Gästbloggen
AUG
31

"Frun gråter, barnen skriker och hunden skäller!"


Foto: Tomas Holcbecher (Peder) och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Rikard Olsson bor på en gård i Röcklinge tillsammans med sin fru Sanna, deras tre barn och fem hästar. Han rider i en pappagrupp på Heby RK, är ponnypappa och bloggar om livet med hästar och familj. I ett blogginlägg berättar han med humor hur det gick till därhemma när Peder Fredricson red EM på Ullevi.

"Peder Fredricson, jag tror inte riktigt att du är medveten om vad du har ställt till med hemma hos folk den här veckan. Vid en ritt låg vår dotter magsjuk i soffan och sov. Sen nämner tv ditt namn och säger att du är på väg in på banan, från total utslagenhet lägger hon sin enda energi på att resa sig upp, följa din ridning och ge ifrån sig ett glädjetjut när du som vanligt rider felfritt. För att sekunden senare vända sig om och somna igen.
  
Droppen blev i dag när du till slut vinner EM-guld! Frun gråter, barnen skriker, hunden skäller och själv blir jag så uppenbart rörd att ståpälsen reser sig! Ibland brukar annars min röst svika mig när vår dotter blir placerad eller rider hem en rosett.
  
Egentligen är det teoretiskt omöjligt att en 45-årig man på en häst, som jag dessutom inte känner, ska få mig att bli tårögd och sitta i soffan som en nervös liten 14-årig tjej och börja grina och frenetiskt bita på naglarna! Men du lyckas med det och det stör mig, jag vill gärna vara ankaret i familjen som i alla lägen är lugnet själv. Men det går inte när du är så jävla cool och sätter nollan gång, på gång, på gång... Vilket också i praktiken ska vara omöjligt! Hade den här situationen uppenbarat sig för 20 år sedan och min farsa hade gjort som jag hade jag skämts livet ur mig.
  
Men i och för sig hade jag ingen märkvärdig hästkunskap eller något hästintresse då, kanske blir jag så brydd för att jag nu förstår innebörden lite mer av din vinst. Med två döttrar och tre ponnyer + diverse hästar har jag i dagsläget lite mer kunskap om dessa djur. Och det är jag oändligt tacksam för. För det är ju kul det här med hästar, förutom när du rider så klart...
  
Nu väntar sängen, tur att det inte är EM varje år! Det har jag alldeles för dåliga nerver för..."

Till Rikards blogg


Läst 65847 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
30

Suzanna genomförde Mongol Derby

OM DENNA GÄSTBLOGG
Suzanna Holmqvist är äventyraren som genomförde en 200 mil lång ritt med fjordingen Krumelur förra sommaren. Då, i augusti 2016 när hon nådde fram till Jokkmokk, berättade hon att nästa mål var att rida Mongol Derby. Nu har hon gjort just det och i Gästbloggen berättar hon om ritten.

"Att rida Mongol Derby har varit en väldigt häftig upplevelse, både otroligt tuff men samtidigt fantastisk. Det tog mig nio dagar att rida i mål och min tanke från början var att vara i främre ledet och satsa. Men efter en dålig start och efter att till slut ha hunnit i kapp några tjejer som jag hade blivit vän med innan racet – och som ville ta det lugnt – bestämde jag mig för att haka på dem.
  
Fördelen med att ta det lugnt var att jag lättare kunde ta in upplevelsen utan den ständiga pressen att stressa framåt. Vi tog lite avvikande turer ibland och tog tid på oss på stationerna, där vi kommunicerade med lokalbefolkningen och såg oss omkring. Var du i främre ledet hann du många gånger inte ens sätta dig mellan bytena.
  
De tre första dagarna var värst. Jag mådde väldigt dåligt, hade stora svårigheter med att få i mig mat och blev uttorkad. Kroppen skrek rätt ut, då var jag redo att ge upp. Men jag såg andra som hade det ännu värre och insåg vilken tur jag hade som inte råkat ut för någon olycka och hade hälsan i behåll. Så jag tog mig i kragen och efter dag tre blev allt mycket lättare.

Jag vande mig vid maten och kroppen vande sig vid den ständiga påfrestningen. Det som faktiskt gjorde det hela tuffare än man kanske tror, i alla fall för mig och mina kamrater, var bristen på hygien. Det fanns inga toaletter och väldigt begränsade möjligheter till att ens tvätta händerna.
Kläderna du hade svettats i hela dagen sov du med, hade du tur var det tillräckligt varmt så att du kunde ta av dem över natten. Men då var de fuktiga på morgonen när det var dags att ta på dem igen.
  
Och stanken – ALLT luktade illa. Vi kände verkligen hur det osade om oss av svett, häst, get och unket. Det låter kanske larvigt men det påverkar en mer än man föreställer sig. Dock hade vi turen en gång på slutet att bo vid en flod. Tyvärr var det för mörkt när vi anlände för att vi skulle kunna bada, men familjen vi bodde hos gav oss en liten balja så att vi kunde tvätta av oss. Det gjorde vår dag, haha. 

Boendena över lag bestod av så kallade "gers", som är som vita tält med en kamin i mitten. Familjen hade oftast en egen, sedan trängde vi ryttare in oss i en där vi sov. Då vi bara fick ha fem kilo med oss var det många som sov direkt på marken. Vi kunde också campa men arrangörerna ville helst inte att vi gjorde det på grund av säkerhetsrisken, så vi avstod. Dessutom fanns det inga träd så skulle du campa blev det väldigt jobbigt att se efter hästen, jag vet någon som sov med grimskaftet bundet till foten.
  
Det var en del olyckor också. Till exempel fick flera stycken åka till sjukhus på grund av brutna ben, hypothermia och nackskador. Det var väldigt många avåkningar med sparkar till följd, ofta för att hästen blev skrämd av någon anledning. Någon hamnade i en riktig storm som skrämde hästen så att han åkte av och fick hjärnskakning. En annan vars häst blev jagad av hundar blev skrämd och bockade av sin ryttare som bröt ett revben. En annan häst trampade ner i ett hål och gick omkull så att ryttaren bröt nyckelbenet. Ytterligare en annan blev sparkad i ansiktet efter en avåkning som skrämde hästen. Någon åkte av i samband med uppsittning och blev sedan översprungen. Detta är bara några av olyckorna som hände. 

Men vi ska också komma ihåg att det var över 1.200 hästar som blev ridna, så det är inte konstigt att olyckor sker. Hästarna i sig var helt fantastiska och hade blivit noga utvalda till att vara kapabla att klara 40 kilometer. Det var även veterinärkontroller vid varje byte, så alla var noga med att se efter sina hästar.
  
Att olyckor sker har helt enkelt mycket att göra med otur, samt att det så klart är ett extremt äventyr vi genomförde. Vi var inte vana vid hästarna och de var inte vana vid oss. Men på det stora hela gick det väldigt bra för alla och ingen blev allvarligt skadad, alla kunde återses i slutet av racet.
I år var tydligen det längsta och snabbaste racet hittills, då vinnarna avslutade på dag sju och hela sträckan var 1.020 kilometer.
    
/Suzanna"


Läst 48670 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
29

Gästblogg: EM i ridsport var inget hästjobb för polisen


Foto: Tomas Holcbecher och Privat (porträtt)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Marias Bylunds text nedan publicerades ursprungligen som insändare i Göteborgs-Posten. Så här berättar hon själv:
 
"Jag är undersköterskan som mitt i livet skolade om mig till civilingenjör och för tillfället arbetar på Chalmers med att bygga delar till ett radioteleskop i Chile. Jag är gift och har tre nästan vuxna barn, sjunger i kör, läser böcker och älskar sci-fi och fantasy.
Anledningen till att jag skrev insändaren var att det för mig är obegripligt hur man kan ursäkta huligankulturen och fotbollsvåldet, skillnaden blev så tydlig när jag gick förbi Ullevi under ridsport-EM med alla människor som uppträdde städat och trevligt."

  
”Jag gick förbi nya Ullevi på väg hem från jobbet. Där befinner sig en hord av människor som kryllar omkring utanför stadion. Ännu fler människor är på väg från näraliggande spårvagnshållplatser. Tusentals människor på en mycket liten yta, unga, gamla, barn och vuxna. Jag får syn på en tjej i gul reflexväst på refugen till ett av övergångsställena och då slår det mig. Här finns inga poliser. För det behövs inte.
     
Stämningen är på topp, alla är glada och det råder en påtaglig känsla av spänd förväntan – men alla är också städade och lugna. Det är möjligt att det finns poliser bakom avspärrningarna som jag inte kan se, men jag jämför med om detta hade varit en fotbollsmatch och inte EM i hästsport. Då hade halva staden varit avspärrad. Poliser till häst, piketbussar uppställda överallt. Fotbollssupportrar hade slussats runt i stan och in till sina platser, hårt bevakade av tungt beväpnade polisstyrkor. På samma sätt efter matchen. Polisbevakning som kostar oss skattebetalare miljoner och åter miljoner.
   
Jag är utled på att mina skattepengar ska gå till att hålla ordning på testosteronstinna våldsverkare, när det bevisligen går att hålla stora sportevenemang utan att belasta ordningsmakten mer än vanligt. Det är dags att sluta dalta med fotbollen. Jag vill att mina pengar ska gå till nödvändiga och viktiga saker. Som att låta poliserna lösa brott i stället för att vakta ouppfostrade barnungar.
Låt klubbarna själva betala bevakningen, de har ju råd att köpa spelare för hundratusentals kronor. Då kanske det äntligen skulle tas tag i huligankulturen på allvar. Så kanske även fotbollen kan bli ett trivsamt familjenöje igen, så som det är att gå och titta på EM i hästsport i dag.
  
/Maria Bylund


Läst 44220 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
07

Gästblogg: Angående ”lata funktionärer”


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cissi Marberg skrev ett uppmärksammat Facebook-inlägg under förra veckans Laxhoppet på Lilla Edets ridklubb, som vi har fått lov att dela nedan. Cissi är 36 år och har varit med och engagerad i klubben sedan 1986, hon har varit aktiv i tävlingssektionen i cirka tio år. Till vardags jobbar hon femskift på Edet Bruk och har tre egna hästar, varav en egen uppfödning hon tävlar i dressyr till och med Msv B:2.

 
»"Det är så lata funktionärer här", sa en man
så att tjejen i grinden skulle höra det på vår hopptävling i dag. Till dig skulle jag vilja säga några saker:
 
Jag vet inte vem eller vilka du syftade på i dag men jag vill ändå berätta att jag är 36 år gammal och ofta funktionär på min förenings tävlingar oavsett om det är hoppning, mounted games eller dressyr. Själv hoppade jag förr, men det är jag för rädd för nuförtiden så mitt stora intresse är dressyr. För två veckor sedan lade jag i runda slängar 100 ideella timmar på vårt dressyrmeeting. Det var en av mina fyra semesterveckor det.
 
Den här sista semesterveckan lägger jag tre och en halv dag på att stå som funktionär på vårt hoppmeeting. I går stod jag på banan hela dagen, då mestadels regnet pissade ner. Det var blött och jag fick gå i gummistövlar hela dagen. Jag har en dålig fot på grund av en gammal skada så jag kan egentligen inte gå en hel dag i gummistövlar, men jag kom på den briljanta idéen att linda min fot stenhårt med en wetraplinda. Det funkade toppen får jag nog säga.   
I dag var vädret mer på vår sida, inget kalasväder men det regnade inte. Har jag sagt att jag även har en skada i ryggen? Den har flera år på nacken men det är bara att bita ihop när man ska flytta tunga stöd. Har även ett kasst knä som jag opererade för många, många år sedan. I går tog jag en sömntablett för att kunna sova en hel natt för att min fot och rygg inte känns hundra, så att jag skulle orka med den här dagen.
 
Nej, jag rör mig inte fort på banan, springer ogärna och sitter gärna ner. Men jag är där, plockar upp bommarna som rivs och bygger om mellan klasserna. Har jag sagt att jag har tre hästar? De vilar under denna helg för att jag är för trött för att göra något vettigt med dem. Men de ska matas, släppas ut, mockas åt och sedan tas in igen på kvällen.
 
Jag ska även berätta om tjejen i grinden. Hon red förr i tiden men inte längre. Hennes syster har häst som hon klappar på ibland. Hon har stått i grinden i två heldagar för att hon tycker att det är skoj med Laxhoppet. I morgon kommer hon igen.
Du vet ena tjejen på framhoppningen? Hon har en liten bebis som hon ordnade att mormodern tog hand om den tiden hon hade hand om framridningen. Vad gjorde pappan till barnet tänker du säkert nu? Jo, han hjälpte svärfar på parkeringen, dessutom tog han med en kompis som inte har något hästintresse. När vi sedan byggde om kom de och hjälpte till att ordna banan inför morgondagen.
 
Några av tjejerna på banan tävlade även under dagen. De hjälpte till både före och efter sina starter. En av dem tävlade inte för att hon tyckte att det var för höga klasser. En annan vars häst är skadad och inte kan delta kom ändå för att hjälpa till.
En som bor en bit bort kom tidigare för att hjälpa. En var ponnymamma som kom för att vi skulle bli fler på banan, dagen innan skickade hon dit sin gubbe att hjälpa till på parkeringen och dottern att hjälpa till att ta tid. En annan ponnymamma är egentligen livrädd för hästar men hon hjälper till ändå. Några av tjejerna som kommer och hjälper till på tävlingen är inte ens medlemmar, de gör det för att de tycker att det är roligt att hjälpa till.
 
Du var säkert i kaféet en sväng under dagen? En av damerna där hjälper allt som oftast till på våra tävlingar trots att det var många år sedan hennes dotter slutade rida, själv har hon nog inte suttit på en häst på åratal. Två andra mammor stod också där med sin döttrar, de tävlar inte heller utan är glada "amatörer" som glatt lägger ner sin tid på att hålla kaféet öppet. En annan har häst på klubben men tävlar inte.
  
I domartornet hittar du bland annat föräldrarna till två tjejer som rider på vår ridskola. De kunde inget om häst förrän deras barn började på ridskolan för x antal år sedan. Nu är de aktiva på våra tävlingar även om deras barn rider ponny och inte häst. Deras ungar har också hjälpt till. Och hon i sekretariatet, hon genomförde en tuff operation sent i våras och biter ihop mer än du tror.
 
Sedan har vi tävlingsledaren som har suttit med startlistor och ändringar hit och dit samtidigt som hon ska vara spindeln i nätet, hon tävlar heller inte hoppning. Dessutom kommer hennes vuxna barn som inte tävlar eller rider aktivt och hjälper till. Hennes man har snickrat ihop ett gäng av våra hinder.
När jag var klar för dagen satt han som harvar banorna i traktorn och körde på banan för att göra underlaget så bra som möjligt inför morgondagen, han har varit på plats sedan tidigt i morse för att tillsammans med grabbarna styra upp parkeringen.
Jag kan säkert hålla på en stund till och berätta om alla som kommer och hjälper till, men jag tror att ni förstår poängen.
 
Varför hjälper man till? Jag kan bara tala för min egen del. Jag gör det för att jag älskar ridsporten och tävlingar! Jag gör det för att mina kompisar finns på plats och vi allt som oftast har roligt ihop. Jag gör det också för att min klubb ska få inkomster så att den kan leva och må bra och vi kan få fortsätta att utveckla oss själva och vår klubb! Jag gör det för att jag ska kunna ha råd att tävla, för helt ärligt, utan ideella insatser hos klubbarna kommer anmälningsavgifterna att bli skyhöga!
 
Jag säger inte att vi är perfekta, jag säger inte att vi inte gör fel – för det gör vi precis som alla andra. Jag säger inte att man inte får ha åsikter om arrangemanget för det får man. Har du saker du tycker att vi kan förbättra, säg gärna till på ett konstruktivt och trevligt sätt så kan vi säkerligen förbättra oss genom dina tips! Har du frågor varför vi gör saker på vissa sätt, fråga oss gärna så svarar vi. Man kan även fråga våra proffsiga överdomare, domare och banbyggare under tävlingen.
 
Så till dig som i dag var tvungen att vräka dig ur att "det är så lata funktionär här" så att en funktionär hörde. Ta dig en funderare, är det verkligen nödvändigt att säga så högt och tydligt inför funktionären? Kunde du inte ha väntat tills du satte dig i bilen och sagt det mellan er två när ni åkte hem, så vi slapp att få höra det? För egentligen tror jag inte att du menade att såra någon, men sådana ord gör faktiskt folk ledsna oavsett om man är lat eller inte.
 
Till er som inte vräker ur er tråkiga saker inför funktionärer vill jag säga: Tack för att ni kommer till oss och tävlar, ni är toppen! Och till alla er som hjälper till på Laxhoppet. Liten som stor insats, ni är bäst!!!
 
/Cissi Marberg«

Så här skriver Cissi till Hippson angående sitt inlägg:
»Jag tycker att det är fantastiskt roligt att planera och genomföra tävlingar, även om det kräver mycket tid och engagemang. I går när min kompis berättade vad "gubben" sagt blev jag så trött. Trött på att det är så lätt för folk att gnälla högt och ljudligt och ville därför försöka ge en inblick i vilka som kommer och hjälper till på tävlingar. Jag är överväldigad över vilket gensvar det blev!
  
Jag vill väldigt gärna säga att jag inte på något sätt vill klanka ner på de tävlande eller på publiken, majoriteten är helt fantastiska och det är ju därför man väljer att lägga sin tid på det. Men ibland är det lättare att minnas de där små taskiga orden i stället för de där stora och fina.«

Läst 59478 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv