Dressyrens SM-helg är avslutad och medaljerna är utdelade. Just i år kändes det nästan förutbestämt hur de skulle fördelas i seniorklassen Upp med en hand den som inte trodde Patrik Kittel skulle stå emot uppstickarna! Men, det var inga stora marginaler i år. Kul att tjejerna som låg strax efter utmanade honom i küren.

Grattis till alla medaljörer på Strömsholm och grattis till alla som red och blev utan medalj, ni är också bra. Kanske krävs det lite mer för att vara bäst utanför, att våga ta steget att delta.

Som alltid finns det många människor bakom framgångsrika ryttare. Det är tränare, partners, hästägare, sponsorer och ofta en hög andra inblandade.

Även om man är en ryttare som inte är uppe i eliten är det minst lika viktigt att ha stöttning bakom sig. Det finns många som sliter hårt i hästbranschen, för att få möjligheten att kunna utbilda en häst för att komma upp i klasserna. Vi glömmer dem ibland.

Ingen har väl missat skriverierna om hur många ryttare med beridardrömmar råkat illa ut när de sökt sig utomlands för "större möjligheter". Många stupar på omöjliga arbetsförhållanden här hemma också. Det är svårt att få bra arbetsförhållanden och lönsamhet i hästbranschen. Utbildning och tillräcklig erfarenhet för att tjäna pengar tar många år att skaffa sig.

Alla dessa slitvargar har inte råd att skaffa ridhus, fina lastbilar eller elegant och trendig utrustning utan jobbar med lite mindre medel. Jag har träffat många sådan hängivna och begåvade ryttare som kämpar med små budgetar. Då är det bra att det finns människor nära som stöttar!

Nu ska ni få se vad en fingerfärdig mormor kan bidra med. För några år sen, när barnbarnet hade lyckats kvala in till frack-klassen sydde mormor helt enkelt en frack till henne.

Sorgligt nog blev det bara en start för hästen. Sen fick fina fracken hänga i garderoben.

Tills igår, några år senare! Då hade ryttaren lyckats med bedriften att utbilda en ny häst och fracken åkte på för debuten i Msv:A. Det gjorde sin debut med den äran och erhöll klart godkänd procent. 

Nu är det inte så att en frack inte kunde inhandlats, men visst värmer det i hjärtat när mormor fixar stassen. Jag själv debuterade när det begav sig i St George iklädd morfars gamla frack, omsydd av ortens skräddare. Den red bra i flera år med mig i och ingen såg någon skillnad då. 

Så det går bra att hitta egna vägar och det går att ta sig framåt med hyggligt små medel. Tack alla nära och kära som sponsrar med närvaro om omtanke, ni är ovärderliga för alla kämpande ryttare!

En sån här slänger man inte ihop i en handvändning!   Hej hopp  // Kajsa