Arkivfoto: Adobe Stock

Vilken betydelse har hostreflexen för smittspridning, vad är en aerosol och hur kan långt hår vara ett smittskyddsproblem? Häng med så ska vi reda ut detta.
 
Vi på Distriktsveterinärerna Kungsbacka följer, precis som alla andra i häst-Sverige, utvecklingen av de fruktansvärda fallen av hästens herpesvirus – EHV-1 – i Stockholms län. Vi har de senaste dagarna också fått flera frågor om hur man skyddar sig mot smitta och vad man bör tänka på.
  
Grundläggande för de flesta luftvägsinfektioner som hästinfluensa, "en vanlig förkylning" och hästens herpesvirus (EHV-1 ger vanligtvis luftvägssymtom även om det också i sällsynta, otroligt tråkiga fall kan ge neurologiska symtom) är att de finns och förökar sig i hästens luftvägar.
Virus har ju, något förenklat, oftast bara en uppgift i livet och det är att överleva genom att föröka sig så fort och så mycket det går – the more, the merrier. Snor, nysningar, rinnande ögon, feber och hosta är kroppens reaktion och försvar mot detta.
  
Snor och även mikroskopiskt små vattendroppar i utandningsluften (aerosoler) innehåller ofta stora mängder virus. Dels för att kroppen försvarar sig, dels för att viruset ser dessa som raka spåret – autobahn – till nästa värddjur.
Hosta finns för att luftstrupen och lungorna ska kunna göra sig av med främmande ämnen, jämför när du sätter i halsen, och kroppen vill då skicka eländet så långt bort som möjligt. "Perfekt!" säger viruset, "precis vad jag behöver för att flytta!".
En häst har en stark hostreflex och starka lungor, och kan skicka aerosoler ibland betydligt längre än 20 meter. Konsekvensen av virus i små, små snor- och vattendroppar och hästens hostningsförmåga ... tja, hur stort är ett stall? Hur långt är ett ridhus? Hur nära finns grannhästen?
  
Vi kan alltså förutsätta att virus till och från finns i varierande mängd i luften i ett stall med en sjuk häst. Utöver det finns det också i den perfekta virus- och bakteriemiljön ­– snor. Snor på inredning, snor i krubbor och vattenkoppar, snor på fleecetröjor, snor på stövelskaft, snor från pussar på sjuka mular, borttorkat snor, till synes intorkat snor och snor i håret. Den för de flesta kända bakterien Streptococcus equi, kvarka, överlever flera dagar i snor om miljön är lite lagom mysigt fuktig. Till exempel runt en vattenkopp eller ett badkar på bete.
  
Så ... hur skyddar man sig då?

1. Isolera den sjuka hästen!
2. Isolera den sjuka hästen!!
3. Tyvärr är det absolut mest effektiva att isolera den sjuka hästen!!! (Bygg en box i en lada, använd en vedbod, vad som helst som kan funka djurskyddsmässigt okej om det inte finns en isoleringsbox.)
4. Isolera den NYA hästen! Vissa sjukdomar börjar inte ge synliga symtom förrän efter många dagar, ibland veckor, som till exempel herpesvirus och kvarka. Båda de sjukdomarna har också fall med hästar som sprider smitta utan tydliga egna symtom.
5. Finns det sjuka hästar i stallet – respektera isoleringsrekommendationer (vi ger dem inte för att vara dumma utan för att minska djurlidande) och hästägarförsäkran vid tävlingsanmälan.
   Byt kläder, tvätta och sprita händer mellan stall – kanske att det till och med är relevant att duscha om det finns sjuka hästar? Glöm inte stövlar, långa hår och allt annat som kan ha fångat upp snor och hostslem.
6. Använd inte samma utrustning till flera hästar (det sprider även andra sjukdomar som regnskållor och ringorm).
7. Informera ALLA som ska till stallet om att det finns sjuka djur även om besökaren, till exempel hovslagare eller veterinär, inte ska träffa just den hästen. Glöm inte att feber också är ett tecken på infektion! Då ger det besökaren möjlighet att vidta åtgärder för att inte sprida smittan, som personen om den har otur alltså kan få med sig bara genom att kliva in i stallet, vidare.

Visste du att med basal hygien som klädbyte, uppsatt hår, handtvätt och handsprit så kan du minska risken att sprida smitta med upp till 80 procent?

Foto: Privat

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
  
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
  
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
  
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
  
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
  
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
  
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
  
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.  

”It's time for change”

 /Monia Häggkvist

Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":

Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)

Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...

Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.

Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:

– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera. 

– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.

– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".

Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.

Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.

För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.

När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.

Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.

Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.

/Jenny Karlsson

Foto: Privat

Tänkte skicka ut en liten varning till er, mina hästvänner.
Vi har haft två incidenter med täckeshängare som sitter på boxdörrarna.
Den ena gick bra, vi lyckades bryta loss hängaren när hästen fastnade med underkäken i den.
Den andra gick mindre bra, då hästen som fastnade slet ut en tand samt fick en fraktur i underkäken, den satt helt lös.

Enligt jourhavande veterinär var det dessutom en så pass vanlig skada så att hästägaren inte ens hann förklara vad som hänt, innan veterinären ifråga fyllde i skadans art och möjliga omfattning.
Så lyd ett gott råd, antingen ta bort stången eller håll luckan till boxen stängd.

/Tobbe Segebladh

Tisdagen den 5 februari klockan 16.25 på E18, fyra kilometer innan avfarten till Enköping från Västerås ramlar min häst i släpet efter att mer än 10-15 långtradare dundrat förbi oss i blixthalkan. Det var svart-is! Jag kunde bara köra 65 kilometer i timmen. Vi var på väg hem från Strömsholm och min häst hade undersökts på grund av allvarlig skada på vänster bakben och kunde alltså inte stå på alla fyra benen.