"Hej!
  
Huvudsyftet med att jag skriver det här är att jag vet att många partners, kanske framför allt män, inte tar sig modet att intressera sig för en värld som många av deras respektive lever i. Kanske dels för att man är rädd för att förlora någon sorts manlig värdighet, dels på grund av att man inte vågar erkänna att man känner sig obekväm med ett så stort djur, som besitter sådana enorma krafter som man inte har kunskap om hur man ska kontrollera. Men kanske även för att man inte vill bli stämplad som feminin för att det är ett så pass kvinnodominerat intresse.
Tanken är inte att såga den här inställningen, utan jag vill förklara att ni går miste om någonting.
  
Under cirka två års tid hade jag förmånen att få glida med i livet runt hästar, få växa in i livsstilen som det innebär att vara hästägare. Förkärleken till djuren har väl funnits där, åtminstone nyfikenheten på en varelse som trots sina krafter är så tillgiven oss människor.
Jag skulle inte säga att jag efter de här åren känner mig bekväm i hanteringen, trots att jag har varit med oerhört mycket i stallet och har haft förmånen att få träffa på och hantera många olika hästar med enormt goda hjärtan, samt har fått lära mig utav personer med stor kunskap. 
Ingen häst har dock någonsin gjort mig illa, det elakaste jag har träffat på är elstängslet, tror visserligen bara att jag hade mig själv att skylla (?).
    
Nu när jag inte längre har någon att följa med i det här intresset har jag funderat på om jag borde ta tag i det på egen hand, gå vidare med det och lära mig rida, trots att jag inte har någon bekant som sysslar med något liknande. Jag har aldrig varit riktigt intresserad av ridningen, förmodligen för att jag inte har kunnat känna mig helt bekväm med hanteringen av hästarna från marken. Dock har mitt intresse att följa ridsporten från sidan växt vidare, även om jag nu inte är inblandad i hästlivet rent praktiskt.
  
Även om jag saknar mycket med att vara med hästarna, känner jag åtminstone att en del av tomrummet fylls genom att kolla på hästsporten. Jag har älskat både golf och hockey under halva mitt liv och det gör jag fortfarande, men det finns plats för fler saker, till och med saker du aldrig ens kunnat tänka dig att du skulle älska. För mig finns det ingen vackrare sport än att se en kritvit Fibonacci, a.k.a Fendi, flyga över ett 1,60 meter högt hinder. Att få bevittna en Flora de Mariposa med Penelope Leprevost på ryggen blixtsnabbt attackera hindren likt en tiger flyger på sitt byte.
På banan kan man se flyktdjuret bli till ett rovdjur. Det ändrar skepnad. Djuren som ibland känner sig illa tvingade att fly från en stillastående och icke startad traktor, har ett fokus att klara hindren och är ett med människan på ryggen. Jag kan skatta mig lycklig som nu kan inse det jag inte hade en aning om för två år sedan.
Jag inser att det här bandet mellan människa och djur är något helt magiskt, och jag önskar faktiskt att jag någon gång kommer att försöka ta mig modet att flyga tillsammans med den fantastiska varelse vi kallar häst. Jag hade turen som fick chansen att ta första steget genom att bara få vara med de här djuren!
  
Mitt råd är att öppna sitt hjärta och inse vilken fantastisk värld det här är. Ta chansen att bli en del av det här intresset, för du kommer aldrig att ångra dig – det finns inget att förlora. Även om alla är olika, och alla inte kan gilla det, tycker jag att man ska vara oerhört ödmjuk. Kanske följa med under en längre tid för att kunna bilda sig en uppfattning om hästvärlden och få en förståelse för allt vad den innebär. För vad jag har märkt är det tyvärr många som saknar förståelsen för det här, som är ett så stort intresse för ens partner.
  
När du sedan är med – tänk en extra gång och lyssna noga på alla, du kommer att få höra många konstiga saker och det är självklart en hel del att lära sig och tänka på. Men det är mödan värt, för när du har tagit allt det här till ditt hjärta kommer det med största sannolikhet att berika ditt liv.
Även om det kanske inte kommer att vara en lika stor del för dig i framtiden kommer det fortfarande att ge dig roliga minnen för livet. Du kommer att växa som person och tacka för att du fick ta del av allt, jag lovar!
  
/Johannes Korhonen"