Hästliv
DEC
30
2020

Hej, 

Under dagen har vår hovslagare varit på plats. Denna gång var det dags för våra avelsston och unghästar att få hovarna verkade. Vi har ett väldigt gott samarbete med vår hovslagare, minns inte hur många år hon skott åt oss, men närmar sig nog 8 år. Vi har fördelen att hon är väldigt snäll och flexibel mot oss :-) Det betyder att hon hjälper mig att sko våra kundhästar och är van vid att det tillkommer eller dras bort någon häst från skolistan med snabb varsel, beroende på om någon flyttat in eller hem sedan hon var här senast.

Vi har delat upp hennes skobesök på tre olika gånger, en med helskoningar, en med liten blandad mix av skoning och verkning på hästarna som bor i stallet och som i dag, endast hästarna från lösdriften.


November och december har varit grått med inslag av lera!

Våra hästar på lösdriften, som vi arrenderar av den angränsande gården, har det ganska mysigt om dagarna. De har ständigt mat serverad via rundbal av torrt hösilage, 8 vattentunnor ständigt påfyllda och en gigantisk ligghall med halm att gå in och slappa i när de vill. Utöver det lever de på flera hektar stor hage och kan göra lite som de vill :-) De lever alltså ett ganska fritt liv, perfekt för de kommande mammorna att bara få jäsa och de yngre blivande stjärnorna får lära sig om livet av de äldre. 


Mums!

När det då, som i dag, är dags för hovslagaren att komma väljer jag att inte promenera hem dem, även om det kanske vore det snabbaste alternativet. Istället åker vi dit med lastbilen och lastar samtliga. De äldre damerna är ju så otroligt rutinerade, så de kliver på helt själva i lastbilen och njuter av att slippa gå med sina stora magar hem. De yngre hästarna blir bättre och bättre på att lastas. Vår blivande tvååring, Rose Bay, har alltid varit en stjärna på lastningen. Hennes mamma Carnella är ju tryggheten själv och när vi åkte med dem till seminstationen och fölvisning visade Nella hur det går till. 

Här lastar jag Rose efter hennes verkning för att åka till lösdriften:

Rose Bay (Cascari - Carnella Z - Caritano Z), snart 2 år, visar att hon också är en fena på lastning ❤️

Publicerat av Stall Steninge By Måndag 28 december 2020


När vi kört iväg tre av våra avkommor efter att de skiljts från sina mödrar har det lastats enkelt och åkt långt utan problem. De värmer i hjärtat över hur de unga hästarna tar till sig vad vi ber dem om, utan att protestera. 

Ute i landet finns det betydligt mer rutinerade hästuppfödare än vad jag är. Men jag lever lite i tron att om jag hanterar den unga hästen efter det resultat jag vill ha, då får jag det resultatet. 
Med det menar jag, att vi vill ha okomplicerade hästar vid lastningen, därför lastar vi dem varannan månad. Vi vill ha hästar som går snällt i grimma och grimskaft, därför får fölen grimma på sig tidigt och leds med mjuk hand efter sin mor. Vi vill att de lyfter hovarna snällt när hovslagaren kommer på besök, därför lyfter vi hovarna nästintill dagligen redan under deras första månader. Ja, ni förstår, det läggs en del tid för att bygga en trygg och rutinerad grund för hästarna.

Årets hingstföl, Concorde, var en blyg och svårflörtad kille när han var nyfödd. Därför turades jag och Per om att sitta i boxen hos honom och Cajsa varje kväll. Vi sökte inte kontakt med honom, utan lät honom komma till oss. Därför gick allt på hans villkor i början. När han sedan litade på oss kunde vi själva ta över ansvaret och börja lyfta på hovar, leda i grimma etc. 

Här träffar Concorde lastbilen för första gången, kvällen innan vi skulle till seminstationen:

Fann detta i telefonen från våren 2020 ❤️ Första gången Conny (Cascari - Cortez - Maraton) träffade lastbilen. Varför göra det svårt när det kan vara lätt 🤷🏼‍♀️😍

Publicerat av Stall Steninge By Tisdag 8 december 2020


Mvh Annelie 

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 43512 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
25
2020

Hej, 

Hoppas ni alla haft en underbar jul! För vår lilla familj blev det en underbar överraskning att det under natten till juldagen föll snö. Under dagen har det även fortsatt snöa, rejält! Nu ligger det ett täcke om 15 cm över gården så vi passade på att maxa utelek i snön. 


Kundhästen Wallis, ser snö för första gången på väldigt länge, kanske någonsin? Han kom till oss från Dubai för några månader sedan.

Vi beslutade snabbt för att skjuta fram morgonens stallsysslor, såsom mockning och vattenfyllning i boxarna. Det fanns nämligen viktigare saker att göra! Åka pulka bakom ponnyn Persilja :-) 

Tjejerna fullkomligt älskade det. Och när bara storasyster åkte fick både mamma och pappa springa på bra så det blev en rolig fart på åket.






När det var färdighet somnade lillasyster i vagnen och vi satte igång med hästar och stall. Sist ut blev det att hämta de blivande mammorna Cajza och Nella för lite ompyssling. Vi hyr en stor lösdrift på gården som ligger kant i kant med vår. För att de tjocka damerna ska slippa gå på en knöglig väg hem får de åka lastbil i någon minut. Nöjda!
 




När de kom tillbaka välkomnades de av resten av gänget.


Vår blivande tvååring ligger till höger och slappar <3

Mvh Annelie

Ps. Film att se från dagens snölek finns på instagram @stallsteningeby


Läst 23457 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24
2020




Läst 12407 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
23
2020

Att bo på en hästgård är verkligen något som involverar hela familjen. I den här familjen är de jag som i grunden var den hästgalna, något som verkligen gnuggat av sig på samtliga medlemmar. Precis som att jag har tagit grönt kort i golf och spelade några rundor per år tillsammans med min man, har han involverat sig i ridsporten. Numera hinner jag inte spela så mycket golf, men försöker att inte stå i vägen när han vill gå sina rundor under säsongen. 

För våra barn har ridsporten verkligen blivit en del i uppväxten. Det var inget de valde själv, shetlandsponnyn Vivi stod i stallet redan innan jag blev gravid, inköpt från Hippson-bloggaren Therese Nyman som sällskapshäst. Men att vi sedan fått döttrar som verkligen gillar hästar är något jag ser som en jackpott. Jag brukar skratta och säga att de kommer nog aldrig vilja se åt en häst när de blir vuxna, så jag får passa på att ge dem en stor dos häst nu. 


Numera är det en dotter i sadeln och en på höften.

Under januari fyller barnen 4 år respektive 1 år, så jag har ju små barn. Men i detta känner jag att, i alla fall den äldsta, har fått känna på kärlekssagan som heter häst. Shetlandsponnyn blev till åren och ville inte springa lika fort som Towe tyckte att styrfarten behövde vara, så då köpte vi gotlandsrusset Persilja. Lilla Vivi har vi lånat ut på obestämd tid till en underbar kvinna med egen gård. Där blir hon rejält bortskämd och agerar sällskapsdam utan några barn som vill trava fort. 


Towe älskar våra avelsston. Cajza, som hon kramar här, har hon ridit sen hon var i magen på mig.

I vardagslivet här vet barnen om att hästarna måste få mat, mockat och tas om hand. Towe hjälper gärna till så gott hon kan i alla moment. Och jag försöker få minnena till att bli varma, roliga och härliga från stallet. Är det inte galet hur man ser en liten tjej växa för varje dag och ta egna beslut, riskanalyser (någorlunda i alla fall...) och kunna ta hand om ett sånt stort djur som hästen är.


En av unghästarna på lösdriften tittar nyfiket på Elwira i vagnen medan jag ger dem hö i hagen.

Något som värmer i hjärtat är när barnen glatt skriker rakt ut. Det händer mest med den yngsta och då är det rejäla glädjeskrik för att hon ser hästarna. Den äldsta har börjat ta mer initiativ med sin ponny, häromdagen kom hon släpande på den tunga pallen. Hon skulle minsann hjälpa till att sadla. 


"Kan själv!"

Vi har varit på lite pay and jumps med Persilja och Towe. Min bästa vän My ställer troget upp som ledare och springer med ekipaget när de hoppar 20 centimeter. Towe älskar det och är lite extra stolt när det är just My som leder, för mamma och pappa duger inte i det läget ;-) 
Och även om jag tycker det är superkul att se hennes stolthet när hon får en rosett så tänker jag på vad amerikanska hoppryttaren Reed Kessler sa i en intervju för många år sedan. Hennes föräldrar uppmuntrade henne till ridning genom att hänga upp små gosedjur och bilder som hon skulle rida till runt om på gården. På så vis fick hon öva på att styra och det blev en rolig skattjakt. Det har jag tagit med mig. Vi går på jakt efter påskägg från hästryggen, rider på julafton och många gånger vill hon rida hem till grannen för att hälsa. 


Efter ett ridpass kan man leda sin häst, det har hon sett mamma göra.


Solglasögon på vid uteritt, inte för att det var sol utan för att skydda ögonen från regndropparna.



Denna dag ville hon inte ha sadel när hon övade på att styra mellan "pinnarna". 

Av alla minnen jag försöker skapa med hästarna och bus i stallet är det ett tillfälle som får mitt hjärta att stanna. Det hände i kväll. Då sitter Towe på ridbanan och travar runt. Helt plötsligt kommer ett högt och otroligt varmt skratt. Hon har riktigt kul! När vi tänkte att ridpasset skulle vara färdigt ville hon trava liiite till <3

Gud vad jag älskar när barnen skrattar i stallet och jag hoppas de vill vara med oss där nere i många år till!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 9130 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
21
2020


Tidigare under året publicerade jag denna text på vår Facebook:

"Ibland så kommer vi till vägs ände och den tuffa uppgiften ska utföras.
🖤
Den rehabverksamhet vi driver gör att vi hamnar där ibland. Hästar som inte går att ”laga” och där det bästa blir för att somna in och slippa smärta.

Jag har under åren utvecklat mitt sätt att hantera den sista dagen.
I dag kunde hästen både rulla i lera, äta gott gräs och få mer kraftfoder än någon annan i stallet. Jag gick ner till stallet utan barn och varvade ryktning med karameller och oljade hovarna innan vi åkte. Hon fick känna sig lite extra speciell och upplevde att vi åkte på ett äventyr.

I mitt sinne finns inte tanken om att det är sista dagen. Jag tror nämligen att hästarna känner av om sinnesstämningen ändras. Istället är det glada miner och många klappar.

Men sen sitter man här på parkeringen, när det är över, med några tårar som rinner. För det gör de alltid. Och jag upprepar för mig själv, som varje gång, att den dagen tårarna inte rinner måste jag fundera över min kärlek till hästarna.
Ännu är den stark och det är nog därför jag tar på mig uppdraget att säga hej då."

_ _ _ _ _

De kommer ibland. Förfrågningarna att vara den trygga handen som lämnar över grimskaftet vid grindöppningen till det eviga sommarbetet. Jag vet att det är ett laddat ämne av många skäl. Dels är det ens älskade, älskade vän som ska få sluta ögonen för sista gången. Minnen, dofter, känslor och många tankar flyger genom huvudet på en. Varför kan inte tiden stå still, varför kan inte solen alltid skina och vi bara få rida ut på en sista ridtur?

Jag har också lärt mig med åren att okunskap ställer sig i bakhåll och gör det avslutande momentet ännu jobbigare. Här blir jag en väldigt rationell person. Dels för att jag vet, rent medicinskt, hur det går till när man avslutar livet på en häst. Men även för att jag vet att det endast finns ett slut. Vi som uppfödare på gården välkomnar föl, ser dem ta sina första andetag. Vi tar emot skadade hästar om inte alltid har oddsen på sin sida. Och jag tar ibland på mig att hjälpa till i livets slutskede för hästen.
Det som de tre punkterna har gemensamt är en sak - respekt. Vi måste ha respekt för våra älskade hästar. Om det är för att få hjälp med den sista stunden för hästens skull, då ska det stödet finnas! I min värld får ingen, absolut INGEN baktala en hästägare som inte orkar vara med själv under de sista timmarna och minutrarna.

Att sätta sig in hur hästägaren mår går inte. Vi alla människor är olika och jag vet inte all historik, alla minnen och ovärdeliga stunder mellan häst och ryttare. Men inför uppdraget tänker jag på Greta. Min älskade lilla hund som efter många år vid min sida blev så dålig att det var dags att säga farväl.


Min älskade Greta 2004 - 2018

Jag kunde inte ta beslutet utan gjorde det enda rätta för mig. Jag ringde min pappa, hundmänniska sen barnsben. Stolpade upp fakta för honom, hur hunden mådde och bad om hans raka åsikt. Han älskade ju henne lika mycket som jag gjorde. När svaret kom visste jag att det var rätt. Det var dags innan hon fick ännu ett anfall som gjorde henne så rädd och sängliggande. När jag la på luren kändes inte smärtan mindre, men en värme omfamnade mig över att jag fick stöd i beslutet. Efter den upplevelsen försöker jag vara och ge den värmen för andra efter det.



2017 gjorde jag, under kaosartade former vid fölning, mig mentalt redo att säga farväl till Cajza. Hon hade dock andra planer och finns med oss än i dag. Glömmer aldrig när vi äntligen fick ut det sedan länge döda fölet och hon föll i backen.

Om jag gråter när hästens liv är avslutat? Garanterat. Kniper det i bröstet när jag skriver detta? Yes. Kommer hästen ana något under den sista dagen? Ingenting! 

Jag hoppas ingen tar illa upp över mitt inlägg, men jag försöker helhjärtat bjuda in er i mitt liv, mitt hästliv, och där ingår allt från födelse till död. <3

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 10273 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
20
2020

Hej, 

Jag fullkomligt hatar leran som härjar just nu. Varför kommer inte det kallare vädret? Jag behöver inte ett tjockt lager snö, men några minusgrader så att det blir en hårt skorpa på marken är allt jag vill. Det är lera på hästarna, lera på mig och alla kläder. Det är ett jämntjockt brunt lager på marken - och ett grått lager på himlen. Vart är solen?


Jag längtar efter sommar, sol och beteshagar!

Jo, det ska jag berätta för er. Solen kom till Gottröra under lördagseftermiddagen. Den passade på att tajma in när jag var i sovrummet med båda barnen och rullgardinen nedfälld. Barnen tog sig en vilostund efter lunchen och jag missade helt solens ljusa strålar. Det är så att man vill gråta!

Min älskade make var dock ute på gården och hjälpte mig med skrittmaskinen. Det var en investering vi gjorde för snart fyra år sedan. Jag gjorde inte mycket annat än promenerade hästar och var vid den tiden höggravid. För de hästar som inte är här pga skada, utan mer för vila passar en sväng i skrittmaskinen varje morgon utmärkt. Men efter fyra år är det inte så mycket kvar av grindarnas pinnar. De har blivit avsparkade av glada bakben som inte kan hålla sig från att bocka. Så jag tyckte det var dags för en uppdatering!

Sagt och gjort kontaktade jag agenten i Sverige och fick snabb hjälp med att få nya grindar hem. Vi passade även på att fästa en ljusslinga, sådan som man ofta använder på byggarbetsplatser, längst med innerspåret i skritten. Nu kan hästarna gå även när det blivit mörkt. 

I sommar är det nog dags för lite påfyllning av materialet i skritten också. Den är byggt att efterlikna en grusväg med bra glidmoment och inte allt för stumt material. Men sånt måste fullas på. 


Testkörning med ljusslingorna i går, innan montering.


Ljusslingan monterade på underkant av övre ribban. 


Vid kvällsfodringen var jag tvungen att testa ljusslingan i totalt mörker!


Nya grindar och slingan monterad. Himlen firade uppdateringen!

Ha en härlig helg allihop!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 10799 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17
2020

Jag har lite i uppgift att vara motsträvig ibland. Det handlar självklart, som alltid, om hästens bästa. Men jag förstår om både hästägare och framförallt hästen tycker att jag är så tråkig när jag säger nej, nope, njet! :-)

Det slår mig flera gånger per månad att min hästvardag är inte som alla andras. Jag har sett mer skador, hästar och hältor än de flesta hästägare. Sen är jag självklart ingen veterinär, men jag tror väl att vi fick det till över 100 hästar som passerat oss genom åren?

Två saker får mig alltid att tänka "wow, lugn" när jag pratar med hästägare. Och sen har jag ju glädjen i att bestämma vad som händer på min gård. Hästarna som bor här gör som jag anser är bäst, något annat kommer jag inte ställa mig bakom.

Exempel nummer 1: Veterinären ger grönt ljus! Hipp hurra och självklart vad vi alla längtat efter. Men stopp i galopp. Nu ska vi inte aktivera för fort, släppa ut i för stor hage och bara låta den vind för våg vara häst igen. I min värld är det alltid en 14-dagars period med att vänja in hästen mot veterinärens frisläppning. Sjukt tråkigt, jag vet! Men tänk om man skulle komma hem från veterinärbesöket - släppa ut hästen i hage och vips skadar den sig. Hujedamig vad man skulle smälla av då!

Exempel nummer 2: Det händer både här på gården och nämns ofta i telefonsamtalen när ägarna ringer hit i konsultation om stallplats. Det kan handla om en häst som haft boxvila och nu börjat promeneras eller att jag själv promenerar här.
"Men hästen är glad och pigg, så det känns skönt".
Tvi tusan. Nope, jag känner ingen glädje i att det är så vid promenader eller vid invänjning av sjukhage. Inte det minsta faktiskt. Hästen har, oftast, då fortfarande en aktiv skada och den skadan, kanske en senskada, kommer inte tycka att det är roligt att hästen är pigg och glad. Snabba ryck och vändningar är inte positivt i detta skede.


Under boxvila kan man vilja slicka i sig min yngsta dotter, haha!

När jag sitter och skriver här kommer även minnen av hästägare som säger att hästen har tråkigt, det är synd om den. Den har inte fått äta gräs i stor hage under sommaren, den har inte fått galoppera i snön under vintern eller känna den krispiga luften på en skogstur under hösten. Well... Det struntar jag faktiskt i.

Här på gården handlar det om att aktivt under några månader jobba för att hästen ska kunna leva många år och vara hel och lycklig. Då får det tusan vara lite extra tråkigt medan man står här och läker!

Jämförelse: Tänk dig efter en två veckors influensa så springer du 1 mil i full fart. Hur mår kroppen då? Eller om du efter en rejäl vrickning i foten ska ut på en hinderbana över stock och sten. Inget av ovanstående aktiviteter är en god idé. Så jag är den tråkiga mamman som säger "kolla på tv, drick te och sov en helg till". <3

Hoppas ni alla läser detta på sättet det är skrivet - med en stor dos ödmjukhet, men ändå allvar. Hur brukar ni göra ute i stallarna, håller ni också lite i bromsen? Berätta gärna!

Ha en fin dag!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på @stallsteningeby


Läst 12601 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
13
2020

Hej, 

Hoppas att ni alla hade en underbar helg. Det må vara få soltimmar i landet, men är det inte lite mysigt när julen kommer krypande i leran? Man känner det mer och mer ju äldre barnen blir tycker jag. I år är Towe väldigt intresserad av julpynt, tomtar, troll och så klart JULKLAPPAR. ;-)
Jag känner att allt som man tog för givet som barn var faktiskt julstämning och traditioner som föräldrarna satte. haha! Typiskt, vi har fått lägga i en extra växel här hemma med att fixa julstämning. Men oj så mysigt och kul det är! <3 



Söndag kväll satt jag och Per tillsammans med barnen vid middagsbordet. Jag lyfte ner kalendern från väggen och sa att det känns väldigt konstigt att det är ganska tomt inför veckan. Kan det verkligen stämma? Det känns som jag missat något. Det enda jag hade inbokat var transportören som kommer vid lunch för att hämta en häst som ska till utlandet.

Sen blev klockan 21.30 och då kände jag mig så här: 

HA HA HA! Så typiskt mig att det blir så! Inleddes med att transportören från Irland ringde. Han var glad och allt gick enligt ett strålande tidsschema - så vi ses klockan 09.00. Jahopp. Jo då, det kan jag fixa, men jag kände att jag behövde fråga hur stor lastbil han har... "20 hästar". Jo tjena!
Att han skulle få in den på min lilla stallplan är ganska otänkbart. Fick snabbt ringa till grannen och fråga om jag kunde få möte upp honom på deras gigantiska grusplan. Absolut, inga problem! Tack och bock, omstyrning av transportören till nya adress. Han var dock väldigt tacksam när jag berättade hur liten stallplan vi har.
Update: Klockan 9 blev 8! Inte ofta transportörer är en timme tidigt - PANIIIK!! Ps. Här kommer bild på hans lastbil, haha.


Därefter har det rullat på, ska hämta en häst och lämna en häst senare i veckan, åka iväg för att lastträna en annan och så har vi luciafirandet på förskolan på tisdag. Det får vi inte vara med på, men jag jobbar alltid extra hårt för att inte vara en glömsk mamma. Tomtekläder - check. Kom ihåg att ta med tomtekläder - gör mitt bästa. 
Mitt i allt har jag en superrolig deadline att hålla. För jag skriver inte bara i bloggform utan även artiklar på annat håll. 
Fast svårast av allt blir att hålla lilla Elwira från att riva julgranen. :-) 

Jag vet inte om det märks i denna text, men i huvudet snurrar lite allt möjligt. Måsten som finns på olika håll och ska flätas samman i vardagen. Det är absolut inget unikt, utan jag vet att vi alla har en sån utmaning i vardagen. Men jag undrar lite lätt hur det ofta kommer sig att jag alltid lyckas samla ihop allt på en och samma vecka fler än en gång i månaden? Typiskt!

Vi avslutar med en bild på mina älskade älskade flickor. Jag tänkte ta en gullig julbild till mor- och farföräldrarna i morse. Det gick så där. Men den blev charmig ändå.



Ha en härlig dag!

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby


Läst 13234 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11
2020

Hej,

Jag tänkte presentera bakgrunderna till våra namnval för uppfödningarna. Vi döper dem på ett flygplanstema med tanke på vår gårds närhet till Arlanda och att vi inte bor långt från "landningsplatsen" där Gottröra kraschen ägde rum 27 december 1991 (samtliga överlevde). När folk frågar vart vi bor och man säger Gottröra, så är det 8 av 10 gånger som de återkommer med "jaha, där planet landade".

Vårt sto Chipotle HH har starka profiler inom flyget 


Harriet Quimby

Först ut var vår första uppfödning, Quimby LVST. Quimby är född 2018 efter Karmel vd Watering. Hon såldes till familjen som blivit goda vänner till oss, Thedeby på Solbacken Gård i Halmstad.

Det var ingen tvekan när jag valde det namnet. Harriet Quimby, född 11 maj 1875 i Arcadia, Michigan, död 1 juli 1912. Hon var en amerikansk flygpionjär, och även reporter för en rad amerikanska tidskrifter. Den 1 augusti 1911 erhöll hon sitt flygcertifikat som den första kvinnan i USA.
Den 16 april 1912 blev hon den första kvinnan att flyga över Engelska kanalen, från Dover i England till Hardelot söder om Calais i Frankrike. (Bedriften uppmärksammades dock föga, eftersom Titanic, det dittills största och förmodat säkraste passagerarfartyget, samtidigt med Quimbys överflygning hade kolliderat med ett isberg och gått till botten.)

Unga stoet Quimby har redan visat att hon kommer ha en flygande framtid ❤


Mary Ellis

Vår tredje uppfödning på gården blev Chipotles andra föl i vår ägo, Mary Ellis. Stoet är född 2019 efter Romanov. Hon bor med storasyster Quimby hos familjen Thedeby på
Solbacken Gård i Halmstad.

Att döpa underbara "Majsan" till Mary Ellis var inget svårt val. Ju mer jag läste, desto mer imponerad blev jag nämligen.

Piloten Mary Ellis föddes 2 februari 1917 och dog 101 år gammal 24 juli 2018. Hon flög sitt första plan som 16 åring. När andra världskriget bröt ut anslöt hon sig till den grupp kvinnor som tillbringade mycket tid i luften. Totalt flög hon över 76 olika typer av plan under kriget och 1000 vändor, favoriten blev modellen Spitfire. Mary publicerade sin självbiografi ”A Spitfire Girl: One of the World's Greatest Female ATA Ferry Pilots Tells Her Story”, 2016. Hon medverkade även i dokumentären ”Spitfire Sisters, Women of the ATA” (se den här: https://www.youtube.com/watch?v=M-xjUqiqVq0&t=224s)

_ _ _ _ _ 

Rose Bay

När vi kommer till vårt andra avelssto, Carnella Z, så har hon kort och gott flygplatser som tema på hennes avkommor.

Vår andra uppfödning är Rose Bay. Rose, även kallad Rosen 🌹, är född 2019 efter Cascari och vårt sto Carnella Z. Rose bor kvar här hos oss och vi ser fram emot att om ett år ha henne inriden.

Drygt fem kilometer från Sydneys centrum låg vattenflygplatsen Rose Bay som officiellt öppnade 4 augusti 1938 (även om man redan tjuvstartat landningarna tidigare än så). Det dröjde inte länge innan den blev Australiens första internationella flygplats, då planen startade att flyga mellan Sydney och London. Lyckan var dock kortvarig, när andra världskriget bröt ut 1942 stoppades de kommersiella flygen.
När de större flygplanen sattes i tjänst runt 1950-talet blev vattenflygplanen färre för att 1955 nästan vara helt ute ur den kommersiella tjänsten. Fraktplanen fortsatte att använda Rose Bay som vattenflygplats till 1974, då tog fler landflygplatser över. Än i dag landar mindre vattenflygplan på platsen, men inte alls i närhet av tidigare utsträckning.

_ _ _ _ _


Concorde

Vår fjärde uppfödning på gården är Cortzanas första överlevande föl. En påfrestande historia för våra nerver efter felläget på det redan döda fölet och den dramatiska fölningen 2017. Till vår stora glädje kom ett hingstföl ut i år, drygt 30 dagar efter beräknat datum...(Jo tack, man var ett oroligt vrak!) Han är efter hingsten Cascari och vår älskade Cortzana med Cortez - Maraton i släktträdet.

Cajza har kort och gott flygplan som tema på sina avkommors namn. Det tog inte många sekunder innan vi var helt säkra på vad han skulle heta! Den farten han anlände i och hur långbent han var gjord det enkelt – Concorde.

Flygplansmodellen Concorde var snabbast, vackrast och det enda lyckade försöket att bygga ett passagerarplan för överljudsfart.
Planet konstruerades i ett samarbetsprojekt mellan Frankrike och Storbritannien. Hastigheten drev designen, en stor deltavinge med en mycket smal flygplanskropp och fyra enorma motorer från Rolls-Royce.

Man flög första gången i mars 1969 och sista resan gick i november 2003. Man hade en otrolig säkerhetsstatistik, men år 2000 miste 113 personer livet då ett Concorde-plan störtade vid start från Paris flygplats Charles de Gaulle.

I dag finns några av de 20 exemplaren som byggdes på museer runt om i världen. Ingen har vågat sig på att konstruera en efterföljare – utom vi! Cortzana är återigen dräktig med samma hingst, Cascari och vi hoppas få en kopia av hennes son - men gärna en dotter 😉

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 14141 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
10
2020

För någon vecka sen låg jag i soffan och var jättetrött. Minns jag rätt så var det en lördagkväll. Vi hade haft en härlig dag med familjen ute på gården. Och kvarstod var det sista för dagen, kvällsfodring. Allt jag ville var att krypa ner i sängen, inte bege mig ut i mörker och kyla. Bestämde mig för att lägga upp en bild på mig själv och skriva det på vår Facebook. Lite för att visa att jäkelen alltså, ibland blir man bara trött. 

T U N G T. 🤦🏼‍♀️ Trött, så trött! Åt en god middag, såg en rolig film och nu har barn (och make😂) somnat sen länge. Då...

Publicerat av Stall Steninge By Lördag 21 november 2020


Gulliga och glada tilltrop kom från både tidigare kunder, personer jag känner och folk jag aldrig mött. Men så kom en kommentar från en person jag inte känner, som svar på en att jag blivit rekommenderad att ta hand om en häst. "Men hon är ju sååå trött". Jag läste den och garvade rakt ut! Ja för tusan, jag är vissa dagar galet trött. Är inte alla det?

Att låtsas som om allt hela tiden rullar på här på gården är inget jag står för. Klart att det rullar på, men ibland startar inte traktorn, vattnet fryser om jag glömde stänga dörren den kalla vinternatten när jag fodrade. Listan kan ju göras väldigt lång om varför man blir trött. Bara den grejen att jag genomför mina långa dagar med ett barn i famnen är väl också en anledning?

Vad är det då som aldrig tummas på? Hästarnas välbefinnande! Oavsett tid på dygnet ska dagens lista genomföras. I går hade jag ett bra flow, men jag jinxade det. Får skylla mig själv! Eftermiddagen blev inte som vi hade planerat, inget jag kunde påverka men när jag kom hem blev det middag och jag lät tröttheten ta över. Elwira hade disco natten till onsdag och tyckte att sömn var överdrivet. Så efter en god måltid la jag mig i sängen en stund och somnade. Typiskt! Då började kvällspasset lite senare än tänkt. Men även om det blev så och jag kom in vid 23-tiden så var ju allt genomfört. 

Öppna upp ny bal på lösdriften, halma upp hallen och fylla vatten. Kvällsfylla vatten hemma i stallet, fodra, plocka bort lite på ridbanan, göra höpåsar och natta hästarna. När jag släckte hörde jag en gnäggning från lösdriften. Det är iofs inget ovanligt, men kände "tänk om det hänt något". Jahapp, då gick den tanken inte att släppa. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag kommer på morgonen och möter en skadad häst. Så jag körde över och en granne såg mig vara ute i bilen så sent, direkt ringde han och frågade om det hänt något, kunde han hjälpa? Så snällt klockan 22.30 en onsdag!
Men ute i mörkret hittade jag dem, glada flocken som inte alls hade något att klaga på <3 

Summerat blev det en härlig kväll nere i stallet med min ljudbok, men trött det var jag ;-) 

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby



Hittade de små unghästarna och mammorna i totalt mörker :)

Nyhalmad säng för gänget <3



Läst 19788 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa  sista  



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.