Gästbloggen
MAR
23

Tack för mig!

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.


Då detta blir mitt sista inlägg som gästbloggare här på Hippson skulle jag vilja TACKA för all fantastisk respons! Det var extra rörande efter inlägget om min hjärntrötthet, där jag fick några helt underbara mail och kommentarer från personer som går eller har gått igenom något liknande. Ni gör att jag kämpar lite extra. TACK.
  

Jag har fått frågan hur det går med min andra häst, Carolina.

När vårt andra "Met" drog igång bestämde vi att Niclas skulle tävla henne då mitt huvud inte riktigt orkar fokusera på två hästar just nu. Samtidigt är det så roligt att se henne gå lite större klasser. Hon är en fantastisk häst med en sån fantastiskt inställning. En riktig hoppmaskin! Det var tack vare henne som jag började känna mig säker på tävlingsbanorna!
  


Niclas och Carolina i deras första CSI2** 130.


Från vår första helg här i Oliva.


Älskade lilla häst. Tänk så mycket våra djur betyder för oss.
  

Ta hand om er!

Kram, Kajsa
  


Läst 42125 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
22

Dagens stjärna!

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.

Hej!
  
Tisdagar innebär tävling för våra unghästar som vi har med oss. Idag blev Niclas 5:a med Firefly i 6-årsklassen!


"Silla" fick gå in och hämta Fireflys pris. Alla tre unghästarna ägs av underbara Camilla Andersson.


Sötaste lilla Firefly på framhoppningen. 


Äntligen har våra nya saker till hästarna med vår logga kommit! 

/Kajsa


Läst 30225 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
22

Gästbloggen: "Outfiten gör inte procenten"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå. Efter att ha varit på tävlingar i helgen började hon fundera kring det här med outfit och utrustning till häst och ryttare. Många lägger för stor vikt vid det, tycker hon. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.


Emelie gillar att sticka ut från mängden. Foto: Privat
  

Efter två dagar på tävlingarna i Åstorp går hjärnan på högvarv igen. Jag insåg i mina funderingar att jag och Lina har ett stort ansvar. Att förmedla rätt budskap som ryttare och förebilder med många följare på sociala medier.  De som känner mig vet att jag älskar att sticka ut från mängden. Både i stora sammanhang och privat. När jag var liten hade min ponny rosa lindor, rosa schabrak och rosa grimma. Om jag ska på middag planerar jag min outfit i huvudet, jag prövar, ändrar och testar.
Det är ett intresse som många tjejer har och det är roligt. Likaså med utrustningen på hästen. Det är kul att vara fin och att vara förberedd för sin träning eller tävling. Men där tar det slut. Märket på lindor eller skydd har sällan något med resultatet att göra. Vad som däremot är viktigt att lägga pengar på är träning. Din ponny eller häst mår bra av en utpassad sadel, absolut. Men det finns många bra sadlar som inte är jättedyra, och begagnande modeller som passar precis lika bra. 
  
Ju bättre man blir, desto viktigare är det att man har utrustning som passar, på Grand Prix-nivå är det små skillnader som gör skillnad. Man märker vad som passar och är bäst. Självklart ska man lyssna på hästen och på kvalitén. Men ett par nya lackstövlar ger inga extra procent. Att ha sin tränare med på tävling gör däremot det. 
Olika outfits på träning varje dag ger inga placeringar. Men regelbunden träning gör det. Jag har till och med elever som kommer för sent till sina lektioner, för att de har fotat sin outfit. Då har man missat det viktigaste. 
  
Snygg och proper, väl förberedd är viktigt. Är det roligt att göra sig fin och det ger mervärde för ditt varumärke så absolut, kör! Men glöm inte det viktigaste, träning ger utveckling – inget annat. 
Jag insåg att man lätt kan bli förvirrad när man följer oss och ser blingade outfits eller nya märken. Jag vill bara förtydliga vad som är viktigast att fokusera på. Jag hörde en gång ett uttryck, “hellre en skitlastbil med Grand Prix-hästar i, än en Grand Prix-lastbil med skithästar i”. Det ligger mycket i det.
Gör en budget och lägg pengarna på rätt saker. Regelbunden träning är viktigast. Inte vem som har störst lastbil eller snyggast stövlar. 
  
/Emelie Brolin


Läst 22797 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
21

Tuff bana i finalen

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.


Gårdagens 1,25-klass. Den absolut största bana jag har ridit, den svåraste tekniskt sett och första gången jag hoppade trekombination! Petade sista hindret i grunden, men vi var ändå glada och nöjda.
 

  
I dag har det varit en riktigt "tröttdag" för min del. Det blir en slags urladdning efter att ha tävlat tre dagar i rad. Jag lever ju med en svår hjärntrötthet efter min hjärnskada som jag fick för fyra år sedan. En inflammation i hjärnan orsakad av ett virus.
  
Min hjärna är känslig för ALLT. När det gäller vardagen och speciellt tävlingarna här måste jag planera och vara smart. Ska jag tävla på eftermiddagen måste jag ta det lugnt på förmiddagen = vara hemma och inte utsätta mitt huvud för någonting alls i princip.
  
Att komma ihåg ett bana kan ibland vara kämpigt. Jag får gå igenom den hundra gånger i huvudet innan den sitter. Framhoppningen här är totalt kaos, där det är hästar överallt och jag blir lätt snurrig i huvudet. Där har jag min finaste Niclas som har koll på allt och håller mig lugn.
  
Finns det några andra som lider av hjärntrötthet som tävlar? Hade varit intressant och veta vad ni har för strategier...
  
Kram,
Kajsa


Läst 16652 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
21

Gästbloggen: En hyllning till alla ryttarföräldrar

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Petra Lindström har ridit sedan barnsben, mycket av sin satsning har hon kunnat göra tack vare sina föräldrar. I en härlig text riktar hon tack till dem – och inte minst till sin pappa. ”Jag kände inte att jag hade tackat dem tillräckligt och ville göra det på ett annorlunda sätt. Ingen av dem har fått läsa än. Jag ska sälja min häst och känner mig mer tacksamhet än någonsin över den livsstil de har möjliggjort för mig. Det går inte att tacka dem nog”, säger Petra. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Gästbloggen.


Foto: Privat
  
"Tack pappa! Lär fler att investera som du gör!"
  
I min ålder har kvinnor två typer av hästkrafter. Vissa kör runt med en nyligen inköpt kvalitetsbil med vaxad lack. Andra nöjer sig med en hästkraft, som ena dagen kan vara skitig, andra dagen prydd med knoppar och pälsglans. Jag, som tillhör gruppen med en hästkraft, förstår inte hur den andra gruppen kan ha råd med dyra märkesmarkörer eller de sysselsättningar de fyller sin vardag med.
Visst skulle en massage sitta gott efter att ha burit tunga vattenhinkar till hagen, men de pengarna lägger jag hellre på en dressyrlektion. Jag lägger hellre pengar på att hästen ska få bra skoning än att prioritera hela och bekväma skor till mig själv. Och så tänker jag ofta på om det jag gör är en stor uppoffring?
  
Jag har aldrig haft råd med en dyr väska, inte heller med en delux-glittrig klocka. Jag har lagt pengarna på annat att glädjas åt. Jag ville tidigt åt livsstilen, med allt vad det innebär att vara en inbiten hästtjej. Jag visste också att det på ett eller annat sätt skulle göra mig fattig. Men faktum är att det också gjorde mig rik – rik på annat än pengar och status.
Den möjligheten finns det en person som jag är extra skyldig att tacka för – min pappa. Han som valde att investera i en häst, för att göra drömmen möjlig för mig. Jag är så glad att han valde att sponsra mig med en livsstil och inte med en ytlig eller uppseendeväckande pryl. En statusmarkör hade inte gjort mig lika lycklig eller lika rik.
  
Detta tack skildrar en kort historia på pappret, men är i själva verket en spegling av hela min ungdom. Sedan fem år tillbaka äger jag mitt vita sto och när jag ser tillbaka på det liv och den tid som pappa gjorde möjlig med sitt kapital, inser jag hur mycket jag har honom att tacka för. Jag ser att han inte investerade i "bara" en häst. Han investerade i sin dotters framtid och vardag – något jag aldrig kommer att kunna tacka honom nog för.
  
Visst har jag fler att tacka, som den bästa mamman en dotter kan ha! Min mammas hästintresse blomstrade upp under den tid då jag skaffade mig egen häst. Vi delade många timmar i stallet, hade alltid ett givet samtalsämne att prata om, syssla med och nöjas över. Hon har funnits där mer närvarande än pappa.
Jag vill så klart inte glömma att visa mamma min tacksamhet. Men min tacksamhet har hon fått se dagligen i form av framgångar, skratt, drömmar och visioner på ett sätt som pappa har missat. Hon har varit där och bevittnat vad pappas investering faktiskt gick till. Pappa har jag aldrig riktigt tackat lika ofta och genuint som jag då har kunnat tackat dig, fina mamma.
  
Att äga häst är ett nöje och samtidigt en tuff uppgift. Nöjet gör dig rik, får dig att leva i nuet och bli överröst med kärlek och gemenskap. Det tuffa gör dig fattig, med ett hål i plånboken orsakat av hästen. Hästen har varit anledningen till att jag nästan gått in i väggen på grund av alla måsten därtill. Men pappas pengar som gestaltas i en häst, var också anledningen till att jag alla gånger överlevde.
Jag inser i dag att pappa, genom att låna mig kapital, även investerade i min hälsa. Han vet att när jag sitter på hästryggen så är det ren terapi för mig. Det hade inte 200 hästkrafter till hjälpt mig med.
  
Fem år har Saga, mitt vita sto, varit i min ägo och nu ska hon tyvärr säljas. Det känns jättejobbigt, men är ett av många steg jag måste ta på grund av en förändrad livssituation. Nu ska min lycka bli någon annans.
I samband med tankarna på att sälja hästen, som är så mycket av mitt liv, började jag reflektera över en enorm tacksamhet jag känner för allt och alla som har gjort den här tiden möjlig. Därför vill jag bara säga till min pappa, att med din investering försäkrade du att din dotters vardag höll hög livskvalitet och du gav henne mer än vad hon någonsin kommer att kunna ge tillbaka. Det måste kännas som en storvinst och som en otroligt bra avkastning, att du gjorde din dotters närmaste gårdag till ren livslycka.
  
Fattig eller rik, en eller 200 hästkrafter. Jag vet inte hur andra pappor investerar. Men jag vill tacka dig pappa, för det du valde att göra! Du är föredömlig. Lär fler att investera som du gör!
   
/Petra


Läst 24337 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
19

Gästbloggen: Om personliga Toto

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.

Två felfria rundor av två möjliga! Idag satte vi nollan igen!

Igår var första tävlingen för oss detta "Met". Vi red då 115 för att göra det enkelt och få en (förhoppningsvis) bra start på denna omgången. Bedömning var "Against the clock" och även fast jag tog det ganska så lugnt så räckte det till placering med vår felfria runda. Härlig start på denna helg!

Idag gick vi upp en klass och hoppade 125 där det var Ackumulator med jokerhinder. Som sista hinder kunde man välja mellan två räcken där jokerhindret var något högre. Allt grejade vi felfritt! Världens finaste häst har jag.

Toto är en 8-årig valack efter Cardento som har gått 140. Jag köpte honom av Royne Zetterman precis innan vi åkte hit till Spanien. Royne är fantastisk då han alltid ringer och kollar hur det har gått för oss efter vi har ridit och man kan alltid fråga honom om hjälp.

Toto är en väldigt personlig kille som är oerhört försiktig av sig. Första gången jag skulle hälsa på honom i boxen höll han på att flyga i taket. Han är väldigt rädd om sig och i början när man öppnade boxdörren började han backa.. Man har fått vara väldigt lugn med honom och vänta på att han kommer till än. Nu bara några veckor ihop har han till och med blivit kelig och det är detta jag tycker är så fantastisk med hästar. Man lär verkligen känna varandra och får ett slags band.

 

På ryggen känner jag mig alltid så trygg och han gör det så enkelt för mig. Han är ganska känslig att rida vilket jag gillar då han verkligen lyssnar på ens signaler. Han kan komma lite stort, han kan komma lite nära och grejar det ändå. Han skulle aldrig banga ur vilket är det absolut viktigaste för mig när jag letar häst då jag är så grön efter att bara ridit i 1,5 år. Hästarna ska alltid vilja hoppa och inte leta efter utvägar. Man ska hjälpas åt och vara ett team med varandra.

Om ni undrar hur det kom sig att jag började rida så kan ni kika in här... http://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/kajsa-ryder-efter-hjarninflammationen-i-stallet.htm

Imorgon är det final som gäller så håll alla tummar och tår!

/Kajsa


Läst 19667 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
19

Gästbloggen: Frågor och svar om att tävla utomlands

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.

Vad packar man med sig inför en sån här resa?

Jag som aldrig ens har varit på ett meeting i Sverige hade ju noll koll på vad jag skulle packa och tänkte att "man tar väl med sig i princip allt man har?". Som tur är har jag ju Niclas som kan detta. Och det blev till slut nästan allt jag hade. Det stora frågetecknet var vilka täcken man skulle ha med sig. Bäst att packa alla - 100 g, 200 g och 300 g, vilket var tur att jag gjorde för alla har kommit till användning!

Hoppades på att mina katter skulle lägga sig i en av väskorna och sen poppat upp som en surprise här i Spanien...

Fick köpa mig ett tävlingsskåp här nere på tävlingen för att få plats med alla våra grejer. Tjusigt va?

Lite småsaker att tänka på till nästa gång: ta med fler huvor då dom blir väldigt svettiga här, massor med nummerlappar så man slipper flytta runt dom och mängder med hästgodis!

Hur vi bor?

Jag och Niclas hyr ett jätte mysigt radhus fem minuters promenad från tävlingsplatsen. Tjejerna bor i lastbilen så dom har nära till hästarna.

 

Hur bor hästarna?

Här finns både permanenta uteboxar och tältstall. Vi har fått dom mysiga uteboxarna där vi står i team Bengtsson Kristoffersen.

Hur planerar jag tävlingsstarterna? Hur matchar jag hästarna på bästa sätt?

Tisdag - torsdag är det bara unghästar som tävlar och fredag - söndag dom äldre. Vårt första "met" valde jag att tävla både mina hästar dom alla tre dagarna under tre veckor. I och med att jag rider så låga klasser klarar hästarna av det bra. För mig handlar det om att samla på mig så mycket erfarenhet jag bara kan i och med att jag bara har tävlat under ett års tid. Min ena häst "Toto" fick jag hem bara någon vecka innan vi åkte hit och det har verkligen varit super att börja lära känna varandra på det här sättet.

Jag började första helgen med att rida den lägsta klassen, 115 cm, med bägge hästarna. Sen den andra helgen kändes det väldigt bra med "Toto" och vi gick upp och hoppade 125 cm vilket gick super! Min andra häst, Carolina, har varit lite för stark för mig så jag har fortsatt hoppa 115 med henne bara för att hitta knapparna. Men sen den tredje och sista helgen fick även hon gå upp i klass och göra "Toto" sällskap i 125 där hon skötte sig utmärkt.

Vilka klasser finns det?

Här delar man upp klasserna i tre kategorier.

Brons (den snällaste kategorin) finns det 115, 125, 130 och 140.

Silver (medel) finns det 125, 130, 135 och 140.

Guld (den tuffaste) finns det 130, 135, 140, 145 och Grand Prix.

Vilka andra svenskar är här?

Vårt första "met" var b la Victoria Almgren, Augusta Speiser, Petronella Andersson, Malin Baryard Johnsson och Rolf-Göran Bengtsson här.

Nu "met" nummer två är det en hel del svenskar här vilket är super roligt! Vi har b la Arvid Tenfält, Maria Östman, Annika Gustafsson, Emma Kåbring, Peter Gustafsson, Wilma Liljeqvist, Sofia Hambrick och Angelica Augustsson Zanotelli här.

Niclas och Rolf-Göran på framhoppningen.

 

Vad kostar det att tävla här?

Att ha två hästar här under ett "met" kostar mig 2 904 euro. Då ingår boxplatsen plus tillgång till alla klasserna. Man betalar alltså inte för varje start här.

Hur fungerar det med anmälan till klasserna?

Senast klockan 17 dagen innan anmäler man sig för morgondagen.

Något annat som skulle vara skoj att veta? Bara fråga!

/Kajsa


Läst 17961 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
18

Vår vardag här i Oliva

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge. 

Obligatorisk frukost bestående av juice, latte och chokladcroissant!

Tisdag - torsdag är det tävling för unghästarna. Då kikar jag på Niclas när han rider sina härliga 6 åringar.

När de äldre hästarna har tävlingsfria dagar rider vi ner till stranden och vattentränar.

Sen blir det en massa mys i stallet!

Sötaste Toto som jag fick hem bara någon vecka innan vi åkte hit.

Fredag - söndag innebär det tävling för mig! Suddiga men härliga bilder från vår första helg här när Carolina var 3a och Toto 4a.

På eftermiddagarna är det putsning och städning i stallet som gäller. Här är vår fantastiska groom Isabelle.

/Kajsa


Läst 13282 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17

Hej från paradiset Oliva!

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge. 

Hej!
  
Mitt namn är Kajsa Ryder och jag har fått äran att gästblogga här på Hippson! Just nu befinner jag mig på tävlingarna i Oliva, Spanien, där vårt andra "met" precis har dragit igång. Häng med!
  

  
Jag tänkte först berätta lite om vår resa hit.

Totalt var vi 6 hästar, 1 chaufför, 2 grooms och så jag under 3 dagars körande. En resa jag inte såg fram emot direkt, men som faktiskt gick hur bra som helst.

Första etappen skulle ta 14 timmar. Vi åkte på natten för att slippa all trafik vilket var väldigt skönt. Vi lämnade Halmstad vid sju på kvällen, körde hela natten i ett sträck och anlände i Tyskland vid nio på morgonen. Trötta men glada att allt hade gått så bra. Som tur är har vi en dörr in till hästdelen i lastbilen så vi kan under tiden vi kör gå och titta till dom. Se till att ingen är för varm eller kall och så ger vi dom mash längs vägen.
  


I Tyskland fick vi ett eget stall som var hur mysigt som helst.


Vi longerar alla hästarna under stoppen så dom får igång blodcirkulationen.

  
I Tyskland stannade vi i åtta timmar. Då kunde hästarna verkligen få ta det lugnt efter många timmar på lastbilen, plus att vår chaufför (Niclas) behövde sova...

Sen bar det av mot Frankrike! 12 timmar tog det dit. Det var nog den jobbigaste rutten för då ville man bara vara framme. Och väl när vi anlände i Lyon, där vägarna absolut inte är anpassade för lastbil, tog det två timmar innan vi hittade vart man skulle köra in på området där vi skulle stalla upp. Klockan fem på morgonen är det inte helt lätt att hitta en fransman som pratar engelska dessutom, men till slut hittade vi in till "Hippodrome De Lyon Parilly".
  


Franska uteboxar och frisk luft tyckte nog hästarna var väldigt skönt.


Min Carolina.


Sötaste Firefly tyckte det var skönt att slippa lastbilen ett tag.


Min Toto.
  

Sen var siktet Barcelona! Tio timmar skulle det ta. Vid sju på morgonen kom vi fram till "Real Club De Polo De Barcelona" som låg mitt i city. Samtidigt föregick det hopptävlingar där, så det var full fart i stallarna vilket var skoj samtidigt som vi hade något att kolla på under tiden hästarna åt och vilade.
  


Charlotte och Isabelle.

 
I Barcelona stannade vi bara en snabbis. Nu var det dags att styra mot OLIVA! Sex timmars körande kändes helt plötsligt som fem minuter! Vi var framme!!! Och vilket mottagande man fick. Det där hade dom gjort förr. Man fick parkera lastbilen precis vid stallarna under tiden man lastade ur, blev lotsade till våra platser, spån och hö kom direkt så allt gick väldigt smidigt. Sen var det bara att packa upp och göra iordning hästarna för natten.
  
Dags att sova för oss alla, gissa hur pepp man var inför morgondagen... Att se allt i dagsljus, kolla in tävlingsbanorna och bara förstå att man var här. Helt galet! För ett år sedan köpte jag mitt livs första häst för att rida ut i skogen på, vad hände? Underbart hur livet kan bli ibland...
  
/Kajsa


Läst 10447 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
08

Ryttare – tänk efter

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linn Strelin, 22 år, bor i Vadstena utanför Linköping och pluggar journalistik. Hon driver sedan flera år tillbaka en hästblogg där hon delar med sig av sin vardag i och utanför stallet. Stort fokus får hennes nioåriga sto, Axélls Oprah, som hon tävlar med upp till 1,20-klasser i hoppning. Detta inlägg har fått stor uppmärksamhet och med hennes tillåtelse publicerar vi det nedan. Här kan du läsa Linns blogg.



Har ni tänkt på hur det skulle vara att faktiskt födas som häst? Hur skulle jag reagera om jag var en häst? Skulle jag förstå den där krångliga övningen bättre om jag får stryk? Vad är ens en övning? Jag har bara någon konstig skapelse på ryggen som visar vart jag ska gå. Mer än så vet jag faktiskt inte. Men jag är ett vanedjur så jag förstår ganska snabbt vad du vill få mig att göra, även fast jag inte förstår anledningen.

Nuförtiden försöker jag ofta ”tänka mig in” i Oprahs situation. När jag gör en övning som Oprah inte förstår. Då får jag stanna upp, tänka efter vad jag gjorde fel och hur jag som häst skulle förstå grejen bättre, sedan försöka igen. För det är trots allt jag som är hästens lärare. Om något blir knas, då är det mitt fel. För jag har lärt ut eller varit otydlig i mina signaler eller i mitt kroppsspråk. Det är mig själv som jag ska ifrågasätta i en sådan situation, inte hästen.

Samma sak gäller när hästarna börjar bete sig ”annorlunda”. Kanske helt plötsligt börjar sticka åt sidan i kombinationer, eller börja sparka bakut innan eller efter hinder. Har hästen inte gjort så tidigare så skulle jag direkt börja tänka mig in i hästens huvud. Om jag var häst, varför skulle jag helt plötsligt börja sparka bakut efter hinder? Det skulle jag garanterat göra om jag inte var nöjd över något. Visserligen skulle jag då inte hoppa alls, men hästar har mycket större hjärtan än oss människor. Så de kämpar i alla fall – men visar obehag genom små (för dem stora) signaler. Och det ska man ta på allvar.

Ingen häst är född dum, inte en chans. Hästar har olika personligheter – absolut. Men om en häst börjar bete sig annorlunda eller göra saker den inte gjort förut – då är det något som inte stämmer. Och det värsta man kan göra är att säga ”äsch, hon surar bara” eller ”han är bara lite dum”. NEJ, NEJ och NEJ! Hästen visar tydligt att den vill ha din hjälp. Ta det på allvar. Det gjorde inte jag med Cappuchino, och se vad som hände.

Oprah har varit en häst som visat allt. Ett tag började hon sticka åt sidan på B-hindret i kombinationer. Vad var då felet? Jo, min nyinpassade sadel hade sjunkit ner en ynka centimeter och börjat nypa henne över manken i landningarna. Det var usch och fy sa Oprah! Sedan nu, hon stannade upp på hoppbanan i Jönköping och ville inte gå framåt. Hon var inte dum. Hon hade ont. Jag tog ut equiterapeut som fick kolla igenom henne och som fann ett fel som vi nu ska in till klinik med.

Det värsta jag vet är ryttare som säger att hästen är dum. När det i själva verket är ryttaren som inte lär ut rätt eller som inte tolkar hästens signaler som ett rop på hjälp.

Alla hästar är speciella, vissa skarpare än andra. Ston reagerar olika vid brunst osv. Men jag står fast vid att en häst aldrig är genuint dum. Och jag står också fast vid att en häst som helt plötsligt börjat agera utåt inte gör det för att bara sura. Utan för att visa att något inte stämmer. Punkt. Följ mitt tips – tänk er in i hur det skulle vara att vara en oförstående häst och hur ni skulle ropa på hjälp till en annan art som inte pratar ert språk.

/Linn


Läst 23636 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv