Anonym bekännelse av stallbrudsmake

"Jag måste erkänna att jag inte tillhör skaran killar som haft något större behov av att understryka min manlighet. Aldrig har jag tatuerat in några skräckinjagande motiv på mina överarmar, armbrytningstävlingar har jag hållit mig undan. Nej, jag har känt mig rätt trygg i min manlighet ändå. Men nu på senare tid har jag börjat tvivla på mig själv. Och jag vet helt säkert att det är frugans och alla andra stalltjejers fel!
Plus och minus med stallbrudar: Missförstå mig rätt! Alla tjejerna i stallet är supertrevliga och jag inser att det finns massor med fördelar med att vara gift med en hästtjej. Exempelvis har frugan aldrig något emot när man ska iväg en lördagskväll och se på fotboll med grabbarna. Nej, för hon är ändå i stallet och utför sadelvård, tvättar hästsvansen, sorterar schabrak eller ägnar sig åt andra viktiga sysslor som absolut inte kan vänta till dagen därpå.
Och på inga villkor att hon skulle få för sig att gnälla över att det läggs för mycket pengar på allehanda teknikprylar, för i jämförelse med de astronomiska summorna som spenderas på hästen är det ingenting.
  
Hästfolk = jag ska bara...
Men sen finns det nackdelar också och det är just det som är kruxet. Utan problem kan jag acceptera lite hästlukt i bilen (jag jobbar på det i alla fall) och alla sena ankomster – hästfolk tycks nämligen sakna förmåga att hålla tider och lever helt och fullt efter Alfons Åberg-devisen 'jag ska bara'.

Men det faktum att tjejerna i stallet så totalt får mitt manliga ego att sjunka till lägsta nivå, det har jag sannerligen svårt att acceptera! I mitt stilla sinne har jag haft en inre bild av mig själv som en stor, stark och mycket handlingskraftig individ. Men så kommer 
man till ”landet annorlunda” (det vill säga stallet) och självbilden rasar i en faslig fart. Inte undra på när man där möts av:


• tjejer, starka som oxar, som får höbalarna att se ut som flirtkulor när de svingar dem från ett ställe till ett annat.
• tjejer med E-körkort som utan att blinka fickparkerar det ena ekipaget efter det andra, medan man själv har svårt att backa en meter eftersom backsensorerna slås ut så fort trailern häktats på.
• tjejer som byter däck på bil och trailer fortare än en själv hinner så mycket som lossa första bulten.
• tjejer som i hög fart störtar från hästryggen ner på marken, slår sig halvt sönder och samman och som utan att blinka raskt hoppar upp på ryggen igen och börjar om från början. Hade det varit fotboll och liknande smällar hade inträffat, då hade rött kort tilldelats, båren plockats fram och en lång sjukhusvistelse hade varit att vänta.
• tjejer som mockar, fyller vattenhinkar och fyller höpåsar samtidigt, medan en själv har fullt sjå med att utföra sysslorna var för sig.

Och skulle man någon gång erbjuda sina tjänster i stallet får man allt som oftast höra att: 'Gå en sväng med hunden – det går fortare om jag gör det själv'.
Så inte är det annat än rätt att frugan får bära skulden för mitt bristande självförtroende och för den pinfärska draken på min högra biceps!"

Sådär ja. Då var jag hemkommen från Malmö och mitt första Europamästerskap, största tävlingen i mitt liv. 
  
Att ha varit på en sån här tävling får mig verkligen att inse att det är just precis detta jag vill hålla på med och det är precis vad jag tänker göra också. Oavsett vad som kommer att krävas. För som ni vet tror jag att allting är möjligt, bara man sätter upp ett mål och en plan på hur man ska nå målet. Varje tävling får mig ännu mer intresserad, det får mig att vilja träna ännu mer och att prioritera det som verkligen är viktigt.
  
Det är så himla häftigt att vara i en sån här miljö bland 19 olika nationer där de allra bästa ryttarna har samlats på samma ställe. Hit vill jag igen och igen, så är det bara. Och för att det ska funka är det träning som gäller, stenhårt. Det har varit så lärorikt att se de andra ryttarna, väldigt många skickliga ryttare och inte minst fantastiska ponnyer. Lundström, banbyggaren, gjorde ett fantastiskt jobb där det blev omhoppning om silver och brons. Allt har varit så himla bra.
  
Åh vad jag älskar min sport och framförallt min ponny!❤️ Han var trött i sista klassen i lördags vilket resulterade i 2 nedslag, inget bra resultat men min ridning kändes jättebra och alla rundorna här på EM är jag stolt över. Speciellt nationshoppningen, där banan var rejäl och jag & Bosse var ett team hela vägen runt. Felfria första 130-rundan och ett ner i andra. Film från Nations Cup finns på vår blogg, aph.blogg.se.
  
Nu är jag full med rutin och lärdomar vilket känns fantastiskt. 
  
/Axelina

FOTO: Privat och Tomas Holcbecher
  
Hej hej,
  
Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem från OS-testeventet i Rio De Janeiro. Min första tanke är att jag absolut är alldeles förälskad i Rio de Janeiro och att allt är alldeles underbart. Vi har haft en fantastisk tid, även om mitt bloggande inte har varit så frekvent som jag önskat.
  
Efter mitt senaste blogginlägg gick vi på ett supertråkigt informationsmöte där de berättade om transportsystemet i Rio de Janiero, vilket visserligen verkade vara under kontroll. Samtidigt känner jag till viss del att dessa faktorer är smått irrelevanta, då de fortfarande ska bygga en motorväg mellan OS-byn och tävlingsplatsen. Och när man väl är där får man leva med transporten, då det oavsett bra eller dåligt inte är värt att lägga onödig energi på detta. Någonstans blir transporten lite som den är.
  
Efter mötet gjorde vi något betydligt mer intressant, vilket var att gå terrängbanan! Banan i sig idag är långt ifrån färdig, men man kan se hur bansträckningen kommer att vara då de redan börjat vattna och preparera underlaget som redan nu var riktigt bra. Platsen är helt enastående och väldigt vacker. Min största förvåning var att de inte hade lagt huvudarenan ute vid terrängbanan, vilket är lite tråkigt även om det självklart kommer att bli bra där med.
  
Terrängbanan känns lite som en oas och det kommer att bli en helt grym tävling. Generellt, sett till de tre senaste OS:en, har terrängbanorna varit väldigt enkla även om de har fått ett bra utslag. I Hongkong blev tiden extremt svår och i London var också tiden svår. Men generellt var det nog väldigt mångas nerver som svek.
  
Känslan jag har så här ett år innan är att terrängbanan i Rio kommer att skilja sig från de tre tidigare olympiaderna, då det känns som att terrängbanan kommer att bli svår. Detta är mest en känsla som till viss del är obefogad, men det vore väldigt kul om så var fallet.
  
Något vi konstaterade (jag och Staffan Lidbeck, aka ”Bitchboy”) är att tiden definitivt kommer att bli svår, då terrängen konstant är skiftande och kanske kuperad – utan att det är stora höjdskillnader – och konstant svängig. Att terrängen är svängig gör att det kan bli svårt att klara tiden, då det är svårt att få upp ett bra tempo och en bra rytm.
  
I och med risken för olyckor har tiden blivit en större faktor, då det inte komprimerar risken för olyckor på samma sätt som att bygga större eller svårare. Utan svårighetsgraden kommer mycket utifrån hur snabbt man rider, vilket är bra i dessa sammanhang då de tillåter mindre nationer med kanske mindre bra förutsättningar att fullfölja terrängen.
  
Detta kan låta konstigt och fel, men annars blir det en tävling för ett par få nationer med mycket resurser, vilket gör det lite tråkigt och samtidigt ger fler olyckor. Hursomhelst, terrängbanan kommer att bli grym. Det kändes redan superviktigt att kvala, nu är det en livsavgörande faktor.
  
Efter att ha gått terrängbanan åkte vi till den kommande OS-byn i Barra, vilket ställe! Alla byggnader var uppe, vissa mer klara än andra men de har kommit mycket längre än förväntat. Vi såg en modell över hur det kommer att se ut och det ser verkligen ut som ett ställe jag kan genomlida tio dagar på. ;-)
Allt man kan föreställa sig finns där och vi gick in i några modeller för att se hur planlösningen kommer att se ut, de var jättefina och väldigt snyggt inredda – vilket det visserligen inte kommer vara på OS då inredningen generellt är väldigt enkel, men ändå.
  
Sedan, på kvällen, gick vi ut och åt en trevlig måltid.
  
Nästa morgon gick bussen som vanligt klockan 07.00, JIPPI eller…! Vi kollade på terrängmomentet av testtävlingen och vädret var lite förvånande, då det var betydligt varmare än förväntat. Runt 30 grader i stället för de 22 till 24 som förutspåtts. Det var dock inga hästar som såg ut att ha problem med värmen.
  
Sedan kollade vi in stallarna som de håller på att bygga och som redan nu var över vår vanliga standard, det kommer att bli superbra. Efter detta hade vi ett möte som igen var superlångt och ännu tråkigare… Ni kanske har förstått nu att jag lätt blir rastlös och att jag ständigt vill göra en massa grejer.
  
Vi var klara relativt tidigt och var tillbaka på hotellet runt 18.00, så jag och ”Staffe” bestämde oss för att ta en sväng till terrängbanan. De två ekipage jag hade ”bettat” på att vinna kom etta och två, därigenom genererade det pengar, medan Staffes favoriter slutade sist och inte gav några pengar…
De hade värsta supersofta eventet på galoppbanan bredvid, så vi bestämde oss för att ”crasha” eventet vilket var lekande lätt. Vi blev serverade diverse drycker och goda canapéer. Efter ett tag var det dags att joina Wiveka Lundh aka ”Wivi” och Carina Skoog från SOK aka ”Fru Skoog”, som hade hittat en restaurang som i bästa fall kan beskrivas som sådär – men som tur var så var jag full med goda canapéer. ;-)
  
Nästa dag och sista dagen tillbringades med att kolla på en väldigt snabb hoppning och kolla in det sista, så att vi inte hade missat något. Efter det turistade vi lite och vi såg bl.a. Jesusstatyn uppe på sockertoppen, vilket var en gudomlig upplevelse. För att sedan äta sen lunch på Ipanema (riktigt soft strand) vilket var nice.
  
Staffe och Wivi var sedan tvungna att rusa till flygplatsen samtidigt som jag hade några timmar kvar. Jag bestämde mig för att dra till Copacabana och öva på mina icke-existerande sambakunskaper. Det visade sig att jag är en fullkomlig katastrof när det kommer tills samba, men jag blev betydligt bättre mot slutet. Även om det är min egen åsikt...  
  
Jag fick efter ett tag tycke för samban vilket gjorde att jag sedan fick rusa och nästa missade mitt flyg, ooops! Men nu sitter jag i alla fall här och ska snart boarda. Allt jag kan tänka på är att jag älskar Rio och samba!
  
/Ludwig Svennerstål

Hej!
    
Efter en välplanerad och bra resa är vi äntligen framme i Österrike. Stället är helt fantastiskt fint, turkost vatten, stora banor och fina stallar. Det kallas för "lake arena" och sjön är så fin, man lever typ i sjön eftersom det är så himla varmt. Mitt på dagen var det 37 grader.
    
Bullen mår prima och var fin när jag trimmade! Det är viktigt att man spolar dem med kallt vatten ofta eftersom det är så otroligt varmt.
  
Imorgon är det trimning vid 6 (för att undvika värmen) och sedan besiktning och invigning på kvällen!
Just nu sitter vi på hotellet och umgås med några tyskar, trevligt trevligt!
     
/Antonia

Hej hej,
  
Jag befinner mig nu i Rio de Janeiro för att kolla på det olympiska testeventet. De arrangerar eventet dels för att se hur organisationen fungerar, dels för att ge oss en bild av hur det kommer att se ut. Jag tycker att det är skönt att vara här för att se hur terrängen kommer att vara – då man redan nu kan se bansträckningen i och med att de redan har börjat vattna underlaget. Vad som är intressant är hur kuperat och svängigt det är.
  
Jag flög direkt från London hit, kom sent på kvällen i torsdags och hann springa på en välkomstdrink, sedan direkt i bädd för att vara redo att ta bussen klockan 07.30.
  
Just nu bor vi i centrala Rio vilket gör att resan upp hit, där tävlingarna är, tar rätt lång tid. Cirka en och en halv timme. Nästa år, under OS, bor vi byn och förhoppningsvis är motorvägen klar till dess. Resan kommer förhoppningsvis ta runt 20 till 30 minuter då. Väl här är det bättre än förväntat, med ett år kvar till att det börjar. Kanske inte lika fint som London, men det kommer det nog att bli. Nu ska jag gå på ett litet informationsmöte, sen ut och se terrängbanan.
  
Se bildbomben ovan! :-)
  
Stay tuned för mitt nästa inlägg ikväll – och mejla mig gärna frågor till svennerstaleventing@gmail.com!
  
/Kram Ludde

Efter en andra omgång slutade Axelina och Bosse på 4 fel då en bom föll i andra rundan, men en fantastisk insatts från båda två. Tyvärr får hon inte rida finalen då hon hade ETT nedslag för mycket totalt vilket såklart är lite surt då det var målet. Men det är verkligen hårfint på marginalerna och det är ju så lätt att få ett nedslag när banan är stor, maxad och teknisk.
  
Jag är väldigt stolt över hur bra Ackie gjort sitt första EM och tycker hon ska vara hur nöjd som helst med tanke på de två sista superrundorna. Ett nedslag ifrån en EM-final är absolut inte fy skam! ;-)
Laget kom på en 7 plats då Adam fick lite oflyt i sista rundan, men tycker alla 3 svenskar gjort jättebra ifrån sig!
  
/Antonia

Som rubriken lyder, 3 av 3 nollor i första lagrundan.
  
Axelina red perfekt och allt stämde, så kul! Nu är det en halvtimmes paus tills banan ska ridas en gång till. Hoppas att den fina formen håller i sig. Tyvärr är det nya regler gällande lagen så gårdagens rundor räknas också med, annars hade Sverige legat i toppen. Men allt kan hända!!!

Hejsan igen!