Gästbloggen
JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 4268 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv