Kajsa Boström
OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 37462 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06
2020

Nu skickas utmaningar kors och tvärs på sociala medier. Ska jag inte lägga ut en bild på min hund eller stöttande partner i livet så ska jag klappa händerna kl. 20.00. Allt är tänkt att pigga upp i dessa dystra tider. 

I hästvärlden är det tungt för alla tävlingsryttare som ser vårsäsongen segla bort i Corona-diset. Det blev inget med något. Allt står på vänt, eller? Det verkar som det föds kreativitet ur eländet, vi människor är uppfinningsrika! Hjulet fortsätter trots allt snurra om än lite annorlunda och långsammare.

Nu poppar online-tävlingarna upp, lika välkomna som morotsblast i rabatten på våren. Det finns en tröst i tävlingstorkan!

Det finns fler utvägar ur motivationsbristen, höj din nivå och utmana dig själv med mer bra träning. Alla kan bli bättre ryttare, alltid. 

Jag tävlar nu för tiden inte i ridning men golf och fick igår beskedet att alla tävlingar tills vidare är inställda. Surt, jag har en uppåtgående formkurva och var taggad inför starten av seriespelet. Tji fick jag. Men efter ett besök igår hos min eminente tränare/mentalcoach Lasse är jag på hugget igen.

Med nya verktyg för att höja nivån på den svagaste delen av mitt spel är jag full av motivation. Precision kräver mycket och bra träning, det hinner jag nu. Jag kan också gå fler träningsrundor på banan för att befästa vad träningen förhoppningsvis ger mig. Rakare och mer exakta slag ger mig en lägre score. (Färre antal slag= bättre poäng)

Det behövs någon som tror på en och kan ge bra guidning i träningen, sen är det bara att ta tag och ge sig själv möjligheten. Målet sätter du själv och vips utmaningen är klar!

En annan utmaning, i ridsporten blev jag en del av i förra veckan. En av mina hoppryttare hade utmanas av en vän och kollega att ta ett ordentligt steg utanför komfortzonen. Nu tränas det kan jag lova. Två killar i hoppsporten ska tävla i dressyr mot varandra, i dressyrsadel, online. Allt filmas korrekt och bedöms av en utomstående och objektiv domare.

Så nu sitter två hoppryttare, killar i trettioårsåldern som tillbringat all sin uppsuttna tid i hoppsadlar över hinder och tränar dressyrprogram. Med allt vad det visat sig innebära ...

Halten ska vara DÄR! Övergångar, upptagningar, enkelt byte vad är det? Vi hade riktigt roligt på träningen förra veckan när vi introducerade programmet, Msv B:2.

Det var en utmaning för mig att förklara, visa och instruera. Ryttaren är rutinerad men i en annan skola. Som tur var hade vi en hel hög med hästar att tillgå även om den utsedda "dressyrhästen" fick extra slipning. De andra fick stå till tjänst som övningshästar på var sina delar. En rolig dag i ridhuset hade vi och som sagt utmaningen var lika stor för oss alla.

Tävlingen avgörs i påskhelgen, funderar på om jag ska starta lite betting? Vi har ett träningstillfälle kvar, här ska gnetas! Ni ska få ett smakprov, en stil-bild. Det är inte den utvalda hästen, vi är lite hemliga men ni (motståndaren) kan få se hur snyggt ryttaren sitter. 

Som sagt, se det ofrivilliga tävlingsuppehållet som en tillgång. Gör något nytt, det finns oändligt med saker att lära sig. Allt för att bli en bättre ryttare. Om jag får tillåtelse att publicera filmerna kommer de här, håll nu tummarna för min ryttare!

                                       Hej hopp i vårsolen! //Kajsa


Läst 57611 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
29
2019

Som alltid, en vanlig ledig söndag läser jag Göteborgs-Posten till frukost. Ledighet betyder läs allt, även Sport- och Kultursidorna. Där, på Kultursidorna läser jag en artikel om Svenska Balettskolan i Göteborg. Den artikeln har jag gått och funderat på hela dagen..

Jag liknar ofta dressyr med dans eller mer specifikt, balett. Jag vill att dressyr ska se ut som dans, när den är som bäst. Kontroll, styrka och balans i symbios med förståelse, det är mitt mål.

(Balett (av italienska balletto, diminutiv av ballo, alltså ’liten dans’) är en dansform uppbyggd på formaliserade positioner och rörelser som är mycket krävande i fråga om styrka och vighet.  Ur Wikipedia)

I GP:s artikeln läser jag:

"Man måste lära sig att stå still innan man kan börja dansa. Du måste förstå hur du bygger din kropp, de olika delarna på varandra, som klossar. Du måste lyssna på läraren som förklarar. Sen kan du börja röra på dig."  Susanne Lindström, danslärare Svenska Balettskolan.

Hästen är som en elev i balettskolan. Den behöver lära sig hur den ska bära sin kropp och sin ryttare på bästa vis. Vi behöver förklara och upprepa och hästen behöver lyssna. Styrkan kommer med genomtänkt träning. Likadant är det med balansen och de tekniskt svåra rörelserna(positionerna) Träning, upprepning och tålamod.

Jag tycker att balett är vackert att titta på, nästan lika vackert som det är att se en dressyrhäst i fullkomlig balans bära sin ryttare.

På ett annat ställe i artikeln läser jag:

"Det finns en kulturkrock mellan det svenska jämlikhetsidealet och den traditionella baletten med fokus på solister. Det är inte alla som lyckas bli dansare. Men att inte bli dansare betyder inte att man misslyckats. Att våga, att satsa och anstränga sig är starkt. Det visar att vi människor kan och klarar mycket mer än vi tror. Det kan alla ta med sig." Olof Stigert f d rektor.

Det är också precis som med dressyr och tävling, alla ryttare kommer eller vill inte hela vägen fram till Grand Prix med sin häst. Men de har försökt och det är gott nog, med nästa häst kanske de når ända fram.

Men hur du än sätter dina mål i ridningen, tänk på att det är fantastiskt att dansa med någon som är följsam. Någon som vill det du vill ...

                    Här dansar Amazing med sin ryttare.

Det finns en fin beskrivning på hur dressyr kan vara:

"Att bringa de båda varelsernas tyngdpunkter i samklang, så att hästen inte störs i sin rörelse hör till ridandets konst."   A. Podhajsky

                                          Dansa vidare!  /Kajsa


Läst 52917 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
16
2019

Det mesta hänger ihop när det gäller ridning. Pratar vi om sitsen så hänger ALLT ihop. 

Har ryttaren god kroppskontroll, vet hur sitsen fungerar och påverkar hästen är allt som det ska.

Finns det nåt på mitten av ryttaren, biten mellan höft och armhåla, som inte fungerar riktigt sprids "felen" som ringar på vattnet utåt i ryttarens kropp. Det ger en "enkel" felsökning. Starta på mitten, med bålen och jobba därifrån. 

Som vanligt när något dyker upp i mitt huvud har funderingen väckts på en träning. Som i morse när jag träffade en ny ryttare. Det var en ganska rutinerad ryttare, som till vardags arbetar med hästar.

När det kommer en ny ryttare brukar jag titta när de rider några varv i de olika gångarterna samt på vad ryttaren har för position i sadeln. Sen ber jag alltid om en kort sammanfattning av ridkarriären och frågar hur ryttaren ser på sin ridning.

I morse kom vi ganska snabbt in på sitsen. Ryttaren satt ganska bra i sadeln, rätt upp och ner men hade bland annat problem att hålla still händerna. Sen gav det ena det andra, jag var på de stela vristerna och det slutade med att ryttaren berättade att den alltid fått höra att den skulle hålla still underskänkeln. Det hade resulterat i stela ben.

Jag fick för länge sen en kommentar i ett domarprotokoll om en "ringande underskänkel". Det glömmer jag aldrig ...  Det var innan videofilmandets tid, ingen visste väl hur de såg ut när de red? Men vem vill ha en ringande (flaxande) skänkel?

Klämmer ryttaren med lår och knä, slår underskänkeln.(Gäller nedsittning i trav)

Det är en "ringande underskänkel". Som jag slet för att bli av med den! Det tog många år under skickliga Richard Whites öga att få rätt på kroppen, så skänkel la sig stilla intill hästen, med foten fjädrande i stigbygeln.

Bilden till höger visar en korrekt placerad skänkel på en av mina elever. (Estetiskt tilltalande också, snygg färgmatchning och en bra variant av sporre.)

Är det rätt på mitten, blir det rätt i ändarna. Skänkeln, armar, händer och inte minst ryttaren huvud får möjlighet att hamna rätt och fungera där de ska. Försöker man rätta till felen omvänt, utifrån och in då finns det stor risk att man skapar nya, mycket krångligare problem än man hade från början.

Det finns paralleller i andra sporter, som golf. Att svinga en golfklubba korrekt för att få ut maximala slag är lika svårt som att sitta och rida rätt i sadeln. Är du stel i höfterna och rör kroppen fel skiter sig resten. Du kan som i ridning alltid kompensera och hitta en hyggligt fungerande väg, men riktigt rätt blir det inte.

Det finns inga genvägar. Tröttsamt att höra kanske, men det är den bistra sanningen. Det kan du som ryttare fundera över när det dyker upp olika så kallade hjälpmedel för att fostra in ryttarkroppen i en bra position. Det finns inga genvägar ..

Vill du lyckas fullt ut gäller det att göra om och göra rätt. Kroppskontroll, balans och insikt, sen sitter du som en smäck i sadel. Eller slår en golfboll långt, snyggt och rakt. Det tar sin lilla tid, var beredd på det. Det är en givande tid.

                                             Hej hopp // Kajsa


Läst 55094 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
21
2019

Måndag morgon och jag ska starta upp efter en veckas semester i sol och värme. Det har varit golf och bad på en ö i annat hav än det iskalla västerhavet. Jag har legat och flutit på rygg i det salta vattnet och tänkt på ingenting. Underbar återhämtning efter en period med tuff arbetsbelastning.

Eftersom jag kom hem i fredags har jag haft helgen på mig att "landa mjukt". Har hunnit köra tvättmaskin, prata med ryttare och kollat på tävlingsrapporter och resultat. Dessutom har jag i ett anfall av nyfunnen energi börjat röja i gamla högar. Jag är expert på att "lägga i högar". 

I en av dessa högar hittade jag delar av min barndom, den hästrelaterade barndomen. Nostalgin flödade och det var många minnen och ansikten som dök upp i högen. Tävlat hästar har jag gjort sen jag var 11 år insåg jag. 

Eftersom jag är en samlare, vilket jag utvecklat till "lägga i högar" finns det smått och gott att le åt idag. Till exempel propositionen från min första tävling. På den tiden var dressyr något oupptäckt i min värld. Rida fort på ponny var grejen, med eller utan sadel.

Som ni kan se var min första tävling inte dressyr och inte hoppning. Det var en Ponnysteeplechase! Jag är tämligen övertygad om att vi som åkte dit inte riktigt visste vad vi gav oss in på... Men för den facila insatsen av fem kronor i anmälnings- och ytterligare fem kronor i startavgift var vi med. (Det har blivit något dyrare att tävla))

På plats, vid en rundbana med sandbotten och hinder i form av utlagda halmbalar insåg säkert någon att vi inte hade de snabbaste ponnyerna. För det gällde att rida så skjortan stod rätt ut! Så här i efterhand, lång efterhand undrar jag varför vi ens fick lov att åka? Vi red ju på ridskoleponnyer, de var inte riktigt tränade för uppgiften kanske.

Men roligt hade vi och som tur kunde min pappa både köra och backa med släp. Det var inte så många andra föräldrar som kunde insåg vi på tävlingsplatsens parkering. Men som den polis han var stod min pappa större delen av dagen och dirigerade och backade ekipage på en blöt åker. Alla kom efter tävlingen ut från parkeringen och det var en seger i sig!

Till något helt annat, det har tävlats i Word Cup Dressage i helgen. Svenska ryttarna hade inte sin bästa helg men en del danskar fick glänsa i Århus. Speciell guldglans hade Catherine Dufour med sin "nya" häst Bohemian. Hon vann både GP och GP Kür, där hon klämde till med över 88%. Lysande insats!

                                                                           Foto: Julia Brente

Alla deltagare var som sagt inte lyckosamma och två ekipage blåstes ut av domarna under den inledande  GP-klassen. Ett ekipage på grund av "blood rule" och ett för hälta/orenhet. Bra med alerta domare, de ser nu för tiden fler orena hästar. Eller blåser oftare..

En häst som startade i Grand Prix Special hade ett annat uppenbart problem, den hade tungan hängande ut ur munnen under i princip hela programmet. Den belönades av domarna med över 69%.

"Unfortunately showing the tongue all the way" refererade en skribent på plats i Århus arena. Det tål att funderas över en längre stund. 

Läser jag TR Dressyr framgår det tydligt att tungfel inte är ok. Felet ska belasta varje bedömningsgrupp där det visar sig. Det jag har svårt att förstå att det gjordes när jag läser resultatet. Är det möjligt att uppnå 69% i Grand Prix Special med avdrag på nästan alla bedömningsgrupper? Kanske någon inte såg inte tungan.

Hur som helst, tävling är oftast roligt. Oavsett disciplin eller svårighetsgrad.

                                               Kämpa på därute!  //Kajsa

                               


Läst 40893 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
21
2019

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt.

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 58897 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
14
2019

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 60621 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08
2019

Träning med hästar består att en del praktiskt arbete och 37 delar tankearbete. I alla fall när de gäller de där hästarna som är lite utanför det vanliga. Hästarna som har lite för mycket eller ibland lite för lite av det vi vill ha.

Ett moment där man kan stöta på patrull i hästarnas utbildning är galoppombyten. Funkar det inte hyggligt från början kan det lätt byggas på spänning, frustration och allmänt trassel. Hästen på filmen, Delores en av mina tvåhundra favoriter hade från början jättestor galopp. Lägg till en del avvikelser från den för en dressyrhäst ideala exteriören så vips uppstod meningsskiljaktigheter. Vi har tränat ... 

Vi har tränat på att ta kontroll över språnglängden, att behålla balans och tajming i hjälpgivning. Själva bytena har vi bara testat nån gång då och då. Vi har närmat oss med små steg och det var i hoppningen jag första gången såg att hon enkelt kunde byta. Alldeles själv som en duktig hopphäst bytte hon rent utan att skena iväg.

Där var det, "kan själv". Jag gick hem och funderade ... och funderade ...

Sen gjorde jag en övning med hinder fast utan att hon skulle hoppa dem och hon bytte lugnt och fint åt bägge hållen. Sen testade vi utanför ridbana och manege, för att avdramatisera. Det funkade till och med att göra flera i rad. Visst, hon blir laddad men kontrollerbart laddad, stort framsteg.

Igår skruvade jag upp svårighetsgraden och det funkade! Då hann jag inte filma men jag fick en snutt förra veckan när vi var på gärdet i hagel och storm.

Tänk utanför det vanliga när det är svårt. Det är ett hett tips från mig!

                                         Hej hopp / Kajsa


Läst 43439 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
03
2019

Jag har drabbats av en viss vinterförlamning/skrivkramp och har som alla vintrar innan lite svårt med motivationen. Tankar finns om vad jag ska skriva men det kommer inte ner på "papper" (skärmen). Jag gillar snö men fryser så in i hoppsan så ingenting blir riktigt roligt.
  
Roligt hade säker alla i publiken på Billdals ridklubb igår när Patrik Kittel gästade för att tala om ridning ur hans synvinkel. Jag var inte där men det är trevligt med lite energikickar för alla ryttare så här i kalla februari. Hade på morgonens träning med två av de som varit publik och de hade med sig god inspiration att träna vidare samt att "alla gör fel ibland" och att grundridningen är viktig.
  
Hoppas verkligen inte att detta är någon nyhet för någon, utan att detta är några av alla de saker som ständigt behöver påminnas om fast alla VET.... Vem reser takstolar till huset utan ha gjort en gedigen grund? 
  
Mitt tema på jobbet den senaste veckan, på förekommen anledning!, har varit hörnpasseringar. Det är avgörande att kunna vända sin häst på en avvägd yta och med korrekta hjälper, att ha hästen med sig. Jag kan säga att denna "enkla" övning ställt till det för i princip alla, hopp- som dressyrryttare. Varför är det så?
  
Jo, för att det slarvas! Av någon underlig anledning tror ryttare att hästen ska kunna räkna ut, alternativt vara född med kunskapen att bära runt en ryttare på ryggen i olika situationer. Gör hästen "fel" finns det en handfull förklaringar till varför: 
  
Den går emot handen.

Den tar inte skänkeln.

Den skiter i mig (denna kommentar kan få mig att gå i taket).
  
Det handlar inte om att göra snygga hörnpasseringar bara för att, det handlar om att ge hästen de bästa förutsättningarna att utföra det vi vill. Oavsett gren behöver hästen för små hjälper kunna byta riktning med påskjut och balans i behåll. Den måste också ha möjligheten att alltid bära sin ryttare mitt på ryggen och vara trygg i att få information om vad den ska göra, i rätt ögonblick.

På tal om Kittel, han har på sin turné runt landet sagt att alla kan rida Grand Prix. Möjligheten att klara detta ökar markant om du kan vända din häst på ett enkelt sätt, alltså göra fina hörnpasseringar.
  
Så ut och öva! 
/Kajsa


Läst 65370 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
05
2019

Nu är det snart slut på alla helgdagar, den sista i raden trettonhelgen är som gjord att packa ner tomtar och strippa gran på. Det ligger en ny säsong och väntar i startgroparna, nästan alla "mina" hästar har fått vila över helgerna och det är dags att sätta fart på julskinkestinna ryttare.

Det vill säga, de som har en häst! Att köpa en häst är inte det enklaste precis. Jag och många med mig letar med ljus och lykta efter Hästen med stort H. Det kan vara en tidskrävande process och ibland också lite deprimerande. Fast jag letar åt andra, inte åt mig.

"Alla andra hittar ju en".. eller "Varför har inte jag råd att köpa en sån som jag villa, alla andra har ju?" eller "Varför hittar inte jag en frisk häst?" Frågorna hopar sig hos den sökande ryttaren. Annonsmarknaden scannas av 35 gånger om dagen, bekanta och obekanta kontaktas men ändå står det ingen häst i boxen. Himla tråkigt är det.

Som sagt, jag har alla mina sökmotorer igång och nätverket är stort men att hitta en lämplig tävlingshäst åt en junior (inom ramen för den familjens ekonomi) är verkligen väldigt svårt. Jag har en annan elev, inte junior som också letar med ljus och lykta. Hon söker en häst att utbilda och tävla men den ska vara inriden och klar, samt inte för stor. Det hästen verkar inte heller finnas inom ramen för en förvärvsarbetande småbarnsmammas ekonomiska ram.

Men, den som söker den finner. Marknaden är ju på något vis full med hästar, sägs det. Jag tog i mitt senaste inlägg upp, med en humoristisk vinkling, egenskaper som tillskrivs hästar av olika sort. En god vän skickade en annons, Häst till salu, till mig, där en verkligt annorlunda "egenskap" hos hästen premierades. Duktig häst, eller?

Först fnissade jag lite men snabbt fastnade fnisseti halsen. Hur ser människor på dressyr i allmänhet och konsten att dressera i synnerhet? Vill du läsa, finns annonsen här:

http://www.eurodressage.com/2018/10/18/fei-dressage-horse-sale-ceasar?fbclid=IwAR1guG4Wl6sDzmmueRmetWZhz_vtXG5qGBbJ6VwBVz_-UUjwMk3lB3g1Y5s

Här är ett annat exempel på en "självgående" häst. Den lär inte springa bättre om du viftar med pisken. Den springer om du förstår vad din insats i det hela är. Att hantera ett spö är en konst det också.               

                                                Vifta lugnt! /Kajsa

                              


Läst 74918 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv