Marie Ryman
APR
21

Det börjar med dig


Hästvärlden liknar inget annat. Minns du hur det började? Dagen du först mötte ett djur många hundra gånger starkare än dig, med hårda hovar och tänder som är ganska vassa ändå. Hur du fick lära dig att de är känsliga djur, men med ett hjärta av guld, och man kan lära sig prata med dem och bli deras vän. Att ni tillsammans kan ni göra fantastiska saker.

Vi två minns det, fascinationen har aldrig lagt sig utan snarare eskalerat, och vi påminns ofta om varför vi tillhör de många med stort engagemang och hjärta för den här världen. För hästar, för sporten och för gemenskapen. För viljan att göra svensk ridsport bra för så många som möjligt. Det var det som fångade oss när vi öppnade dörren till hästarna och det är därför vi är här. Allihopa.

Med engagemang och intresse kommer åsikter om stort och smått, och vi kommer ofta se olika på saker. För en del innebär dock oliktänkandet att respekten för varandra försvinner. Diskussioner, som många gånger i sin grund var nödvändiga, kantas alltför ofta av hårda ord, kränkningar och glåpord. Det pratas om varandra, istället för med varandra. Vad som i någons ögon ses som snedsteg skapar storm. Folk ställer sig bakom de som skriker högst för att undvika att någon ska skrika på dem. Rädslan att göra fel riskerar att trycka undan viljan att göra rätt. 

Det är inte bara klimatet hos oss som hårdnar. Hela samhället är ganska tufft. Visioner, ambitioner, drömmar och framtidstro är starka drivkrafter, men med dem kommer också en sårbarhet när en hög insats ger en utdelning som är direkt motsatt vad du tänkt dig.  Bara det faktum att så många på internet, en plats där alla kan vara vem de vill, ändå väljer att använda det för att såra, skälla och kränka är för oss obegripligt. Men vi tänker inte låta det förstöra det vi brinner för.

Ridsporten dör när engagemang och kärlek som drivkraft äts upp av hat och ilska. Vänner, låt det inte hända. Ridsporten blir vad vi riktar vårt fokus på, och det är vi som väljer. Men den enda du kan ändra på är dig själv. Det är där vi alla måste börja.

 
Så.

Visa respekt för alla människor. Alla. Och det innebär att på allvar se och lyssna på varandra. Egentligen vet vi ingenting om någon, mer än att vi alla är människor, så det personliga måste hållas utanför sakfrågor. Bekräfta och beröm andra. Det är så vi växer. Berätta öppet och tydligt om dina olika uppdrag och roller. Vi möter ledare, representanter och förebilder i olika former var vi än vänder oss i ridsporten. De är alla där av en anledning, och gör vad de tror är bäst för ridsporten. I rollen ingår det att ge och ta emot kritik, annars förs inte utvecklingen framåt. Var en god förebild för ridsporten. För idrott. För alla andra. Ta ansvar och agera om någon bryter mot våra regler. Ett sunt ledarskap bör också klargöra vad som inte är okej.

En skriven värdegrund är bara ord, och det är först när vi inspirerar andra att efterleva den eller agerar när något inte är okej som den får ett värde. Det här är ridsportens ledstjärnor för hur vi ska agera gentemot varandra. Svårare än så här är inte spelreglerna för hur vi ska kunna samsas i den här världen. Den som när dessa riktlinjer står klart för alla kan återgå till att helt och fullt kretsa kring världens bästa fyrbenta kompis och allt underbart vi kan göra ihop med dem.

Glöm inte varför vi är här. För att vi gillar hästar, sporten, gemenskapen. Så var schyssta mot varandra, det är hårt nog att ramla av. Och kom ihåg, det är du som väljer vilket klimat vi ska ha i ridsporten. Det börjar med dig.


Marie Ryman
 
Malin Gustafsson,
ordförande i SvRF:s Centrala Ungdomssektion



Läst 32746 ggr Kommentarer Kommentera

APR
11

Tårtor att minnas

Okej, vi tar det från början. Under helgen firades det att jag överlevt ett kvarts århundrade i den här världen, och lämpligt nog inföll detta på påskafton. Fyra hästiga vänner hemifrån som hängt med så länge jag kan minnas hade flygit ner från min hemby och det finns inga jag hellre hade firat med.

Så, lördag eftermiddag stod jag och Petra i köket och försökte skära ut bokstaven S och ett plusstecken ur varsin jordgubbe. De andra tre var på övervåningen, duschade i skift och snyggade till sig inför kvällens middag. Att de skulle komma hit, och att det skulle bli fint väder, var egentligen det enda jag önskat mig. Och att Rebecka skulle hålla tal vid middagen. Det hålls alldeles för lite tal nu för tiden. Två tredjedelar av önskningarna hade redan infriats och att Rebecka kan prata är det inget tvivel om. So far so good, alltså.

  

Det är inte den första minnesvärda tårtan vi skapat. Vi har har bakat oss igenom vår uppväxt. Utöver maskeradhoppningen var tårttävlingen på ridskolan bland det mest prestigefyllda, det har bakats allt från derbybanor till skottkärror med hö, 90% av dem gick åt skogen men tanken var alltid god och överambitiös och även om samtliga är de sämsta förlorarna man kan tänka sig, så kunde vi ändå skratta åt eländet och försöka intala oss att vi inte brydde oss ändå. Så hanterade vi det mesta.

Vi gjorde allt tillsammans och krigade oss fram. Inget svetsar samman folk som hubertusjakter, mockning, klubbtävlingar, leriga parkeringar och övernattningar i klubbis fastän vi nästan inte sov någonting. 

 

Ingen av oss slutade med hästar egentligen, även om det bara är jag som har det som jobb idag. Vi tar hand om varandra lika noga fortfarande, om än på distans, och 25:e födelsedagstårtan bakades med de som gillade mig när jag hade äggformad jockeyhjälm och mittbena också. Samma tjejer som på ridläger i Vinslöv förde statistik över vem som slog ihjäl flest flugor. Bromsar gav extrapoäng, så när en talgoxe flög in stod Petra med flugsmällan i högsta hugg och frågade på fullaste allvar hur många poäng man fick för en fågel. Bra fika på avslutningen där också.

- Nero, kom ner och kolla på tårtan! Den blev episk.
- Jamen det blir det väl alltid när vi gör något?
 





Så är det förstås. Och som TUR är är även tårtframtiden säkrad efter veckans tävling i Luhmühlen, eftersom Malins man Jörg på söndagen meddelade att avfall i vatten numera innebär krav på bakning av hela två tårtor. På onsdagen åkte vi alltså med ett gäng unghästar för årets första terrängtävling på bortaplan, vilket ju då även blev badpremiär för chefen. Man kan välja trevligare vatten...

Jag startade Earl Grey och Nicki, deras första terräng på bortaplan, och är egentligen nöjd med båda som hoppade felfritt, även om det som väntat var lite spänt, och poängen blev därefter. Det är bara att jobba vidare, övning ger färdighet.






Läst 29598 ggr Kommentarer Kommentera



Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng



Arkiv