Text & foto: Natalie Lindholm
 
Som liten tvingade hon hela familjen att titta på när hon lärde hundarna cirkuskonster och så fort hon fick möjlighet lånade hon ponnyer att rida på. Trots att Liane inte kommer från någon hästfamilj har hon alltid älskat hästar. Och ända sedan barnsben har hon känt ett behov av att få syssla med dressyr i någon form.
– Hade jag inte gjort det här hade jag antagligen jobbat på cirkus, skojar hon när vi träffas hemma på gården utanför Nyköping.
   
Red ryttar-VM i Stockholm
Trots att Liane inte växte upp med de klassiska förutsättningarna för att bli ryttare har hon alltid vetat vad hon vill. Sin första egna häst köpte hon som 21-åring, sedan dess följde ytterligare två innan hon lyckades utbilda sin fjärde till Grand Prix. Och så har det fortsatt. Med hingsten Shogun vann hon SM och med sin Elixir red hon VM 1990 och blev uttagen till OS 1998.
– Jag har haft jättefina hästar och de flesta har till och med vunnit internationell Grand Prix, minns Liane.
Sedan en tid tillbaka är hon med i Knytkalaset och tränar regelbundet för Kyra Kyrklund, Liane poängterar att en bra tränare alltid är viktigt.
– Oavsett om du har ridit ett antal olympiska spel går du vilse om du inte får träning från marken. Du behöver ett ögonpar på dig, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att i den här kärleken man har till hästen finns en anpassning som gör att man ibland går hästens väg i stället för sin egen. Därför är det viktigt att ha någon annan som går in och bryter tempo och form.
  
Lärare för Plantskolan
Utbildning är något som alltid har legat Liane varmt om hjärtat, när vi ses håller hon som bäst på att lämna över stafettpinnen till nästa generation. 
– Jag har Santana jag tävlar på Grand Prix-nivå. Men Daniella Hansson som jobbar hos mig ska tävla min yngre häst, det finner jag en väldig glädje i, berättar hon.
Sedan en tid tillbaka är Liane involverad i Plantskolan där hon har tio elever som alla har handplockats efter uttagningar.
– Ryttarna har bett att få mönstra och vi har tagit ut dem vi tycker verkar lovande, säger hon.
Alla ryttare får fyra dubbelträningar per termin och har då samma schema som på Knytkalaset.
– Varje år får de redovisa vad de har åstadkommit och får göra upp en plan för nästa år. Det är inte så att man blir utslängd för att man misslyckas ett år, men det ställs krav, slår Liane fast.
Hon säger att eleverna får lära sig att sätta mål och att följa dem, samtidigt som man också lägger stor vikt vid gemenskap och vid att lära genom att se.
– Du får inte riva av din lektion och åka hem, kulturen är att man ska vara delaktig i sina kamraters träning. Detsamma gäller för oss seniorer när vi tränar för Kyra nere hos Jan Brink. Vi är närvarande hela dagarna, förklarar hon.
  
Drivs av kärlek till hästen
På frågan vad som driver henne som ryttare svarar Liane snabbt, det märks att hon har tänkt på det förut.
– Jag tror att det är kärleken och passionen till hästen. Vi i dressyrkommittén satt och grubblade över varför vi var så roade av dressyr en gång. Eric Lette sa ”Jag tror att det är skönheten i en häst”, och det ligger nog något i det, säger hon.
Samtidigt förklarar Wachtmeister att rollen som tränare aldrig blir tråkig.
– Det här kan kanske verka lite enkelspårigt men samtidigt är det inte det. Som tränare stöter jag alltid på nya individer, både hästar och ryttare, och då fortsätter det att vara intressant. 
Just nu väntar dressyr-SM och Falsterbo härnäst. Och så ska Liane fortsätta att utbilda sin tioåriga valack Entutu som är uppe och nosar på Grand Prix. 
– När man kommer till Grand Prix blir det svårt. Även om hästen kan alla rörelser faller det alltid ihop som ett korthus när allt ska sättas samman, skrattar hon.
Valacken har samma härstamning som Isabell Werths Emilio men en annan mamma, Liane erkänner att han egentligen är för het för henne.
– Man ska vara ung, ridkunnig, ha god balans och mod för att rida honom, haha. Men annars tycker jag om hästar med glöd. De ska ha glöd men fortfarande vara snälla och det är ganska svårt att hitta, säger hon.
Andra önskemål är att hästen är långbent och snygg, men den perfekta individen existerar inte om vi ska tro Liane.
– När man går i tävlingsstallar kan man bli väldigt förvånad. Den där hästen du nyss nästan svimmade över inne på banan ser knappt ut som samma häst i boxen! Det är när du betraktar en häst i rörelse du ser om den är vacker.
Bland de egna hästarna är det svårt att nämna en favorit. 
– Vilket barn älskar man mest? utbrister Liane först, men efter en stund svarar hon ändå Elixir.
– Han stod kanske mitt hjärta närmast. Elixir gjorde egentligen aldrig något dumt och han ställde alltid upp, han var helt otrolig. Jättebusig som ung, men alltid skärpt. Du kunde väcka honom tolv på natten och rida 32 byten i varje, han var klockren och det fanns ingen negativ attityd någonsin, minns hon lite drömmande. 
 

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se