Mikaela med  Crusader Ice, aka "Sigge".

Hej alla!
  
Tänker ni som jag när ni ser lådan här till höger? För mig skriker den INTE EN ENDA HÄST ÄR PÅ TÄVLING.
För så är det, med Peder som dock repar sig fint och Steffi som laddar för en månads tävling i Oliva, Spanien, är det full fart hemma i stället.
  
Därför gapar lådan med tävlingslindor och paddar med "öppen mun" och som ni ser får vi inte tyst på den. 
  
En spännande sak händer denna vecka och det är Bruksprovet på Flyinge! Vår hingst Crusader Ice ska dit och visa att han är värd att få några siffror efter sitt namn på söndag.
Han är verkligen är härlig individ. När Steffi red honom i dag utbrister hon "tänk om alla hästar var lika underbara att rida som Sigge". She really loves him om man säger så.
  

Här släpar Mikaela ut Sigges garderob till lastbilen.
  

De sista detaljerna innan avfärd, finputs med klippmaskinen.
  

Skönhetsbad, givetvis med det bästa skimmelschampot.
  

Olja hovarna och på med badrocken. Detta täcke är faktiskt köpt under OS i Sydney 2000, då Lisen red Casanova. 
  

Mikaela boostar svansen med glansspray och poserar fint. Hon är otroligt medgörlig och trallar runt i stallet denna morgon. Kan det vara så att hon är lycklig över att åka iväg med en häst i en vecka istället för åtta stycken? Kan vara så. 
  

Då var det dags att hoppa på lastbilen och styra kosan mot Flyinge, spännande!
  
Bajbaj, lycka till!

/Stallchef Jenny Talinsson – som leker bloggare nu när Lisen åker skidor med kidsen. Sportlov ni vet.

  
Hej!
 
Lite sent startar vi upp bloggen för 2017 igen då! Det har varit så mycket här att jag har behövt landa lite. Jul, nyår, semester, Jerringpris, medier, medier, telefon, telefon, jobb, jobb, hästförsäljningar, tittat på hästar, Elmia-uppstart, Grevlunda Grand Prix:s uppstartsmöten, möten, papper, papper, snoriga barn, snorig man… Men nu är jag här!
  
Jag rider lite. Jag har hoppat två gånger. Jag har ännu inte missat någon distans, vilket är bättre än jag hoppats på eftersom jag egentligen inte är född med någon större känsla för det. Men jag har lärt mig under alla år. Jag har ju i princip ridit hela livet från 5 till 38. Fyllde 41 häromdagen…
  
Tänker, om man skulle få en ny chans och lära sig från början? Att sitta rakare, att ha en mer stilla och lägre hand, att få använda det man vet nu i en ny chans? Trimma hästarna mer, välja andra hästar, göra bättre upplägg… Tanken är ändå intressant, fast det kommer inte att hända på den nivån jag har varit på. Men bara de gånger jag rider nu gör jag allt lite annorlunda än då.
 
Små tankar, små påminnelser. Jag ska bli mer stilla i handen, jag ska vara mer jämn… Jag har alltid varit intresserad av att träna hästarna, mindre med mig själv. Det som verkligen slog mig i dag är att jag har lyxen att få se så mycket bra ridning här hemma, med Stephanie och Peder i ridhuset. Jag ser och jag tar in. Ser det enkla, det rena, ser avspända hästar som hoppar bättre och bättre varje gång de får en chans. Vi kan jobba med detaljer, diskutera upplägg och övningar utifrån väldigt bra förutsättningar. 
  
På lunchen sätter jag mig vid datorn för att se lite live-tv från tävlingarna i Helsingborg. Jag ser absolut ingen katastrofridning, men jag ser direkt att det inte är Stephanie som rider på banan. För ryttaren rider av och på, av och på, hit och dit, fram och tillbaka och inte rakt, stilla, ostört, jämnt.
Jag lever mig in i några ryttares ridning, jag studerar, jag ÄR dem. Helt plötsligt känner jag mig mer osäker, jag vet inte vilken distans hästen kommer få, men efter lite av och på i handen kommer ”jag” till en okej distans och hästen tar sig över. Det är den bilden, den känslan jag ser nu som påverkar mig.
  
Det kommer en väldigt klar tanke som vi alla redan vet, men åter igen. HUR viktigt är det inte att omge sig med bra ridning och kunskap när man vill utvecklas?
  
/Lisen Bratt Fredricson
  

Stephanie genom en sväng inne på banan, i webb-tv.