Ingen har missat den pågående diskussionen om hästvälfärd och tävling som pågår i både häst- och riksmedia. Som jag skrev i mitt förra inlägg så tycker jag att det är väldigt positivt att vi nu pratar om vad som faktiskt är välfärd ur en hästs perspektiv. Det duger inte längre att bara hävda att tävlingshästar behandlas som kungligheter.  Jisses, inte ens mänskliga kungligheter vill längre leva som sådana, och hoppar av på löpande band för friare liv.

Så hästsporten måste faktiskt kunna visa hur tävlingshästar får sina grundläggande hästbehov tillfredsställda och att de inte utsätts för oetiska träningsmetoder, smärtsam utrustning eller onödig stress  i jakten på framgång. 

En påtaglig missuppfattning när olika företrädare för sporten uttalar sig är att de tycks uppleva det som att  ridning och tävlande överhuvudtaget är ifrågasatt. Det är det så klart från extrema håll, men det är ett stort misstag att tro att alla som vill se bättre hästvälfärd menar att alla hästar ska släppas fria på stäppen och slippa fortsatt inblandning av människor i sitt liv. 

I stället är vi många som är intresserade av (stora) förändringar vad gäller utförande, utrustning, bedömning, vilka moment som ingår i olika grenar och kanske mest av allt hur hästarna tränas och lever sina liv både hemma och på tävlingsplatsen. Argument av typen: ”De vill att vi ska sluta rida på hästar, men då har hästen ingen plats i vårt samhälle längre, så därför fortsätter vi exakt som vi alltid har gjort, och det är ändå bara vi på elitnivå som vet något om hästar” imponerar inte!  

Jag tror att föreningen Belöningsbaserade hästträning i Sverige har medlemmar som inte tycker att tävling eller ens ridning är etiskt försvarbart. Sedan har vi också  medlemmar som aktivt tränar belöningsbaserat för att kunna tävla med sin häst. Den spännvidden finns inom vårt community. 

I tisdags hade vi föreläsningen ”Så går det till att tävla belöningsbaserat!” med Linnéa Larsson och Susanne Åkesson. De delade med sig av sina erfarenheter av att ha tävlat bl a i distansridning, olika westerngrenar, utställning och körprov med sina klickertränade hästar av olika raser. 

Något som är extra inspirerande är att Linnéa och Susanne haft möjlighet att tävla med sina unga hästar som aldrig varit annat än belöningsbaserat tränade från start. Jag har själv erfarenhet av att tävla på crossoverhäst (som med tiden blev allt mer ”klickersk”) men det innehåller lite andra utmaningar. 

Med unghäst får vi ju möjlighet att bygga den färdighetsrepertoar som behövs utan att samtidigt behöva motbetinga sådant som kopplats till tidigare obehag och stress. Vilket inte gör listan på saker som behöver tränas in mindre på något sätt. Det är mycket som en tävlingshäst behöver kunna för att genomföra en tävling på ett harmoniskt och lustfyllt sätt, och då menar vi inte bara de moment som ingår i den gren en ska tävla i. 

En fråga som ställdes från publiken var om belöningsbaserat tränade hästar behöver mer miljöträning än traditionellt tränade hästar för att kunna genomföra en tävling. På den frågan går det att svara både ja och nej. Eftersom vi inom belöningsbaserad träning lägger stor vikt vid att hästen hela tiden ska uppleva situationen som trygg och trevlig så vill vi alltid undvika trigger stapling. Vi vill också undvika situationer där vi blir tvungna att  använda tryck/eftergift för att reda ut en akut situation. Därför ser vi till att träna, förbereda och vid behov motbetinga olika saker, var och en för sig,  innan vi kombinerar dem. Så vi kanske lägger mer tid på miljöträning innan vi ens åker iväg till en första tävling. Men när vi har fått skapa många positiva associationer till de olika stimuli som kan inträffa på en tävling som t ex rörelse och ljud från läktaren, högtalare, andra hästar som kommer i full fart på framridningen osv,  så får vi en häst som börjar välkomna en lite stökig miljö eftersom det leder till fler belöningschanser. Det är ganska festligt (och tryggt) att sitta på en häst som reagerar med glädje och förväntan när hon upptäcker den första knastriga högtalaren på en alldeles ny tävlingsplats. Den belöningsbaserat tränade  hästen blir duktig på att generalisera och tänka positivt. Det är större chans att den reagerar med en skvallerreaktion och belöningsförväntan även när den stöter på något nytt och ovant i tävlingsmiljön, i stället för flykt eller undvikande som måste korrigeras. 

Det är också viktigt att ha tänkt igenom innan hur en ska hantera om det inte går som förväntat. Om min häst visar att den inte är bekväm eller om den t o m säger nej till något på tävlingsplatsen. Här ville Linnéa inspirera till att tänka lite mer som hundsportare där det är mer vanligt och accepterat att ”ta en disk” och avbryta för att leka med sin hund på planen för att skapa en positiv association till nästa gång. Inom de individuella westerngrenarna som jag tävlat i finns en tradition att låta ekipaget ha sin tid på banan även om de diskat i ett moment. Så där är det (eller var när jag tävlade i alla fall) accepterat att göra några moment till för att få avsluta bra. Men vad som passar sig att göra varierar så klart mellan olika tävlingsformer. Det som är viktigt att komma ihåg är att varken din hund eller din häst vet om att ni diskat er. Det enda som är viktigt för dem är hur det kändes att vara inne på banan. Det är det som de tar med sig till nästa gång, och det är därför vi hästfolk har en hel del att lära av hundsporten där. 

Det kan vara en personlig utmaning att känna sig som den konstiga på tävlingsplatsen, den som inte beter sig som alla andra. Det här är vi lite olika känsliga för som personer. Ett bra tips är att se till att ha med sig sin egen fanclub, ens nära och kära som kanske inte ens är hästintresserade men alltid på ens sida. Susanne berättade t ex om när hon fick argumentera med ringstewarden för att bli utsläppt från banan när hennes häst visade tecken på obehag. Då behövs det lite råg i ryggen för att orka vara trogen sin träningsfilosofi. 

En av de största utmaningarna som belöningsbaserad tävlande är att våra hästar inte kan få tillgång till sin förstärkning, sina belöningar, under själva tävlingsmomentet. Den traditionellt tränade hästen utsätts ju för tryck/eftergift under hela ritten. Om den tvekar kan du eskalera trycket och när den svarar kan du ge lite eftergift. Hela tiden. Du kan ju dessutom hålla den kvar på plats mellan skänkel och hand även om den visar tecken på att vilja gå någon annanstans. Den möjligheten finns ju inte på samma sätt för den belöningsbaserade ryttaren. Här måste hästen frivilligt välja att vara med och den måste svara på ryttarens signaler utan att få sin belöning där inne på banan. 

Igen är lösningen att träna som en hundtränare. Dvs:

- Jobba med att gradvis förlänga tiden hunden, oops jag menar hästen, kan fortsätta göra samma sak i stark övertygelse om att snart kommer min belöning. 

- Jobba med att sätta ihop flera beteenden/rörelser efter varandra i sekvenser eller kedjor som leder fram till en belöning

- Använda beteenden som har fått ett högt värde för hästen till att förstärka andra beteenden 

- Utveckla belöningsrutiner som går att använda i tävlingssammanhang, t ex avståndsbelöning utanför banan. 

Precis som Linnéa och Susanne sa så är det här material för minst en helkväll till. Så vilken himla tur att vi redan har Eva Bertilsson inbokad för att prata om just detta på nästa medlemskväll! Som dessutom är en introduktion till den fysiska sommarkurs vi ska ha med Eva på just det här temat. Det här är ju lika viktigt även för alla som inte tänkt tävla men vill komma vidare  från ett klick för varje grej till längre sekvenser utan att hästen blir frustrerad eller att en råkar smyga in tryck. Den 6 mars kl.19 är det dags för det samtalet. All info finns på hemsidan.

