Text: Malle Kivikas Ankarcrona
  
Temat för clinicen var hur vi bör rida unga hästar. Att vi de senaste decennierna har fött upp mer specialiserade och begåvade hästar är ingen nyhet.
När Pether Markne jämför noterar han att han i dag sällan måste jobba med avancerade övningar för att få en häst att stärka sig tillräckligt, alltså för att orka en hoppbana eller ett program. För 10 till 20 år sedan var det standard, även för hästar som var väl grundutbildade. I dag är de unga hästarna väldigt fina, de har hög ridbarhet och stor utvecklingspotential.
  
Balans, bjudning och styrka
Pethers tips till den som rider och utbildar en ung häst är att vara noggrann med grundridningen, det vill säga med att ha en ärlig framåtbjudning och att stärka hästen – så att den orkar gå balanserat och bära sig själv. Det gäller att hela tiden vara lyhörd för hästens signaler.
– Jag är lite skeptisk till att vi kräver så mycket av våra unga hästar i dag. När hästen är mellan fyra och sju år gammal måste vi ha mycket respekt för vad som händer med den, den måste få styra och välja lite själv. Visst kan man ibland kräva lite mer, men det är inte bra om orken plötsligt tar slut. Då har du pressat för hårt och måste backa några steg, så att det inte blir en dålig erfarenhet för hästen, säger Pether.
  
Orken kan ta slut
För precis som med barn kan orken plötsligt ta slut. Ett barn kan ena sekunden skratta så att det kiknar och i nästa sekund gråta så hejdlöst att ingen glass i världen hjälper. Samma sak gäller enligt Pether för hästar.
Hemma i det egna ridhuset brukar han först och främst se till att hästen går framåt och att ryttaren har en lätt kontakt med munnen.
– Unghästen behöver inte gå fullt mellan hand och skänkel i början, det som är viktigast är kontakten med munnen och att det finns lite balans. Många ryttare jobbar nog för lite med att få kontakt till bettet, säger Pether.
När kontakten och balansen finns där är det dags att börja träna på styrkan. Hästarna som är med på clinicen är fyra eller fem år gamla, vilket innebär att det är dags att höja ribban något. Åren som gröngöling med fokus på enbart framåtbjudning är över.
    
Stärkande övergångar
Den klassiker som Pether tycker är överlägsen i nästan all ridning är övergångar. För unghästen kan det handla om att trava runt fyrkanten, hästen ska gå fram ordentligt. Sakta av till skritt och växla upp till trav igen. Nästa gång ska hästen inte sakta av helt till skritt utan fortsätta i långsam trav, för att sedan öka igen.
En häst som är svag i bakknäna, vilka de flesta unghästar är, är också rörlig i sina bakknän. Den håller liksom inte riktigt ihop. Ju svagare hästen är, desto rörligare är bakknäna. Dessa leder ger därmed ryttaren en god indikation på styrka eller svaghet. En svag häst brukar dessutom gå bakom hand för att komma undan arbetet. I så fall kan det vara bra att låta den vila ett tag.
  
Lugn hand är viktigt
För att få en häst som lyssnar till små hjälper är Pether noga med att avsaktningarna får ta tid, det är viktigare att ryttaren har en lugn och mjuk hand än att övergångar neråt sker direkt. Det är lika effektivt att bromsa hästen med tanken som det är att använda handen, när man ska rida in i övergången. Däremot är det viktigt att hästen svarar snabbt när du ber om trav.
En avgörande del i grundridningen är att få hästen avslappnad.
– Ge dig själv och hästen tid så att du känner att den slappnar av och att du får bra kontakt med munnen. Gör inte för svåra övningar för fort, det blir för spretigt och hästen hänger inte med, säger Pether och fortsätter:
– Varje vecka ser jag elever som gör för svåra övningar vilket stressar hästarna.
I samma anda menar han att om en övning inte blir så bra som man hade önskat, då är det bättre att rida vidare och försöka igen. Detta i stället för att bromsa upp och börja korrigera. Busar hästen efter ett hinder, bromsa inte utan rid vidare, låt den galoppera ett varv runt ridhuset. Det handlar om att få hästen att gå fram och tycka att arbetet är roligt.
  
Vänta in balansen
Ett tips Pether ger alla ekipage under clinicen är att vänta med halvhalten några steg när du har brutit av från galopp till trav. Ofta brukar man göra en förhållning när man har en häst som är väldigt framåt och hamnar i obalans. Men Pether menar att det i stället handlar om at låta unghästen få trava på ännu lite mer, för att sedan ta den tillbaka.
– Målet är att få en avspänd häst, vilket många faktiskt missar. Samtidigt får man inte fastna i det lugna tempot, ibland är det bra att be om kvickare steg. Blir det för kvickt har du alltid valet att gå tillbaka till det lugna, säger Pether.
  
Övergångar och sidvärtsarbete
Om hästen ligger på är Pethers tips att jobba med övergångar, får du ingen respons kan du dessutom flytta hästen i sidled. Allt handlar om att få en häst som kvickt svarar på ryttarens hjälper, det är A och O i allt Pether säger och gör.
Att träna den unga hästen handlar alltså om att befästa grunderna och att stärka den i kroppen. Ryttare och häst ska bli ett välsmort team med en väl fungerande kommunikation. Pethers erfarenhet är att hästar lär sig snabbt om man gör rätt. Du behöver alltså vara konsekvent och tydlig med vad du önskar att hästen ska göra.
– Jag brukar träna på samma sak två dagar i rad. Den andra dagen förstår hästen mycket snabbare och då avslutar jag arbetet tidigare – det kanske bara krävs några minuter vilket är en häftig känsla! Sedan kan vi avrunda med en promenad i skogen.
Dagen efter gör Pether ofta något helt annat, kanske får hästen till och med vila.
– Därefter får den göra samma sak igen två dagar på raken. Och så vidare, förklarar han.
  
Hästarna fick jämnare kontakt
Under clinicen förstår man verkligen att Pether har gjort sig känd som en som vurmar för grundridningen. Vi pratar med Ki Sanderson, diplomerad unghästutbildare och C-tränare i dressyr och hoppning, som fanns med under dagen.
– Jag uppskattar att Pether poängterar grunderna, framåtbjudningen och balansen samt den viktiga rakriktningen, säger hon.
En annan sak Ki gillar är att Pether fick ryttarna att rida sina hästar från skänkel till hand.
– Det fick hästarna att arbeta genom hela kroppen. Dessutom sökte de en jämnare kontakt och fick en bättre arbetsform, med nosen i lodplanet.
  

Pether Markne engagerar sig i ekipagen på clinicen.
Foto: Malle Kivikas Ankarcrona