Saras vardag - Hoppning i paddocken

Intensitet: Mellan
Tid (i minuter): 45

Har hoppat lite med Marco den här helgen. Har tränat studs och kombination. Har inte hoppat så mycket kombination, och det behöver vi träna på. På enkelhinder hoppar han jättefint med bra tryck och fina spång, men på kombinationer backar han av lite själv på a-hindret, och då blir det antingen att han får trycka av ordentligt för att komma över b-hindret eller att han lägger in ett extra steg och hoppar kråka. Hoppade först en studs på fyra små kuber, så att han fick bli kvick. Jag höll ett bra tempo igenom och han backade inte av, utan flöt på jämnt genom studsen. Sedan gjorde vi fem och en halvan och då var han kanonfin. Testade att rida med en liten sporre idag, vilket jag aldrig gjort på honom innan. Han tyckte inte att det var obehagligt med sporrar och reagerade fint om jag kittlade lite i sidan, vilket var jättebra när vi hoppade kombination. Då fick jag samma fina tryck i honom som när vi hoppar enkelhinder. Mycket nöjd! Kommer inte alltid rida med sporrar, utan göra som med Hedda, bara ha dem på tävling eller någon träning, så att de fortfarande har effekt.


Här nedan är ett videoklipp när vi hoppar planket på 110 cm. Det var första gången vi hoppade så högt, och han gjorde ett jättefint språng! :)


 

 







Läst 7622 ggr



Fler inlägg

Hej! I onsdags var det äntligen dags för Marco att röntgas igen. Sex veckor efter första röntgen, när han skadade sig. Var otroligt nervöst! Med tanke på att allt har gått bra så här långt och att såret har läkt fint så kändes det som att det skulle bli ett positivt röntgenbesked, men oron att det inte skulle ligga rätt eller ens ha börjat läka fanns så klart där. Efter att de hade röntgat skulle både veterinärer och kirurg kolla på plåtarna. De ringde sedan och sa att allt låg som det ska och att det syntes att det har börjat läka! Vilken lättnad. "Allt går enligt plan" sa de. Om allt fortsätter att gå enligt plan så har han nu sex veckor kvar i hängmattan. Halva tiden har gått! De sa att de röntgar honom nästa gång igen om sex veckor, för att se att benet är helt läkt, så att de kan ta bort hängmattan. När de tar bort hängmattan vill de ha kvar honom några dagar för att se att han kan lägga sig ner, rulla sig och resa sig utan problem. Även se så att det inte är något annat. Men om allt går som vi hoppas och önskar så kanske vi kan få hämta hem honom om sju veckor?! Det hade varit fantastiskt <3

Samma dag som han röntgades ringde hans boxgrannes matte på facetime så att jag fick se honom och prata lite med honom. Han ser fortfarande jättefin ut i kroppen, vilket är skönt. Han har sjukgymnast som hjälper honom flera gånger i veckan.

Om 1,5 vecka ska jag åka upp och hälsa på honom igen. Längtar!



Bild som jag fick i veckan när bästa Annelie var och gosade med honom <3

Här hemma är det full fart med Bill. Det har varit hoppträningar, dressyrträning och igår var det dags för årets första tävling. Vi åkte i snöstorm ner till Helsingborg tidigt en morgon. Det blev att inleda året med två klasser, 110 och 120cm. Bill kändes superfin och fokuserad. Han skötte sig exemplariskt både på framridning, framhoppning och inne på banan. Riktigt roligt! I 110cm var han felfri och blev 5:a och i 120cm gjorde han en jättefin runda men tyvärr en liten touch på sista bommen så att den trillade i backen. Men jättenöjd med hans hoppning i båda klasserna. Så kul att komma igång och tävla igen :) Filmer finns på Instagram - aamaziingsara!



På prisutdelning :)


Läst 5452 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
18
2023

Hej! För drygt en månad sedan, lördagen innan jul, hände något alldeles fruktansvärt. Marco blir så illa sparkad att han får en spricka i ett framben, nästintill en fraktur. Den värsta dagen i mitt liv.

Marco går i egen hage då han inte är förtjust i andra hästar. Varje morgon när jag går upp går jag alltid in i badrummet och tittar ut genom fönstret. Där ser man hela Marcos hage och utebox, så jag har som morgonrutin att kika vad han gör. Den här morgonen är det något som inte stämmer. Jag ser inte Marco i hagen och jag tycker att staketet mellan hans hage och de andras ser konstigt ut. Jag tittar igen och ser att trästaketet är helt demolerat på ett ställe och förstår genast att Marco kommit in i fel hage. Jag FLYGER ner för trapporna och ut i pyjamasen. Jag hör hur Ratzia gör sina brunstiga skrikläten och springer in i hagen. Jag ser Marco, som är alldeles uppjagad, och får tag i honom direkt. Först kan jag inte se något och han går normalt (förmodligen pumpad med adrenalin). Sedan ser jag ner i snön att den blir röd och jag förstår att han fått ett sår. Min första tanke är att han trampat sig själv och jag börjar leta efter såret. Jag ser sedan att blodet kommer högre uppifrån och hittar såret strax ovanför hans knä på utsidan. Jag tar in honom på stallgången och herregud vad det blöder. Det fullkomligen forsar. Jag tvättar och tvättar och tvättar. Lägger ett bandage. 

Distriktsveterinären kommer ut och det blöder fortfarande. Hon tvättar rent med mängder av koksalt. Sedan sticker hon in något för att se hur djupt såret är. Det går hela vägen in till benet. Till hans skelett. Dock tror hon ändå inte att det är någon spricka eller fraktur, eftersom han står på benet och till och med avlastar något bakben ibland. Han är halt, men absolut inte blockhalt. Hon säger att går inte svullnaden ner och att han snabbt går bättre får vi boka tid för röntgen och ultraljud, men mamma bokar tid direkt, för säkerhets skull. Distriktsveterinären syr igen hans sår.

Vi får tid efter helgen hos vår veterinär. Det är svullet runt såret och han är halt, men fortfarande inte så halt som han förmodligen borde varit. Marco reagerar när hon känner runt såret och vi börjar med att röntga. På kliniken kommer bilderna upp direkt på en stor skärm så att även jag ser dem. Jag som inte kan läsa av röntgenbilder ser direkt hur illa det är. Det känns bara som att det är ett enda långt, tjockt streck. Min veterinär bekräftar det jag ser och jag hoppas bara att jag ska vakna upp och att allt är en mardröm. 

Veterinärerna på kliniken diskuterar med varandra, ringer andra veterinärer, ringer kirurger, ringer till och med folk utomlands. Jag står med Marco i boxen och bara svettas. Är det nu det är dags att ta farväl? Kommer de säga att det inte går att göra något? Det får inte hända. Han är min hjärtehäst. Min once in a lifetime. Det får bara inte sluta så här.

Efter vad som känns som en evighets väntan; vår veterinär vet att vi gör allt och lite till för Marco och hoppet om att han ska överleva detta finns ändå där. Ingen kirurg som de har pratat med anser att operation skulle behövas. Däremot får han ABSOLUT inte lägga sig ner, för då är risken stor att benet går helt av, och då är det kört. Vi måste därför köra honom till en klinik som har hängmatta. Så vår veterinär ringer till Helsingborgs djursjukhus för att berätta att vi kommer köra ner dit. Då blir mardrömmen värre. Det visar sig att Helsingborg bara har en hängmatta. Och den är upptagen. 

Nu rings det runt igen. Vilken klinik har en hängmatta? Närmsta djursjukhus, efter Helsingborg, som har en (till och med ännu fler) hängmatta är Mälaren Hästklinik. I SIGTUNA. Det diskuteras om han ska vara hemma och att vi ska hålla vakt så att han inte lägger sig, eller om vi ska lasta honom och köra från Kungsbacka till Sigtuna. För mig finns bara ett alternativ, och det är Sigtuna. Han är så van vid att åka transport och de har lindat hela hans ben uppifrån och ner med huuur många lager som helst, så hans ben är lika tjockt som en elefants. Att han ska klara sju timmar i transport upp dit tror jag verkligen. Däremot att ha honom hemma. Absolut inte. Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag vände ryggen till för en sekund, han får för sig att göra ett försök att lägga sig ner och bryter benet. Det skulle jag aldrig återhämta mig ifrån.

Så vi lyckas lasta på honom på släpet, och Fredrik, mamma och jag kör mot Sigtuna. Han står som ett ljus i transporten och jag måste ändå säga att denna vilde till häst, med så mycket bock och bus i sig, måste ha förstått allvaret. Resan upp gick bra och vi anlände till akutmottagningen runt ett på natten. Även veterinären här som tog emot oss blev förvånad över hur bra han gick för att ha en så allvarlig skada.

Vi fick ställa in Marco i boxen och de fick koppla fast hängmattan. De säger att de flesta hästarna klarar och accepterar hängmattan bra, och det har även Marco gjort, vilket är otroligt skönt.

När vi körde upp honom var allt väldigt ovisst. Hur länge ska han stanna? Finns det ens chans att han blir bra? Vad händer nu? Så många frågor, men mitt i natten blir det så klart inte så många svar. Veterinären som tog emot oss uppe på Mälaren kände jag i alla fall stort förtroende för och det var skönt. 

Dagen efter, när vi var på väg hem igen, ringde de från kliniken tre gånger. De hade kollat röntgenplåtarna, diskuterat med kirurg m.m. Allt är lite av en dimma från de första dagarna då vi fortfarande inte riktigt visste, och jag har gråtit så mycket och mått så dåligt.

Igår var det exakt fyra veckor sedan vi körde upp honom till kliniken, och igår tog jag flyget upp till Stockholm från Göteborg (kliniken ligger faktiskt väldigt nära Arlanda). Det var underbart att äntligen få träffa honom igen! Veterinären som har mest hand om Marco där uppe ringer varje måndag med rapport om veckan som gått och de skickade även bild på honom på julafton <3 Och sedan har jag bästa Annelie, som ni också känner härifrån Hippson, som har varit på kliniken och hälsat på honom flera, flera gånger! Hon och hennes döttrar har hälsat på Marco och gett honom morötter. Annelie har skickat bilder till mig varje gång och vet ni vad den här FANTASTISKA människan gör? Hon ringer videosamtal till mig så att jag fick se min Marco. Ord går inte att beskriva hur tacksam jag är för henne.

Så igår var jag ute på kliniken två gånger och gosade med Marco. Borstade, masserade, matade med morötter. Han ser fortfarande fin ut i kroppen och han blir verkligen väl omhändertagen där uppe. Han är vid gott mod och jag pratade med en annan kvinna som också har sin häst i hängmatta där och hon sa att Marco är jättelugn och cool varje gång hon är där. Så skönt att han ändå verkar förstå och har anpassat sig. 

Ni får ursäkta att inlägget kanske är lite luddigt och spretigt, men det är så mycket känslor och fortfarande är det ovisst, men jag ska berätta vad status är nu. Han har varit där uppe i hängmattan nu i fyra veckor. Det brukar ta 12 veckor för en fraktur att läka, och han ska vara i hängmattan till det är helt läkt, så minst 12 veckor i hängmattan plus att när han väl slipper hängmattan får han vara kvar ett litet tag till så de ser att allt går som det ska. I början var man väldigt orolig för hans sår, då det tydligen kan påverka skelettets läkning, men det har peppar peppar sett fint ut hela tiden och de har tagit bort stygnen och det ser ut att ha läkt fint. Han har även blivit av med bandaget lite i taget och nu hade han faktiskt inget bandage alls kvar.

Han ska röntgas igen i början på februari, och då får vi veta mer. Har det börjat att läka? Har skelettet flyttat på sig? osv. Så jag ber nu till Gud att det blir ett positivt samtal efter röntgen. Om benet väl läker, så ska han bli helt återställd igen. Det enda jag önskar <3 



Den här bilden fick jag av Annelie under Marcos första dagar på kliniken <3



Äntligen återförenade, om så bara för en dag <3 Jag planerar redan mitt nästa besök. Det suger så klart att han är så otroligt långt borta och det inte bara är att åka dit en kväll efter jobbet, men samtidigt känner jag mig otroligt trygg med att ha honom där och jag vet att han får absolut bästa vård!



Bild från igår :) Han kan ändå röra sig några steg fram och tillbaka och i sidled <3



Så här ser hängmattan ut. Han kan lägga sin vikt där i och på så sätt vila.

Vi hörs igen efter hans röntgen, förhoppningsvis med positiva besked! <3


Läst 31415 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
16
2022

Hej! Nu blir det lite vintervila för hästarna här hemma. Lund blev årets sista tävling för oss och förhoppningsvis kommer vi även starta 2023 där :) Jag skulle åkt till Åstorp som sista tävling i år, men jag blev förkyld och stannade hemma. 

I tisdags var det dressyrträning för Nina Fox Stark med Marco och Bill. Båda gick väldigt fint, men speciellt Marco. Kändes superfin i galoppjobbet och var helt avspänd. Jag har börjat sätta i bollar i öronen på honom sedan cirka två månader tillbaka och skillnaden är otrolig. Han är ju väldigt ljudkänslig och spänner lätt till när det låter, men med dessa hör han inte alla små ljud som oväntat låter och blir därför inte störd utan kan koncentrera sig i lugn och ro hela passet. Så himla skönt! Har i dem när vi rider ut och rider dressyr. När vi hoppar har han ett helt annat fokus, så då upplever jag inte att jag behöver ha i bollarna utan det räcker med vanlig luva.
När vi rider ut har det varit jättestor skillnad. Ska vi ut och galoppera mycket så rider jag helst honom själv och tar sedan Bill tillsammans med mamma och Ratzia, för Marco blir så hetsig och bara bockar. Han tycker inte om att gå sist när vi galopperar, då börjar han bocka och tror att den hästen framför ska försvinna iväg. Så därför får han alltid gå först, men det är han inte heller helt tillfreds med. För när vi galopperar så hör han ju hur hästen bakom dundrar på, och då blir han stressad av det. Testade att sätta i bollarna och vilken skillnad. Kunde galoppera i lugn och ro först utan att bocka och försöka rusa iväg, för han hörde inte hur hästen bakom kom galopperandes. Så himla skönt! Så nu har han alltid i dem när vi rider ut :) Kan inte förstå att jag inte testat detta förrän nu.

Efter träningen tog vi vägen förbi hästkliniken och fick dem vaccinerade. Nu kommer de få en lugn period fram till nyår då jag har väldigt mycket jobb. Sedan kör vi igång igen!

Detta fick bli en väldigt kort uppdatering, men vi hörs när vi kommit igång efter jul och nyår igen :)


Läst 59092 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Saras vardag »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.



Maila Sara

Till bloggen

Saras senaste



Arkiv

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.