Hästliv
JAN
27
2021

Hej allihop!

Jag hoppas att ni alla har en härlig vecka. Nu är januari snart slut och man funderar lite på vart årets första månad sprang iväg? Kändes knappt som att man blinkade och det var över. 

För oss som gått in i 2021 med fokus "tidsplan" så känns varje dag som att den rinner iväg från oss. Nu har jag ju en otrolig fördel att ha en make som jobbar dagligen med tids- och ekonomiplaner inom bygg. Det är helt klart vad som gjort att vi ändå ligger någorlunda i fas med våra planer. Till i måndags...
Vi trodde att vi var inne på slutfasen med besluten för stallbyggnaden. Men 1 meters korrigering "sabbade allt". Och jag la mig i soffan och kände "men va *". haha! Ursäkta franskan ;-) 

Nu lägger vi ner väldigt mycket pengar på att få vårt nya stall, därför känner jag mig inte alls bekväm i att gå för långt från vår grundplan. Några punkter måste man absolut vara flexibel med, det vet och förstår jag. Dock blev måndagens motgång inte lika stor som tisdagens. Då var nämligen våra "mark-killar" ute och tittade för planering av grävandet. Och vet ni vad. Jag älskar människor med rutin! Det spelar ingen roll vad man arbetar med, men kan man sin sak riktigt riktigt bra, då blir jag imponerad. 
Här hade vi två män som jobbat länge inom markentrepenad och de kom med synpunkter och infallsvinklar som jag inte haft en tanke på. 

Det gör att vi måste tänka om lite och justera våra planer. Fast vi går inte riktigt och är ledsna över det här hemma, om jag ska vara ärlig. Någonstans känns det nästan som en lättnad. Vi fick en nyantändning i projektet som gått lite motigt förra veckan. Kände vi kanske innerst inne att det inte vad bästa placeringen av stallet som planen var?
Oavsett så är jag väldigt glad över att många överraskningar stoppas från att hoppa upp i våra ansikten. Hellre lite motgång nu innan spaden sätts ner, än när allt är igång!


Nu kan det bara gå bättre! (Peppar peppar) :-) 

Innan helgen kommer hoppas jag att alla pusselbitar fallit på plats. Vi har ju nämligen en tidsplan att hålla. :-) 
På vår instagram har jag berättat en del av bygget i alla fall - det enda vi beslutat. (Kanske för att det var jag som fick besluta ensam!) ;-) Val av boxinredning!


Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)


Ha en härlig vecka!

Mvh Annelie 

Ps. Hur sjukt är det inte att jag tappade mina AirPods på lösdriften och dagen efter hittade dem! Blev lite ledsen och tänkte att de var förlorade för alltid! (När jag tog upp dem plingade telefonens "hitta"-funktion till för att informera om att den hittat dem. Eh, jo tack, jag var lite delaktig...)


Läst 18875 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
22
2021

Hej, 

Här på gården händer det just nu väldigt mycket. Jag har under en längre tid funderat över vårt företagande, vart pengar kommer in och vart pengar springer ut. Företaget ligger i grund för att vi nu har möjlighet att bygga om stallet. Därför vill jag fortsätta på min tråd att se till så jag inte "tittar djupt i hästarnas ögon" även om jag så gärna vill. Ibland är det bäst för företaget och min arbetsbörda att sälja dem. I min icke-hästiga umgängeskrets har jag starka förebilder. Egenföretagare som alltid har ett öga mot horisonten och framtiden. Det ger ett inflytande på mig, hur kan det inte göra det?

Jag lägger ofta upp en plan och mål. Hur vill jag att allt ska gå? I går sa jag till min vän att det är helt sjukt att det "nästan alltid" blir som jag vill. Jag hävdade till henne att jag har en otrolig tur, men hon kontrade med att jag jobbar hårt. Så jag lyssnar lite på henne och sträcker på mig. 

Vart vill jag komma med denna inledning på blogginlägget?


Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)


I går sålde jag ett av våra dräktiga avelsston. I dag kör vi henne den korta resan till sitt nya hem. Den vi sålt är Carnella Z, älskade Nella. Jag la upp på instagram och Facebook att vår flock med hästar växer och jag behöver lyfta blicken innan det blir fler hästar än vad jag kan klara av. I bakhuvudet har jag orden som en rutinerad uppfödare sa till mig när jag började med avel: "Se upp, först är det 2 ston, sen blir det 4, 6, 8, 10 hästar".
Köparen, som vi känner, ringde upp efter en kort stund och frågade vad jag hade att sälja. Nella passar perfekt in för familjen och hon får nu flytta till deras gård, sova på box om nätterna (vilket hon kommer älska!) och i sommar kan hennes och deras sto mysa med sina kommande föl. 

Hugger det till i hjärtat? Japp! Men ibland är det som att saker och ting är lite meningen att ske. Vi behöver minska på flocken och de behöver ett dräktigt sto. Perfekt!


Älskade mamma-mu <3

När det kommer till fler beslut så är vi i slutfasen av de S T O R A besluten gällande stallbygget. Det står mellan två stalleverantörer och två boxleverantörer. Vi har två priser att jämföra mellan mark-bolagen som ska gräva för grunden, sen är vi redo.  Med redo menar vi att skicka in papper till Länsstyrelsen. Sen har de 8 veckor på sig att återkoppla. Har de något att anmärka så måste man åtgärda det innan man får börja gräva. 

Finns lite att titta på under kvällstid med andra ord. Men jag måste verkligen säga - leverantörerna av både stall och boxar har ett otroligt tålamod med mig! Eftersom vi kommer på "bra saker" hela tiden så blir det korrigeringar och ingen har hittills tröttnat på mig i alla fall :-) 

Nu måste jag sluta skriva och springa ut till hästarna. 

Ha en fin dag allihop!

Mvh Annelie 

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 20099 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17
2021

Hej, 

Min man säger alltid att jag är otroligt känslosam. Jag försöker tro att det är en av anledningarna till att han lever ihop med mig ;) Men samtidigt som han skrattar med (åt?) mig så påminner han mig om att jag till exempel är den enda han känner som gråter när hon säger upp sig från arbetsplatser. (Men det är så sjukt tråkigt att man måste lämna kollegor när man får nya jobb och uppdrag!)

Men jag erkänner! Jag går alltid in i alla projekt, alla uppdrag och ansvar med över 100 %. När man vill så mycket, har en plan och verkligen, v e r k l i g e n gör allt för att det ska gå precis som vi alla hoppas - då måste man kasta sitt hjärta mot mållinjen och jaga segern. 

Varje dag, inte mellan 8 - 17, utan snarare 7 - 23 gör jag det. Ingen häst på gården gör något utan att jag inte vet om det. Knappt ett enda litet snedsteg kan de ta utan att jag stirrar på dem. Jag är deras chef, sjuksköterska, nanny och bästa kompis. Vi tar oss genom resan tillsammans mot det gemensamma målet - en smärtfri och återigen hel vardag med sin ryttare. 

Är jag så där mesigt känslosam nu? Jo, jag känner det själv. Men det är precis så jag ser min vardag. Att jag har fått ett uppdrag från hästägaren som går ut på att göra mitt absolut och allra bästa när det kommer till att få deras häst på benen. 

Sen är jag ju, och det vill jag att alla förstår, ingen veterinär. Den biten lämnar jag till de som både har pluggat i många många år och har så otroligt stor erfarenhet. Men efter 6,5 år på gården har jag lärt mig att se mönster, känna igen små små detaljer i det stora pusslet och kan väldigt snabbt läsa hästarna. 

I fredags var vi på återbesök med en underbar valack. Han har bott här sedan september. När han kom utmanade han mig i rollen som ledare. Jag fick vara väldigt tydlig med att på min gård är det mina regler som gäller. När han förstod det föll ett lugn över hela honom. Han sover helst upp och ner, och om jag ser att han står i sjukrutan och börjar varva upp sig räcker det med att jag kliver utanför stalldörren och säger hans namn. Då ställer han sig som ett ljus igen. 

Även om det spritter i kroppen på honom under våra promenader så håller han sig alltid på mattan. För mig är det tillit av bästa sorten. Han vill så gärna "bralla", men han accepterar mina tråkiga regler som gör nytta <3


Hästar är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. Ta den inte för givet.

Och nytta har reglerna gjort. Efter återbesöket i fredags lastade jag honom i lastbilen och kände en euforisk känsla. Även om det betyder att vår resa snart är slut så ser det otroligt ljust ut och som att vi kommer nå det gemensamma målet med bravur. Det är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och dessa stora djur <3 

I fredags tog han första travstegen på väldigt länge (dock skritt här)!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 16447 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
14
2021

Hej, 

Tack för alla tips och råd i samband med gårdagens blogginlägg. För er som missat skrev jag om bygglovets vara eller inte vara. Kommunen och vi kände nämligen olika när det kom till den punkten. 

Jag gjorde verkligen min hemläxa, kontaktade jurist och var beredd på att strida för saken. Men i dag kom beskedet - mannen på kommunen är med oss. Han skrev att han själv ändrat bedömning och håller med. I mejlet citerade han även ytterligare ett fall från tingsrätten där gårdsägaren fått rätt, något som ytterligare stryker under att vi är inne på rätt spår. 

För mig blev det dubbel glädje i detta. Dels för att jag visste att vi hade rätt, men även för att en person i sitt yrke kan gå från hur det "brukar vara" och ändra åsikt. Det är för mig en strimma ljus för flera hästföretagare i landet. Våga ifrågasätt!

I går pratade jag även med Länsstyrelsen och ska skicka in papper till dem. Många papper och dokument att hålla reda på!


Jag och två av våra älskade damer, Cortzana och Chipotle HH.

Vi kommer ni fira både dagens besked, men även lilla Elwiras första födelsedag <3 Båda barnen är födda i januari så det blir mycket tårta. I min telefon dök det upp ett meddelande som jag skickade till en hästägare 13 januari 2020 klockan 23.03. Det lyder: "Tina, om vi kör efter lunch så kanske jag hunnit hem! Ska bara föda ett barn" Med i meddelandet är en bild på mig med lustgasen mot ansiktet och tummen upp!
HA HA HA

Det är så typiskt mig! Och eftersom jag känner kunden Tina (återkommande kund med semesterhäst) så kunde jag skicka det till henne. Två timmar senare fick hon även en bild på den lilla flickan som vi döpte till Elwira <3 Och ja, jag hann hem till lunch och ta emot hennes häst.

Mvh Annelie 

Ps. Den otroligt charmiga bilden från BB ligger på instastory ;-)
@stallsteningeby


Läst 17782 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
13
2021

Hej, 

Först måste jag nästan inleda med ett stort och gigantiskt TACK! Dels är det superkul att så många tar sig tid att klicka in och läsa vad lilla jag skriver från gården. Men även att ni både är omtänksamma och generösa med era kommentarer på Facebook. Att dela med mig av saker är inget jag är rädd för, även om det är mina svåraste stunder (och kanske inte snyggaste bilder från sjuksängen) ;-) Man blir peppad på att fortsätta skriva, och även att få sitta inne 10 minuter extra nu när kylan tagit ett grepp om Stockholms-området. 

Våra mammor och unghästar klev in en stund i går, halmen var mysig att sova i när kylan bet utanför.


Till dagens ämne – Stallbygget!

Vi har, som jag tidigare berättat, fått klartecken finansiellt att bygga ett nytt stall på gården. Ut med det gamla, inte med det nya lixom. Superkul!!
Roligast är även att vänner och hästfolk runt oss ringt och gratulerat. Vännerna har ju inget val ;-) men de som på eget bevåg grattat, såsom tidigare kunder, veterinärer och folk på Facebook. Då blir jag ännu mer glad. Tänk vad ett glatt hejarop kan göra den kalla vinterdagen betydligt varmare!

När det kommer till bygget är jag väldigt bortskämd med en make som jobbar i branschen. Driva stora byggprojekt har han gjort i många många år, men ändå är han lyhörd till mina tankar. Eller ja, någorlunda i alla fall. Första dagarna efter nyår pratade vi mycket om stallet. Jag sa att jag ska välja dörrar, fönster och utseende på saker. Direkt blev jag nedskjuten med följdfrågor om kvalitet, märkning, kallras, värme etc. Så sjukt tråkigt. :-) Måste man tänka på massa viktiga saker? Kan man inte bara gå på utseende? Vi enades i alla fall om att jag får helt själv välja vilka boxar jag vill ha! Resten vill han ha ett finger med i spelet. Gud tänk att alla beslut man tar i år kommer man få leva med för en lång tid framöver. Därav rubriken på bloggen - ångest!

Förra veckan startade han upp projektet på riktigt. Planen och önskemålet från vår sida är att grävmaskinen ska ta sitt första grävtag efter påsk. Alltså i början av april. Vi fokuserar väldigt mycket på att köpa in allt från Sverige, med kravet att det även ska vara tillverkat i Sverige. Jag vet inte om det är Pandemin eller för att jag är egenföretagare. Jag vill stötta våra svenska företag. Vi undersöker allt från stallbyggnader till elektriker i närområdet. 

Vi har dock ett pågående problem i projektet. Bygglovets vara eller icke vara.
Ridsportmedia har glatt gått ut med att det ska vara lättare för hästföretagare att utveckla verksamheter. Ett uppmärksammat fall gjorde att Boverket uppdaterat sina riktlinjer. (Länk till Hippsons artikel) Men när vi kontaktade vår kommun blev bemötandet inte lika positivt och självklart. Ett bygglov krävs. Detta trots att vi är en befintlig verksamhet, utanför detaljplanen med flera punkter till som gör att vi "kvalar in" att endast behöva göra en bygganmälan. 
När jag mejlade citat ur- och med länk till pressmeddelandet fick jag inget svar. Det var en vecka sedan. Därefter har jag pratat med den aktuella juristen som drev fallet på LRF. Hon höll med mig, vi borde slippa bygglovet. Så just nu står det still där, tiden rinner iväg och det blir betydligt dyrare för oss att ordna ett bygglov istället för en bygganmälan. 

Jag försöker att inte blir upprörd. Men jag känner även mig själv. Rätt ska vara rätt. Vi är beredda att ta en tvist med jurister inblandade om det kan fortsätta göra det lättare för hästföretagare i framtiden att få bevis till att detta är rätt. Dock vet jag att det kan tokförstöra hela tidsplanen. Men det är värt det.


I går när jag kom ner till stallet var det kaos! Under natten hade ett dike svämmat över och det var is/snö/vattenblandning överallt. Jisses, i vår ska det dikas ur lite mer...

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby
(Mitt mål är 1000 följare och vi närmar oss med stormsteg pga mitt tjat här <3)


Läst 21534 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11
2021

Hej, 

I dag är det fem år sedan allt gick väldigt fel, men samtidigt turligt rätt. Det var också dagen jag beslutade mig för att inte "riskera livet" i hanteringen av andra människors hästar.

Med hänsyn till hur stor denna plattform är, vilka som läser och Sveriges lagar och regler, väljer jag att inte gå in på hur olyckan gick till, vilken häst som var inblandad etc. Men om vi säger så här. Hästen var inte snäll. 

Jag kommer nog aldrig glömma min mans skrikande röst "AKTA!!". Men jag har ingen aning om vad det är jag ska akta mig för. (Det han ser är en häst med bakstrukna öron och två bakben som sparkar mot mig och missar mitt huvud med en hårsmån). Jag har ryggen mot hästen vid detta laget och inser att något kommer gå väldigt illa. Smällen kommer blixtsnabbt och jag kastas framåt, ner i snön. Det går inte att andas. Nästan som att en lastbil valt att parkera på min rygg där jag ligger i snön. 

Det går inte att prata, det går inte att andas in känns det som, utan hela kroppen skakar och luft kommer bara ut. Paniken sprider sig, jag får inte LUFT. Inga tårar kommer, inga ljud hörs, utan hela kroppen bara krampar. 

Per är bredvid mig och det värsta lägger sig. Det går att andas igen. Men jag kan inte prata ordentligt. 
"Ta in hästarna och hjälp mig till huset", får jag i alla fall fram. 
Medan han går iväg med hästarna till stallet sitter jag på knä och väntar. För varje minut som går inser jag att det här går inte. Jag ropar på honom att hämta bilen, jag kommer inte kunna gå den korta biten hem. Men han hör mig inte, så otroligt irriterande tänker jag. Efter en stund inser jag att det kommer inget ljud ur munnen när jag ropar på honom. Det går nämligen inte att ropa. Kroppen klarar inte av ansträngningen. Det var ju typiskt, minns jag att jag tänkte. 

Där sitter jag då alltså, rätt paj. Och vet ni vad min otroligt genomtänkta plan är?

Jag ska ta mig till huset, in i duschen för att värma kroppen. Ta på lite Arnika och sen gå ner till stallet och fortsätta. Per frågar om vi inte ska ringa ambulans? Jag säger TRAMS! Jag har fått en liten spark, tänk om någon där ute får en hjärtattack, inte kan vi ta upp en ambulans när någon kanske dör. 

Men när jag tagit mig upp till huset går det inte längre. Jag lägger mig på mage i soffan, med benen på soffbordet. Känner att jag andas genom ett sugrör och har en cementklump på ryggen. Något är nog väldigt fel på riktigt.
"Du kanske kan ringa vårdguiden?", ber jag honom. 

Jag minns inte mer. Jag hör att han faktiskt ringt 112 och berättar vad som hänt. Vid det här laget är mitt enda fokus på att andas på mitt pekfinger. Jag har satt det mot mina framtänder och tänker att så länge jag känner hur luften strömmar mot fingret, då kan jag i alla fall andas. 



Ambulansen kommer och man börjar undersöka mig. Det gick bra till någon knäppte upp min sport-BH, då svimmade jag nästan. Den knäpptes väldigt snabbt igen och jag fick en cocktail med droger för att de skulle få ut mig i ambulansen. Eller snarare upp från soffan på båren. Här är det rationella tänkandet helt ute ur bilden. 
"Ni kan lämna mig här, det är ingen fara, jag mår bra snart. Rör mig inte är ni snälla"... Jisses. 

Vi behöver inte dra hela historien, för den efterföljs av 10 dagar på sjukhus, vara en vecka på intensivvårdsavdelningen. I 7 dagar har jag Epiduralbedövning. Jag hade tur sa dem gång på gång, hade hästen haft skor bak hade det kunnat gå värre.
Nu blev det "bara" fem frakturer i bröstryggen, en punkterad lunga och blödningar på mjälten. 
Det är anledningen till paniken när hon knäppte upp min BH. Frakturerna låg så illa att på två ställen var skelettet av med två frakturer - dvs "inget" höll de "lösa" bitarna på plats.

Jag minns hur jag låg där på sjukhuset. Ska jag vara ärlig så var jag nog mer drogad än vaken. Men hemma jobbade Per och grannen Maria hårt. Maria, som själv hade fullt stall, hoppade in och hjälpte oss. Hon tog hand om mitt fulla stall och även efter att jag kom hem från sjukhuset hjälpte hon till med hästarna. Många tankar flög genom huvudet och jag funderade på om jag ens ville fortsätta. 

Ville jag hålla på med hästar? Hade första smällen träffat i huvudet hade jag ju kanske (troligtvis) varit död.

När jag kom hem från sjukhuset stannade vi till vid stallet. Jag gick till en av boxarna, där hade vi en senskadad häst som var världens snällaste. Jag klappade hennes mjuka mule, lät henne nosa mig i håret och klappade hennes fluffiga päls. Det var lite sorgligt, för jag var lite rädd. 

Hästen som hade sparkat mig hade redan lämnat gården, den vill jag aldrig mer se. Och den kommande månaden var jag livrädd. Mer rädd än jag erkände för omgivningen. När en semesterhäst bockade i den stora hagen och sparkade bakut frös jag till. Jag stod 30 meter från honom men det svartnade för ögonen. Fy fan vilken kraft.

Det som nog gjorde mig mest rädd av allt var att smällen var oprovocerad. Faller man av kan man ändå sätta in det i ett sammanhang. Typ, man kommer fel på ett hinder, hästen blev rädd i skogen eller något som man rationellt kan dra en slutsats av. Jag stod med ryggen till och den backade och sparkade upprepade gånger med ett mål - jag skulle träffas. 

Att få förtroendet för hästar igen tog tid. Jag är inte rädd i det dagliga arbetet, men jag väljer mina stunder att backa och att hjälpa till. Hästarna som kommer till gården tar jag fullt ansvar för. Skulle man inte känna mig så tror jag inte att man anar det, för jag är den som ofta håller i de vildaste busfröna. Men när det kommer till människor och hästar som jag inte känner. Då håller jag mig undan. Jag hjälper till exempel inte till med att lasta hästar på klinikparkeringar längre. Jag har inga problem med att säga rakt ut till människor att jag inte vill göra något pga att jag känner mig osäker - och vet ni. Ingen har någonsin tyckt det varit konstigt eller märkligt att jag säger ifrån.

Tittar man på min bröstrygg så ser man fortfarande vart smällen satt. Skelettet har läkt ihop, men det är en "grop" där. En påminnelse om hur stora, starka och kraftfulla djur vi hanterar varje dag. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 37691 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
06
2021

Hej, 

En sak som jag länge tänkt på är våra svenska ridskolor. Vi har samarbete med tre ridskolor i Stockholms området och har under åren fått ta emot hästar som behöver vila, hästar som är opererade och hästar som precis köpts in. Att agera "karantänstall" är inget konstigt för oss, vi har boxar avsedda för detta och jag ser det som otroligt ansvarstagande av den ridskolan som inte bara släpper in nya hästar i verksamheten.

Som med alla företag, i alla branscher, finns det säkert ridskolor som inte är lika seriösa som andra. Så alla kanske inte har en ridskola som de tycker har den bästa hästhållningen eller uppstallningsmöjligheter. Det vet jag, men vi får inte glömma att den siffran är låg.
För mig, som är uppvuxen på Upplands-Bro Ryttarförening utanför Stockholm, så var ridskolan det bästa stället att vara på. Speciellt under åren som min pappa var på utlandstjänst inom det militära. Sköthästen Roxette glänste mer än julstjärnan på julafton. Stackars ponny vad hon blev ryktad! Haha!
Det var där man föll för ridsporten, förälskade sig i hästarna och ville lära sig så mycket.


Min älskade Cajzas mamma var en älskad ridskolehäst!

Sen jag slutade rida på ridskolan har jag inte varit där i ridningssyfte, men innan Towe fick sin egna ponny åkte vi till ridskolan i Rimbo för att låta henne rida. Det som slog mig då och alltid slår mig är hur underbara ridskolehästarna är. Deras värde kan man inte ens sätta ord på.

Någonstans tycker jag att ridskolorna har för låg status i ögonen på folk. En av hästarna som vi tog emot för några år sedan från en ridskola var favoriten. Han var den alla kunde rida, den snälla och vänliga läromästaren. Han var värd sin vikt i guld. Vi tog emot honom som nyopererad och rehabiliterade fram till han åkte hem. Än i dag jobbar han och trivs på ridskolan. 

Något som rapporterats i media är hästbristen på ridskolorna. Jag vet att ägarna jobbar outtröttligt för att få tag på nya hästar. Man vill ha SWB-hästar, men det är snudd på omöjligt. Istället får de söka utomlands, letar högt och lågt och hästarna kommer med transportfirmor. Hade det inte varit bättre att få köpa en häst i närområdet där man vet all historik om? Jag har alltid ögonen öppna för hästar som kan passa till deras verksamheter. När jag föreslår för hästägare att de kan sälja sin häst till ridskolorna blir svaret alltid nej. De säger att det är inget liv för en häst.
Jag själv ser det på ett helt annat sätt – vilket liv för hästen!
Tänk hur många skötare som kommer älska just din häst, vilka bra rutiner den får med foder och strö av högsta kvalitet. Varje sommar får den långt sommarlov på bete med kompisarna och direkt när något inte känns bra kontaktas veterinär. 
De flesta ridskolor har, i alla fall de jag känner, riktigt bra hagar som mockas varje dag. Miljön i stallarna är ren och ljus. 


I framtiden vill jag skicka Towe och Persilja på ridläger, att de får känna gemenskapen och magin som finns i ridskolans verksamhet. 

Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad jag vill med mitt blogginlägg. Jag vill att våra svenska ridskolor får lättare att hitta hästar i landet. Jag vill att ridskolornas elever får lära sig rida på välutbildade hästar, som jag vet kommer få ett gott liv. Eller blir det omöjligt att köpa häst i Sverige? Då kanske fler får göra som en av ridskolorna hos oss - deras uppfödning fyller snart 1 år och bor på vår lösdrift innan hon uppnår ålder för inridning och då kan börja sin resa in i verksamheten. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 44433 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
01
2021

God morgon, 

Och ett otroligt gott nytt år till er alla! Jag sitter just nu i ett knäpptyst hus. Ingen reagerade när jag smög upp för att fodra och släppa ut hästarna, och nu sover alla fortsatt gott in det nya året. 
Precis som varje år känns 1 januari som möjligheternas dag. Allt är möjligt och energin är på topp. Märkligt hur det kan bli så från en dag till en annan.

För mig kom möjligheternas dag redan för två dagar sedan. När jag fick svar att mitt företag är ett företag som man tror på. Som man vill satsa på och hjälpa till att utveckla. Sedan vi köpte gården för 6 år sedan har jag velat ta emot skadade hästar i en familjär, lugn och trygg miljö. Jag har velat vara den trygga tillvaron som hjälper till att vänta ut månaderna och låta hästen få en optimal plats att vila på. Det har gått otroligt bra men som gården är uppbyggd är det väldigt tungjobbat. Det är också, även sedan vi köpte det, inte optimalt byggt och ser numera väldigt slitet ut. Vi har senaste åren fått uteslutande hästar hit på rekommendationer och välkomnar inte bara hästar från närliggande hästkliniker, ridskolor och ridanläggningar. Den som rest längst för att komma hit flög från Dubai, en annan åkte lastbil från Luleå.


Ser fram emot ytterligare ett ÅB med denna kille om någon vecka, hans skada läker hittills precis som vi önskar <3

Att nu få möjlighet till utveckling är otroligt roligt. Jag går som på små moln här hemma och blandar det med jämna skräck-attacker. Nu ska vi slå ner det lilla gamla stallet och bygga upp ett nytt betydligt större stall. Alla beslut vi tar nu kommer vi få leva med. Hej jisses vilken press!

Vad är den röda tråden i nybygget då?
– Fortsatt lugn stallmiljö
– Lättarbetat
– Ljust och luftigt med "utebox-känsla" till samtliga hästar
– Få allt på en och samma plats, under ett och samma tak
– Rejält uppgrusat (hej trött på lera!)

Under årets första månad ska vi grotta ner oss rejält i pappersarbete, Länsstyrelsen och Jordbruksverkets bestämmelser, kommunanvisningar etc. Kan inte säga att det är vad jag ser mest fram emot i hela processen. Men att få välja boxinredning och vilka fönster jag vill ha får komma lite senare.

Om någon läser detta och har något förslag på stall, byggnad, stalldörrar, inredning eller kanske den optimala vattenkoppen - hojta! Jag nås på stallsteningeby@gmail.com :-) 

Som person är jag en människa som lägger upp målbilder. Jag bad nyligen om att få vår logga förnyad. Jag ville ha en logga som passade framtiden och verksamheten bättre. I dag känns det som att jag nog för mig själv redan då hade bestämt att 2021 skulle det bli större och nyare på gården. 

Nu återstår det att se om det inom 1 år står klart. Om det blev som vi ville och om allt gick "smärtfritt". Jag ler när jag skriver den sista meningen, för alla vet att det går aldrig precis som man vill. Så istället får vi se!

Jag önskar er alla en härlig dag och hoppas att ni ger era hästar en "grattis på födelsedagen"-puss <3 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 44638 ggr Kommentarer Kommentera



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.