska ner till Wellington i Florida och tävla under vintersäsongen. Härligt!

Några visdomsord från Joe Fargis:

  • Think peaceful thoughts.
  • Gently move without any emotion.
  • Go somewhere. All the time.
  • Always flatwork after the jump.

Som jag nämnde igår, jag är full av respekt för tränare som fortfarande är aktivt tävlande och lever vad han lär ut. Men Joe Fargis föll av under en tävling den 30 april tidigare i år, punkterade en lunga och bröt ett revben. Det är möjligt att han inte har varit del av tävlingscirkusen sedan dess. Och är det så, tycker jag att det är helt ok att varva ner vid sextiosex års ålder.

Det var en fantastiskt helg på den kalla ridhusläktaren. Fast jag önskade att jag var med på Milla i ridhuset istället. Och fortsätter att spela på MegaMillion lotteriet.
   

Det blev ingen dansuppvisning för Joe idag....


Läst 18152 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
14

"It takes no talent to be on the correct diagonal." Klara besked från olympiske medaljören Joe Fargis.

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.

Hej på er,

Vid sextiosex års ålder tävlar han fortfarande 1.30-1.40 hoppning och undervisar i clinics över hela landet. Han är väldigt rakt på sak och tolererar inget nonsens från vare sig hästar eller ryttare. Han undervisar på ett enkelt sätt som är lätt att förstå (iallafall när man är parkerad på läktaren...). Det ordet han använde mest idag var 'gentle' och då förstår man vilken djup respekt han visar hästarna. 


Första dagen av Joe Fargis clinic är avslutad. Idag var det mest markarbete med lite hoppning, och imorgon får de hoppa mer. Dottern red Kenzie i sin grupp som planerat och sedan erbjöd Jan henne en extra lektion på Caspian. Hon red alltså i fyra timmar för Joe Fargis. Jag är så avundsjuk att det svider. Men det är hon värd, tösen.

Kenzie är inte den lättaste att rida i en lång lektion. Hon är het och har svårt att förstå vad skritt ska vara bra för. Bommar på marken bör också hoppas över. Högt. Sidvärteshjälper tolkas direkt som galopphjälper. Hon kommer däremot till sin rätt när det är dags att hoppa. Caspian är grön och behöver all erfarenhet han kan få. Han var jätteduktig och den forna dressyrhästen hoppade i en form som imponerade på Joe.

Det kommer en mer utförlig rapport imorgon.

Trots allt vi lärde oss, även på läktaren, så var det Dottern och kompisens demonstration av Gangnam style för den trefaldige, strikta, något barska olympiamedaljören som var det bästa ögonblicket idag! Då skrattade han gott.

Visdomsord från Joe Fargis:

  • The jump is the consequence of the approach.  

  • You can't say yes and no in the same sentence.

  • Trot and find some peace.

  • I don't interrupt you, don't interrupt your horse. Be gentle.

/Kajsa

            


Läst 11382 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
13

På väg mot riksfinalen? IEA, en landsomfattande tävlingsserie.

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.

Imorgon börjar ännu en helg tillbringad i ett kallt ridhus. Joe Fargis clinic drar igång klockan åtta. Dottern rider klockan halv elva så då är jag på plats, om inte tidigare. Det är fantastiskt roligt och lärorikt att lyssna på hans undervisning. Om vi nu hör något genom allt huttrande och alla skallrande tänder? Finns det något så kallt som ett kallt ridhus på vintern? Om man inte rider alltså.

Vi ägnade dagen åt att städa. Och bära ut hinder. Sedan bära in andra hinder. Allt enligt hans instruktioner. 

Jag fick sopa. Jag har ridhusdamm överallt. Undrar om ridhusdammslunga är något man bör oroa sig för i det långa loppet?

Förra helgens ridhusmaraton gick av stapeln på två olika tävlingar inom IEA. IEA (Interscholastic Equestrian Association) organiserar en landsomfattande tävlingsserie med Region, Zon och sedan Riks final, för lag och individuellt. Lagen är indelade enligt årskurserna ungarna går i. Middle school laget går i årskurs 6-8, och High school laget går i årskurs 9-12. Den lättaste klassen är Walk-Trot-Canter (Skritt-Trav-Galopp) och den svåraste är 2'6" hoppning (ca 75cm).

Värdklubben håller med hästar som lottas ut bland de tävlande. De får sin häst. Sitter upp. Får hoppa två hinder. Pratar med sin tränare i högst 30 sekunder och hoppar sedan banan. De bedöms enligt Equitation reglerna. Alltså, det är ryttaren som bedöms. Sits, handlag med tilldelad häst, hur väl banan rids och allmänt intryck.

Om det är flera ryttare från samma lag i en klass är det bara en ryttare som samlar poäng åt laget. Ingen stress där inte! Vid tävlingsdagens slut räknas det ut hur lagen placerade sig. Den placeringen ger lagen sina poäng, om några alls, och den poängen rapporteras till IEA. Tjugo poäng eller mer krävs för att kvalificera sig till Regions finalen. Vårt High school lag har nio poäng och två tävlingar kvar. Kanske kanske! Dottern min och två flickor till, har redan kvalificerat sig individuellt för Regions finalen.

High school lagets andraplats rosett! Superbra gjort av ett nytt lag, det här var bara vår tredje tävling.

Det är ett intressant sätt att tävla på och tjejerna (och vår enda kille) lär sig massor på det. När det sedan är dags för college eller universitetet har de en större chans att komma med i skolans ryttarlag. De tävlingarna fungerar på samma sätt som IEA. Universitetens ryttarlag fungerar som vilken universitetssport som helst. En framgångsrik ryttare kan få stipendium som betalar hela eller delar av skolvistelsen. Självklart tycker vi att det låter som en strålande ide!


Läst 10821 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
12

Slutet gott - allting gott för Harvey

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.

TGIF till alla Hippson-läsare!

Vi hade en ponny ända till i tisdags. Då flyttade han till Florida, till en ny familj med två små flickor som kommer att pyssla om honom och så småningom rida honom.

Harvey. Jag är så himla lättrörd och sitter här och snörvlar och snorar över ett kort som plingade in i telefonen. Där står han med sina tjejer, sex och åtta år gamla.
   

Han är väldigt speciell för oss, fast det är väl antagligen de flesta ponnyer vi hästtokiga samlar på oss. 

Harveys historia.

Sötaste fina lilla Harvey kom till oss slagen och rädd. 

Han landade på ridskolan vi höll till på förut med en tråkig historia i bagaget. Han hade blivit importerad från Tyskland ett par år tidigare som en värdefull hopp/hunter-ponny. Någonstans på vägen hade det gått helt åt skogen för Harvey. Han hade kraschat in i ett hinder, inte varit intresserad av att hoppa efter det och med största sannolikhet blivit slagen för hans val att inte hoppa något mera. Han kom till oss för tränaren på den ridklubben var känd för att med ett enormt tålamod och kunnande lyckas gå till botten med de olika problemen vi människor orsakat i hästarna. För oftast är det ju så.

Problemet var att Harvey ägdes av en hästhandlare som var väldigt intresserad av att sälja honom. Så med jämna mellanrum hämtades han för att visas och spendera en provvecka än här och än där. Jag tror inte att jag har helt fel om jag gissar att det 'glömdes' bort att nämnas att han inte hoppade, eller så ville alla testa ändå. Vad vet jag? Allt jag vet var att han kom tillbaka livrädd och stod skakande i sin box. Varje gång.

Priset gick drastiskt ner med varje visning. Hästhandlaren ville bli av med honom och tänkte ta med honom till en hästauktion och det kändes inte helt rätt. Nu var vi ordentligt fästa vid honom och Dottern red honom nästan dagligen. Så på något vis lyckades Dottern och jag övertyga maken i familjen att projektet Harvey var något att satsa på. Tanken var att då kunde han tränas i lugn och ro utan traumatiska uppbrott. För att sedan säljas till den rätta köparen.

Vi hade beslutat oss. Vi skulle köpa honom. Men under tiden vi höll på att bestämma oss hann hästhandlaren hämta honom och var nu på väg till auktionen. Han fick nyheten att vi ville ha Harvey och lovade att inte visa honom. Följande måndag skulle ha komma tillbaka. Jojo.

Hästhandlaren hade lyckats lasta Harvey på fel transport och skickat honom till Maine. Han var nu någonstans åtta timmar härifrån. Så det var bara att vänta. Och jag har dåligt med tålamod. Vintern var nämligen i antågande och jag misstänkte att om han inte kommer ner till New York innan snön faller, då kommer han inte förrän till våren.

Frustrerad övertalade jag min kompis att följa med på ett räddningsuppdrag. Så långt ville jag inte köra själv, och motvilligt gick hon med på att köra norrut dagen därpå. DÅ ringde vår tränare och meddelade att Harvey helt plötsligt hade blivit avlämnad på ridskolan samma morgon!

Detta hände på hösten 2009. Nu, fem år senare, har Dottern blivit för stor för honom. Det blev ingen hopp-ponny av Harvey. Han blev dock Dotterns och Millas bästa vän. Harvey är en stor anledning till att hon är den fantastiska ryttaren hon är idag. 


Efter många om och men hittade vi ett mycket passande hem för honom. Några vänner till oss i södra Florida tog emot honom. Han har inte bara två tjejer att busa med men också en Parelli-intresserad mamma som ser fram emot att jobba med honom. 

Kanske han till slut törs tro att världen inte är så farlig trots allt?

/Kajsa


Läst 9282 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Hoppning på amerikanska. Ett annorlunda koncept.

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Under en veckas tid ger hon oss en inblick i hur hästlivet ser ut för hobbyryttare på andra sidan Atlanten.



Crossroads. Tre parallella stallängor plus ridhuset.

God morgon, eller vänta nu, god eftermiddag Hippson läsare!

Det blir lite eftersläpning på vad jag publicerar eftersom ni overthere ligger sex timmar före mig. Så när jag på kvällen skriver om "idag" menar jag alltså igår när ni läser det. Det jag skriver som ska hända imorgon kanske händer precis nu! På ett ungefär.

I min särdeles viktiga position som stallets allt-i-allo ett par timmar om dagen ingår en varierande arbetsbeskrivning. Vojlockstvätt har en hög prioritet och har jag inga speciella projekt som Jan behöver få gjort, då masserar jag ett par valacker som glatt ställer upp eftersom de är skadade och inte har något bättre för sig.

Idag mötte Jan (ägare och tränare) mig i dörren och meddelade stressat att hennes kontor behövde städas. Joe Fargis kommer ju till helgen och hennes kontor och toaletterna är de enda uppvärmda rummen i stallet. Vi utgår alltså från att han hellre värmer sig på hennes kontor än att hänga på toaletten mellan lektionerna. Det känns effektivt att städa när man antingen kan använda en lövblåsare (inte idag), eller att dammandet sköts genom att släpa möblerna till tvättspiltan och helt enkelt spola av dem. Det gillar jag. Inget finlir. Det tar så lång tid.

Fast även med expressstädnings-metoden hann jag inte rida Milla. Det fick Dottern klämma in mellan hennes andra ridåtaganden. Hon rider Kenzie, en hopphäst som hon ska börja tävla i banhoppning, och Caspian, som har bytt jobb från dressyr och tränas till hunter.

Att tävla i banhoppning eller hunt seat. Vad är då skillnaden?

Show jumping/banhoppning/hoppning har ju som bekant ett relativt enkelt koncept. Riv inte. Vägra inte. Och ramla för allt i världen inte av. Rid fort och då finns chansen att vinna inom räckhåll. Enkelt och bra. Klara besked. Alla vet vad som gäller.

Här har vi den väldigt populära Hunt Seat och Equitation som tävlingsform. Ett, för mig, totalt förvirrande bedömningssystem. Divisionernas svårighetsgrad börjar med walk-trot (ingen hoppning, utan just det-skritt och trav) och går sedan upp i höjd till Hunter Derby och 'Big Eq' som ligger runt 1.10-1.20m.

Nedan kommer en enormt förenklad förklaring på Hunt Seat och Equitation. Jag insåg rätt snart när Dottern började tävla för sju år sedan att jag är i totalt mörker vad det gäller de här tävlingarna. Men jag lär mig. Under tiden ser jag till att Dottern och häst är var de ska vara i rätt tid, på rätt plats och där basar jag över checkskrivandet. Och håller häst, lastar häst, håller täcken, vattnar, sadlar, hejjar, tröstar och köper fika.

Nu blir det tyvärr svengelska. Om någon har vettiga översättningar, var snäll och ge mig dem. I hunter divisionerna (2 eller fler hoppklasser och en flat klass - markarbete?) ligger bedömningen på hästen. Väldigt enkelt sett. Domaren vill se en avspänd häst, som rör sig med rytmiska och vägvinnande rörelser. Ingen samling utan man kan säga att formen är lång och låg. Hoppningen ska se lugn och samlad ut med exakt rätt antal galoppsprång mellan hinder som står på en linje. Domaren sätter poäng på varje hopprunda och i flat-klassen, den med mest poäng vinner divisionen och blir champion.

Equitation divisionerna ser liknande ut som hunter divisionerna men nu är det ryttaren som bedöms. Väldigt enkelt sett. Dottern brukade tävla i Equitation, hon föredrog det framför Hunter, men efter att tävlat Kenzie en gång är det hoppning som gäller.

Rida fort och hoppa högt. Vem vill inte det?                                         

Så här snygg var jag när jag hämtade hem stallungen.

/Kajsa


Läst 8223 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv