Pether Markne
MAR
26

Vilket system som helst är bättre än inget system alls


Här en landslagsträning för Hans Horn, i Strömsholms röda ridhus med hästen RS Cavat.
  
Med ålder och ökad kunskap, infinner sig en lugn och behaglig ödmjukhet inför hur komplex hoppsporten är. Den är dessutom under ständig förändring. Aveln utvecklas och sporten med den, eller är det tvärtom? Man kan aldrig slå sig till ro och tro att man är fullärd. Det som är slående med skickliga ryttare är enkelheten i ridningen. Vi ska med andra ord tillägna oss en hel livstids kunskaper och färdigheter, för att göra allt så enkelt som möjligt.

Jag kan fortfarande komma ihåg min frustration när vi hade Franke Sloothaak som landslagstränare. Det var fokus på kontroll via ett utvecklat dressyrarbete, där hästen gymnastiserades tills den var helt genomsläpplig. Efter ridpassen var jag helt slut och hästarna så loss och smidiga att de travade omkring i ultrarapid med näsan i marken. 

Fantastiska Jan Fristedt, som då var sportchef, hade bjudit in mig till min första landslagskurs. Jag var inbjuden att ta med två hästar, men ansåg att bara Rastell var färdig för uppgiften.  

Jan ringde tillbaka och insisterade att jag skulle ta med två hästar. 

”Nån jävla häst ska det väl finnas på Ridskolan Strömsholm som du kan ta med”, sa han lite spydigt, vilket var ovanligt för att vara honom. 

”Okej, jag tar väl med Isac”, svarade jag, men visste i mitt stilla sinne att det skulle gå jättedåligt.  

Isac var en liten stel och tämligen sur fux som jag hade tilldelats av Lars Bilock, som var chef på Ridskolan Strömsholm när jag jobbade där som hopplärare. Isac var tio år, e. Paroll-Anart-Callaghan- Cosmos xx-Ganymed-Novarro. Han var 158 cm hög och det stelaste jag suttit på i hela mitt liv, dessutom hade veterinär Lennart Rådberg konstaterat att han hade kissing spines.
Han travade omkring i balanstrav, med huvudet så högt att jag fick titta vid sidan om öronen för att se vart jag skulle. Lennart, Lars och jag hade kommit överens om att jag skulle rida Isac utan några försök att få honom eftergiven eller lösgjord, då jag vid upprepade tillfällen totalt misslyckats med detta trots entusiastiska instruktioner från Lasse, som själv stod och böjde på nacken medan Isac räknade stjärnorna på himmeln. Istället red jag Isac i skog och mark och hoppade, för det kunde han. 

Första landslagskursen för Franke hölls i Flyinge Ryttarförenings kalla plåtridhus i Granelund. Tre kilometer bort stod Flyinges uppvärmda, isolerade stora manege med 2000 sittplatser och skrattade åt oss. I över trettio år har riksanläggningarna och Svenska Ridsportförbundet haft stora problem att hitta en tydlig affärsuppgörelse, som skulle kunna gynna avel och ridsport på alla nivåer.

Väl på plats i det kalla ridhuset, hamnade jag och Isac i första gruppen. Jag travade fram som jag brukade, med hästen extremt över tygeln i ett högt tempo. Tänk er Luca Maria Moneta, så såg det ut!

Efter en stund sa Franke:

“What are you doing Jens?”

“Well, he has kissing spines”, svarade jag. 

“For sure if you ride like that he has kissing spines!”

Vilken start på min landslagskarriär! Kände mig så dålig, önskade att någon kunde trolla bort mig eller honom. Sedan satt Franke upp på Isac och i skritt red han öppna längs väggen. Isac försökte hålla emot och sprattlade till ett par gånger, som en medelstor aborre som fastnat på kroken, innan han började frusta och andas i takt med traven. Han sökte sig nedåt med en härlig, avspänd swing i rörelsen. 

Franke vände sig mot mig med ett stort flin och sa:

”What’s the problem with this one?”

När jag sedan satte upp på Isac, kunde jag rida honom med tygeln mellan tummen och pekfingret. Det var overkligt. 

Ett par veckor senare var jag på kurs hemma hos Lasse och Liz Parmler i Kungsbacka, som regelbundet anordnade fantastiska kurser för Nelson Pessoa. Jag skulle rida Rastell och hade Frankes träning i färskt minne. Jag värmde upp i långsam trav med hästen i framvikt, näsan bakom lodplan, bakbenen kvar i stallet och ivrigt ställande höger och vänster. 

Efter en stunds uppvärmning frågade Nelson:

“What are you doing?”

Jag svarade med fraser jag precis lärt mig av Franke. 

Nelson skakade på huvudet och sa: 

 “The horse is not in balance and infront of the leg, and that is what is all about. Are you driving your car with the handbrake in?”

Han satt upp på Rastell. Satte full galopp, gjorde halt, full fart igen, vände in på små volter medan han tog upp huvudet. Den långa, sega och långsamma hingsten blev plötsligt vacker och kvick. Han fick in bakbenen och upp framdelen. 

Nelson sa leende: 

”What’s the problem with this one?”

Det visade sig att den lilla kvicka och styva Isac med ett fantastiskt hopphuvud, under Franks ledning utvecklade precis det han saknade. Rastell däremot blev bara blev ännu långsammare och segare, Franke tyckte inte alls om hingsten. Nelsons förmåga att sätta växlar i galoppen fick Rastell att visa sin allra bästa sida, medan Isac bara blev överilad i gången och det mesta låste sig i ridningen. 

Slutsats: Dessa två mästare hade totalt olika sätt att ta sig till samma mål. Idag kan jag tydligt se de olika systemens starka och svaga sidor, men det tar vi i ett annat blogginlägg. Bli inte förvånad om tränare har olika synsätt på samma frågeställning, det viktiga är att du kan låta dig ledas mot dina mål.

Rid hästen framåt och se till att den spårar!

/Jens


Läst 66122 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
11

Viljan att lyckas måste vara mycket starkare än rädslan att misslyckas!

Jag var 18 år när jag kom på att jag ville åka utomlands och utveckla min ridning. Vi bodde då i Flyinge och jag tänkte att Danmark inte var alltför långt bort. Elisabeth Lundholm, som var lärare på Flyinge, föreslog att jag skulle ta kontakt med den danske beridaren Lindy Fogh Pedersen. Han var dansk mästare i både hoppning och dressyr och bedrev sin verksamhet i Nykøbing Mors. Jag var då en hängiven ryttare utan några större ponny- eller juniormeriter. I någon typ av diffus barndomsdröm gestaltade sig ordet Svår hoppning, att dessutom få göra det i en röd ridkavaj skulle göra lyckan total.

Att ta sig dit blev en nyttig geografilektion, Nykøbing Mors låg längst upp på nordvästra Jylland. Dessutom talades en danska som var helt obegriplig. Min räddning var att Lindys fru Bettina var svenska, vilket gjorde att Lindy och jag förstod varandra riktigt bra.

När vi kom fram var det dags för provridning och jag fick en sexårig dansk hingst vid namn Grand Canyon presenterad för mig. Jag började rida och kände direkt att han inte lyssnade till mina hjälper.

Efter tio minuter sa Lindy:

”Du kan börja arbeta honom nu”.

Pappa viskade lite diskret till mig att använda benen och ta in hästen på en volt. Men inte hjälpte det, jag var helt slut i benen och kände mig så fasansfullt värdelös.

”Jag ser att du inte kan arbeta en häst”, hörde jag det eka ridhuset.

Jag insåg att Lindy hade helt rätt.

Det är 30 år sedan nu, men jag minns det som igår. Lindy valde ändå att satsa på mig. Jag fick mocka, sköta och rida tio hästar om dagen samt följa med och tävla på helgerna. Pedagogiken var enkel- skrik högt och ilsket, allt som är fel och lite till. Förhoppningsvis kan eleven själv lista ut vad som är rätt. En ganska klassisk ridsportpedagogik, som jag tänker diskutera vidare i ett annat blogginlägg.

Det jag vill komma till är att Lindy trots det gentilt lät oss beridarlärlingar rida en gång i veckan för Gunnar Andersen, en legendarisk dansk dressyrtränare. Vi putsade stövlarna, tog på dressyrsadel och kandar. Jag minns hur fullständigt ointresserad jag var av dessa förmodligen fantastiska lektioner. Dels tyckte jag att han var gammal, dessutom pratade han en danska med ett hippologiskt ordförråd skolat långt utöver mitt.

Men det var något mer, en rädsla att han och mina ryttarkollegor skulle fatta att jag inte förstod någonting, att jag famlade i ett totalt mörker. Håll uppe garden, le och låtsas att du fattar. Rid på en volt längst bort, så att den gamla gubben varken kan se dig eller ha röstresurser nog att instruera dig. Titta bort så att du inte får någon fråga. Dessa tankar var undanflykter som skulle kosta mig många förlorade år av utvecklad grundridning. I min iver att lyckas hamnade jag i en egen liten bubbla där en autodidakt ridkänsla, baserad på att härma utan att riktigt förstå vägen till målet, blev mitt fokus. Det tog varken mig eller mina hästar mot några högre höjder.

Några år senare var det George Morris kurs på Flyinge. Under kvällen hölls en föreläsning, där han inledningsvis berättade om sin väg till medaljerna. Till min stora förvåning var det Gunnar Andersen som hade skolat honom i den grundläggande hoppdressyren. Mer allmänt känt, var det ungraren Bertalan de Nemethy som haft störst betydelse för hans hoppkarriär. Kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Det tog rätt lång tid innan jag faktiskt började förstå hur viktig grundridningen är för hästens gymnastisering. Det är inte bara smidigheten, utan även rakriktningen som är nyckeln till en ärlig bjudning till båda tyglarna. Först när detta uppnås kan hästen anses vara riktigt lydig. För att grundridningen skall få en positiv effekt på hästen, måste det utvecklas en förståelse för hästens anatomi och rörelsemekanik i kombination med en automatiserad sits och inverkan. Ett fåtal ryttare har en så utvecklad ryttarkänsla att de bara behöver känna, medan jag och många andra både måste känna, tänka och förstå.

Jag börjar förstå hur gammal jag är när många av mina läromästare, inspiratörer och tidigare hästägare rider runt på de evigt gröna ängarna. En av dem är ICA-handlaren, hingstägaren och den avsuttna hästkarlen Ole Madsen. Han var en god vän till familjen Fredricson när vi bodde i Uppsala. Dessutom var han Holsteinerfrälst, en ganska god frälsning under sjuttio-åttiotalet när det mest rann Trakehnerblod i den svenska halvblodshästen.

1989 gjorde jag militärtjänst på Livgardet som 420 Fredricson delandes våningssäng med 422 Gårdlund, vars far också var professor och mycket avelsintresserad. En dag blev jag inkallad till löjtnanten som förkunnade att jag hade fått permission för att hjälpa Ole Madsen att hämta en hingst i Danmark. Bättre än ålning medelst hasning, tänkte jag och gav mig iväg på en resa som skulle visa sig bli starten på min internationella ryttarkarriär.

Vi gav oss iväg i Oles gamla Mercedes och ett enaxlat, gult släp märkt med två stora Chiquita bananmärken, mot färjan Göteborg- Fredrikshamn. Vid hamnen väntade en riktigt gammal hästlastbil, med ett träbyggt skåp utan fönster och med ett tak så lågt att hästen fick ducka. När vi lastade av gick grimman sönder och hingsten visade upp en fantastisk ökad trav på kajkanten, barfota med en svans som nästan nådde till marken. Han var det vackraste jag sett. Hans namn var Rastell, då sex år gammal e. Raimondo- Gotyk - Atlas I- Granat- Markolf.


Rastell och jag på Hovstallet i Stockholm 1993.

På väg hem stannade vi vid en mack i Strängnäs och Ole ringde upp ryttaren han kommit överens med skulle rida hästen. Det visade sig att han hade fullt i stallet samt en del ouppklarade affärer med Ole. Jag satt där och hoppades att han skulle fråga mig om inte jag kunde rida hästen, men var alltför blyg för att föra det på tal. Sedan hände det då ofattbara, han frågade mig. Klart att jag sa ja!

Lång historia för att komma till lite slutsatser! Hingsten kunde hoppa. Han var extremt försiktig och bra bak, men lång i ryggen och svår att reglera. Jag kom in på kavalleriets officershögskola i Umeå 90/91 och började pendla från Flyinge. Det resulterade i att jag red på helgerna och att hästen reds lite hipp som happ däremellan. På den tiden var Kyra dressyrdrottning på Flyinge, så cool och skicklig som ingen annan.

Vid en middag i chefsbostaden sa hon till mig så att pappa hörde:

”Det kommer inte att bli någonting av Rastell om han inte kommer i kontinuerlig träning”.

Jag rodnade och började ursäkta mig hit och dit i vanlig ordning när man inte ser lösningar. Då sa hon på sin härliga finlandssvenska:

”Jag kan rida honom i veckorna när du är uppe i Norrland och fostras till en riktig man”.

Så blev det. Ett år senare hade jag en smidig, stark och rak hopphäst som jag skulle vinna min första 150-hoppning på, iklädd en röd ridkavaj. För att senare göra en lång och lyckad internationell karriär, där World Cup finalen i Göteborg och Europamästerskapet i Mannheim var höjdpunkterna. Vi red flitigt i det svenska nationslaget ibland annat Aachen, St. Gallen, Gijon, New York, Toronto och Falsterbo. Tack bästa Kyra. Nu började jag förstå vikten av att kunna utbilda hästar i ett utvecklat system!

Det är via dressyrarbetet man lär sig att vinna omhoppningar utan att chansa.

/Jens


Läst 76463 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv