Belöningsbaserad hästträning

Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.

Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När  fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler  att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok. 

Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.  

Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!

Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa? osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå. 

Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats. 

Vi måste inse att vi hästmänniskor  alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom,  även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för  hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera:   ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:

  • I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
  • Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
  • Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
  • Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
  • Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!

Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?

Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra. 

Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen,  utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.

För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och  filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar! 

Får din häst lördagspåse?


Läst 2515 ggr Kommentarer Kommentera

Orkar vi fler träningsskandaler? Ja, det måste vi göra! Vi har bara skrapat på ytan hittills, det finns så mycket mer som behöver komma upp i ljuset. Jag vet, vi alla vet, att de hårdhänta, oetiska träningsmetoderna och den ohästvänliga hästhållningen finns överallt,  inom alla hästsportgrenar. Vi har sett, gråtit och försökt glömma. Eller protesterat och blivit kallade för fula saker och blivit utfrysta. Vi har fokuserat på att göra det bästa vi kan för de hästar vi själva har och vi har omgett oss med andra som tänker mer som vi själva. Vi har kanske i flera år undvikit att tänka för mycket på allt som pågår på andra ställen.  

Men nu hoppas jag faktiskt på att få den ena otrevligheten efter den andra serverad till morgonkaffet i våra hästmedier. Jag hoppas på mer granskande journalistik och jag hoppas på att ännu fler visselblåsare vågar göra sig hörda. För liksom så många andra hästmänniskor hoppas jag att möjligheten för människor att få dela sina liv med hästar kommer att finnas kvar även i framtiden. Det förutsätter att vi vänder på alla stenar nu och gör om och gör bättre. Processen har precis har börjat och jag tänker att det blir stökigt för många ett tag, men sedan kan en ny syn på hästar och deras gemensamma aktiviteter med oss människor ta form. 

Vad ser Camomille när hon betraktar mig? Vad känner hon? Jag vet inte, jag känner henne bara som en av mina hästars hagkompisar. 

I takt med hur synen på djurvälfärd förändras i samhället behöver nämligen hästvälfärd handla om andra saker än hur vi optimerar hästens välmående för att den ska prestera för oss. Vi behöver i stället nyfiket betrakta hästen och fundera på vad det är en häst behöver i sitt liv, vad tycker en häst om att få uppleva och hur gör vi för att våra hästar ska få leva sina bästa liv utifrån sina egna behov. 

Så min glädje över hästar har ingen tagit ifrån mig! Tvärtom  känner jag att vi går mot en ljusare tid för hästar och människors samvaro även om vägen dit kommer att vara gropig och lång. 

Den trygga flocken, grunden i alla hästars psykiska välmående

I den egna hästträningen har det dock varit något av en formsvacka. Något jag verkar dela med många inom det belöningsbaserade communityt, om man ska tro våra följarfrågestunder på instagram. Is och mörker har slitit på folk. För egen del har det just varit brist på säkra och  trivsamma underlag som bromsat träningsmöjligheter, inte min eller hästarnas motivation! Temat har fått vara “allt en kan göra i skritt på fyrkantsspåret” eftersom övriga delar av ridbanan är skridskois dold av snö, precis som alla vägar i omgivningen. 

Jag har upptäckt att Unna är ganska obrydd av andra hästar på banan -  så länge det inte är en annan belöningsbaserad häst som också använder pausstationen!  Att den andra hästen lämnar ridbanan så vi blir själva igen är däremot ett icke-problem, eller snarare en lättnad. Full kontroll på resurserna igen. Som så ofta får en lite omvända utmaningar med sina belöningsbaserat tränade hästar!  Så att inte någon nu tänker att det har varit scener, drama och farlig klickerhäst, så handlar den här observationen om ganska diskreta signaler på förhöjd arousal, som t ex  lite slarvigare uppmöte mot belöningshand, lite högre huvudhållning, nån liten ruskning av huvudet, lite  längre latenstid till nästa repetition samt ett extra fokus på den andra hästen när den just går till pausplatsen. Som då försvinner när den andra hästen lämnar banan och vi blir själva igen. 

Dunnit hade igår en egen dipp när hon tyckte att det hade ägt rum en sådan där Stor Förändring i den sociala miljön som brukar rubba hennes fokus och träningslust. Den här gången var det en kille från valackgruppen som tillfälligt hamnat i sjukhage bredvid stona. Jag har ju lärt mig att den enklaste vägen framåt med Dunnit är att låta henne processa med flocken några dagar när något som stör henne har ägt rum, men jag uppfattade inte att detta var en stor grej. Ur mitt perspektiv var det en känd häst som funnits på gården jämt. Ur Dunnits perspektiv var det i stället Snubbe nu på Flirtavstånd från väninnorna, och vem vet vad som kan hända om man lämnar flocken en stund?  Stissig häst med mulen som en kompassnål i riktning mot flocken under större delen av passet. Till skillnad mot Unna så är crossoverhästen Dunnit svårare att nå när hon väl varvat upp sig. Unna kan jag mycket lättare hämta tillbaka genom att sänka kriterier, göra något enkelt som multarget eller bara seriemata en stund tills hon är med mig igen.  Dunnit låser sig mer och vill inte ta emot något ens gratis.  Så nu får hon väl bara hänga lite med polarna någon dag till så har hon säkert vant sig vid detta nya scenario också. 

Jag saknar möjligheter att gå med lös häst där mina hästar är inackorderade. Annars tror jag att det hade varit ett bra sätt att lossa på Dunnits låsningar sådana här dagar, att ge henne ännu mer autonomi och möjlighet att visa vad hon tycker är rimligt och möjligt här och nu. Där jag hade min änglahäst  Boogie fanns sådana möjligheter, och det är helt fascinerande vad en häst kan bjuda på i upptäckarlust och rörelseglädje när den känner sig friare att välja själv. Jag ska nog i alla fall börja experimentera lite med att leda i halsrep i stället för grimma runt på gården för att se hur Dunnit svarar på det. Släppa lite kontroll för att få mer samarbete och kontakt. 

På lös promenad med Boogie vårvintern 2018

En välförstärkt inkallning är en viktig grundfärdighet på fria promenader

Årsmötessäsongen

På föreningsfronten går vi med raska steg in i årsmötessäsongen! Först ut i min kalender är min mest lokala förening Hästliv i Knivsta som i samband med årsmötet den 3 mars bjuder på föreläsning med genetikforskare Sofia Mikko från SLU som ska berätta omHästens färger och dess betydelse.” Det ser jag fram emot att få mer forskningsbaserad kunskap om!

Samma dag blir det sedan årsmöte online med föreningen EquiEthics, en förening som jag varit medlem i under några år för att lära mig mer av kunniga personer som långsiktigt verkar för en förändring inom hästsporten, mot ökad hästvälfärd och etiska, hälsosamma träningsmetoder. Jag hoppas att den här föreningen ska synas och höras ännu mer nu i dessa tider. Om du vill något mer än bara bevara status quo inom ridsporten så tycker jag du också ska stötta EquiEthics!

Bild: Hanna Jernstedt Larnemark

Sedan är det någon veckas uppehåll innan det är dags för årsmöte i BHIS den 17 mars. Fyra år fyller vår förening i år! Vi bjuder på föreläsning om “Prehab  - förebyggande träning för hållbara hästar” med Hanna Jernstedt Larnemark som är både equiterapeut och belöningsbaserad tränare. Online så klart! 

Så avrundar jag min årsmötesmånad den 22 mars med favoritföreningen SWABAs årsmöte med tillhörande föreläsning “Privata händelser och deras plats i beteendeanalysen” med Niklas Törneke. (Förtydligande: med privata händelser i beteendeanalytiska sammanhang så menar man tankar, känslor, minnen och kroppsliga förnimmelser.) 

Jag brukar ju säga att allt hänger ihop på något vis när det gäller hästlivet och yrkeslivet, men frågan är hur långt hopp det är mellan hästens färger och privata händelser i beteendeanalysen? Vi får se! Mars månad blir i alla fall en kunskapsrik , härlig hästmånad! 

Häng med på föreningens sociala medier så länge! @beloningsbaseradhasttraning 




Läst 9947 ggr Kommentarer Kommentera

Det belöningsbaserade communityt fortsätter att fundera och reflektera i efterdyningarna efter konferensen BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning. Det har kommit ut några olika poddavsnitt väl värda att lyssna på. 

I podden Hästvis reflekterar Hanna Fernström och Susanna Davidsson i det här avsnittet kring vad belöningsbaserad träning innebär för dem. Jag tycker väldigt mycket om det här fina samtalet och känner igen mig i många av deras tankar.

Tränargänget som delar utrymme i podden Modern Hästträning har också gjort ett avsnitt om sina funderingar efter konferensen. Även här hittar jag många kloka tankar och reflektioner att fundera vidare på. När Elna pratar om sina egna erfarenheter av att bli fasthållen utan manöverutrymme känns det långt in i magen på mig. Jag tänker att det är precis så här vi behöver träna oss på att empatiskt sätta oss in i hur hästen kan uppleva olika situationer av tvång. 

För om det är något som senare års forskning har visat oss så är det att djur i allra högsta grad har ett känsloliv som inte är alltför olikt vårt eget. 

På temat vad de senaste årens forskning har visat oss om djurens behov och förmågor och hur det behöver påverka hur vi förhåller oss till dem så levererade radioprogrammet Filosofiska rummet ett intressant samtal kring den amerikanske filosofens Martha Nussbaum nya bok Justice for animals – Our collective responsibility. Bl a pratar Linda Keeling, zoolog och professor i djurskydd vid SLU om hur kompetenta djur är i sin ursprungsmiljö och hur de är förprogrammerade att försöka utvecklas. I sin bok pratar Martha Nussbaum om djurens rätt “to flourish” , alltså att blomstra, frodas, utvecklas till den bästa möjliga versionen av sig själva. Dagens djurvälfärdsforskning fokuserar inte på avsaknaden av lidande utan mer på vad som gör att djuren mår bra och upplever livskvalitet.

  

Förening BHIS kommer att ha ett medlemsevent på temat ny forskning om hästvälfärd i maj med etolog Emelie De Boussard så då kommer vi att ha möjlighet att diskutera dessa frågor ännu mer. 



Svenska Ridsportförbundet satsar också på hästvälfärdsfrågor på sitt eget vis. I veckan publicerade de på sitt instakonto olika versioner av Hästens Bön, ni vet den där som kunde komma med som poster i hästtidningar på 70-80-talet och fanns uppklistrad i de flesta stall under ens uppväxt.

Den, och kanske framför allt diverse positiva kommentarer i tillhörande  kommentarsfält, lämnade en irriterad eftersmak som inte gick över förrän jag fått processat lite i eget skrivande. För visst behöver vi en uppdaterad och icke-religiös hästens bön  2024?

Här är min version: 




HÄSTENS VÄDJAN 

Jag är en egen individ som existerar för min egen skull,  men i din ägo är jag beroende av dig för att få det jag behöver. 

Se till att jag har tillgång till friskt vatten, kan söka föda och har något att tugga på under hela dygnet.

Ge mig möjlighet att röra mig fritt över stora ytor tillsammans med andra hästar under dygnets flesta timmar.

Ge mig möjlighet att själv söka skydd från väder och insekter när jag vill det.

Vårda mina hovar med hjälp av kunniga professionella.

Se till att jag genast får veterinärvård när jag är sjuk eller har ont. 

Bemöt mig med vänlighet och empati.

Ha tålamod och lär mig lätta signaler som jag kan förstå. Straff gör att jag tycker att du är obehaglig att vara med och jag får svårare att lära mig. Det är du som människa som har ansvar för att göra det lätt för mig att göra rätt.

Var rädd om min kropp och ge mig varierad träning så jag kan hålla mig frisk.

Jag kan inte prata med ord som du kan förstå, men du kan lära dig att känna igen mina olika känslosignaler och förstå mitt kroppsspråk. 

Om du gör vår samvaro trevlig och rolig för mig så kommer jag med glädje att delta i dina aktiviteter en stund varje dag. 

All tid som jag inte är med dig så vill jag vara i min flock med hästvänner.

För mig är långa relationer viktiga, så jag vill inte byta flock och vänner ofta.

Den dag jag inte längre kan leva ett fullvärdigt hästliv så måste du hjälpa mig att få somna in på ett lugnt och smärtfritt sätt,  med dig vid min sida. 

Din belöning är att få vara min tvåbenta vän.



EDIT: "Hästens vädjan" finns nu som delbart inlägg på föreningen BHIS Instagram och Facebook och har redan delats av massor av personer. Väldigt roligt och hoppfullt att det finns så många hästmänniskor som kände att det här var mer i linje med deras syn på hästen! 

Om du vill få ny inspiration till en trevlig  och rolig samvaro som din häst kommer att älska så har föreningen BHIS  en introduktion till belöningsbaserad hästträning med Lisa Alm den 8 februari. Du hittar all info du behöver på hemsidan. 

Nu hoppas jag på en helg full av trevlig samvaro med alla mina egna fyrfota vänner! Troligtvis konstant iförd Icebugs eftersom Uppland just nu mest består av is.


Den här filuren är också min närmaste veckan pga filmfestival i Göteborg 


Läst 14552 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
14
2024

Nu har jag försökt processa mina konferensintryck i en vecka utan att få det på pränt. Det kan ju delvis bero på att huvudet mest verkar ha innehållit snor och feberyra under veckan som gått. 

Med fenomenalt dålig timing blev jag sjuk samma dag som BHIS-dagarna 2024 inleddes. 

Men sådan himla tur att konferensen var online så jag inte spred smitta bland över 200 deltagare! Sådan himla tur också att en konferens är ett lagarbete och att alla våra styrelsemedlemmar och övriga funktionärer jobbar på som ett väloljat maskineri även med en zombie-liknande ordförande.  

Och j-ar vad bra det blev! Intressanta, tankeväckande föreläsningar, och spännande men också respektfulla och ödmjuka diskussioner. Entusiastiska deltagare som bidrog till god stämning och bra samtal. 

Med mentimeterundersökningar, Facebookgrupp och bildtävlingar, samt inte minst vår mingelkväll så tror jag vi lyckades omvandla det digitala formatet till någon slags social samvaro som ändå kändes förvånansvärt familjär. 

Vi har fått så mycket positiv feedback under och efter konferensen och jag är så sjukt stolt över att den här lilla och knappt fyra år gamla föreningen kan hålla arrangemang av den här kvaliteten, och helt på idéell basis. Hurra för oss!

Men så klart är det inte bara hurrarop. Ibland tänker jag att jag är en sådan person som borde leja bort utvärdering av utvärderingar, för jag lusläser dem i jakt på missnöje. 

Jag kan läsa tio kommentarer på raken som hyllar upplägg, planering och uttrycker hur bra det var med schemat. Så kommer en kommentar som säger att det var för mycket raster och en annan som säger att det var för få raster och så fastnar jag där. 

En klassisk mänsklig illustration av det som bl a Carolina Fransson tog upp i sin föreläsning om mixad träning - även i ett mixat upplägg med mest positiv förstärkning och något enstaka inslag av aversiver så tenderar det aversiva att överskugga det tilltalande. Därför att det helt enkelt finns ett överlevnadsvärde i att ha mer fokus på det som kan innebära fara och obehag. Både vi och våra hästar är förprogrammerade att leta obehag i första hand...

Så jag uppmuntrar mig själv att försöka läsa utvärderingarna lite mer logiskt och konstruktivt. Vi har en väldig spridning bland våra konferensdeltagare och föreningsmedlemmar, så den som försöker göra alla jättenöjda är dömd att misslyckas. Vi har folk som tränat belöningsbaserat i många år och vi har folk som precis upptäckt att det finns något som heter så. Vi har folk som är akademiker och forskare och vi har folk som inte alls är så vana vid teoretiska diskussioner. Vi har folk som strävar efter att allt i hästhantering och träning ska bygga på enbart positiv förstärkning och vi har folk som huvudsakligen använder negativ förstärkning med enstaka inslag av ätbara belöningar eller klistunder. Vi hade med oss folk som kanske inte ens har enstaka inslag av konkreta belöningar i sin träning, men som ändå var intresserade av konferensens tema “Eftergift eller belöning”. Jag tänker att det vi alla har gemensamt är att vi är nyfikna hästmänniskor som vill lära oss mer om hur  vi kan träna och umgås med hästar på ett lyhört och inkännande sätt. Ingen lägger en hel helg av sin tid på detta utan att ha lust att närma sig hästen på ett så etisk och empatiskt sätt som de bara kan. Jag är stolt över att vårt community visade stort tålamod och stor respekt för allas olika ingångspunkter. 

Jag är också stolt över vårt belöningsbaserade community som vågade diskutera elefanten i rummet - hur mycket inslag av negativ förstärkning kan vi ha och fortfarande anse att det är belöningsbaserad träning? Något definitivt svar i procent på den frågan finns så klart inte. Men genom att prata om det så händer bra saker i vår dialog. Vi kan prata om etik och hur vi kan undersöka hur hästen uppfattar träningen.  Vi kan prata om hur det är att börja träna belöningsbaserat utan att ha alla verktyg man är van att ha i sin hästträning.  Vi kan prata om huruvida det finns saker vi behöver lära belöningsbaserat tränande hästar för att de ska vara rustade för en värld som inte bemöter dem på samma sätt som vi själva gör. 

Den stora spridningen bland deltagarnas erfarenhet av och inställning till belöningsbaserad träning avspeglar sig så klart också i utvärderingarna. Där finns kommentarer som önskar att föreningen ska göra mer plats för den mixade träningen, där  finns kommentarer som är oroliga över att den mixade träningen fick för mycket plats på den här konferensen och där finns kommentarer som tycker att fokus framåt måste vara att först lära hela häst-Sverige korrekt användning av negativ förstärkning. 

Därför kan det vara på sin plats att påminna om stadgarna i vår förening. Stadgar som medlemmarna i vanlig föreningsdemokratisk anda själva varit med och formulerat och antagit. 

  • 1 Ändamål

Belöningsbaserad hästträning i Sverige är en ideell förening vars syfte och 

huvudsysselsättning är att sprida kunskap om belöningsbaserad hästträning samt utgöra en samlingspunkt för alla intresserade.



Så även om jag håller med om att det vore ett enormt kliv framåt för hästvälfärden om alla hästmänniskor  förstår hur negativ förstärkning fungerar och hur de använder det på mjukaste och mest etiska sätt - så är det inte där den här lilla föreningen ska lägga sina resurser. Att påstå att ”alla” först måste få lära sig hur negativ förstärkning fungerar innan man kan satsa på utveckling av belöningsbaserad träning blir lika knasigt som att säga att alla måste spela blockflöjt först innan de går vidare till piano och gitarr. De som redan spelar piano och gitarr måste få fortsätta utvecklas inom det och det går faktiskt finfint att börja med vilket instrument som helst med rätt lärare och pedagogik. Faktum är att vi oftast lär oss bäst när vi får välja det som intresserar oss!

Så det stora folkbildningsprojektet om inlärningspsykologi för alla hästägare  och etiskt bruk av negativ förstärkning - det överlåter jag med varm hand till dem som utbildar flest hästmänniskor,  t ex Svenska Ridsportförbundet. (Men jag vet bra föreläsare och utbildare om nån behöver tips!)

Och apropå mixad träning, alltså träning där du medvetet använder både negativ och positiv förstärkning så säger våra stadgar så här:

  • 2 Inriktning

Belöningsbaserad hästträning (även kallat klickerträning) syftar på den träningsteknik och det förhållningssätt till hästen som innebär att beteenden lärs in och upprätthålls med hjälp av positiv förstärkning. Fokus ligger på att förstärka önskvärda beteenden istället för att korrigera det oönskade. Vi strävar efter att minimera användandet av negativ förstärkning i vår träning och avstår från att använda eskalerande eller upprepat tryck och positiv bestraffning. Träningen delas upp i små konkreta delmål så att det blir lätt för hästen att göra rätt och ofta används en klicker eller annan markör för förbättrad tajming. 

En viktig del i det belöningsbaserade förhållningssättet är att vår träning alltid bygger på observerbara beteenden och på de responser vi får från hästen, inte på hur vi tycker att hästen bör agera. Vi strävar även efter att i möjligaste mån ge hästen chans till val och egenkontroll och har hästens behov och naturliga beteenden i åtanke.

(Eftersom vi använder termer som är hämtade ur beteendeanalysens område så följer vi de beteendeanalytiska definitionerna av terminologin här ovan.)



Årets BHIS-dagar försökte utforska just vad det här ”minimera användande av negativ förstärkning” kan innebära. Något exakt svar på typ 7-11 % får vi ju inte. Men nyckeln till vilken typ av träning som föreningen ska sprida kunskap om ligger ju redan i meningen innan: ”beteenden lärs in och upprätthålls med hjälp av positiv förstärkning”. 

Föreningen välkomnar alla som är intresserade av belöningsbaserad träning som medlemmar. Det spelar ingen roll var i din inlärningsprocess eller crossoverperiod du befinner dig, du är lika välkommen att vara med i vårt gemensamma lärande. Vi har full förståelse för att den mixade träningen är mångas första insteg i den belöningsbaserade träningen. Vi har också full förståelse för att du som undervisar andra i belöningsbaserad hästträning behöver möta dina elever där de är i sin egen utveckling. Det behövs lagom kriteriesättning även för människodelen av ekipaget under introduktionen till belöningsbaserad träning. Hur man gör det på bästa sätt utan att kompromissa för mycket med sina belöningsbaserade principer är säkert något vi kan komma att diskutera i vårt Tränarforum framöver. Öppna diskussioner kring det kommer att gynna vårt belöningsbaserade community.

Men föreläsningar, kurser och andra medlemsaktiviteter i föreningens regi kommer att fortsätta utgå från att det är belöningsbaserad träning, utifrån stadgarna, som vi vill lära oss mer om tillsammans! Det är ju liksom det som är grejen med just den här föreningen!

Foto: Lisa Alm

Nästa medlemsföreläsning äger rum den 8 februari kl 19.30 och handlar om ”Introduktion till belöningsbaserad hästträning” med Lisa Alm. Perfekt för dig som är nyfiken på hur man kommer igång men också för dig som redan provat och känner att du behöver räta ut lite frågetecken på vägen. 

Winter life hack. För att uppblötta gräspellets och morötter inte ska frysa under träningspass med flera hästar  så blötlägger jag pellets i en kylväska och förvarar morötterna ovanpå. 

På det privata planet har jag efter en vecka i sjuksängen äntligen orkat träna lite med mina egna hästar nu under helgen. Jag roade mig faktiskt med att räkna antalet interaktioner med inslag av negativ förstärkning idag med Unna. Det blev två tillfällen. Det första var när hon kom in på ridbanan och ville gå direkt till pausstationen utan att stänga grinden först. Då blir det ju ett stopp i grimman och en lättnad i trycket när hon vänder mot mig igen. Sedan blev det en till liknande när hon ville gå mot stallet i stället för mot hagen på väg tillbaka. Stopp, vända huvud från trycket och lättnad. Sedan kan det så klart finnas interaktioner där hon uppfattade något som aversivt som jag missade. Men jämfört att jag förstärkte beteenden med ätbara belöningar motsvarande 1 kilo smått tärnade morötter, 3 dl pellets och ett par liter uppblötta gräspellets så känner jag mig nöjd med att det var ett minimerat användande av negativ förstärkning. 

Vi testar knutfri repgrimma för att se om det gör grimpåtagningen lite mindre trasslig i frisyren jämfört med vanlig grimma. Jag är ju annars inte förtjust i repgrimmor utifrån deras tryckpunkter och skarpa inverkan. Men den här är alltså knutfri. Utvärdering pågår. 

Dagens pass med Dunnit önskar jag att jag hade kunnat få visa för de som frågade under konferensen om hästens svar på belöningsbaserade signaler verkligen är ”ärliga” eller om de lyder bara för att få mat. Det hann frysa på lite i underlaget till Dunnits pass så det jag hade planerat föll henne henne inte helt på läppen kan man säga. Jag är så stolt över henne också. Hon har utvecklats från en ”får-jag-säga-nej-så-säger-jag-nej”-crossover till en förhandlare.

Det där är för svårt idag så jag kan göra så så här i stället, är hennes nya nej tack. 


  • Du targetmattan blev så ostadig på det här underlaget så jag sätter hoven bredvid bara idag. Du kan klicka nu för det här är vad du får idag. 
  • Den där övningen var för krånglig så jag går till pausstationen medan du tänker om. 
  • Du matte, här borta var det schysst underlag, kom hit så kör vi lite skrittpiruettish. 

Träning med Dunnit är en dialog som hon styr, det blir bäst så. Så hon har anmält sig till kurs igen hos Angelica i vår, för det gillar hon verkligen.

Och innan nån tänker att jag fått för mig att jag är hästkommunikatör så var det här bara antropomorfisk storytelling för att beskriva hur det kan se ut att träna när man låter hästen ha autonomi och uttrycka preferenser. Jag observerar och följer med. 

Vi får se var vi hamnar!

Följ gärna föreningen på våra sociala medier, du hittar länkar här på hemsidan!


Läst 16815 ggr Kommentarer Kommentera

Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 



Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.


Läst 39349 ggr Kommentarer Kommentera

 

Just nu känns det som att skandal på skandal rullas upp i hästbranschen. Inte en dag för tidigt. Vi vet alla att Helgstrand inte är ensam om oetiska träningsmetoder. Heja grävande journalistik! Mer sånt och färre fjäskiga hemma-hos-reportage hoppas jag på för hästtidningsbranschen framöver. Jag betalar för prenumerationer på både Hippson och Ridsport eftersom jag är fullt medveten om att riktig journalistik kostar. Vill man bara läsa sånt som är gratis får man nöja sig med omtugg av vad diverse hästkändisar publicerat på sina egna sociala medier. Jag hoppas på mer riktig journalistik 2024 och jag hoppas att fler vill vara med och betala i stället för att klaga på låsta artiklar! 

Något som frustrerar mig i samband med de olika reportagen är hur kommentarsfälten går hårt åt de personer som ställt upp på intervjuer och berättat om de missförhållanden de upplevt under sin tid som anställda. Hästsporten har stora problem med tystnadskultur och en bidragande orsak till det är misstänkliggörandet av personer som vågar berätta om hästmisshandel, vanvård och oetiska metoder.

”Varför sa du ingenting då”?

 ”Varför jobba kvar i flera år om det var så hemskt?”

”Varför anmäler man inte på en gång?”

”Jag hade minsann ringt Länsstyrelsen direkt”

”Vad är det för fel på folk som jobbar kvar på sådana här ställen”

 

Kanske förstår folk inte att de själva bidrar till tystnadskulturen och gör det svårare för andra att våga komma fram med sina berättelser pga sådana här reaktioner? Eller så är det precis avsikten? Jag tror det finns båda sorterna.

Men om vi på riktigt vill få se ett skifte i hästsporten där den här sortens hästhantering inte längre kan få pågå - då måste vi ta hand om de som till slut vågar berätta och bemöta dem på ett respektfullt och empatiskt sätt.

 

Men varför protesterar och går inte anställda på en gång när de upptäcker att de hamnat på en arbetsplats som bedriver oetisk hantering och träning av hästarna?

Det är lite som att fråga en kvinna som upplever våld i nära relation ”Varför gick du inte vid första slaget?” Verkligheten är komplex och en dysfunktionell relation startar inte med ett slag. Långt innan det första slaget har en gradvis normaliseringsprocess av hot, kränkningar och maktmissbruk ägt rum.

 

När det gäller våra unga hästmänniskor, de som ska ut på sina första jobb som hästskötare och beridare, så har normaliseringsprocessen av bruk av våld mot hästen ägt rum innan de ens sökt sitt första jobb. Den börjar redan från den första ridlektionen. Vi lär barn att häst är ett djur som det är ok att vara hårdhänt mot vid behov för att få vår vilja igenom. Vi lär också barn att om man inte är bestämd och driver igenom och får ponnyn att göra det som bestämts, ja då kan ponnyn bli farlig eller det kan bli farligt senare för andra som ska rida samma ponny. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet gör det mycket svårare att som hästmänniska att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går, jämfört med om det fanns en nolltolerans som sa att man aldrig får göra något med en häst som gör ont på den. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi tränats i att trycka undan känslor av tvivel och obehag och i stället rationalisera vad som äger rum. ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” Medan om vi sett motsvarande behandling av en katt eller en kanin så hade vi snabbare vetat vad vi tycker är ok och inte.

 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

 

Till vissa delar finns det paralleller mellan livet i en sekt och vissa kretsar inom hästsporten:

I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.

Det finns en tanke om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.

Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.

Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.

Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Döm inte!

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som värdsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så ur hela det perspektivet tycker jag inte att det är särskilt märkligt att det kan ta flera år att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid.

Vi har alla gjort något med en häst någon gång i vårt förflutna som vi inte alls skulle valt att göra idag, nu när vi lärt oss mer om hur hästar fungerar och upplever träningen. Därför ska vi inte heller döma andra för vad de gjort eller bevittnat i det förflutna. I stället ska vi ha en stor medvetenhet om den tystnadskultur och de gruppsykologiska processer vi befinner oss i som aktiva inom hästsport och aktivt jobba för att luckra upp och kritiskt granska. Vi ska också ta väl hand om de som vågar vara visselblåsare och tydligt stötta dem så att ännu fler vågar berätta. Så stort tack till er som vågat   - inte minst för hästarnas skull, de kan ju inte  berätta alls!

 

På en gladare not!

Om vi nu ska prata goda nyheter en liten stund också så är intresset för modern, etisk hästträning på stadig frammarch! Vi kommer att ha rekordmånga deltagare på onlinekonferensen BHIS-dagarna 2024 på temat ”Eftergift eller belöning?”.Sista anmälningsdag är den 1 januari så det går att klämma in några till!

 

Så här års brukar jag väl också säga att framtiden utbildas hos Stall Lyckoklövern, och tänk, det gjorde den i år också! Här kan ni se årets julshow på tema rymden!

 

Nu går vi in i det administrativa upploppet inför konferensen och styrelsechatten går varm! Deltagarlistor, utskick, bortglömda inbetalningar, dubbla inbetalningar, vem gör ett quizz till pausen och vem kan hjälpa en som inte blir insläppt i facebookgruppen för deltagare?

 

Följ oss gärna på våra sociala medier. Du hittar alla länkar på hemsidan www.bhis.se


Läst 12450 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
03
2023

Fy f-n, rent ut sagt! Det är över tio år sedan vi senast hade ett kolikfall i hästfamiljen men i torsdags var det dags. När jag tände på ridbanan inför min onlinelektion senare på kvällen så såg jag att Dunnit låg ned på ett lite udda ställe, omgiven av sina vänner som såg ut att vaka över henne. Men när jag gick för att hämta henne så stod hon upp och väntade vid grinden som hon oftast gör när hon sett mig göra iordning för ett pass. Hon kändes pigg och träningssugen så vi knallade raskt vidare till ridbanan och kopplade upp oss med Carolina på Zoom. Vi hann knappt prata ihop oss om vad vi skulle träna på under lektionen när plötsligt ett fyrverkeri brakar loss över gården. Alla hästar i alla hagar sprang omkring och Dunnit tappade  det totalt. Hon ville bara ut från ridbanan och tillbaka till sin flock. Jag fick inte komma nära. Jag hann bli orolig att hon skulle försöka bryta igenom staketet innan hon till slut lugnade sig så pass att hon kom tillbaka till mig och lät sig kopplas igen. Vi bestämde oss för att avbryta lektionen och att jag skulle ta tillbaka Dunnit till sin flock innan något mer hände. Vi hade ju ingen aning om vem som skjutit av fyrverkeriet och om det skulle komma mer. (Människor som skjuter av ett fyrverkeri en vanlig torsdagskväll kl. 19.10 utan att förvarna sina djurägande grannar förtjänar livslång analklåda och evigt skoskav. På den här punkten är jag varken lågaffektiv eller belöningsbaserad.) 

Väl tillbaka i hagen sprang stona lite oroligt runt en stund tillsammans med Dunnit och jag gick för att plocka undan på ridbanan igen. När jag kom  tillbaka såg jag Dunnit ligga ned igen och då var det uppenbart att något var helt galet. Det finns liksom ingen chans i kosmos att det kontrollfreaket till häst skulle lägga sig för att vila när det precis har varit oroligheter på hela gården.

Jag hämtade henne igen och  rådgjorde  med distriktsveterinären på telefon. Hon föreslog att jag skulle  promenera Dunnit  i 30 minuter och höra av mig igen. Vid det här laget var det snöoväder på tvären men vi traskade på och höll tummarna för att skjutglada grannar nu höll sig inne.

Dunnit gjorde en lite lös hög efter promenaden men var smärtpåverkad, ville inte äta eller dricka och var väldigt orolig i boxen. Vi fortsatte med promenerandet i snöyran men trots att hon bajsade flera gånger så blev hon allt sämre, svettades, hade uppdragen buklinje, drog med tänderna i pälsen på buken, och ville lägga sig. Så  distriktsveterinären bestämde  sig för att trotsa väglaget och komma ut. 

Eftersom Dunnit bajsade regelbundet verkade det inte vara stopp och allt som gick att känna vid rektal undersökning verkade helt ok. Men något gjorde väldigt ont någonstans i Dunnit. Hon fick kramplösande och sondades av veterinären. Vi skulle fortsätta gå tio minuter varje timme och försöka mata med lite tussar hö när det lugnande gått ur kroppen. Samt uppmuntra till drickande. 

När det lugnande gick ur  blev Dunnit mycket stressad av att vara instängd i boxen igen. Hon trivs ju inte på box och det har tagit lång tid att få henne att känna sig lugn i boxen kortare stunder i det här stallet. När jag köpte henne fick jag all tänkbar information om att hon hade svårt med box och att lösdrift var viktigt för henne. Hon har röjt runt i gäststallar och sprängt rephagar under sin tävlingskarriär. Det känns viktigt att nämna eftersom det ibland i kommentarsfälten finns personer som genast vill koppla vilda och ostyriga beteenden till belöningsbaserad träning. Men jag köpte alltså en traditionellt tränad tioårig häst som var vild och svårstyrd på vissa områden samtidigt som hon varit mycket framgångsrik som tävlingshäst i sin gren. Och jag har fått all information och jag har ändå valt att köpa henne, så ingen skugga åt något håll, tack! 

I box kan hon alltså springa runt runt på stället i timmar. Vilket hon nu också gjorde denna natt. På promenad var hon lugn men för varje vända blev det också svårare och svårare att få in henne i stallet igen. 

På morgonsidan gick effekten av det kramplösande ur och då kom smärtan tillbaka med full kraft. En stund låg hon på sidan på golvet i boxen, skakade och rullade med ögonen och  jag tänkte att nu dör hon. Fy farao, så maktlös en känner sig i ett sådant läge!  Men så reste hon sig och var lugnare en stund, så vad det än var så verkade det komma i skov. Distriktsveterinärerna fick skicka ut ännu en veterinär i snöyran som gjorde om proceduren med kramplösande. Denna gång gick det inte att sonda henne, hon började blöda massor med näsblod. Så nu var det verkligen angeläget att få henne att dricka på vanligt vis när det lugnande släppte. Men hon ville varken äta eller dricka i boxen. Alla försök med uppblött müslisoppa och hötussar bara trampades ned i ströet. Hinkar med vatten, med och utan smaksättning, fylldes av jox som hon sprätte runt i sitt konstanta boxvandrande. Eller  - den här hästen boxspringer snarare än vandrar. 

När vi promenerade ville hon däremot gräva fram gräs under den djupa snön och trycka i sig. Då verkade hon desperat hungrig. När en har belöningsbaserat tränade djur som tappat aptiten och behöver äta vid sjukdom så fungerar det ibland att få i dem något om en gör något som påminner om träningspass.  Jag kom på att servera lite soppa på matstationen utanför stallet som vi använder vid pyssel och omvårdnad, och då fick hon i alla fall ro att få i sig lite grann. 

Vartefter dagen fortskred blev det allt svårare att avgöra vilka symtom som berodde på eventuell smärta/sjukdom och vilka symtom som handlade om stress över att vara instängd och avskild från sin flock. I desperation över att hon inte drack ur någon hink vi erbjöd så tog jag med henne in i hagen och gick till vattenkoppen medan Ebba distraherade resten av flocken. Och jajamen, där drack hon genast. Lugn och fin, normal andning, avspänd blick. Hon åt lite hö utanför hagen med flocken bredvid sig. Så gick vi tillbaka till boxen och genast började hon springa runt, kasta sig mot väggarna, trampa ned hötussarna och svettas. Veterinärens rekommendation var alltså boxvistelse, promenad varje timme, dricka mycket och äta en liten hötuss i taget. Men nu såg hon väldigt dålig ut i boxen och varken åt eller drack där, medan hon såg lugn och harmonisk ut ute, och ville dricka och äta där. Det är svårt att fatta bra beslut när man inte sovit på 36 timmar. Men jag bestämde mig för att släppa ut henne en stund och se vad som hände. Hon satte av i galopp till rundbalen. Tjugo minuter senare stod hon fortfarande lugnt och mumsade med sina vänner. Då hämtade jag henne (hon hade inga planer på att komma på  inkallning vid det här laget) och tog in henne på boxen igen. Helstirrig häst igen. Där och då kändes det som att det inte skulle gå att få henne att må bra igen om hon skulle vara i boxen. Så hon fick gå ut till sin flock igen och vi åkte hem en sväng för att äta lite varm mat och byta till torra strumpor. 

Ebba följde med hem och var min chaufför under kvällen eftersom sömndepriverade människor inte ska ratta bilar i trafiken. Det går knappt att sätta ord på hur värdefullt det är för mig att ha min dotter Ebba med mig när något krisar med hästarna. Förhoppningsvis känner hon likadant. Genom åren har vi löst allehanda sorters utmaningar tillsammans och känner varandra utan och innan. 

Vi åkte tillbaka tajmat med när vi visste att den senaste dosen kramplösande skulle slutat verka och det skulle avgöras om det onda släppt nu eller återkommit. Redan från bilen såg vi Dunnit stå med sina vänner och mumsa harmoniskt. När vi gick mot hagen kom hela flocken till oss och Dunnit gick nästan demonstrativt till vattenkoppen och drack ordentligt. Vi bestämde oss för att låta henne vara kvar ute med flocken och åkte hem för att sova.

Eftersom Uddens Sjögård har kameraövervakning på vattenkopparna så fick jag rapport på lördag morgon från Jennie att Dunnit druckit kl 02.26, 04.54 samt 8.45. Den sista såg jag själv i backspegeln eftersom det var precis när jag parkerade på gården igen. 

Dunnit har peppar, peppar fortsatt att må bra under helgen. Vi har varit på promenad idag och hon är precis som vanligt igen. Kom springande när jag kom och allt elände jag utsatt henne för verkade vara förlåtet. Vad det var som gjorde så ont det där dygnet vet vi inte och vi fortsätter att ha koll. Det har inte varit några foderbyten eller andra förändringar. 

När vi hade vårt senaste kolikfall för tio år sedan var det Hottis som fick vara på djursjukhuset i fem dygn. Då var det ett tvärstopp i tarmen och hans veterinär muttrade något om att Gud inte hade sin bästa dag när han designade hästars matsmältningssystem. Nu är jag ju inte alls troende men jag är mycket medveten om att kolik är en av de lömskaste åkommorna som finns. Ena dagen har du en fullt frisk häst, nästa dag kan den vara död i ett gräsligt anfall som kommit från ingenstans. Alla hästägares värsta mardröm… 

  • Jag är tacksam över att bo i en del av landet där det finns tillgång till veterinärer dygnet runt. 
  • Jag är tacksam att det finns underbara personer som jobbar som veterinärer och är beredda att trotsa snöstormar för att ställa sig halvt avklädda i ett stall med hela armen i en hästrumpa. 
  • Jag är tacksam över att Dunnit verkar må bra igen och håller tummarna för att det får fortsätta så. 
  • Så är jag också  tacksam över mitt “lilla” glädjepiller Unna som alltid håller humöret uppe! Hon hade aldrig sett Dunnit i täcke förut så hon fick oss att skratta mitt i all oro när hon smög fram och sniffade försiktigt på sin påklädda tant! 



Läst 19997 ggr Kommentarer Kommentera

Vilken innehållsrik vecka det blev! Vi gör några nedslag här och var.

Först vill jag berätta hur varm jag blev i hjärtat av att se valackgruppen på Uddens Sjögård ta emot en ny kompis i lördags. Livet med hästar i inackordering innebär att jag och min dotter varit med om alla möjliga upplägg och utfall genom åren. Det är väl den delen av inackordering vi tycker sämst om, eftersom det alltid finns risker när hästar ska släppas ihop. Som någon som alltid månat om mina hästars tillgång till gruppsamvaro så kan jag emellanåt också bli lite less när  mina hästar får vara miljöterapi åt andra hästar vars människor inte kommer på att hästens sociala liv är viktigt förrän hästen ska gå i pension eller matte ska få barn. Det verkar finnas en utbredd tro att två år på unghästkollo skapar social kompetens som ska  räcka upp i vuxenlivet, trots att hästen fått gå i egen ruta de senaste tio åren. Men i lördags kom en socialt kompetent hästkille som är van att umgås och mötte Uddens trygga, snälla killar så odramatiskt att ingen ens kom sig för att hala upp kameran. Det var “Hej, ska vi hänga?” från första ögonkastet. Älskar’t! Heja alla hästmänniskor som, oavsett gren och inriktning, värnar om sin hästs möjlighet att få umgås med andra hela livet! 

Blötdjuret Unna

Sedan har jag haft mitt livs blötaste onlinelektion någonsin tror jag. Jag har visserligen en vattentät mobil men jag trodde absolut att den skulle ge upp denna gång. Unnas lektioner har verkligen varit väderdrabbade, först snöyra, nu ösregn. Hon var dock inte så störd av regnet, det var mer jag som höll på att bryta ihop av alla praktiska utmaningar. För nu ska jag berätta om en riktig nackdel med belöningsbaserad träning. Hästfoder + ösregn = GRÖT. Gröt i fickorna, gröt på händerna, gröt på mobilen, gröt i klickern. Jag använder ganska mycket uppblötta gräspellets som bas, men jag vill ju gärna styra över HUR uppblött konsistensen ska vara. De grötpanerade byxorna kunde stå upprätta i tvättstugan i väntan på sin tur i maskinen. Det har tagit mig två dagar att sanera allt efter den där lektionen. Hade jag jobbat med spö och sporrar hade  städjobbet tagit fem minuter max. 

Innebär det att jag längtar tillbaka till den utrustningen? Knappast! 

Att modern, etisk hästträning kräver mer av mig, både vad gäller planering och utrustning, är ingen rimlig anledning att återfalla i bruk av aversiver. 

I mitt tycke finns det få som är så bra på att förklara varför som vår kommande föreläsare på BHIS-dagarna 2024, Dr Susan G. Friedman. När hon tackade ja, gjorde jag en liten glädjedans i köket som skrämde katterna. Susan har betytt så mycket för införandet av human filosofi och vetenskapligt grundade tekniker i modern djurträning. Några har kanske lagt märke till att jag ofta återvänder till den här modellen. Den är Susans pedagogiska beskrivning av den humana filosofin att använda minst inkränktande, mest tilltalande åtgärd när vi behöver göra en beteendeförändring. Den är lika viktig och användbar, vare sig vi jobbar med djur eller människor. 

Inte förvånande eftersom Susan  kom in i djurträningsvärlden med 25 års erfarenhet av tillämpad beteendeanalys och specialpedagogik i arbete med barn med beteendesvårigheter. Numera är hon professor emeritus från Department of Psychology at Utah State University. Susans texter och artiklar är översatta till 17 olika språk och hon undervisar människor över hela världen, framför allt genom sina avancerade onlineutbildningar “How Behaviour Works: Living and Learning with Animals”. Hon är också en flitigt anlitad konsult och gästföreläsare på olika djurparker och djurorganisationer runt om i världen. Precis som Alexandra Kurland är hon en fast installation på Clicker Expo Faculty sedan många år. Susan är också en mycket uppskattad poddgäst i olika djurträningspoddar och hon finns bl.a. med som gäst i ett flertal mycket intressanta avsnitt av Alexandras podd Equiosity. Du hittar Susan och länkar till hennes olika material här

BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning” så träffar vi Susan under programpunkten “Why animals need trainers who adhere to the least intrusive principle” Susan kommer att föreläsa, med utgångspunkt i den senaste forskningen, om varför det är viktigt att vi som tränare använder principen om minst inkräktande, mest tilltalande metod när vi väljer hur vi ska påverka och förändra beteenden hos våra djur. Hon kommer att gå igenom forskning som jämför negativ och positiv förstärkning vid träning av flyktmotiverade beteenden och granska olika träningsupplägg. Dessutom kommer hon att guida vårt community till bättre sätt att vara oense när oenighet existerar kring metodval! 

Susan går upp i svinottan hemma i Utah för att föreläsa live för oss och jag är väldigt, väldigt glad för att skandinaviska hästmänniskor nu får möta Susan. 

I en drömvärld skulle en ju önska att den ilskna bisvärm som attackerade influensern Therese Lindgren under veckan också fick sig lite etik, forskning och inlärningspsykologi till livs. Jag ska ärligt erkänna att jag inte hört talas om Therese förrän min mobil började vibrera på ett märkligt sätt för någon vecka sedan. Det är möjligt att jag bott under en sten i det hänseendet. Men i alla fall så började den privata mobilen hoppa runt på skrivbordet på ett irriterande sätt på jobbet. Det visade sig att jag har avisering på när vi får nya följare på föreningens instagram. Det har på intet sätt varit störande tidigare då vi växer stadigt men inte dramatiskt. Men nu fick vi ett helt gäng nya följare på en timme och det visade sig bero på att en av våra medlemmar taggat föreningen i ett inlägg hos Therese. Therese efterlyser nämligen någon ryttare som rider bettlöst, utan sporrar och spö och som använder belöningsbaserade metoder för inlärning och inte positiv bestraffning/negativ förstärkning och som vill ha hjälp att ta hand om någon pensionär”

Det kan hon  tydligen inte göra utan att få 1500 kommentarer och en uppsjö DMs. Inte med förslag om lämplig häst att hänga med! Nej, merparten vill tala om att sådana ryttare inte finns och att Therese är allmänt dum i huvudet som tror att det går att rida och umgås med hästar på det viset. Några är till och med så kreativa att de gör tiktokfilm om hur tokigt det skulle bli om de skulle rida som Therese föreslår.  För det går ju inte…. Eller?

Therese egen kloka  analys i ett senare inlägg är att de flesta som blivit upprörda och otrevliga är unga personer som inte har tillgång till information om att det finns alternativa sätt att träna häst. Arga påståenden om att Therese borde läsa på, det är inte bestraffning att använda ett spö, det är ett hjälpmedel, gör ändå Therese förvånad över att hästmänniskor har så obefintliga kunskaper i inlärningsteori. Men som hästmänniskor blir vi tidigt inskolade i ett helt annat språk vad gäller de metoder vi använder för att påverka hästens beteende. En vokabulär som vi får lära oss är sanningen om hur hästen ska hanteras -  med hjälper, inverkan, korrigering och ledarskap -  inte med negativ förstärkning och positiv straff. Den bistra sanningen är att om vi talar om för barnet vilken funktion spöet har så vill kanske barnet inte använda spöet. I stället säger vi till barnet att allt som eventuellt känns lite motigt och tveksamt i ett empatiskt barnhjärta måste ändå genomföras, annars blir hästen FARLIG och du är inte en DUKTIG hästtjej. Så kommer någon och påstår att allt du gjort och kanske fortfarande gör, som inte är så trevligt för hästen, kanske inte ens behövs! Det finns andra sätt! Då blir det för många enklare att försöka skjuta budbäraren än att lyssna på budskapet. Det var en anledning till att jag valde att skriva om just kognitiv dissonans i ett av mina första blogginlägg här. Föreningen BHIS tackar Therese för sin tålmodiga folkbildande insats som visar på det absurda i att hästar bemöts med en helt annan etisk måttstock än våra andra husdjur. Vi önskar också alla nya följare varmt välkomna till våra konton och hoppas att ni ska trivas i en miljö där vi inte gör skillnad på djur och djur! 

För vi finns, numera över hela landet, vi som rider bettlöst, spölöst och sporrfritt. Som umgås med hästar och tränar dem med moderna etiska metoder baserade på positiv förstärkning.  

Och skulle det vara någon som läser det här och som verkligen vill träna och umgås med hästar belöningsbaserat men saknar egen häst, så har jag en annons om medryttare ute just nu. Mörka, kladdiga november är väl den perfekta månaden för att se om någon är av det rätta virket….


Läst 31024 ggr Kommentarer Kommentera

Brukar du funderar på vad din häst tycker om er träning och samvaro? Har det betydelse för dig hur hästen upplever det? Det skulle jag tro, annars skulle du inte vara här och läsa.   Men även om vi alla bryr oss om hur hästen känner så kan vi ha väldigt olika tolkningar av vad hästens beteenden och uttryck säger oss om vad den upplever.  Vi kan också tänka ganska olika kring hur stor betydelse hästens egen upplevelse faktiskt ska få ha i våra val av metoder. 

En missuppfattning om belöningsbaserad hästträning som verkligen stör mig, är idén om att belöningsbaserat skulle innebära någon slags allmän låt-gå-mentalitet. Jag skulle verkligen önska att alla som fått för sig att “klickermänniskor” låter sina hästar löpa amok utan styrning och utan hänsyn till omgivning eller hästens eget väl och ve, hade varit med och lyssnat på vår medlemsföreläsning i veckan om "Säkerhet inom belöningsbaserad hästträning". Anne Dirksen, som driver företaget Relationsbaserad hästträning gick pedagogiskt igenom hur vi inom belöningsbaserad träning hanterar allt från akut oförutsedda situationer till systematisk förberedelse och träning inför utmanande situationer.  Extremt matnyttig föreläsning och även en gammal R+ räv som jag fick ny inspiration. T ex att jobba lite mer strukturerat med Unnas olust inför att bli fasthållen direkt i grimman, ett perfekt träningsprojekt inomhus nu under  ruggiga vardagskvällar när det blåser halv storm och regnar småspik i sidled. 

Unna har äntligen börjat tycka att stallet är en helt ok plats att vara på. Vi har ju verkligen slitit med hennes brist på avspändhet därinne, men nu kan hon vara i boxen allt längre stunder utan stress och hon kan stå på stallgången och ge oss en hov utan att gå ned i ofrivillig spagat med övriga ben. En del i utvecklingen har varit den cirkelträning jag beskrivit i ett tidigare inlägg. En annan del tror jag är att det sedan en tid står en väldigt snäll och rar hästkille på längre boxvila.  När Unna kom till mig som åring  fanns det ett par andra vuxna hästar på boxvila som väldigt uttryckligt bad Unna fara åt pepparn så fort vi skulle in på stallgången. Det satte djupa spår i en liten nykomling på främmande mark.  Men nuvarande konvalescent utstrålar bara vänlighet och välkomnande. Det har han inget för med Dunnit, men på Unna fungerar det lysande. Vi tackar och tar emot och passar på att träna i stallet så mycket vi hinner.  

För ja, jag tycker det är viktigt att mina hästar tycker om träningen. Om de inte tycker om något som är viktigt för att de ska fungera tryggt och säkert så är det mitt ansvar att hitta sätt att träna det på som gör även den träningen till en positiv upplevelse för hästen. Att träna belöningsbaserat och att ta hänsyn till hästens upplevelse av träningen är INTE samma sak som att hästen hela tiden styr och bestämmer över träningen. Unna behöver kunna stå på box en stund (för att torka och bli ompysslad), hon behöver kunna stå på stallgången när hon blir verkad (för att vi värnar om hovis arbetsmiljö) och hon behöver kunna hantera att någon håller fast hennes huvud en stund (för att vi värnar om veterinärens arbetsmiljö). Om Unna själv fick bestämma innehåll i all vår samvaro så skulle vi vara ute på evighetslånga strosningar för att leta intressant mat och titta på spännande hästkillar, vi skulle prova att stå på allt som liknar en hovtarget och vi skulle muldutta på alla vi möter. Min uppgift som klickermänniska är att skapa samvaro och träningssituationer där ramarna inte känns så begränsande att Unna blir alltför frustrerad och där de uppgifter jag vill att vi ska jobba med blir så tilltalande att de också till slut ingår i Unnas repertoar av favoriter.

 “Ramar och kramar” gäller definitivt inom belöningsbaserad träning. Men ramar behöver inte infogas med fysiskt och/eller mentalt obehag. Kramar är rätt kassa förstärkare om du frågar hästen, så där adderar vi helst lite annat också.  

En spännande spaning hos Hästvälfärdsgruppen i veckan är att hästvälfärd tidigare mer fokuserade på avsaknad av obehagligheter, dvs god välfärd är att få slippa smärta, hunger, törst, rädsla osv. På senare tid har  forskningen intresserat sig för  en mer komplett syn på välfärd där också tillgång på positiva upplevelser anses nödvändigt för hästens välfärd. 

Vi lever i spännande tider när det gäller utvecklingen kring hur vi ser på djurens roll och välbefinnande i vårt samhälle. 

Därför ska det bli extra intressant att lyssna Renate Larssens kommande föreläsning “Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?”BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning”. Renate kommer då att föreläsa om operant betingning ur ett historiskt perspektiv och ge oss nya insikter om hur vi kan tillämpa inlärningsprinciperna med utgångspunkt i de senaste årens etologiska forskning.

Renate är utbildad etolog och specialist på hästens beteende. Hon doktorerar just nu vid University of Leicester, där hon forskar i djur-människa-relationer ur ett historiskt perspektiv. Hon jobbar även med beteendeutredning och rehabilitering av hästar, och har ett särskilt intresse för hästar med svår aggressions- och rädsloproblematik. Renate är en flitigt anlitad expert på hästars beteende i olika svenska och internationella hästmagasin. Här kan du läsa texter skrivna av Renate själv och även länkar till hennes publicerade studier.

Renate är just nu Månadens etolog hos Sveriges Akademiska Etologer och där kommer hon under november att göra inlägg där hon berättar hur vi med hjälp av etologi kan studera djur i det förflutna och förstå djurens historia på nya sätt. Inläggen kommer bl a.  att handla om dinosaurier och om vikingatida hästar på resa!

Kanske behöver vi inom det belöningsbaserade communityt oftare påminna oss om det historiska perspektivet för att bättre förstå den ilska och det motstånd som vi ibland stöter på? I hundratals år så har hästar och andra djur huvudsakligen tränats med negativ förstärkning och straff. Förändring är svårt och utmanande och människor tenderar att försvara status quo. Mary Hunter,som föreläste på BHIS-dagarna 2023, citerar i sin blogg den amerikanske historikern David Freeman Hawke som berättar om forna tiders bordskick och måltidsvanor.

Skedar var det bestick som ansågs nödvändigt vid matbordet. Knivar, om de fanns att tillgå, var spetsiga och användes för att spetsa mat från det gemensamma serveringsfatet. Gafflar dök inte upp förrän på 1700-talet. Det fanns då de som ansåg att gafflar var djävulens påfund och att Gud inte skulle ha gett oss fingrar om det var tänkt att vi skulle använda sådana instrument. 

Mary uppmanar oss att tänka på att även om belöningsbaserad träning blir allt vanligare så är människor generellt skeptiska till förändring. Människor har under väldigt lång tid skolats att tänka att det inte går att träna djur utan att använda korrigering och straff. Det kan kännas tungt och trist att möta den inställningen när en själv har helt andra erfarenheter och kunskaper. När en till och med har forskning att backa upp sina åsikter med. Men Mary uppmuntrar oss att bara le och tänka på att det för några hundra år sedan fanns folk som blev hånade för att de åt med gaffel. Tänk på din klicker som en gaffel, snart i var och ens hand. 

För samhällets syn på hästar, hästträning och hästhållning är i förändring. Om du vill vara en aktiv del av den förändringen så är mitt hetaste stalltips att du anlitar en tränare, går en introduktionskurs och tar lektioner så du och din häst får en trygg och säker start. En annan missuppfattning som också verkligen stör mig är nämligen idén om att belöningsbaserat eller klickerträning är något en kan lära sig själv genom gratis youtubeklipp och frågor i något forum. Om du bestämt dig för att börja med dressyr, WE, western eller något annat du inte provat förut så är det givet att du behöver en tränare och någon form av utbildning för att det ska bli bra resultat. Men det verkar finnas någon märklig tanke om att det ska gå att lära sig belöningsbaserat, som är ett helt nytt förhållningssätt där en ofta ska göra nästan tvärtemot vad en tidigare lärt sig, alldeles på egen hand och helst gratis. Men här skiljer sig inte belöningsbaserat från någonting annat nytt du ska lära dig. Som nybörjare behöver du tillgång till erfarna personer som kan guida, stötta och peppa så det blir tryggt, harmoniskt och roligt för alla inblandade. 

Att vara medlem i föreningen BHIS är inte hela lösningen. Vi är en samlingsplats och vi vill ge våra medlemmar en plattform där de kan hämta mer kunskap och träffa olika tränare och experter. Men vi ersätter inte behovet av att ha en egen tränare eller mentor på regelbunden basis. 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier, kontakta en tränare från tränarlistan, bli medlem, anmäl dig till BHIS-dagarna! Alla  länkar finns på hemsidan! 


Läst 27880 ggr Kommentarer Kommentera

Kallblodshäng i hagen

Det har varit extremt mycket föreningsarbete och lite lite egen hästtid senaste veckan. Anledningen är att vi blivit klara med programmet för vår digitala konferens BHIS-dagarna 2024 och äntligen kan lansera det för våra medlemmar och alla andra intresserade. Det är mycket fix och jox med att göra allt grafiskt till sociala medier och hemsidan och vi är alla glada amatörer på området. Därför hade det ju varit skönt om vi bara hade fått ägna oss åt att lära känna Canva Pro och försöka få kläm på om annonsering träffar bäst målgrupp via reels eller traditionella inlägg på Instagram och Facebook. Men vi har också behövt reda i och värja oss mot diverse mer eller mindre genomskådliga scamförsök, som direkt tog fart när vi började annonsera. Usch, vad onödig tid och stress det har konsumerat och så sur jag blir på skurkar som vill lura oskyldiga människor och ideella föreningar! 

Men nu ska det här inte få överskugga att vi är extremt stolta över programmet och föreläsarna vi har anlitat! Temat för BHIS-dagarna 2024 är “Eftergift eller belöning?” 

Vi ska försöka att på olika sätt belysa den diskussion som finns kring negativ förstärkning och dess vara eller inte vara inom belöningsbaserad träning. 

Går det att träna häst helt utan att använda negativ förstärkning? Det behöver ni inte anmäla er på konferensen för att få svar på. Jag kan svara direkt - nej, även hos en hardcore R+ person som undertecknad så förekommer inslag av negativ förstärkning. Grejen för mig, och för de flesta andra som tränar belöningsbaserat, är att jag vill hålla de interaktionerna till ett absolut minimum. Men hur mycket är ok? Hur stort får ett minimum vara? 

För de allra flesta som börjar prova på att träna mer belöningsbaserat så förekommer inledningsvis och kanske under en lång tid framöver olika varianter av mixad träning. Dvs ens nya metod med belöningar blandas helt eller delvis med ens tidigare tryck och eftergiftsbaserade träning. Men hur gör en det på ett etiskt och förutsägbart sätt som gör träningen rolig och harmonisk för både häst och människa?  Finns det för- och nackdelar med att fortsätta blanda olika typer av förstärkning? Och hur vet vi om ett beteende upprätthålls av negativ eller positiv förstärkning? Är det eftergiften eller belöningen som är det viktigaste för hästen efter beteendet?

Allt detta och mycket mer hoppas vi få svar på av våra forskare och tränare som kommer att föreläsa och visa! Åh, vilka toppnamn vi har bokat! 

Först ut kommer att vara vår programpunkt “An evening with Alexandra Kurland” där vi får träffa en av de verkliga pionjärerna inom hästträning med positiv förstärkning. Det är nu 25 år sedan hon gav ut sin första bok Clicker Training for Your Horse. Det är 14-15 år sedan jag åkte till USA för att få höra och träffa henne live på Clicker Expo.  På den tiden fick en vara med i sk. mailinglistor för att få utbyta erfarenheter med andra som klickertränade hästar. Det var också Alexandras böcker och  murriga VHS-kassetter som utgjorde ens inspirationsmaterial. Tränare på hemmaplan fanns inte och digital undervisning var ännu inte uppfunnet! 

Jisses, vi suckar ibland över hur “folk” vill få tillgång till kunskap om belöningsbaserad träning helst utan kostnad när det idag finns en hel lista på svenska erfarna belöningsbaserade hästtränare som erbjuder träning både live och online. Men på våran tid (vi gamlingar alltså) så var det egen experimentverkstad som var det enda alternativet.  

Jag ska erkänna att jag då faktiskt hade lite svårt med delar av Alexandras material. Jag lärde mig klickerträning på hund, framför allt genom att gå en instruktörsutbildning hos Canis i Norge som jag sedan jobbade för i flera år. Det var också där jag träffade klickertränade hästar för första gången och bestämde mig för att nu börjar mitt liv med häst om, på helt nya premisser. Alexandras material var som sagt det enda undervisningsmaterial och litteratur som då fanns tillgänglig. För mig var det lite skavigt att den form av klickerträning för häst som Alexandra förespråkade hade mycket mer inslag av tryck och eftergift än vad jag kände var kompatibelt med vad jag ansåg vara genuin klickerträning baserad helt på positiv förstärkning. Jag fortsatte, precis som många andra,  att blanda och mixa i min hästträning men för mig var det en skillnad mellan att använda tryck/eftergift i sådant min häst redan kunde sedan tidigare träning och sedan addera en belöning för att göra det mer motiverande jämfört med att lära in nya saker med kombinerad negativ och positiv förstärkning. Men det tog som sagt några år att reda ut det där och det blev huvudsakligen Carolina Fransson uppgift när våra vägar korsades! 

Sedan den första boken 1998 har det blivit några till, och Alexandras senaste bok kom ut 2023 och heter  “Modern Horse Training - a constructional guide to becoming your horse’s best friend”. 

I vårt samtal under “An evening with Alexandra Kurland” ser jag fram emot att få höra hur Alexandras träningsfilosofi utvecklats genom åren, hur hon ser på negativ förstärkning idag jämfört med tidigare och hur hon tänker kring t ex inlärning av olika taktila ridsignaler för att undvika att de uppfattas som eskalerande tryck av hästen. Om det är någonting jag vet om Alexandra så är det att hon är en väldigt ödmjuk och generös person som drivs av sin passion att hjälpa hästar till mental och fysisk balans för långa,  hälsosamma liv. Det ska bli roligt att få diskutera med en av de verkliga pionjärerna och förebilderna inom det som idag är belöningsbaserad hästträning.  Jag älskar också Alexandras tanke om att låta alla sina gamla resurser finnas kvar online,  även när de inte representerar hur hon tränar idag, eftersom hon tänker att de kan vara till hjälp för någon som är på en helt annan plats i sin resa mot en mer etisk och modern träningsmetod. Här tänker jag att vi har något att lära om respekt och tolerans för att vi alla är på olika ställen i vår utveckling och vårt lärande. 

Jag ser verkligen fram emot vårt samtal och kommer att förbereda mig genom att läsa om både  den äldsta och den senaste boken från pärm till pärm samt lyssna ikapp på Alexandras fantastiska podd Equiosity. Där finns för övrigten annan av våra föreläsare som återkommande gäst - den briljanta Dr Susan G. Friedman, som jag får berätta mer om i ett kommande inlägg. Alltså, jag är så pepp på det här programmet att jag riskerar att bli så där olidligt positiv igen… 



Ungdomsstipendium

Vi går över till något rörande och fint istället. Ytterligare en av våra ungdomsstipendiater har skickat in sin stipendieberättelse. Så här berättar William, 11, om sin upplevelse på BHIS sommarläger. 

Först mamma Linnea:

Här kommer en liten hälsning från William, 11 år, som fick ungdomsstipendiet våren 2023. William har många djur hemma som tränas belöningsbaserat men hade haft lite svårt att komma igång och bli delaktig i träningen själv, fast han ville. Han valde att gå på ungdomslägret hos Stall Lyckoklövern under sommaren och det gav honom en otrolig "kick-start". Efter lägret har han kommit igång väldigt mycket med träningen på hemmaplan och har många egna idéer på hur och vad han vill träna, inte minst med kaninerna, som nu tränas belöningsbaserat allihopa på regelbunden basis! Väldigt skojigt!.

Sedan William:

Hej! Jag heter William och vill tacka för stipendiet!

Jag tyckte det var ett roligt läger. Jag fick många kompisar. Jag kände mig trygg. Jag lärde mig mycket. Jag lärde mig nästan alla namn på djuren. Jag lärde mig att klicka i rätt läge när djuret gjorde bra. Det fanns hästar, höns, en anka, getter och kaniner. Jag lärde andra saker som dom inte visste fast jag. Det var god mat på lägret. Det fanns alltid att göra något.

Nu här hemma tränar jag med mina djur och gör lite samma övning med dom som på lägret. Jag tränar med mina kaniner och det skulle jag inte göra om jag inte hade varit på lägret.

/William

BHIS styrelse kan inte nog tacka Stall Lyckoklövern som givit alla sina lägerdeltagare en så härlig och inspirerande upplevelse. Flera barn och deras föräldrar har verkligen berömt den inkluderande och trygga miljön och bara det är en sådan vinst och investering i våra ungdomar. Så vill vi att alla barn ska känna på alla ridläger! Att de sedan blivit inspirerade och fortsätter ha kul med sina hästar och andra djur på hemmaplan är bara bonus. 

Ungdomsmingel

På höstlovet ordnar vi ett digitalt mingel för våra ungdomar och vi hoppas att alla som kan från lägret passar på att titta in och säga hej till varandra! Alla andra intresserade personer under 18 år är också varmt  välkomna! Det blir quizz, träningssnack och möjlighet att ställa egna träningsfrågor till våra BHIS-tränare Elna, Patricia och Karolina som är med på träffen. Det går fint att ställa frågor om andra djur än hästar, sammantaget har vi vuxna som finns med på träffen tränat ganska många olika djur vid det här laget! Om du är under 18 men inte medlem i föreningen så får du gärna vara med på just den här träffen ändå, bara skriv till info@bhis.se och berätta vem du är så skickar vi länk till dig. 

Säkerhet

Ett annat viktigt event som äger rum nästa vecka är vår årligen återkommande föreläsning om säkerhet inom belöningsbaserad hästträning. En typ av kritik mot belöningsbaserad hästträning  som ibland dyker upp i kommentarsfälten är att matbelöningar gör hästar farliga. Sanningen är att all sorts dåligt utförd träning kan göra hästar stressade, osäkra och utagerande - oavsett metod. I den här föreläsningen kommer Anne Dirksen att reda ut fördomar och berätta hur du lägger upp din träning så att den blir trygg, säker och harmonisk för både häst och människa. 

Egen träning

De egna hästarna är inte bortglömda men har fått lite i underkant med egen träning senaste veckan. Vilket är lite tokigt eftersom jag samtidigt är inne i en efterlängtad coachningsperiod med Carolina. Nu kör vi varje torsdag under en period och då är det ju bra att hinna träna ordentligt mellan gångerna också. Det har ändå varit lite fina höstdagar men precis på Unnas lektion i torsdags blev det snöstorm och hästen blev lite av en giraff.  Hon brukar vara väldigt chill på ridbanan även när det är mörkt numera. Men iskall snö i sidled rätt in i öronen var tydligen överkurs, just där och då iaf. Hej höst… Lera, mörker och kladd. Sådan tur ändå att vi har coachingperiod nu och därmed lite extra inspiration att faktiskt brottas med elementen. 

Några arbetskamrater med förskolebarn pratade idag på lunchen om utmaningarna med att hämta hem leriga barn i bilen och jag tänkte tyst för mig själv att jag antagligen ser ut precis som deras barn varje gång jag åker hem från stallet. 

Ja ja, vi tar oss väl igenom det här även detta år! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier tills vi hörs nästa gång! @beloningsbaseradhasttraning




Läst 24703 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.