Hästskötarbloggen
JAN
12

"ETT RIKTIGT JOBB"

Tjena! Aktiva bloggtjejen här. Fattar ni att folk kan leva (och tjäna absurda pengar) på att skriva blogg? Har tidigare tyckt att det verkar så himla glassigt och ett "låtsasjobb" men sen jag blev med den här bloggen så bugar jag för alla bloggare alltså, det är tufft nog för mig att uppdatera här två gånger i månaden och dom ska ha värdigt innehåll i iaf 4-5 inlägg OM DAGEN. Hatten av alltså!
  
På tal om "låtsasjobb" så kan vi snacka om mitt jobb. Vad mina reflektioner är såhär långt och hur man tar sig hit. 
  
En vanlig fråga jag får är om jag har någon utbildning? Svaret är nej. Jag har ingen som helst utbildning inom hästar mer än att jag ridit på ridskola när jag var ung (yngre? är inne i en ålderskris nu och har svårt att placera mig själv) och lärt mig de allra mest grundläggande i hästskötsel där. Typ vad en ryktborste är och att den lilla pricken på en hästs mule heter snopp (något min mamma också lärde sig när jag nöjt utropade "snopp" på frågan vad pricken hette varpå min mamma utbrister "MEN MADDE!!!" och skäms för mig innan hon insåg att det faktiskt hette så).
   
Jag var alltid i stallet men någonstans visste jag att det var inte ridningen som drev mig. Jag var lite halvt rädd och när alla andra drevs av att tävla så var det aldrig något för mig, jag följde dock gärna med mina vänner på tävlingar. Det var de bästa jag visste. Bara jag slapp tävla själv, är en av de få människor jag känner till som kan titulera mig som en "icke tävlingsmänniska". Jag är nog i grund och botten en dålig förlorare, och tycker att situationer där jag med största sannolikhet kommer förlora är otrevliga. 
   
Tappar spåret. En gång om året hade Högbo Ridklubb där jag kommer ifrån nationella hopptävlingar och det var ju årets höjdpunkt. Av någon oklar anledning lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ledigt från skolan för att få hänga där och vara "flaggare" i en 130 klass med typ 165 starter i, detta var om jag minns rätt i april/maj så hade man "tur" så kom vårsolen och bränder sönder ens ansikte eller så regnade det och man hade köldskador på fingrarna men man var fan glad ändå. Det största som kunde hända en 11-årig mig var ju om man fick hjälpa någon av dom ryttarna som var där och tävlade.
   
Jag var så stolt om jag fick byta vattenhinkar till någon häst eller putsa träns och sånt där som man nu suckar djupt över när man måste göra pga ARMARNA GÖR ONT när man bär vattenhinkar och det skvimper ner vatten i skon eller rinner på byxorna. Någon gång fick jag till och med beta någon häst för hand och då var man ju så lycklig att resten av året kunde gå åt helvete och det hade inte gjort något. 
  
Det var i det här sammanhanget som jag för första gången såg att det fanns folk som jobbade med det här professionellt. Det kändes helt overkligt där och då och jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte att "det där vill jag också göra!". Det är först nu när någon frågade mig om detta är något jag alltid drömt om som jag tänker tillbaka på det och minns allt detta. Att det kanske var min dröm fast jag bara aldrig visste om det. När jag flera år senare tog studenten och var arbetslös så åkte jag till ett tävlingsstall och hjälpte till lite, åkte sen hem därifrån och skulle skaffa mig "ett riktigt jobb". Skrev in mig på arbetsförmedlingen, blev hemskickad och skulle knåpa ihop ett CV och söka lite jobb, läste på deras hemsida att om man hittade ett jobb som låg i en annan stad så skulle dom betala resan för att åka ner på intervju och sånt.
  
Jag fixade ett jobb till mig själv i Cissi och Viveca Lundbäcks stall i Norrköping, berättade detta för min handläggare och frågade om dom kunde betala tåget ner. Fick till svar att det kunde dom inte för det var ju inte dom som fixat jobbet till mig. Nehepp tack för ingenting då sa jag och åkte till Norrköping. Jag lärde mig mycket där och är tacksam för att jag fick en så fin start på min hästskötarkarriär hos deras fina familj som tog så väl hand om mig. Var där i 8 månader tror jag och åkte sedan återigen hem för att skaffa mig en utbildning och såvida "ett riktigt jobb".
  
Det gick väl någon vecka tills jag fick erbjudande att åka ner och jobba hos familjen Zetterman i Skåne, blev starstruck av att jag ens fick frågan så det kunde jag ju inte tacka nej till. Packade en väska och åkte ner helt ensam, hur vågade jag ens göra det? Jag var fortfarande relativt oerfaren och har Ida som då var Alex Zettermans groom (och skrev den här bloggen) att tacka för typ allt? Fick min första stora häst-kärlek i Glory Days, jag åkte med Ida och Alex till Sunshine Tour i Spanien och hade så roligt och gjorde Nations Cups. Kommer aldrig glömma tiden där och alla sjuka upptåg. Jag jobbade där i 1 1/2 år och när förhållandena på deras gård ändrades och mitt jobb inte skulle finnas kvar längre så slutade jag där och började jobba i ett annat stall i Skåne, vid den här tiden hade jag fått så många vänner för livet nere i Skåne att det inte var aktuellt att flytta tillbaka till Sandviken.
   
Detta var ett stall där ryttaren hade ett vanligt jobb och hade hästarna på sidan om, tävlade fortfarande på hög nivå i Sverige men inte lika ofta som jag var van vid. Jag hade till och med ledigt två dagar i veckan, tänkte att detta är ju så nära "ett riktigt jobb" jag kan komma. Men det passade inte mig, jag blev så rastlös av att vara hemma så mycket. Vad gör man ens med två lediga dagar i rad varje vecka? Alla mina kompisar jobbade ju också som hästskötare och var på tävling varje vecka så jag kunde ju inte umgås med dom liksom.
   
Jag hade träffat Douglas och Agnetha på flera tävlingar under tiden hos Zettermans så när Agnetha frågade mig om jag var intresserad att börja jobba hos dom så var jag inte sen att tacka ja och på den vägen är det och det är snart 5 år sedan. Jag har nu slutat tänka på "ett riktigt jobb" för kom igen, det blir fan inte mer "riktigt" än såhär.
Vi hästskötare har ansvar för hästar värda miljoner. Vi vet när dom är sjuka innan dom själva vet om det. Vi kör 12 meters lastbil i hela Europa med dessa hästar i, på små vägar på landsbygden i Frankrike där, om du är vilse, det är större chans att en krabba skulle kunna berätta vart fan du ska än att en fransman skulle kunna göra det, i centrala delar av stora städer där du ber till högre makter att det inte ska dyka upp en 3.7 meters bro varje gång du svänger runt ett hörn.
Vi kan vara vakna i 20 timmar, sova 4 och sen göra samma sak igen om det behövs. Vi kan också sova precis var som helst om man får en timme över. Vi kan dricka kopiösa mängder kaffe men ändå inte behöva kissa förrän hästarna är klara för dagen. Vi kan laga de flesta grejer så länge det finns tillgång till buntband och textiltejp.
   
Om det inte är "ett riktigt jobb" så vet inte jag. Jag tror att det är förutfattat från när man är liten att för att ha ett "ett riktigt jobb" så måste du ha ångest varje söndag, dela filmen på den här isbjörnen som har tippat framåt och skjuter sin övre del framåt långsamt med bakbenen på Facebook med texten "going to work on a monday"  och varje gång du öppnar dörren hemma efter en arbetsdag måste du sucka och utbrista "ÄNTLIGEN!" och gnälla över dina kollegor för att sedan på fredagen dela ännu ett *härligt* klipp på en glad pingvin med texten "ÄNTLIGEN HELG!!!" för att sen på söndag repetera samma procedur igen. Och det är ju lite synd att det ska vara så tycker jag! Då har jag hellre ångest över när jag står framför en 3.7 meter hög bro med en 3.9 meter hög lastbil i morgontrafiken i Zürich. :))))))
  
Och som jag skrev där uppe, innan jag spårade ur och drog hela min livshistoria, så har jag ingen utbildning alls. Så om ni tror att ni måste ha hästskötarexamen för att få ett sånt här jobb så har ni fel. Det skadar såklart inte och har ni chansen att ta den så gör det, då får ni säkert lite gratis. Det jag menar är att jag har sett flera praktikanter i mina dagar som har diverse diplom och grejer men som inte vill jobba? De blir chockade när de inser att man måste jobba efter klockan 16, att vi ryktar hästarna varje dag, att man putsar tränsen och tvättar bettet varje dag. Att man jobbar på Kristi Himmelsfärd (!!!!).
  
Man får inte ont i huvudet utav att man inte får rida på topphästarna dag ett utan det får man för att man har DÅLIG ARBETSMORAL och att man känner efter för mycket. Jag har pratat med diverse kollegor i branschen och vi alla kommer fram till ungefär samma sak, att kidsen som kommer nu är en förlorad generation. Så om du läser den här bloggen och har barn som vill jobba med hästar så lär dom att om dom vill komma någonvart så ska det skava och svida lite, det ska inte vara roligt jämt. Ju tidigare dom inser det desto större chans har dom att lyckas, tro mig!
   
Vi har haft flera helt fantastiska praktikanter också som jag utan att blinka kan rekommendera till vänner som söker personal. Men tyvärr ännu fler som vi haft under åren som jag inte skulle känna igen om jag mötte dom på stan idag. 
   
Vart rejält med ordbajsande idag! Jag hade tänkt lägga upp ett väldigt smäktande bildspel från mina år som hästskötare men det funkar inte att ladda upp bilder trots 64 försök så nu ska jag sova och vakna upp till en ny dag av att vara konstant motarbetad av tekniken. 
  
Kram, godnatt och trevlig helg då!


Läst 7878 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03

Hej då 2017

Hejsan! 

Jag har en ny dator!! Nu måste jag ju komma på en ny ursäkt till att jag uppdaterar här så sällan. Min plan var att göra ett stort bildspel från 2017 men eftersom jag är värdelös på att ta bilder och de få bilder jag har ligger på den gamla datorn så får det vänta alternativt bara inte bli av. Kan ha som nyårslöfte att försöka ta mer bilder. Dock fett irriterande att jag har ca noll utrymme på min telefon för bilder just nu. Ni vet när man måste radera hela tiden, och nu har jag liksom raderat så mycket jag kan tänka mig att radera MEN DET ÄR FORTFARANDE FULLT! Som på EM när vi gick in på Ullevi för medalj-ceremonin så filmade jag när alla skrek och hela Ullevi stod upp men hade inte tillräckligt med utrymme så den sparades inte, irritationsmomentens mamma. Som ni kanske märker är jag konstant motarbetat utav mina tekniska prylar. 

Så jag tänkte att vi kunde göra någon slags lista över grejer jag tycker varit speciellt med året. 

ÅRETS TÄVLING - Här måste jag säga EM i Göteborg pga resultatet såklart och även gemenskapen vi hade där. Visste inte att det kunde vara såhär kul att göra lagtävlingar som det har varit i år, när alla är glada och alla jobbar för samma mål och dessutom lyckas ta medalj är något jag alltid kommer vara tacksam att jag får vara en del utav och aldrig kommer glömma. 

ÅRETS BILD 

Ett glatt gäng som tagit EM-SILVER!! Overkligt för oss som jobbar backstage att få gå in på en upplyst arena där alla står upp och skriker. Saknas på bilden gör Malin Henlöv men hon fick ju sin beskärda del av jubel senare den veckan! :) Foto av Haide Westring

ÅRETS BILD 2 + ÅRETS DUO -

Kommentar överflödig. Oklart vem fotograf är men bild lånad från FHS's Instagram.

ÅRETS OKLARASTE LEENDE -

Mitt eget. Vad pågår här? Jag är glad obviously, men min munnen är sur. Vem ler neråt? 

ÅRETS DELADE GLÄDJE -

Mitt i natten när vi väntar på att gå in på medaljceremoni. Jag är överlycklig, Zacke not so much. Foto igen av Haide Westring.  

ÅRETS BÄSTA ALLA KATEGORIER - Zacramento <3 OBS ej partisk.

ÅRETS ALKOHOLFRIA DRINK - Den vi fick (köpa för 140 kr) på hotellet i Göteborg kl 02.05 på natten när vi tänkte festa till det efter EM-silvret men baren slutar servera alkoholhaltiga drycker klockan 02.

ÅRETS FÖRLUST - Att Nattis la ner sin hästskötar-karriär och därmed drog ner våra chanser att ses från "sällan" till "typ aldrig". 

ÅRETS SJÄLVDISCIPLIN - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS SJÄLVBEVARELSEDRIFT - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS KÖ Den som alltid, utan undantag, drabbar dig om du någon gång under ett dygn vill framföra ett fodron i Tyskland. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR HUVUDVÄRK - Sportbladets kommentarsfält efter att Peder vann Jerringpriset. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR SÖMNSPROBLEM - Alla snuskiga snubbar som vet att dom betett sig tvivelaktigt mot tjejer och som nu löper stor risk för att bli "metoo:ade".

ÅRETS KUNDE INTE BRY MIG MINDRE - Om alla snuskiga snubbar som betett sig tvivelaktigt emot tjejer blir "metoo:ade".

ÅRETS ALLA VET VEM DU ÄR - "Ridtränaren"

ÅRETS ORIMLIGASTE - Att det är lagligt att skjuta fyrverkerier? Jag orkar inte ens börja skriva om alla djur som far illa under nyårsafton men kan vi bara snacka om hur sjukt orimligt det är att  människor super sig fulla för att sen mitt i natten gå ut och leka med explosiva grejer? Hur många bilder har man inte sett på söndersprängda ansikten för att någon med ostadig hand placerat en raket i en glasflaska på något buckligt underlag som sen har vält och raketen har skjutits rakt in i folksamlingar? Läste att det var ett barn som dött i Tyskland för att hon fått en raket i ansiktet? Det är fan olagligt att cykla när du är full, men att hantera fyrverkerier är helt ok?
    
Jag känner att detta kan jag hålla på med hur länge som helst, så jag får nog avbryta här. Hör gärna av er vad ni vill att jag ska skriva om.
  
Ha det fint!


Läst 16429 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24

GOD JUL (och hästskötarens egen önskelista...)!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg utan att behöva be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande YTTERLIGARE en gång. Det har liksom blivit mitt nya "Hej!". Hur som helst, jag såg att Lisen uppdaterat sin blogg och då får jag ju faktiskt ta mig samman och printa ihop något. ;-) 
  
Det är jul! Och jag ligger hemma i flickrummet i Sandviken för den årliga incheckningen och för att visa familjen att jag lever och mår bra!  
"Nej farmor, fortfarande ingen pojkvän, har inte tid" och sånt. Så tydligt att man inte bor hemma längre, mitt rum har blivit någon slags avlastningszon för diverse träningsredskap och bråte, så man får gå i sidled när man ska ta sig fram och temperaturen ligger på stadiga 2+. MEN, there is no place like home, och i vanlig ordning ska jag nu ut på stan och heja på alla andra svaga karaktärer som likt jag i stresspanik ska hitta de sista julklapparna.
  
Samma visa varje år, jag lär mig aldrig. Skulle kunna skriva något i stil med "jag ska bättra mig till nästa år", men jag har liksom gett upp. Så mycket lättare livet var när man hade slöjd va, kunde ge bort något oigenkännligt skräp och rimma "ära haver gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden" och ens föräldrar var skyldiga att verka glada. Inte lika charmigt att få en planka där det står "PAPPA" på, skrivet med spikar, av en 27-åring. Vuxenlivet är helt klart ofördelaktigt på många sätt. 
  
Men jag tänkte att jag får väl uppdatera er om vad som har hänt sedan sist. Det har varit en fullspäckad höst och jag minns knappt själv vad jag har gjort. Såg i alla fall i det senaste inlägget att jag var på väg hem från Verona då. Och sedan dess har vi varit och tävlat i Billdal där min gamle älskling Udermus vann silver i junior-SM med sin duktiga ryttare Michelle Cranning Hillgren (kom ihåg hennes namn), vi har plockat lite fler världscuppoäng i Stuttgart där Zacke var dubbelnolla och kom 8:a. Sedan tävlade vi nationellt i Flyinge och därefter var det dags för Stockholm och Ryttargalan!
  
Jag var nominerad som Årets hästskötare och jag vann! Kul att man kan bidra till prisskåpet någon gång. ;-)
Jag är väldigt stolt över det priset faktiskt, och det var fint att vinna det i år när det varit ett så fantastiskt år för svensk ridsport. Galan var väldigt fin och proffsig på Grand Hotell i Stockholm och jag och mina kompisar hade en väldigt rolig kväll! Kul med kontraster i vardagen.
Vår duktiga hemmagroom Noora gjorde tävlingarna på Friends Arena med Douglas den helgen så jag åkte tillbaka hem dagen efter galan för att förbereda inför att åka till Genève på måndagen. Genève är tillsammans med Göteborg min favorittävling på året, så det är alltid roligt att vara där även om det alltid är bökigt att resa in i Schweiz.
Från Genève åkte vi till Frankfurt för att tävla där och sedan hem till Sverige för att fira jul. Jag är här hemma till den 25:e, sedan flyger jag ner till Skåne igen för att den 26:e köra till Mechelen där det har blivit lite av en tradition att vi tävlar i mellandagarna. 
  
Jag har i alla fall önskat mig en ny dator i julklapp, så om jag har varit tillräckligt snäll i år återstår att se. Om jag har varit det kan jag i alla fall lova lite bättre uppdatering här på bloggen, då min nuvarande hänger på en skör tråd mellan liv och död.
Det är också tråkigare att skriva önskelistor när man är vuxen... För behöver man något skaffar man det till sig själv och när folk börjar ringa kan man inte komma på någonting. Så det blir liksom pengar, strumpor (kom igen, vart tar de vägen???), vantar och mössa. Sådant man tyckte var dötrist att man fick när man var liten. 


MADDES "ÖNSKELISTA IN MY DREAMS"
  
Jag har dock filat lite på en drömönskelista, om jag fick önska mig precis vad jag ville hade jag önskat mig detta: 

* Casello! Drömmer varje dag om hur livet hade sett ut om vi hade haft både honom och Zacke nu. 
  
* Att Natalie bodde närmare mig (alltså Jansson, tidigare hästskötarbloggaren, reds anm.) så att jag kunde träffa henne när jag velat och prata om livets alla små och stora frågor (och få alla de rätta svaren av världens klokaste människa) över en latte på något mysigt ställe.
  
* Att Mickan bodde i Skåne igen så att vi kunde äta Ekströms chokladpudding i alldeles för stora skålar utan att skämmas och snacka skit halva natten. 
  
* Att jag och Julia Erlach var lika ekonomiskt oberoende som vi låtsas att vi är när vi spenderar lediga dagar på Emporia. 
  
* Att Lovisa lär sig alla regler för BK-vägarna och tar sitt C-körkort utan att få en hjärnblödning, och att hon ringer mig om nätterna när hon är ute och kör så att vi kan prata om dåliga beslut vi har tagit i livet och skratta åt dem.
  
* Att jag och Malin Henlöv (Peder Fredricsons hästskötare, reds anm.) är hemma samtidigt någon gång och kan dricka vin en hel kväll och prata om hur vi aldrig ska ångra någonting vi har gjort. 
  
* Att "styrelsen" kan sammanstråla en kväll och skratta tills vi gråter och vara oense om saker tills någon säger "ta en Snickers" och byter ämne. 
  
* Att Noora, Fanny och Julia jobbar med mig för alltid. 
  
* Att folk fortsätter att se vilken fantastisk person Alex Gran är på alla plan och att vi båda lyckas frigöra någon timme under det närmaste året så att vi kan ses. 
  
* Att alla våra hästar i stallet får vara friska och blomma ut som de superstjärnor de är under nästa år. 
  
Till sist vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott nytt år. Hoppas ni alla firar på det sätt som ni har önskat i år. Och om ni på grund av olika omständigheter inte kan göra det, leta upp närmaste häst, så kommer det alltid att kännas bättre! 
  
Kram,
Madelen Isaksson


Läst 27367 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
31

Mina bästa minnen!

Hej igen! Jag är påväg hem ifrån Verona och står nu och väntar på färjan som ska ta mig ifrån Tyskland till Danmark för att sen köra sista biten hem! Man måste alltid vara i god till till den här färjan för att vara säker på att komma med, men det är tydligen någon slags "bank holiday" i Tyskland idag så lastbilar får inte köra här, djurtransporter är ett av några undantag så jag flög fram ensam på vägen hit idag, och det vet ju alla som någon gång kört lastbil i Tyskland att det hör inte till vanligheterna så att man får verkligen ta till vara på stunden. 

Hur som helst, jag har som vanligt inte tagit några bilder i helgen så vi får skjuta upp inlägget med bilder ifrån tävling ytterligare. hehehe.

Så jag tänkte att jag kan dela med mig av några utav mina bästa minnen under mina snart 5 år som jag har jobbat hos Douglas. Tänkte även att jag skulle göra ett inlägg med mina favorittävlingar och även favorithästar jag har haft genom tiderna. Men vi börjar med minnen! 

Världscupsäsongen 2014/15

Casello gjorde sin första världscup i Göteborg på våren 2014 och var dubbelnolla och 5a, alltid magiskt att göra bra ifrån sig i Göteborg. Sommaren gick och världscupsäsongen började igen i Oslo i vanlig ordning på hösten, Casello var dubbelnolla igen och blev 6a om jag inte minns fel, vi åkte vidare till Helsingfors där han återigen var felfri i första rundan, tyvärr 8 fel i omhoppningen men fick en placering och poäng ändå. Åkte senare till Madrid och fick poäng även där på 4 fel i första rundan. Gjorde nästa världscup i Mechelen i mellandagarna och var dubbelnolla och 3a där, nytt år och första tävlingen för året i Leipzig där han hoppade 0+4 och blev 5a och hade då samlat in så mycket poäng att han kvalat till världscupfinalen som detta året gick i Las Vegas. 

Världscupfinalen i Las Vegas

Casello skulle flyga för första gången, jag var nervös men han var stencool. Som alltid! Om ni bläddrar i arkivet här i Hippsons gästblogg och letar er tillbaka till April 2015 så bloggade jag därifrån då, så kan ni bland annat läsa om min minst sagt traumatiska flygresa dit. 

Tävlingen i Las Vegas var egentligen ingenting speciellt, det fanns inget extraordinärt mer än själva grejen att man var i Las Vegas. Men det var ändå mitt första mästerskap och det är ju coolt att kunna säga att man varit i Las Vegas. Jag ska erkänna dock att jag bara "gjorde stan" en kväll, den sista kvällen också. Innan jag åkte dit så såg man ju framför sig att man skulle se stan varje kväll och göra massa roliga grejer men vi tävlade mest på kvällstid så när man väl var klar i stallet så orkade man ju inte hitta på något, man skulle ju upp igen dagen efter. Så sista kvällen så tvingade jag och min kompis oss ut på "the strip" som inte är en strippklubb, utan gatan där "allt coolt" ligger heter så. Vi såg dom här fontänerna, traskade omkring inne på casinon, inne i ett köpcenter som såg ut som Venedig, alltså det gick en flod igenom allt så då kunde åka sån där båt mellan affärerna om du kände för det. Allt är väldigt extraordinärt där och det är så mycket sjuka grejer överallt. Tex en Elvis-imitatör som stod mitt på gatan som en staty , och jag då svensk och osmidig som jag är stirrade väldigt noga på honom och tänkte "schysst vaxdocka!" och traskade glatt vidare och efter kanske 50 meter så knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om och har det här elvis-ansiktet 4 centimeter ifrån mitt ansikte som då tillhörde en livs levande människa såklart. Skrek rakt ut och alla runtomkring som bevittnade detta skrattade gott. Bjuder på den! Jag tror inte jag kommer att åka tillbaka till Las Begas nu när jag har varit där, men det var som sagt coolt att se hela spektaklet en gång. 

Kvarglömd på en bensinmack

En kompis bad mig ta med den här historien. Det är idag ett minne jag kan skratta åt även om det i stunden inte var speciellt roligt! 

Jag och Douglas var påväg hem ifrån en tävling i Tyskland och ska stanna och tanka. Jag går ur lastbilen och ska köpa något att äta, blir sugen på glass så jag köper en glass också, och på vissa bensinmackar så måste man betala typ glass/godis/dricka i en kassa och sen om du vill ha mat så köper man det i en annan, när jag står i kassa 1 så står Douglas bakom mig och sen försvinner jag iväg till kassa 2 och han tror ju såklart att jag har gått ut till lastbilen igen och klättrat upp i min säng som man enklast kommer till om man går in genom bakdörren, så han kör ju iväg. Så när jag kommer ut så är lastbilen borta! Panik nr 1. Letar efter telefonen så jag kan ringa honom. Panik nr 2,3 och 4 - Den är kvar i lastbilen!! Kutar runt som en yr höna på parkeringen och försöker låna en telefon av någon, får göra det. Panik nr 5 - Kan inte Douglas telefonnr utantill. Fortsätter leta efter en telefon som jag får ringa ifrån OCH som har internet så jag kan googla fram hans nr, detta är verkligen lättare sagt än gjort då 1. Tyskar är inte ett tillmötesgående folk 2. är dom det så kan dom inte engelska. Lyckades hitta en snäll liten tysk familj som hade en telefon med internet så jag kunde hitta numret och ringa det! Pjuh. Till detta hör ju att det inte bara går att vända, jag ser inte ens motorvägen som går i andra riktningen därifrån jag är, så det enda Douglas kan göra är att stanna på en rastplats så får jag ta mig dit på något vis. Som tur är så skulle den här tyska familjen åt mitt håll så jag kunde lifta med dom, så där fick jag sitta i baksätet med deras 6åriga dotter som stirrade med stora ögon på den stressvettiga och lortiga främling som satt i hennes bil med en påse med en smält glass i. Helt klart en traumatisk stund för oss båda! Men ett ypperligt tillfälle att öva problemlösning på!

Jag får fortsätta med del 2 av  det här inlägget tror jag för nu är båten här! 

Ha de fint!


Läst 59340 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
17

#metoo

Hej allihopa!
  
Nu är jag tillbaka ifrån Oslo och det gick ju bra där som ni säkert sett. Bakom kulisserna var det dock deppigt värre med regn och lera överallt och det tömdes blöta boxar 3 gånger om dagen så jag tror jag ska bespara er de bilderna och så kan vi köra en bildbomb ifrån någon av de andra tävlingarna i höst istället. Lovar att det kommer någon gång!
  
Nu skulle jag istället vilja tala med er om rubriken på detta inlägg. Ni som huserar på sociala medier har säkert sett den här hashtagen ett par gånger nu, den föddes i samband med att den vidriga Harvey Weinstein-härvan uppdagades. En SNUBBE i Hollywood som sexuellt trakasserat, utnyttjat och missbrukat sin makt på kvinnor i typ 30 år om någon missat det. Och vad detta har utvecklats till är precis vad världen behöver.
Tanken är att du ska posta ett inlägg på instagram/facebook/twitter med den här hashtagen om du någon gång känner att du blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller ofredande av något slag. Och det är så fruktansvärt att se hur många som gör det. I stort sätt ALLA mina tjejkompisar har gjort det. Majoriteten av alla kända kvinnor jag följer på instagram har gjort det. Och det är precis det som är så viktigt! Att man ser att detta är ett problem för de allra flesta tjejer!
Din kusin, din granne, din klasskompis, din syster osv osv. Är det rimligt att majoriteten av alla tjejer upplever detta? Är det något man ska behöva acceptera för att man föddes som tjej? När ska folk fatta att det är så jävla orimligt?
  
Harvey Weinstein jobbar med film i Hollywood, men detta sker överallt. Ni som följt nyheterna inom ridsportsvärlden det senaste halvåret vet att det sker här också. Att SNUBBAR utnyttjar sin makt över unga ambitiösa tjejer! Jag har fått tillåtelse att dela med mig av en tjejs historia här till er. Hon vill vara anonym och jag ber er respektera det. 
  
  
"Jag var drygt 20 när det hände. Ingen blåögd 15-åring som blev tafsad på av min ridlärare och inte heller var jag full och blev påhoppad av främlingar efter att ha tagit bussen hem från stan. Jag var dryga 20 och stod för första gången på egna ben här i livet. Hade slutat skolan, flyttat utomlands och något år tidigare börjat jobba med hästar på heltid. Som hästskötare, och jag älskade varje sekund av det.
När min historia utspelar sig hade jag just börjat på ett nytt jobb. Jag var glad. Jag skulle tjäna bättre än tidigare, få bättre förutsättningar att göra ett bra jobb och jag skulle få åka på finare tävlingar. Min nya ryttare hade jag känt till länge. Han var fantastiskt duktig och hade jobbat i många stora stall. Han var på sätt och vis någon jag såg upp till. Jag tror att det tog knappt en månad innan det började. All den där skiten som jag länge inte kunde tänka på utan att få nattsvarta känslor av skam krypande längs bröstkorgen.
  
Första gången minns jag alldeles tydligt. Vi skulle få en ny häst och den skulle komma sent på kvällen. Jag satt uppe och väntade på den. Det var bara jag som bodde på gården och jag trodde att jag var själv, men så dök han upp, min chef. Han luktade vagt av alkohol och jag kunde inte förstå vad han gjorde där. Han hade ju sagt att jag skulle ta emot den nya hästen själv.
Nu frågade han om jag hade hunnit se de nya lägenheterna som höll på att byggas på gården. Det hade jag inte och han ville visa dem. Det var fina tvåvåningslägenheter med otroligt högt i tak och han ville att vi skulle gå upp på andra våningen. Jag tvekade, kände mig obekväm men kände inte att jag kunde säga nej. Han var ju trots allt min chef. Så jag följde med. Han sa åt mig att ställa mig högst upp på trappan och titta ner på våningen under. Jag lydde, och snart stod han där och tryckte sig mot mig. Stel som en pinne, halvt paralyserad spjärnade jag mig ur hans grepp och sa att vi borde gå ut och kolla om hästen kommit. Han lyssnade inte. Han fullföljde i stället det som jag flera månader senare insåg var ett övergrepp. Ett rejält sådant också. Och så fortsatte det.
Efter det där första övertrampet hade han inte längre några gränser. I perioder var det nästan varje dag, och jag kände mig alltid lika smutsig, lika förnedrad. Min enda drivkraft var hästarna. För det var inte bara mig han förgrep sig på. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick hämta en totalt sönderslagen häst från ridhuset. Mina älskade hästar. Mina bästa vänner. Någonstans intalade jag mig själv att om han tog ut det på mig skulle han kanske skona dem. Ibland funkade det, och så fortsatte det.
Ibland söp han sig full i stallet, och då visste jag att om jag inte körde hem honom skulle han ge sig på hästarna. Så jag körde alltid hem honom, även om jag visste vad han skulle göra. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa nej. En gång, när han skulle köra mig till flygplatsen när jag skulle hem på semester, stannade han till vid sin lägenhet och sa till mig att följa med upp. Jag vägrade, men när han sa att då skulle jag aldrig få se min favorithäst igen följde jag ändå med. Jag kunde inte bära kortärmat eller gå i shorts hemma den julen. Så blåslagen var jag. 
  
Samma jul gick jag till ungdomsmottagningen och fick ut p-piller. Sa att jag hade pojkvän. Tänkte att kunde jag inte få honom att ändra på sig skulle jag i alla fall inte bli gravid. Bra. Ansvarsfullt. Och jag fortsatte att ta ansvar. Inte för mig själv, men för hästarna. Såg till att han aldrig fick chansen att misshandla dem, bara mig. Som en mor som ställer sig i vägen när en pappa försöker skada sina barn. Eller något. Till slut tog jag mig ändå ur det. Faktum är att jag fick sparken (jag fick aldrig veta varför), och även om jag var utom mig av sorg där och då är jag tacksam för det i dag. För jag vet att jag aldrig hade slutat kämpa för de där hästarna. Och jag hade antagligen fått bära långärmat även nästa jul.
Där och då såg jag mig aldrig som ett offer. När folk frågade, för det gjorde de, sa jag att vi dejtade. Då var det okej. Folk var glada för min skull, för han var ju en sån bra kille. Och någonstans inom mig ville jag också tro det. Kalla mig naiv, men jag tyckte synd om honom. Inte när han slog hästarna, men för att han var en sådan sorglig själ.
Summan av allt är att det fanns många anledningar till att det blev så här. Kärleken till hästarna, en plikttrogenhet utan dess like och så det här förbannade medlidandet jag hela tiden gick och bar på. Så här i efterhand kan jag bli så fruktansvärt besviken på att det fick gå så långt. Att jag inte vaknade upp tidigare, men jag tror att det är svårt som ung tjej att faktiskt inse att man blir behandlad som skit. För ”man kanske vill ändå” och ”man är ju inget offer”. Fast så vill man inte alls och så här man offer skrivit i blåmärkstypsnitt över hela kroppen. Kroppen som inte längre tillhör dig.
Det här var min historia och jag vet att den är rörig, men jag har aldrig vågat klä den i ord tidigare så jag skyller på det. Har inte vågat för att jag känt mig så fruktansvärt smutsig. Så dum. Så värdelös. Jag skriver det här för att jag vill att fler ska få upp ögonen för att det här händer, hela tiden. Jag har ett jättebra jobb nu och det finns så många bra jobb och ryttare och chefer där ute som är helt fria från skitstövlar. Jag önskar att någon hade ruskat tag i mig och sagt till mig att flytta långt tidigare än jag gjorde, för jag är helt säker på att det fanns folk som visste vad som pågick. Och hur det än är, ingen häst eller människa i hela världen är skäl nog att utsätta dig själv för vad jag gick igenom."
  
  
Man tappar orden efter att ha läst något sånt här. Jag är så obotligt trött på gränslösa män som tar sig friheter och ger sig själv rätten. Jag vill inte avskräcka någon till att ta ett hästjobb, det är en helt ovärderlig erfarenhet och otroligt utvecklande om du hamnar hos en normalt funtad person. Men som vi lärt oss så finns det rötägg i de flesta branscher, så även bland oss. Som vi kan läsa ovan så förstår vi att det är lättare sagt än gjort att bara bryta loss.
Man har sina hästar som man älskar mer än livet själv, man kanske har sin egen häst stående på gården och får träna, han är ju en bra tränare, jag får åka på fina tävlingar, jag får rida fina hästar, jag måste ringa mamma och be henne hämta mig men jag skäms för att berätta för henne varför jag vill åka hem. Jag kanske har flörtat? Det kanske är såhär det är? Vem skulle tro mig om jag berättade?
Varningsklockorna har ringt för längesedan men han är din stora idol och du förmår dig inte att säga nej. Han måste inte hålla dig med våld och du måste inte skrika nej för att det ska vara ett övergrepp. Lita på din magkänsla, när något känns fel så är det i de allra flesta fall just fel!
Du kan vara trevlig utan att han ska tro att du flörtar. Du är inte skyldig honom någonting utöver det arbete han betalar dig för. Gör framtida dig själv den tjänsten, att bryta loss om du känner att det spårar ut och du inte vill. Åk därifrån och se aldrig tillbaka. Du ska leva med dig själv resten av ditt liv och inget jobb, karriär eller gift man som säger han ska lämna frugan för dig (men aldrig kommer göra det) är värd att kasta sin värdighet och självrespekt i sjön för. 
  
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Nu är det dags att lasta hästarna och åka till Herning. På återseende och ta hand om er! 
  


Läst 94923 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
07

JAG LEVER!

Hejsan alla! 

Jag vill börja med att be om ursäkt för min klena uppdatering på den här bloggen. Jag har haft planer på att skriva typ varje dag i en vecka nu men jag får psykbryt varje gång jag ska försöka ge mig på att göra detta på telefonen. Allt är så litet och jag trycker fel och autocorrect spårar ur och skriver olämpliga saker och ja, ni vet ju hur det är. Nu är jag iaf hemma i Sverige igen och har plockat fram min dator, eller jag har varit hemma i typ 5 dagar men om ni kunde uppleva den ORIMLIGT långsamma uppkoppling jag har här så skulle ni förstå. Ni minns när man var liten och skulle gå ut på internet, enligt pappa kostade det 650kr i minuten och man var tvungen att koppla ur telefonjacket så att INGEN kunde ringa hem till en för att kunna surfa på Lunarstorm och det tog typ 45 minuter att koppla upp, och det här osannolika ljudet (https://www.youtube.com/watch?v=gsNaR6FRuO0). Var det ens nödvändigt? Det jag ville komma till var att när man väl kommit ut på internet back in the days så gick det ju så fruktansvärt långsamt, men det är ingenting emot vad jag upplever i denna stund. Man trodde ju inte ens att det var möjligt för internet att gå såhär långsamt längre. MEN JODÅ! 

Men nu är jag här. Och vad har hänt sen sist? 

Jag har fått jättemycket beröm för de förra inlägget med spellistorna. Det tackar jag så mycket för! Får hybris när jag går in och kollar hur många följare varje spellista har. 

Jag har även varit en sväng till Barcelona. Det var den stora finalen i Nations Cup-serien som har pågått hela sommaren, så förrförra fredagen packade jag in Zacke och Anton i lilla lastbilen och körde ner till Rolf-Göran Bengtssons stall i norra Tyskland där dom fick gå in i boxar och vila medans jag packade ur alla våra grejer och packade in dom i Rolfs lastbil som jag sedan skulle köra ner till Barcelona. Om någon sagt till mig för 10 år sedan att jag en dag skulle köra Rolfs lastbil ner till Barcelona så hade jag nog bara fnyst och skrattat! Eller förresten, om någon sa att jag skulle göra någonting utav det jag gör i mitt jobb idag för 10 år sedan så hade jag skrattat och fnyst. Intressant det där vart livet tar en. Kan berätta den historien någon annan gång! 

Barcelona var årets sista nationshoppning och Zacke var magiskt. Ett retligt nedslag i första rundan och felfri i den andra. Anton var också duktig och avslutade helgen med en 3e plats i 145. Det bjöds på strålande sol och värme, när vi körde hem så sjönk temperaturen tillsammans med livslusten över att komma hem till regn och kyla. Nu är den skånska vintern här för att stanna, 6 månader av regn, isvind som blåser rakt igenom din själ, mörker och ännu mera regn. Temperaturen varierar mellan 8 och -5 grader men du känner ingen skillnad. Möjligtvis att vid minusgrader att botten av vattenpölarna fryser till is du inte ser så du halkar i dom. Låt NMR marschera här i Skåne istället under vinterhalvåret, så kan dom halka runt i sina stålhättekängor och begrunda hur mycket dom egentligen älskar fosterlandet. Skämt åsido, dom ska inte marschera någonstans. Jag har verkligen en talang för att helt tappa tråden! 

Jag har även hunnit med att fylla år, en extremt odramatisk händelse och som alltid sammanfaller med Breeders Trophy numera! Glamouren bara flödar som ni förstår.. Jag var ledig på min födelsedag och åkte faktiskt till Flyinge och bara hängde runt. Det är ganska skönt att vara på tävling utan hästar ibland, man kan sitta och dricka kaffe och inte behöva ha någon tid att passa, inte behöva fundera över hur hästarna har det på lastbilen, om veterinären tar en oväntad lunchpaus som fuckar upp hela min plan för dagen, om nästa klass börjar om 20 minuter eller om en timme, om equipes "preliminär sluttid för omgången" (love you) verkligen kommer hålla, om jag verkligen hinner springa till grannbyn där lastbilen är parkerad och byta häst på 15 starter, om Douglas har startnr 30 har han 29 före sig eller bara 12 eller vart är besiktningshjälmen???? Endagars tävlingar är en stor stressfaktor i mitt liv som ni förstår. Tur för alla att dom inte infaller allt för ofta.

Nästa vecka börjar världscupssäsongen, i Oslo av alla ställen. Hej inomhussäsongen, hejdå sömn! Jag tänker att jag ska bli bättre på att ta bilder och så kan vi göra ett jättestort bildspel ifrån Oslo kanske. Om ni tycker sånt är intressant? Det här är ju mest bara rörigt. 

Förresten, jag kom o tänka på en grej! Ni vet när man var liten och vela hitta på 1000 grejer och ens föräldrar sa typ "jag är så trött, jag orkar inte" och man kunde inte för sitt liv förstå hur man inte orkade göra saker? Hur kan man vara så trött? 

Jag fattar nu. 

Godnatt! 

  


Läst 97840 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
12

Slut på semestern!

Hej igen! 

Nu är jag tillbaka efter en vecka i Grekland. Som väntat blev det inte så mycket hästigt att rapportera om därifrån så därför har jag inte bloggat. Jag har iaf haft det toppen även om jag har ganska svårt för att varva ner. Jag är så van vid ett aktivt liv både psykiskt och fysiskt att när dagen går ut på att göra ingenting så vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. 

Det blev iaf en riktig rivstart efter semestern. Jag var nog bara hemma knappt 12 timmar i lördags innan jag tog Zacke och lilla lastbilen och körde ner till Paderborn i Tyskland där Douglas tävlade i helgen med 3 andra hästar. Kom dit efter lunch någon gång, hann se när Douglas och Amrod debuterade 3* Grand Prix superfint och sen vinkade jag av Douglas och Noora som tog den lilla lastbilen hem till Sverige igen. Sov gott sen kan ni tro! Idag klev jag upp tidigt och packa in de 4 hästarna i den stora lastbilen och körde mot nästa tävling, Bonheiden i Belgien där jag är i skrivande stund. Roligt när man tänker på det, i lördags var jag i Grekland och nu är jag i Belgien, och då har jag varit en stund i Sverige och Tyskland emellan. Och rest igenom Danmark och Holland. 

HUR SOM HELST, jag svävar iväg som vanligt. Min ursprungsplan med det här inlägget var att tipsa er om vad man kan roa sig med när man kör bil/lastbil. Jag spenderar ju en hel del timmar bakom ratten och tänkte dela med mig av vad jag gör för att hålla mig själv underhållen! Jag har planerat detta inlägg i mitt huvud och kommer bli extremt besviken om jag inte besitter förmågan att återskapa det lika bra här nu. Vi provar! 

Jag har satt ihop tre spellistor som jag tycker beskriver de olika stadier man går igenom på en långtur. Jag använder spotify och listorna är publika så det är fritt fram att följa dom om ni vill. 

MaddeTrucker Del 1 https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/2kaPZ1lfvZ6W8cTI4OTm5j

Här hittar vi relativt nya låtar som jag lyssnar på just nu, hämtat från diverse topplistor runt om i världen. Låtar jag kommer lyssna mig trött på ganska snabbt, men de funkar första etappen på en resa. Man har inte tappat förståndet än pga tristess, men man orkar inte lyssna på radion för där spelar dom bara Despacito och det är reklam hela tiden. Lyssnar väldigt sällan på radio! Förutom om man skulle ha turen att köra i Sverige nattetid och får lyssna på Karlavagnen, helst med Christian Olsson. Det är livet hörni! 

MaddeTrucker Del 2

https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/5SC62V5vyfLazspmLR4Z4X

Här börjar man ju bli lite less. Du har kommit en bit, men det är fortfarande väldigt långt kvar. Du känner dig modig, du har nynnat med i dagens hits i nån timme och känner att du kan fan sjunga. Du behöver en utmaning! Då går du in i den andra fasen, här hittar du alla låtar du tror du kan sjunga med värdighet. Adele, Whitney, Celine Dion, Beyonce släng er i väggen! Även annat bråte jag gillar att sjunga med i. Låtar som aldrig dör! Två tips från coachen innan ni ger er in här, gör så att listan är tillgänglig offline så att ni inte riskerar att köra in i en "E-zone" med era telefoner och låten helt plötsligt stannar upp och "buffrar" mitt i refrängen till "I will always love you" och musiken tystnar och det enda som är kvar är du och din röst. Tro mig, den sortens självinsikt klarar man sig utan. Tips 2: Veva ner rutan så du inte svimmar pga syrebristen som lätt blir när man sjunger upp all luft som finns. 

MaddeTrucker Del 3

https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/5rMfHpN3Pe8x9upfwgNv28

Detta är slutdestinationen! Nu är du riktigt less, det blir inte värre än såhär. Du börjar vänja dig vid tanken på att du nog aldrig kommer att komma fram, att din GPS är en psykopat vars enda syfte är att driva dig till vansinne. Du kör i 90 km/h på en tom motorväg vilket borde resultera i att du färdas i en hastighet som tar dig 90 kilometer på en timme, men enligt din gps har du kommit 12 kilometer på vad som känns som 1 timme. Då är den här listan din räddare! Alla låtar som du kan vartenda ord i, fast inte vill erkänna det. Men det är ingen som ser dig, och framförallt ingen som hör dig. Kör hårt! 

Vänligen notera att Despacito INTE förekommer i någon av dessa listor. Det finns en anledning till det.

Sluta lyssna på den......

GÖR DET BARA!

Hoppas ni får nytta av den information ni nu fått av mig även om det kanske inte var så hästigt. Om ni har några hästiga frågor eller har några önskemål på vad jag ska skriva om så får ni gärna kommentera här eller skriva till mig på instagram (@maddeisak), jag har lite svårt att avgöra vad som är roligt och inte. Som ni kanske märkt HEHEHE.

Nä nu blev de sent idag igen. "Inte konstigt att du är trött på morgonen" - citat av mina föräldrar varje dag sen jag föddes. 

Godnatt på er! 


Läst 99485 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
28

EM och sånt - från andra hållet

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det var ju typiskt att Madde skulle hinna före mig med att berätta sina EM-historier för nu kommer det ju låta som vi gjort exakt samma sak under hela veckan- vilket vi också har. Vi lämnar sällan varandras sida.

EM var en häftig upplevelse, så fint arrangerat. Vårt enda ständiga klagomål har egentligen bara varit att det varit långt att gå, men med bara en häst var det nog det ganska lämpligt att vi fick lite extra motion. Den andra tanken är också att med mängden hotellfrukost vi tryckt i oss under veckan var det ju inte helt fel med lite extra förbränning. Man vill ju inte få kolik. 

Det har skrattats, gråtits, kramats, tröstats, peppats och powernapats en hel del. Det är hälsosamt att tävla i ett lag så härligt som det här. Alla har fått återvända till stallet både överlyckliga och djupt besvikna (inte Malin & Allan), och då har resterande lagmedlemmar stått redo med precis vad som behövts i stunden. Och att varje kväll få ett meddelande i WhatsApp-gruppen från minst en ledare med ett "Bra jobbat idag tjejer!" och ett överflöd av emojis - det är ingen självklarhet, och jag talar för oss alla 4 när jag säger att vi uppskattade det så himla mycket. Så även jag vill rikta ett stort tack till Henrik, Rasmus, Annika, Ankan och Pether - ni har gjort hela den här säsongen till ett stort fluffigt moln att bara studsa runt på. Jag är så glad att jag fick vara med på en del av er resa!

Jag och Gullan har haft den finaste sista veckan tillsammans. Jag är så stolt över henne! Det gjorde mig så ledsen att hon blev så stressad och trivdes så dåligt under lamporna den sista hoppningen, det var inte det avslut jag önskade för henne & Malin. De förtjänade så mycket mer! MEN med gemensamma krafter fick hela laget till den där medaljen de kämpat för hela året. En silvermedalj, på EM i Göteborg. WOW! Att gå in på Ullevi i fredagskväll tillsammans med  några av de själar jag tycker allra mest om, det var mäktigt. 

Den promenaden från arenan till stallet, jag med blombuketten i handen och Gullan med rosetten i tränset, var också vår sista. Det är slut nu. Jag sitter på en buss till Arlanda och blinkade bort några tårar när jag med en sorglig låt i hörlurarna lämnade Norrköping bakom mig.   

Jag ska inte ljuga, det här kommer inte bli lätt. Gullan är min andra halva, jag vet knappt vem jag är när jag inte är med henne. Jag är så ledsen över att inte få vara med när Indie gör roliga saker eller när hon tar nästa steg i livet och visar hela världen vilken stjärna hon är. Jag är nästan lite irriterad över att jag aldrig mer kommer behöva deala med Märta huruvida vi är vänner eller inte. Jag kommer sakna Doris energi och Mannes gulliga lilla ansikte. Jag kommer vara lite vilse när jag inte längre är någons högra hand. Men jag är redo nu.

Tack Bea, Iza & Sandra för att ni stått ut med mig, för att ni stöttat och varit min dagliga underhållning. Tack Malin för alla fina minnen och glada stunder att vara stolt över. Tack Pelle & Gittan för maten & familjekänslan 50 mil hemifrån. Och sist men inte minst, tack Sara för all ovärderlig hjälp du gett mig ända sen jag satte min första fot på Jonstorp. Utan dig hade jag inte kommit långt. 

Tack för alla fina ord och all support under min tid här på bloggen. Puss på er!


Läst 111097 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
27

EM och sånt...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hejsan! 
  
Försök nummer 634 och med en internetuppkoppling som får mig att överväga att skriva detta för hand istället och cykla ut med det till era hem för att bli klar fortare. Men jag vet ju att jag lovade att rapportera ifrån EM och det gjorde jag ju inte så det minsta jag kan göra är väl att utvärdera det nu efteråt åt er. 
  
Jag åkte dit med en lurig känsla i magen, någonstans visste jag att vi som lag hade något stort på gång, det fanns bara inte på kartan att vi skulle misslyckas nu. Självklart gjorde jag som vanligt och pressade bort den magkänslan för att jag inte vela jinxa det. Men nu i efterhand så kan jag ju säga det, jag visste det! Vi hade 4 bra ryttare och 4 om möjligt ännu bättre hästar som alla gjorde en fantastisk insats som bidrog till det som sen blev ett lag silver! Och vi hade roligt på vägen, trots att det är ren och skär dödsångest ibland att vara ansvarig för att ett 600 kg tungt liv som inte vet sitt eget bästa och inte kan prata ska må bra och ha allt han behöver för att kunna prestera på sin absoluta topp under en veckas tid. Jag vill rikta ett stort tack till alla i ledningen för allt ni gjort för oss denna vecka. Jag insåg när jag skulle åka hem att jag inte hade en aning om vart show office låg någonstans då vi fått startlistor och all information man i vanliga fall måste kuta runt o hämta själv levererade till stallet. Så tack Henrik "så smidigt att inte behöva knyta skorna" Ankarcrona, Rasmus "klipptoman" Westgren och Annika "superwoman" Ersgård för allt, jag hoppas ni förstår hur uppskattade ni är utav alla. Tack även Ankan och Pether! 
  
Tack också till Tiia, Nattis, Mallan och Åsa för hänget. Sånt härligt gäng som i stundens allvar ändå finner rum för humor. Som kan säga "Don't fuck it up now!" med glimten i ögat när dom ser att man går mot banan likblek i ansiktet av nervositet. Hade inte vela gjort detta mästerskap med några andra! 
  
Tack till stallpersonalen som alltid är glada och trevliga även fast ni säkert ibland har all anledning till att inte vara det. Som kommer och delar ut mat och kaffe fast ni inte behöver det, ni har verkligen fattat vad som gör oss hästskötare glada. Ett av de större hallelujah-momenten under veckan var när vi satt i stallet helt nervösa och sockerlåga på fredag eftermiddag och vi hör en röst ropa "Är det någon som vill ha kex-choklad?" och ni kommer in med en låda full. Då blev man ju religös. Sköljde ner det med champagne sen på natten när vi putsade dom sista tränsen efter finalen, inte så religöst gjort och det var inte speciellt gott heller men man tager vad man haver.
  
Zacke kan ju inte läsa så det känns ju bara töntigt att skriva något till honom här, även om jag är väldigt tacksam för att jag får hänga med honom på alla hans äventyr, som bara har börjat! 
  
Nu har jag suttit en halvtimme och stirrat på den här raden och funderat på vad jag ska skriva. Vi är hemma nu och Zacke har fått gå i sin hage idag, pga ösregn sköts utsläppet fram någon timme vilket i vanlig ordning resulterar i att man blir nerstirrad och förföljd vart man än går tills man släpper ut honom. Han är en herre av vanor den där Zacramento! Lite välförtjänt vila för honom nu och även för mig själv faktiskt, då jag åker till Grekland på lördag. Lär väl inte vara så mycket hästigt att rapportera därifrån här på bloggen så om ni mot förmodan känner att ni vill bli trakasserade med semesterbilder så kan ni ju följa mig på instagram där jag heter @maddeisak. Lägger även upp hästigt innehåll där de övriga 358 dagarna om året. 
  
Nu blir det bildspel!
  
/Madde


Läst 82722 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
20

ÖVERRASKNINGEN!

Hallå där folket! Ja, det är alltså jag som är den stora överraskningen. 

*paus för besvikelse*

Som känt så ska alltså Natalie skaffa det som vi hästskötare brukar kalla för "ett vanligt liv"! Det vill säga börja plugga, ha ledigt på helger, äta på regelbundna tider, träffa vänner i dagsljus och lukta gott i mer än 12 h i sträck. Vansinne tycker jag! Eller hur? Ni kommer såklart läsa mycket mer ifrån henne i framtiden, bara inte i hästskötarbloggen här på Hippson. 

Och det är där jag kommer in i bilden, ni som är trogna hippson-följare kanske känner igen mig (trots snapchat-filter som är min räddning i selfie-djungeln)då jag har gjort diverse inhopp både på gästbloggen här och på deras instagram. För den som missat mig så heter jag iaf Madde och har sedan 4 1/2 år tillbaka jobbat som tävlings-hästskötare hos Douglas Lindelöw. Och det är jag som kommer skriva Hästskötarbloggen här framöver. Jag är inte lika duktig på att skriva som Natalie och jag har också en tendens till att formulera världens längsta meningar, så när ni känner att luften börjar ta slut när ni läser detta så feel free att ta en andningspaus när som helst för man vet aldrig när nästa punkt kommer att komma. Ni som har träffat mig vet att det också är såhär jag pratar, fast jag andas inte utan när jag känner att luften börjar ta slut så pratar jag bara fortare. Men det är en annan historia! 

Jag ska iaf försöka göra ett nästan lika bra jobb som Natalie med den här bloggen och om ni har några frågor så är det bara att höra av er. Typ kommentera här nedanför eller hur man nu gör.

Men innan jag kör helt solo så är det ju ett litet Europamästerskap som ska avklaras, och vad passar bättre än att både jag och Natalie rapporterar tillsammans därifrån. Både här på bloggen men även lite mer frekvent på Hippsons instagram med start idag. Det kommer bli KALAS! Och med kalas menar jag kul, inte fest, för vi bäddar ner oss på hotellet med matchande pyjamas och läser kvällstidningen varje kväll klockan 22.30! 

VI HÖRS HELT ENKELT! 


Läst 80412 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Hästskötarbloggen

Häng med Madelen Isaksson bakom kulisserna hos en av Sveriges största ryttarstjärnor – Douglas Lindelöw.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Hästskötarbloggen

Madelen jobbar som hästskötare åt Douglas Lindelöw. I denna blogg berättar hon om sin innehållsrika vardag – under och mellan tävlingarna.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Uppdatering efter gårdagen

Hippologbloggen

Lovely Ladys 2017!

Therese

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”

Gästbloggen

Till Husbloggarna