Sommarledighetsvibbar (långt ord).

Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.

Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.

Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.

Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv. 

Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.

Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.

Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:

"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."

Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.

Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!

Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.

Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet. 

Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!

Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).

Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.

Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.

Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats! 

Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?

Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.

På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.

                                           Varma goda sommarhälsningar!  // Kajsa

  

                                                                                                                                                                                                                                             

                                                                                                                                                                                                 

Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.

Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.

En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?

Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?

Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?

Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.

Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.

I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?" 

Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab

Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.

Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.

Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?

Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar. 

Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.

Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.

Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.

Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten?  Värt att fundera över.

Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ... 

                                                 Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa