Gästbloggen
NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 47125 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Gästblogg: "Utan små tävlingar stannar vår sport"


Magdalena Regårdh på sin egen uppfödning Lucy in the Sky, som sedan såldes till Shane Sweetnam. Arkivfoto: Linnea Lindahl

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Magdalena Regårdh är tävlingsryttare, B-banbyggare och ideellt engagerad i Stävie ryttarförening. Hon sitter även med i Skåne ridsportförbunds hoppkommitté.

Som tävlingsryttare är det lätt att bli lite bortskämd i Skåne. Inte nog med att vi har flera bra anläggningar för tävlingar under vinterhalvåret, på senare år har det även tillkommit ett par fantastiskt fina utomhusbanor med fibersand, fina hinder och bra logistik där det hålls tävlingar av hög kvalitet hela sommaren. 

Konkurrensen om tävlingsstarterna är stenhård och det som var en bra tävlingsplats för fem år sedan är helt ointressant i dag. Många av de mindre föreningarna har blivit helt tagna på sängen. Utan att ha en markägare som vill investera, ibland utan att ens äga sin egen anläggning, är det svårt att göra de uppgraderingar som krävs för att kunna konkurrera med de nya tävlingsplatserna. Med sviktande antal starter blir tävlingarna ett nollsummespel som man anser sig tvingad att göra för att kunna skriva ut licenser i stället för den inkomstkälla som behövs för att driva anläggningen.

Naturligtvis är jag väldigt glad för de högklassiga tävlingsplatser som utvecklats i Skåne under de senaste åren. De ger oss fantastiska möjligheter att producera våra hästar och de är väldigt viktiga för att föra sporten framåt. Men de små tävlingarna och de små föreningarna behövs också.

I dag har det delats en artikel i Expressen där Lisen pratar om gubbstyret i kommunerna och hur viktig ridskolan är som ungdomsgård. Detta gäller i lika hög grad de små föreningarna. Det är där ungdomarna får sina första erfarenheter i demokratiskt styre, i att planera och organisera verksamhet och förhoppningsvis genom sitt engagemang får smak för den ideella verksamhet som bygger upp hela vårt tävlingssystem. Här ges vi dessutom allihop, tävlingsryttare och större föreningar, möjlighet att ta ett socialt ansvar. Att vara en del i att tillvarata de underbara möjligheter som finns runtom i länet utan att behöva vänta på att gubbarna i kommunen ska förstå hur fantastisk vår sport är för att fostra ungdomar i ansvarstagande och teamwork – och förstå hur bra hästar är för själen.

Vi måste som tävlingsryttare ibland välja att göra våra starter på en mindre tävlingsplats när tillfälle ges. Och de större tävlingsplatserna måste börja samarbeta med de mindre klubbarna i mycket större utsträckning när man planerar sin tävlingssäsong och sin proposition.
Annars är risken att de mindre föreningarna inte orkar kämpa längre och var ska då nästa generation eldsjälar komma ifrån?

/Magdalena


UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa dressyrstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Dressyr | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Dressyr" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 44197 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
27

Gästbloggen: Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ingela Holmqvist är en advokat med mer än 30 års hästerfarenhet som tränar och tävlar dressyr. Hon driver advokatbyrån Holmqvist & Partners Advokatbyrå AB och arbetar främst med affärsjuridik, ekonomisk familjerätt och häst- och husdjursjuridik. Hon har nyligen även startat Facebooksidan Hästadvokaten för att belysa juridiska frågor ur ett hästperspektiv.


Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan
är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

Disciplinära påföljder
En aspekt på frågan är vad som gäller rent disciplinärt i samband med tävling. I TR I Mom 112 anges bland annat att ryttaren är skyldig att förvissa sig om att:
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom.
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit, inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit.

I samband med anmälan till tävling i Tävlingsdatabasen (TDB) måste också anmälaren acceptera följande villkor:
"Samtidigt intygar du på heder och samvete för varje häst du har anmält att den under de tre senaste veckorna – räknat från denna dag – inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den under samma tid inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den under samma tid inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom, att den är erforderligt tränad för tävlingsdeltagande och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk och att ovanstående också gäller fram till tävlingsdagen."

Ridsportförbundets disciplinnämnd ser allvarligt på brott mot hästägarförsäkran och under förra året dömdes ryttare och hästägare till avstängning i sex respektive nio månader i två olika fall som handlade om risk för smittspridning. Disciplinnämnden har möjlighet att vid grövre förseelser besluta om avstängning i upp till två år.

Skadestånd
Men vad kan då den enskilda hästägaren göra när dennes häst blivit smittad av en annan häst? Går det att kräva skadestånd av den andra hästägaren, eller av stallet där hästen står uppstallad? Ja, det beror lite på. Till att börja med måste vi skilja på olika typer av skadestånd. Skadeståndsrätten kan delas in på flera olika sätt, men den viktigaste indelningen är mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Skadestånd inom avtalsförhållande
Inomobligatoriskt skadestånd gäller inom avtalsförhållanden, alltså mellan två avtalsparter och där är huvudregeln att den som orsakar den andra parten en skada genom att bryta mot avtalet är skyldig att ersätta den skadan, om inte avtalet säger något annat. Om du har din häst uppstallad och det finns ett avtal som reglerar hyresvärdens åtaganden i samband med smitta (till exempel att hästar med vissa symptom ska isoleras inom viss tid) och hyresvärden inte uppfyller detta kan du alltså ha möjlighet att kräva hyresvärden på skadestånd för den skada som du drabbas av till följd av avtalsbrottet, om inte avtalet säger något annat.

Ofta finns det dock olika former av ansvarsbegränsningar i avtal som gör att vissa skador inte ersätts, eller exempelvis att en avtalspart måste varit grovt oaktsam för att en skada ska ersättas. Det är också du som drabbats av skada som måste bevisa att skadan uppkommit just på grund av avtalsbrottet. Om skadan hade uppkommit oavsett så är det ju inte avtalsbrottet som orsakat skadan. Du är också skyldig att själv begränsa skadan i möjligaste mån.

Skadestånd utan ett avtalsförhållande
Om du i stället vill rikta ditt skadeståndsanspråk mot en stallkamrat, eller någon annan som du inte har något avtal med, då är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd, alltså skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Här är reglerna ännu mer komplicerade. Till att börja med finns det tre huvudtyper av skada; sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada är skada på lös egendom, som exempelvis en häst. Personskada är en skada på en person och en ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte är en följdskada till en person- eller sakskada. Ett exempel på ren förmögenhetsskada kan vara när någon förskingrar pengar. Ren förmögenhetsskada ersätts (förutom inom kontraktsförhållanden) endast om skadan orsakats genom brott eller vid felaktig myndighetsutövning.

Den typ av skada som är relevant här är alltså främst sakskada. För att den som orsakat en sakskada ska vara ersättningsskyldig krävs det att skadan uppkommit genom uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet. För att avgöra om någon agerat oaktsamt tittar man på om någon regel har brutits eller om personen i fråga har agerat på ett sätt som en normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen.

Det går självklart inte att uttala sig generellt om vad som gäller i varje enskilt fall eftersom varje fall är unikt, men jag skulle ändå säga att på ett teoretiskt plan skulle det vara fullt möjligt att kräva en annan hästägare (som man inte har något avtal med) på skadestånd om denna besöker ett stall eller en tävlingsplats utan att vara ”normalt aktsam”. Att bryta mot hästägarförsäkran anser jag absolut vara att avvika från vad som är normalt aktsamt beteende. Likaså att besöka ett stall med en känd smitta (i vart fall om den är mycket smittsam och av allvarligare slag) och därefter klappa en häst i ett annat stall utan att i vart fall ha försökt desinficera sig själv.

Bevissvårigheter
I praktiken uppkommer dock en hel rad med problem i den här typen av fall. Om man ens kommer så långt som att man på goda grunder kan hävda att någon agerat oaktsamt så uppkommer som sagt frågan om det verkligen var det oaktsamma agerandet (exempelvis att åka på tävling) som orsakade skadan. När det gäller exempelvis herpesvirus som kan ligga latent och blossa upp hos en tidigare symtomfri häst medför detta naturligtvis stora bevissvårigheter, medan det i andra fall kanske är lättare att med en högre grad av säkerhet spåra vart smittan kommit ifrån. Och även om man tycker att man har ett ”klockrent case” (detta är för övrigt något som inte existerar i seriösa juristers värld) så ska man vara medveten om att det är komplicerat att driva ett skadeståndsmål och att det ofta innebär en stor osäkerhet och risk. Av dessa skäl rekommenderar jag alltid att parterna ska försöka komma överens innan man drivit ärendet allt för långt.

Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som smittar någon annans häst kan både råka ut för disciplinära påföljder och bli skadeståndsskyldig. Att bevisa hur skadan uppkommit kan dock vara svårt och det är dessutom kostsamt, riskfyllt och tar lång tid att driva en rättsprocess. Att försöka komma överens är alltså alltid en bra idé i första hand.

Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist 
Hästadvokaten

P.S. Observera att ovanstående text inte på något vis är en fullständig redogörelse för skadeståndsrättens komplexa område och att det finns en mängd undantag och specialregler som kan medföra att mina slutsatser inte alls är korrekta eller ens tillämpliga i ett enskilt fall. Denna text utgör inte någon rådgivning och får inte läggas till grund för beslut om hur man ska agera i ett enskilt fall.


Läst 124080 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
26

Gästbloggen: ”Onödigt tidigt att vänja av vid sex månaders ålder”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som avdelningschef på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 27 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet. Helena tror på naturlig avvänjning av föl, vi har fått tillåtelse att dela ett av hennes inlägg om detta här. Läs mer på hennes blogg.


Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.

Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.

Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.

Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra. 

/Helena


Läst 101059 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
25

Gästblogg: Jens Fredricson om vikten av en bra sits och skänkel



Foto:
Adobe Stock och Ida Röök Svalander

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jens Fredricson, stallmästare på Strömsholm och Flyinge, har ett viktigt råd till alla som vill utveckla sin ridning. Det är att lära sig att använda sin sits på rätt sätt, och framför allt att lära sig hur skänkeln ska fungera i samspel med hästen. Texten nedan publicerades först på Strömsholms hemsida. Läs fler av stallmästarens råd och tankar här.

När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?
Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framföra instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.

George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.

Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt. I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.

Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits. Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.

Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.
Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.

När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi. När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.

Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.

Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.
Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.

Lycka till!

/Stallmästare Jens Fredricson


Läst 87133 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 51014 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 48209 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
07

Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"


Läst 48335 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

OM DENNA GÄSTBLOGG
För tio månader sedan hade nioåriga Alvin Petman suttit på en häst ett fåtal gånger. Nu har han fått rosett på sin första pay and jump och tränar flitigt för att bli bättre. Men att vara ung kille och gilla hästar är inte det lättaste – Alvin har blivit retad i skolan för sitt intresse. Trots många avramlingar och tuffa ord satsar han nu på att bli minst lika bra som sin stora idol, Peder Fredricson. Här skriver Alvins mamma Marie om sin sons resa så här långt.


Foto: Privat
  
"Min son blev retad i skolan – andra tycker att ridning är fjantigt"
  
"Min nio år gamla son, Alvin, började med ridning när jag – hans hästtokiga mamma – kände att jag hade varit utan hästar på tok för länge. Jag slutade rida när jag väntade Alvin.
Alvin hade ridit sina kusiners häst ungefär tio gånger ett år tidigare och visste hur man höll tygeln i skritt, men han hade inte ridit utan ledare. Eftersom han hade visat intresse och i och med att hans tre år gamla lillasyster älskar hästar tänkte jag att 'vi testar och ser'. 
  

Efter fyra veckors
letande kom den lilla ponnyn Jack hem till oss. Han var 126 centimeter hög och konstantskimmel. Världens bästa barnponny, han älskade att bli pysslad med och var snäll, men ändå pigg att rida. Alvin som hade haft de lite jobbigt med att han inte hittat någon sport som passat, blomstrade ut och blev mer pigg och glad. Han hittade en bästa vän i ponnyn.
  
Alvin kämpade, han lärde sig efter ungefär tre veckor att rida lätt – plus att han då började lära sig namnen på till exempel grimma, träns och sadel. Han hade INGA förkunskaper alls. Alvin ville gärna börja hoppa så snart han bara hade lärt sig rida lätt och det blev hans passion. Nu har Alvin startat fyra pay and jump och en cup vi hade i stallet där vi hyr in oss.
 
För två månader sedan fick Alvin tyvärr sälja sin bästa vän Jack då Alvin så gärna ville hoppa, men lilla Jack inte ville det. Så nu lär Jack återigen barn att rida. Vi hittade då C-ponnyn Apache och efter att Alvin hade suttit på honom i två minuter sa han att 'den här hästen SKA jag ha', och efter besiktningen fyra dagar senare stod han i stallet. Nu har Alvin hittat en kompis även i Apache och det känns väldigt skönt.
  
Efter sommarlovet har Alvin nämligen blivit retad i skolan för att han rider, andra killar tycker att det är en tjejsport om det ens är en sport alls, det är bara fjantigt och löjligt. Att efter en tuff dag i skolan få krama om sin ponny, det är läkande för ett brustet hjärta.
Nu verkar det ha lugnat sig i skolan och Alvin har bra kompisar som stöttar honom, så nu hoppas vi på att få med några ut till stallet för att testa på ridning. Det är en tuff sport och Alvin har trillat av ungefär 30 gånger. Han har blivit trampad, sparkad och biten bara sedan i januari, en gång har han även ramlat av Apache.
  
Alvin tycker att andra killar borde få testa ridning utan att vara rädda för att bli retade, för det är oftast det som är orsaken till att de inte vill pröva. Med min hjälp skriver Alvin öppet om ridningen på sin Instagram och han hoppas kunna inspirera andra killar att våga rida, hans Instagram har fått mycket positiv feedback.
  
Nu tränar Alvin för Fredrik Hasselberg i hoppning, som hjälper honom att utvecklas och att nå sitt första delmål – att starta en lokal tävling. Alvin drömmer om att kvala till Sverigeponnyn och att då få rida i Scandinavium.
Hans mål är även att jobba ihop sig med stallkompisens storhäst Ralf för att kunna starta childrenklasser på Falsterbo Horse Show. Till slut hoppas Alvin att han ska kunna rida SM och bli lika duktig som sin idol Peder Fredricson. 
  
/Marie"
  
I det här klippet, från februari 2018, har Alvin ridit i två veckor och han kämpar för att lära sig att rida lätt:

 Och i det här klippet, från oktober 2018, hoppar Alvin bana med sin nya ponny Apache:


Läst 64460 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
04

Har du koll på produktbeskrivningen? Hästens hårrem är bästa täcket!


Foto: Helena Kättström och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som chefsveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i över 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

"Varmfodrat utetäcke i slitstarkt material, som har förmåga att reparera sig självt. Fungerar lika bra inomhus tack vare andasfunktion, automatiskt reglerbart efter utetemperatur och väderförhållanden. Fylls med ett isolerande luftlager vid stark kyla och blir tunnare vid högre temperatur. Utmärkt isolerande förmåga, som gör att snö inte smälter ner och kyler huden på den känsliga ryggen och korset. Naturligt vattenavstötande med utmärkt avrinningsfunktion. Helt utan risk för skavsår.
  
Levereras komplett, men bör borstas av dagligen för bästa glans och funktion. Undvik tvätt med schampo eller såpa för att inte riskera att störa regnskyddet. Spola av vid behov, tvätt vid max 38 grader, gärna svalare. Matchande vackra färger med mjuka övergångar.
  
Kan vid extremt regnväder i samband med kraftig blåst kombineras med ett enkelt regntäcke. I normalfallet behövs det dock inget utom grovfoder. Ger bra skydd för känslig muskulatur över rygg och kors.
  
Luddar eller släpper av hår periodvis, men detta påverkar inte funktionen utan är bara en naturlig del i reparationen och för att uppnå maximal glans. Ingen negativ påverkan på hästens kroppsspråk eller rörelse, och ger full möjlighet att njuta av att bli kliad.
  
Leverans av säsongens modell sker endast vår och höst. Gratis.
  
Har du tänkt över alla dessa fördelar innan du helklipper? Tänk gärna en gång till om det verkligen är nödvändigt att förstöra något som naturen har skapat så överlägset. Men kanske gör du det för att du har missat produktbeskrivningen?
 
/Helena Kättström

PS. Jag tycker att de är vackra i sin fina vinterpäls, dessutom – skönhet sitter i betraktarens öga, så fundera gärna över det."
 


Läst 146983 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv