Det är OS-tider och jag gillar att titta på sport. Kanske inte så mycket för att se hur medaljerna fördelas utan för att se hur de gör, de som är bäst på sina olika grenar. Att jag lipar när svenskarna får medaljer är mer att tävlingsmänniskan i mig känner tillfredsställelsen över att långt och stretigt kämpande får belöning.

Skidåkningens olika grenar är mest intressanta. Ja, Nils van der Poels skridskoåkning, eller hans ytterst genomtänkta satsning kan väl ingen låta bli att imponeras av.

Mitt i detta dimper det ner nya anmälningar och videoklipp om att hästar behandlas illa, från hästsportvärldens olika hörn. Det gör mig riktigt förbannad och detta inlägg långt. 

Jag har ett tufft år bakom mig vad det gäller motivationen för mitt jobb som tränare men även bloggare, mycket beroende på all negativ rapportering om tränare och tvivelaktiga träningsmetoder. Jag har oerhört svårt att förstå hur vuxna, rutinerade och i oroväckande många fall välmeriterade människor fullständigt tappar sitt omdöme. Hur ska jag kunna påverka det?

Ett väldigt tråkigt exempel som dök igår var ett filmklipp på hur Sir Mark Todd, en av väldens mest meriterade fältävlansryttare/tränare piskar på en häst för att den inte vill hoppa ut i vatten. Idag ber samme man, i en artikel i brittiska Horse&Hound om ursäkt för vad han gjorde den där dagen 2020.

Vet ni, jag tror hästen struntar i den ursäkten. Jag struntar också i den, jag vill se en annan inställning och det generellt. Jag vill se att sporten blir bättre, att vi tar ett kollektivt ansvar och helt enkelt uppför oss.

Det sitter en ryttare på den hästen som inte vill hoppa ner i vattnet, det står människor runt och tittar på. Ingen ser ut att reagera när Sir Mark Todd tappar sitt omdöme. För jag hoppas verkligen han har en syn på hästar och träning till vardags som inte innefattar den typen av agerande. 

Filmen är alltså från 2020, anmälningar som kommer in är sällan från dags dato. 

Det var inte bättre förr, mitt första minne av hur en människa tappade det, var när jag såg hur ridskolans hovslagare slog hästen med raspen för den inte stod still i skospiltan. Vem i hela friden får för sig att slå en häst med en rasp?

Kanske slog han av någon annan anledning, han var alltid arg. Vi var livrädda för honom, jag var nio år och begrep inte så mycket om hästantering. Men det var på 60-talet, då var det var mycket närmre till att banka till en häst. Nu på 2020-talet har vi kommit så fantastiskt mycket längre ...?

Jag har också andra tidiga erfarenheter som jag helst önskar jag aldrig fått. När jag förstummat eller mer förskräckt sett hur mina "förebilder" hanterat hästar. Jag vet att det är lätt att hålla tyst, att förtränga eller kanske bli rädd.

Vi behöver alla rannsaka oss, se oss själva i ett perspektiv utifrån. Det gäller professionella som amatörer, ryttare, kuskar, hästskötare, hovslagare och åskådare. Precis alla.

Vi människor tar intryck och gör ofta som andra gör, vi har förebilder och idoler. Det är bra, någon går i ledning och drar andra framåt. Som hopplandslaget skulle jag kunna säga, de bryter isen och andra vågar kämpa för att vinna i de största sammanhangen.

Men, vi behöver bli fantastiskt mycket bättre på att sänka acceptansen för hur vi uppför oss överallt och hela tiden. Det är inte ok att hugga och slå, det är inte ok att använda otillåtna eller ens tvivelaktiga träningsmetoder, vem som än gör det. Även om det leder till bevisad "framgång"! Att det finns mycket pengar i sporten är ingen ursäkt.

Allting vi gör sprids som ringar på vattnet, både bra och dåligt. Vi rider på en framgångsvåg i svensk ridsport, låt den vågen innefatta allt och alla. Det finns inte längre några s k "hidden corners". Alla och allas ridbanor, med eller utan kameror, ska alltid vara bra arbetsplatser för folk och hästar.

Kunskap, kunskap och mer kunskap. Lägg till empati, pedagogik och tid sen är du hemma. Inse att hästen endast deltar för att DU vill! 

Jag är trött på att läsa om tråkiga händelser. Trött på att tjata, för ibland döva öron om att "ovilliga" hästar kanske är sjuka även om de för dagen inte tydligt haltar. Trött på att allt ska gå så fort ...

Mest trött är jag på att försvara mig och mitt jobb mot de externa grupper som på något märkligt vis vill göra hästsporten till en slagpåse, ett bevis för att ALLA och inte ett fåtal sporthästar far illa. 

Kom igen nu, gör bra saker. Jag vill känna glädjen i jobbet igen. Vi har ett kollektivt ansvar och vi kan!

                                            Rid väl!  //Kajsa