Linnéa och Susanne avslutade med att lyfta de etiska frågor en behöver tänka igenom när en vill tävla. De är ödmjuka inför att det kanske inte passar alla hästar att prova på tävling ens med ett belöningsbaserat upplägg.

Sedan efterlyste både de och vår publik fler hästvänligare tävlingsformer! 

Om du vill följa Linnéas och Susannes fortsatta hästäventyr  så finns de på insta som @teamr+ och @westernklick

Linnea har tidigare gästbloggat här i bloggen om sitt tävlande och det inlägget kan du läsa här! 

Hippsons gästbloggare Annika Strömberg skrev för några dagar sedan ett populärt inlägg under rubriken Att börja i fel ände  där hon beskrev den pågående debatten om hästars välfärd som onyanserad. Jag har funderat en del på det där de senaste dagarna. Själv tycker jag ju att vi äntligen pratar om hästvälfärd ur hästarnas eget perspektiv. Men kanske känns det onyanserat om det som lyfts fram som viktigt för hästens välfärd ligger väldigt långt från det som en har möjlighet att erbjuda sin häst idag? När det själsliga skavet blir för stort slår vi ifrån oss och går i försvar i stället för att lyssna och reflektera över vad vi skulle kunna förändra. Det är då debatten känns väldigt polariserad. 

Hottis med stor hagkompis under sin tid som boxhäst. Minst en kompis har alltid varit livsviktigt för hans välmående, och numera har han 5-6 stycken. 

Att börja i rätt ände när en väljer att hålla en art som husdjur måste rimligtvis vara att skaffa sig så mycket kunskap om artens behov som möjligt och sedan försöka efterlikna deras naturliga liv i största möjliga mån i fångenskap. Som någon så klokt skrev i kommentarsfältet på Facebook så krävs det inte många minuters googling för att få reda på att hästen är ett flocklevande, gräsätande djur i ett stäpplandskap. Den förhållandevis korta period i hästens historia som den varit domesticerad har inte förändrat behoven av varaktig social kontakt med artfränder samt rörelse och födosök under 14-16  timmar per dygn. Så det rimmar ganska illa med de 14-16 timmar instängd på 10-12 kvm, enskild hage och 4 IKEA-påsar grovfoder per dygn som är många hästars vardag idag. I stället borde kanske lösdrift vara standard eftersom det är betydligt svårare att tillgodose de grundläggande behoven i boxstall. Särskilt i kommersiellt drivna verksamheter där de anställda behöver ha rimliga arbetstider. Jag vet att det finns många med eget stall eller kollektivstall som ser till att hästarna är ute tillsammans med varandra under merparten av dygnet och därmed uppfyller hästens sociala behov. Många som försöker hitta utfodringsrutiner som stimulerar födosök och uttökar ättiden i stället för att slentrianmässigt hiva påsar över staketet. Eller planerar om sina hagar så att de stimulerar till mer vandrande och rörelse. Att utveckla sin hästhållning så att den allt mer uppfyller hästens artspecifika behov är att börja i rätt ände! 

Elfria staket ger möjlighet till umgänge även när hästarna av någon anledning inte kan gå i samma hage

Annika Strömberg skriver att hon kommit fram till att hennes hästar behöver mycket utetid i stor hage och mycket grovfoder för att må bra. Som många av oss har hon kommit fram till detta genom att hästarna blivit “olidliga” när de inte fått dessa grundläggande behov tillfredsställda. Många problematiska beteende hos våra hästar minskar eller går över av sig själva när vi ser till att hästens behov av flock, rörelse, födosök och ättid uppfylls. Börjar vi i rätt ände så behöver vi inte ens få se problembeteenden uppstå! 

Kunskapen finns redan, ganska lättillgänglig för alla. 

Därför syns den också allt oftare i olika kommentarsfält, vilket jag tycker är framsteg, inte ett problem. Nu är ju inte jag precis överallt på nätet,  men jag tycker sällan jag ser uttrycket djurplågare användas, annat än vid de uppmärksammade fall av våld mot hästar som dyker upp med jämna mellanrum. I diskussioner om hästhållning, skoning, bett osv så ser jag istället många som vill visa att det går att bryta mot gamla förlegade  traditioner och vill inspirera andra att också våga prova något annat än det gamla. Som i alla paradigmskiften kommer förändringar att kännas svårt och hotfullt för många. Det krävs stor mognad och ödmjukhet för att stå ut med känslan av att en plötsligt inte vet allt lika säkert som förut. Eller att en inte längre är en auktoritet för att utvecklingen lite sprungit förbi medan en rullade på i invanda hjulspår. Att på riktigt anamma det livslånga lärandet kräver förmågan till beginner's mind. Att inte låta sin stora kunskap och erfarenhet stå i vägen för ny information är en utmaning. 

En annan utmaning kan faktiskt vara att tillåta sig själv utvecklas i små steg i stället för tvära kast. Om någon känner att nya rön om hästvälfärd innebär att de genast måste dra av skorna, kasta bort betten och släppa ut hästen på lösdrift i ett enda  svep, så har jag full förståelse för att de slår ifrån sig och håller för öronen. Alternativt högljutt förkunnar Det Passar Inte Just Min Häst!

Det blir alldeles för mycket på en gång. Tänk att du i stället kan låta det få vara en gradvis process utan tydligt slutmål. Alternativen är inte GÖR ALLT eller GÖR INGET. Att göra NÅGOT kan betyda mycket för just din hästs välfärd. 

Vilka små förändringar kan du göra under veckan för att ge just din häst något av följande:

• lite mer social kontakt med artfränder
• lite längre utevistelse
• lite mer lågintensiv rörelse utspritt över dygnet
• lite längre ättid och/eller fler mattillfällen
• lite fler möjligheter att söka efter mat

Behöver du inspiration? Gå med i nystartade facebookgruppen Berikning för häst

Att välja att göra något litet nytt i stället för att göra som en alltid har gjort kan vara att börja i rätt ände! 

Unna checkar in efter att ha hälsat på nytillkommen häst som blivit medlem nummer fyra i stogruppen på Udden.  Förhoppningsvis blir det härligt för Unna att få en ung kallblodskompis som komplement till jänkartanterna! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige blir tre år i år. Den bildades alltså i början av pandemin och hittills så har all aktivitet varit online. Det har passat bra för en rikstäckande förening med medlemmarna utspridda från norr till söder. Men i takt med att restriktioner har försvunnit och många känner sig svältfödda på mänsklig kontakt efter år av inställda aktiviteter och hemarbete så kommer nu önskemålen om evenemang där folk får träffas ”på riktigt”!

Så 2023 kommer vi att anordna våra första fysiska medlemsevent!

Och oj, vad det känns ringrostigt att filura på logistik och lista ut allt som måste ingå i kostnadskalkylen för att beräkna pris på en kurs. Det känns avlägset att det under perioder av mitt liv varit något som jag gjort på löpande band. 

Var vi än väljer att hålla till så kommer det alltid att kännas för långt bort för några i vårt stora och avlånga rike. Men det är också mycket svårt att vara arrangör för något som ska äga rum långt från där en själv bor och har lokalkännedom. Fysiska arrangemang kräver lokala eldsjälar och deras nätverk för att över huvud taget bli av! Så vårt första fysiska arrangemang blir en kurs på min och föreningens kassör Camillas hemmaplan. 

Vi har bokat fenomenala Eva Bertilsson som kommer att guida oss igenom temat ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Det blir två dagars härligt nördande om durationer, kedjor och stimuluskontroll den 10 och 11 juni. En försmak på temat kommer redan den 6 mars då vi har ett onlinesamtal med Eva som är öppet för alla medlemmar. 

Bild: Eva Bertilsson

Eva utgör ena halvan av Carpe Momentum och den andra halvan, Emelie Johnson Vegh, träffar vi också i juni. Emelie ska hjälpa oss bli bättre på att applicera positiv förstärkning på våra egna hästtränarbeteenden genom online-föreläsningen ”Ditt bästa hästtränar-jag” 

Bild: Emelie Johnson Vegh

För mig personligen känns det så roligt att både Emelie och Eva finns med i föreningens verksamhet. De utgör ett sådant viktigt  kunskapsnav när det gäller träning med belöningsbaserade metoder för både djur och människor. Första gången jag mötte Eva och Emelie var när jag gick Canis klickerinstruktörsutbildning i Norge 2004-2005. De höll då i agilitydelen och jag som helt saknade eget intresse för agility såg väl inte fram emot den delen med någon större entusiasm. Men de genomtänkta grundfärdigheter som Eva och Emelie presenterade var något helt annat än den träning jag förknippade med dåtidens agility. Flera av övningarna, som ”skapa ljud” och ”skapa rörelse” blev snabbt viktiga beståndsdelar i både min hundträning och min hästträning.

Eva och Emelie är båda gamla hästtjejer i grunden som nu med stor entusiasm bidrar till att få sprida kunskap om belöningsbaserad träning till allt fler hästmänniskor. Vi är så glada för det!

En av föreningens hjärtefrågor är att hjälpa intresserade barn och ungdomar att  få tillgång till belöningsbaserad hästträning. Det gör vi bl a genom att dela ut ett stipendium varje termin och det är nu dags att söka till vårens utdelning! Läs mer om det på hemsidan! 

Bild: Stall Lyckoklövern

I höstas hade vi ett digitalt mingel för våra unga medlemmar. Ett starkt önskemål som framfördes då var att få träffas på riktigt. Så i sommar så blir det även ett fysiskt event för unga medlemmar i form av ett sommarläger hos Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Lyckoklövern är något så unikt som en helt belöningsbaserad hästskola som jag berättat om tidigare här i bloggen. Där kommer våra unga medlemmar att få utveckla sina klickertränarfärdigheter med ponnier, getter, höns och kaniner under tre dagar. Jag har redan hört flera vuxna medlemmar sucka avundsjukt över detta! 

Det ska bli spännande att se vilken uppslutning de första fysiska eventen nu får och jag hoppas att alla som önskat "riktiga träffar" nu  ger styrelsen positiv förstärkning genom att delta! Så får vi se om de ger mersmak eller om det är det digitala formatet som passar föreningen bäst.

Vi är för övrigt riktigt stolta över det ordinarie onlineprogrammet under våren. Det kan vara en utmaning att få med något för alla, från nybörjare till dem som hållit på i många  år med belöningsbaserad träning. Jag hoppas att vi lyckats! 

Läs gärna mer på vår hemsida!

Redan nästa vecka kan alla som undrar om det verkligen går att tävla belöningsbaserat få stilla sin nyfikenhet. Det ska bli intressant att få lyssna när Susanne och Linnéa berättar om sina erfarenheter från bl a western och distansritt. 

På det privata planet har det varit en tuff period när jag gått upp i tid på jobbet med betydligt mer smärta som resultat. Att halka runt i lera eller på is i mörker gör det inte bättre och denna bedrövliga sorts vinter bjuder vissa dagar på alltihop samtidigt! Tacksam för mina snälla, bussiga hästar och min fantastiska dotter som alltid ställer upp. 

På lördag kommer det nya hästar till både sto- och valackgruppen. Det ska bli spännande att se hur det påverkar flockdynamiken framförallt hos stona. Grabbarna är så vana och har en stabil kärntrupp. Stona har ju bara varit mina två plus kompisen Julie i över ett år, så för dem blir det kanske en större omställning med ny flockmedlem. Jag tror det blir roligt för Unna att det kommer ett relativt ungt sto och att de blir fyra i stället för tre. Men det är ju alltid lite pirrigt med ihopsläpp! 

Avslutar med några bilder från ett soligt pass med min fina Unna! Det har ju varit sådana dagar också!