Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Lina Wiman driver Vikagården Sporthorses AB sedan ett par år tillbaka på en hästgård utanför Falun. Verksamheten bygger på utbildning och tävling av hopphästar både nationellt och internationellt samt avel och försäljning.
För snart tre år sedan sålde hon en unghäst till en privatperson. Nu stämmer köparen henne.
Hästen var vid tillfället nyligen inriden och gick inte igenom besiktningen, då hästen visade hälta på ett framben på grund av en reaktion i en framkota. Lina rekommenderade då att köpet skulle avbrytas och att kunderna vid fortsatt intresse kunde välja att göra en ny besiktning längre fram. Men kunderna hade fattat tycke för hästen och ville köpa den ändå, men valde att ta extra röntgenbilder. Veterinären bedömde då att röntgenbilderna var inom normala gränser och köpet fullföljdes.
– I kontraktet skrev vi in en klausul där köparen efter tre månader skulle låta hästen gå igenom en ny besiktning. Om hästen även då skulle uppvisa hälta skulle köpet gå tillbaka. Men köparen hörde av sig och sa att hästen såg väldigt fräsch ut och valde att inte göra någon ny besiktning. Hon ansåg istället att hon själv var kompetent nog att avgöra att hästen nu inte längre var halt, säger Lina.

Besviken på veterinären
Hästen mådde bra och tävlades framgångsrikt i unghästchampionat med fina resultat upp till 1,20 hoppning. Men i maj 2020 fick Lina ett telefonsamtal från köparen som då hade uppsökt veterinär på nytt eftersom de upplevt att något inte stod rätt till med hästen.
– Det visade sig att hästen nu var halt på samma ben som vid den första besiktningen. De hade tagit nya röntgenbilder som de, på veterinärens inrådan, hade jämfört med de gamla. Denna veterinär menade då att man kunde se en indikation på röntgenfynden redan på de första bilderna, trots allt, säger Lina.
Köparen förklarar att de endast ville upplysa säljaren om läget. Då menade de att de var besvikna på veterinären som utfört den första besiktningen, och inte Lina som de då ansåg inte hade gjort något fel.
– Jag rådde dem då att få ett andra utlåtande av en annan veterinär innan de fattade något beslut, säger Lina.

Svårt att vinna mot veterinär i rätten
Men efter ett par dagar fick hon ett nytt telefonsamtal.
– De berättade då att de hade kontaktat en jurist och att de ändå ansåg att de var berättigade till någon form av kompensation eller ersättning. Jag blev helt ställd och framförde att det var ju inte mig som de var missnöjda med, utan veterinären vid besiktningen, säger Lina.
Enligt köparens ombud skulle det aldrig gå att vinna mot en veterinär i rätten, vilket gör att kravet därför istället riktas mot säljaren.
– Min första reaktion var att det här inte känns rätt. Jag har inte ansvar för det här, säger Lina.
En månad senare får hon ta del av en officiell reklamation. Köparen vill behålla hästen men samtidigt ha pengar tillbaka som kompensation. Lina bestrider reklamationen och en tid går utan att hon hör något nytt. Men två dagar innan julafton får hon en stämning i brevlådan och kontaktar därmed sitt eget ombud.

”Dörren känns stängd för förståelsen kring företagandet”
– Jag kände att nu får det räcka. Jag vet flera som råkat ut för samma sak och det går väldigt orättvist till. Jag vet att missnöjet från säljare är massivt och det måste synliggöras.
Just nu ingår hästar under konsumentköplagen, men Lina menar att köplagen skulle passa bättre. Namninsamlingen på nätet startade hon med syfte att få till en eventuell lagändring.
– Vi kan inte acceptera att den här lagändringen som vi alla väntar på inte blir av. När jag började undersöka mer kring det hela kom jag i kontakt med en politiker som driver frågan i riksdagen. Hon menade att som det ser ut just nu så ger inte politikerna något gehör för näringsidkarna inom hästbranschen. Dörren känns stängd för förståelsen kring företagandet.

Vågar inte sälja till privatperson
Lina menar att hennes fall i sig inte är det viktiga, utan själva lagändringen är det centrala.
– För att folk ska förstå hur skevt den här lagen utspelar sig så tror jag att man behöver visa ett exempel. Men det är viktigt för mig att få fram att det inte är mitt specifika fall som detta handlar om, utan snarare framtiden, säger hon.
Hon menar att hästföretagare inte kommer våga sälja till privatpersoner om inte en lagändring sker.
– Jag har redan fått indikation från flera som bojkottar försäljning till privatpersoner. Om inte en förändring sker, var ska då privatpersonerna köpa sina hästar? Då tvingar vi dem utomlands, vilket gör det ännu svårare för dem att veta vad de får vid ett köp, säger Lina och fortsätter:
– Givetvis ska köparen ha en trygghet, men det måste gå en gräns när det har gått så pass lång tid. Det gäller levande djur och i det här fallet har det gått tre år, då kan inte bevisbördan ligga enbart på säljaren. 

Till namninsamlingen