Gästbloggen
NOV
29
2017


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
I dag, onsdag, offentliggjordes ridsportens upprop #visparkarbakut. Över tusen kvinnor har skrivit under uppropet. Flera av dem delar med sig av skakande berättelser från stall- och tävlingsvärlden. Syftet är att belysa ett systematiskt utnyttjande av utsatta flickor i beroendeställning inom hästsporten.

Malin Gustafsson var tidigare ordförande i Centrala ungdomssektionen inom Svenska Ridsportförbundet (2013–2016). Nedanstående text publicerades den 23 november i Malins blogg.

"Det är väl känt för många att ridsportkvinnor ofta blir framgångsrika chefer och ledare. Anledningarna är flera, och många är väldigt bra. Vi fostras i att ta ansvar, passa tider, kommunicera, samarbeta med olika typer av människor, vara lösningsfokuserade och blir inte rädda för att ta i när det behövs.
  
Men vissa egenskaper, kanske välbehövliga som ledare idag (?), pratar vi sällan om att vi också fostras i, i ridsportmiljön. Att tvingas stå emot maktmissbruk är en sådan. Att tvingas ta hand om andras skit är en annan. Att utsättas för härskartekniker eller tvingas höra mossiga sexskämt under representationsmiddagar är flera.
  
Efter senaste tidens publicerade ringar på vattnet av #metoo-kampanjen valde även ridsporten att lyfta på locket. Initiativet har bland annat drivna Mika Thalén i täten och historier från tjejer, kvinnor och damer trillar in. Jag är övertygad om att fler kommer att dyka upp, men också om att några historier tyvärr aldrig kommer att komma upp till ytan. Rädslan att hamna på tvären med den engagerade tränaren, den omtyckte styrelseledamoten, den skicklige hovslagaren eller den givmilde hästägaren är i de fallen för stor.
  
Mitt i all välvilja att förändra så riktas trots allt blickarna på andra och vad de kan göra för att skapa förändring. Idéer som att ”styrelsen måste ta mer ansvar”, ”klubben måste starta ett jämställdhetsprojekt” eller ”förbundet måste driva frågan” är bara några av de förslag som nu blossar upp igen. Vilket jag tror är precis lika framgångsrikt för ridsporten som Al Gores flygresor var för klimatet. Att lägga över ansvaret på någon annan luktar för mig bara illa.
  
För flera initiativ har gjorts under lång tid. Flera initiativ har signerats Svenska Ridsportförbundets centrala ungdomssektion som i generationer gjort allt som står i dess makt för att arbeta för ungas trygghet i ridsportens olika prestationsmiljöer. Och förändring sker. Men, det går för trögt. Då jag var aktiv fick vi klapp på axeln för arbetet vi gjorde. Det var dock inte många utanför våra egna led som visste om det, och om media uppmärksammade något fall av kränkningar, sexuella trakasserier eller liknande så hänvisades det till oss unga med anledning av att ”det där jobbar ungdomarna med”.
  
Så nu, kära ridsportvänner får det vara nog. Släpp tanken på vad andra kan göra för dig eller att någon annan arbetar med frågan så att du slipper samla kraft för att sätta handling i vad du kan göra för andra. Börja istället att sopa i den stallgång du själv står. Sopa undan sexistiska skämt, nedvärderande kommentarer, beteenden som utnyttjar andra och uttalanden som säger vad andra borde göra. Sopa sedan med full kraft ut allt vad kränkningar, maktmissbruk och fega människor i grupp heter och fyll på mer av det som finns och är bra.
  
Ströa upp underlaget med civilkurage, hejarop, samarbete, förtroende, glädje, kommunikation, coachande förhållningssätt och synliggör de som bryter mot ridsportens värdegrund.
Det om något tror jag skapar långsiktigt hållbara och framgångsrika ledare, i både ridsporten och näringslivet.
  
/Malin
  
PS. Jag är medveten om att mycket har sopats undan sedan tiden jag var engagerad i ridsporten."


Läst 71160 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
24
2017

 
Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Philippa Ral och Bon Ami har gjort en häftig resa tillsammans. Från gänglig ”giraff” till strålande GP-häst. Bon Ami köptes in som ett projekt, här berättar Phillippa själv om vägen fram till toppen och om försäljningen till USA. Läs mer om Philippa hos Frösåker Dressage Stable.  


"En lång resa har nu nått sitt slut för mig och 'Bompan' och en ny har tagit vid för honom i USA.
Min pappa ringer mig en morgon och säger stolt 'jag har precis köpt mig en egen häst som ska bli mitt projekt! Jag och mamma kommer och hämtar upp dig så ska du få se honom'.
Pappa var helt lyrisk på vägen till hans nya 'projekt' och jag var jättenyfiken och undrade samtidigt vad han nu hade gått och gjort.
  
Jag kommer så väl ihåg när Bon Ami, även kallad Bompan, stod där i sin halmiga box hos Nisse på Askö, bara tre år då och hingst. Stor som ett hus, gänglig som en nyfödd giraff och så kelig. Han lade hela sitt huvud i min famn när jag kom in och hälsade på honom för första gången, sedan bet han mig i jackärmen.
Väl ute i paddocken var han inte längre den gängliga nyfödda giraffen med änglavingar på baken, utan en dansande ängel och det med ett hjärta av guld. Pappa stod med händerna i byxfickorna, brett leende, stolt som en tupp och mamma leende guppandes bredvid.
2010 flyttade jag ner till våra vänner Holtgers i Tyskland tillsammans med bland andra Bompan. Senare det året gjorde vi vår tävlingsdebut i en av fyraårsklasserna. Det var minst sagt en dag att minnas då vi, från en fullsmockad framridning, går in till ett av de mest julpyntade ridhus jag någonsin skådat. Inklusive jultomten i egen hög person sittandes i sin släde med Rudolf i täten.
  
Vi tog oss igenom ritten och domarna var förtjusta i honom men med en liten parantes: "Lite spänd för dagen". "Lite" tänkte jag.
Han var väldigt svår att få hull på som unghäst eftersom han gick igenom en ganska så lång växtfas, men tiden gick och det började verkligen bli en häst av vår gängliga giraff. 
Väl hemma i Sverige utvecklades han mer och mer, från att ha varit som ett ångande lok till att faktiskt veta vad halvhalter och bärighet betydde.
Det började lossna riktigt ordentligt för honom som sjuåring där han gjorde fina resultat på tävlingsbanorna. 2015 tog vi SM-guld i lag tillsammans med Segersta och därefter började resan mot de högre klasserna. 
  
Den känslan man får när polletten trillar ner tillsammans med styrkan hos sin häst i en rörelse man lär ut är obeskrivlig. Jag satt själv hemma på utebanan och gjorde "vaggan" från samlad trav till passage. Och just där och då, efter en längre tids arbete, satt den – passagen. Han gjorde det med en sådan styrka, taktkänsla och elektricitet och glädjetårar rullade för mina kinder. Det var en sådan häftig känsla när allt bara föll på plats. Där och då visste jag att pappas 'projekt' kommer att gå hela vägen.
Planen var att debutera med Bompan i Intermediaire II i början på 2017 och att han skulle vara min satsning för de internationella tävlingarna. Men tyvärr så måste man ibland ta svåra beslut och vi hade kommit till den punkten i vår verksamhet att en häst behövde säljas på grund av vårt nybyggda stall och ridhus.
  
Bompan fick då (helt oplanerat) stanna kvar i Tyskland efter mina två träningsveckor hos Patrik Kittel för att säljas inom snar framtid. Malin (Nilsson, beridare hos Patrik reds anm.) tog över tyglarna på Bompan och det ena ledde till det andra. De debuterade i Ankum i januari 2017 med strålande resultat. Framgångarna fortsatte och de blev tillfrågade att vara med i Nations Cup i Aachen, som vi självklart inte kunde tacka nej till. 
Bompan togs då bort från försäljning och startade med Malin vilket de gjorde med fantastisk bravur. Jag var så stolt att jag höll på att spricka över deras resultat och vad de åstadkom tillsammans med Patrik.
Nu har vår stjärna fått nya ägare, Elisabeth och James Bramsen i USA med Grand Prix-ryttaren Adrienne Pot som Bompans nya ryttare. Jag vill önska dem all lycka i framtiden med Bon-Ami och jag vet att han kommer att få ett riktigt bra hem och omvårdnad.
Pappas 'projekt' med ett hjärta av guld blev ganska lyckat. 
  
/Philippa"


Läst 63261 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20
2017


Arkivfoto: Adobe Stock

OM GÄSTBLOGGEN
Förra veckan publicerade Distriktsveterinärerna Kungsbacka ett inlägg på Facebook. Inlägget har fått stor uppmärksamhet och har delats nästan hundra gånger. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Hippsons gästblogg.

"Om du har djur finns det i dag en uppsjö av olika behandlingsalternativ att välja på. Vad gör en equifysioterapeut? Vilken skillnad är det på hästtandläkare och veterinär? Har akupunktur effekt på hundar? Måste man alltid gå till en veterinär när djuret har problem?
  
Oavsett vilket vårdgivaralternativ du väljer för ditt djur kan det vara bra att känna till begreppet 'djurhälsopersonal' och vad det har för praktisk betydelse. Djurhälsopersonal är en grupp av människor som enligt lag har rätt att behandla ditt djur på olika sätt.
  
Till djurhälsopersonalen hör:
• Legitimerad veterinär.
• Legitimerad djursjukskötare.
• Godkänd hovslagare – med godkänd hovslagare menas en utbildad hovslagare med särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad fysioterapeut/sjukgymnast – med detta menas en fysioterapeut eller sjukgymnast som är legitimerad samt har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad tandläkare – med detta menas en legitimerad humantandläkare som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket. 
• Godkänd legitimerad sjuksköterska – med detta menas en legitimerad humansjuksköterska som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
  
Om inte dessa premisser är uppfyllda räknas inte personen till djurhälsopersonalen. Förenklat kan man säga att personer som hör till djurhälsopersonalen har eget ansvar för sin behandling och kan ställas till svars för denna i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, som är en egen myndighet.
  
Omvänt gäller då att alla övriga personer som behandlar djur, omfattas av något som kallas för behandlingsförbud som begränsar vad man får göra. Det vill säga, hör man inte till djurhälsopersonalen får man inte: 
• Utföra operativa ingrepp eller ge injektioner – till exempel får inte hästtandläkare som inte hör till djurhälsopersonalen dra ut vargtänder eller icke godkända hovslagare skära i vissa delar av hoven (vissa undantag finns, till exempel godkända chipmärkare).
• Utföra behandlingar som kan orsaka ett lidande som inte kan anses obetydligt.
• Behandla djur som har fått lugnande medel, är sövda eller är lokalbedövade genom injektion – det vill säga en icke godkänd hovslagare får inte arbeta på en häst som har fått lugnande.
• Behandla djur som kan misstänkas ha en epizooti eller en zoonos (smittsam sjukdom med särskild hantering).
  
Många personer som jobbar med djurvård och djursjukvård som inte tillhör djurhälsopersonalen är väldigt duktiga på det de gör. Men om de inte är det? Eller en sådan person gör något som man inte ska? Eller det görs för att man inte visste? Eller det råkade bli fel? Djuret blev lidande av en behandling som inte gjorts av någon inom djurhälsopersonalen? Vem ansvarar för det?
  
Jo, lagstiftningen är rätt hård här – om man inte har tillräckliga kunskaper för att förstå konsekvensen av sitt beslut rörande vård av djuret, även om konsekvensen ”bara” blir att djuret inte får den veterinärvård det behöver, eller om behandlingen orsakar lidande så kan man dömas för brott.
  
Det som blir ”the bottom line” och det tråkiga kruxet här, som är bra att känna till, är att när personer som utför arbete med djur inte har befogenhet eller kunskap att göra vissa typer av arbete – så kan du som djurägare också ställas till svars. Detta då det är du som djurägare som har ansvar att se till att det blir rätt och att ditt djur inte lider i dessa fall (till skillnad från vid arbete av djurhälsopersonal då de har ett eget ansvar).
  
Har du tillräcklig kunskap för att avgöra vem som gör en bra behandling av ditt djur?
   
/Distriktsveterinärerna i Kungsbacka"


Läst 64194 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
03
2017
OM DENNA GÄSTBLOGG
Amanda Brieditis är fälttävlansryttare med bas i England hos team Price. Hon ingick i det svenska laget vid EM för young rider tidigare i år. Amanda bloggar om hästarna och livet i England. Till Amandas blogg.


Foto: Adobe Stock (tegelvägg) och Privat

"Den första november 2015 flyttade jag till England för att basera mig hos de olympiska ryttarna Tim och Jonelle Price. Under två år har jag jobbat här på deras gård som ryttare och tränat hästarna på hemmaplan medan de har varit ute och tävlat, världen över. 
 
Det har verkligen varit fantastiskt kul att följa hästarnas utveckling under den här tiden. Flera av hästarna som i dag är etablerade på trestjärnig nivå var gröna sex- och sjuåringar när jag kom. Själv brinner jag för ridningen och att se hästarnas utveckling ridbarhetsmässigt, men det ligger betydligt mer bakom deras stora utveckling under dessa två år.
På gården finns ett väl genomtänkt system vad gäller hästhållning och utfodring, vi har specifika planer för hur vi tränar upp hästarna på bästa sätt för att minska risken för skador etcetera. Har vi inte hälsosamma och glada hästar spelar det ingen roll hur skickliga ryttare som sitter i sadeln. 
 
I detta inlägg tänker jag jämföra hästarnas uppbyggnad och utveckling med en tegelvägg och dra paralleller till vårt system här på gården, allt eftersom vi går steg för steg:
Först och främst krävs det att hästen i fråga har en god grundfysik. Att hästen som kommer till oss står på fyra ben, äter mat, har okej hovar och så vidare. Vi kan ju inte gärna sätta en häst, hoppandes på tre ben, i träning… 
Nästa rad med stenar handlar om att ha en häst som är välmående – den ska inte bara vara fysiskt hälsosam. Att hästen är psykiskt tillfredsställd är också väldigt viktigt. 
 
Hagtid ger avslappnade hästar
Denna punkt drar direkt in mina tankar på hästhållning och utevistelse. Något som verkligen var en ögonöppnare för mig när jag flyttade hit... Här på gården går i stort sett alla våra hästar ute om nätterna. De går två och två eller tre och tre i, tro mig när jag säger gigantiska hagar.
Våra vardagliga rutiner börjar med att ta in alla hästar från hagarna. De borstas och utfodras. Under dagen blir de sedan ridna, utfodrade middag och återigen utsläppta på eftermiddagen. För mig som aldrig haft mina hästar ute nattetid förut var det väldigt intressant att se hur positiv inverkan så mycket utevistelse har på hästarna. Hästarna som kommer in under dagen är lugna och avslappnade. De tar helt enkelt ut sin energi och sitt bus under sin utevistelse.
Och här måste jag bara flika in en egen tanke som ofta kommer ikapp mig: varenda dag när jag leder ut min 15-åriga häst till hagen med hans två polare, en fyraåring och en åttaåring, galopperar de runt i minst ett par minuter. De rullar sig, bockar och leker av sig totalt. Detta värmer i alla fall i mitt hjärta att se och ger mig ett stort leende på läpparna. Jag står för min åsikt och tror definitivt att genom att låta hästarna vara hästar håller de längst och är som lyckligast. Och här kvittar det vilken nivå hästarna i fråga är på. Alla behandlas likadant – som HÄSTAR. 
 
Vi har haft ett antal tillfällen då vi har fått in riktigt busiga och odisciplinerade unghästar som nafsas och är allmänt odrägliga. Dessa, precis som de andra hästarna släpper vi ut tillsammans med andra, äldre hästar som gör ett fantastiskt jobb åt oss. En vecka ute i hagen tillsammans med äldre hästar och vips är de hur goa och tillgivna som helst. De lär helt enkelt varandra att uppföra sig och vad ”personal space” betyder. HORSE POWER!
  
Okej, så rad ett och två är byggda. Vi har en fysiskt frisk häst som mår psykiskt bra. Så vad nu? För mig saknas ytterligare en rad tegelstenar gällande hästarnas välmående innan vi kommer till själva träningen av hästen. Och denna punkt är hästarnas utfodring.
Att hästarna har en väl anpassad foderstat och är fina i hullet är en annan mycket viktig ruta som behöver bockas av innan man kan börja ställa ridmässiga krav på sin häst. 
  
Gräs – en viktig byggsten
På gården där jag jobbar är hästarnas huvudsakliga energiintag gräs. Hästarna går som sagt ute mer än halva dygnet och äter av gräset. Exakt så som hästar och deras kroppar är byggda för. I våra hagar ser vi till att gräset är av god kvalitet. Detta gör vi genom att låta varje fält ”vila” x antal veckor per år, de får gödning och toppas varje vår samt kollas till regelbundet så att där inte finns några giftiga växter. 
Under sommaren har vi ett antal mindre hagar med mindre gräs då vissa hästar njuter lite väl mycket av det fina gräset, men de flesta går riktigt bra att ha på rikligt med gräs. Och under vintern när gräset är något näringsfattigt utfodras torrhö dagligen i hagarna.
Utöver gräs utfodras våra hästar, som tidigare nämnts, med kraftfoder två gånger om dagen. En gång på morgonen när de kommer in och en gång på eftermiddagen innan de går ut. Hästarna får en mix av müsli, lusern och mash, givetvis olika balanserat beroende på varje individs förutsättningar och hur hårt de jobbas för tillfället. Under dagtid får hästarna även hö. Vi ger torrhö som vi slår själva på gården och det ångas innan utfodring. Detta för att ”tvätta” höet och koka bort och döda eventuellt farliga ämnen som kan finnas efter att det har varit lagrat under en längre tid. 
Vi ger över lag väldigt få tillskott till hästarna. Alla får foderolja i sin mat men annat än det har vi endast ett par tillskott till några av hästarna, med särskilda behov. Med en bra och balanserad foderstat kommer man långt utan en massa tillskott... 
  
Uteritter – året runt
Dags att bygga upp nästa lager på väggen och övergå till själva ridningen. Vad gäller ridningen på hemmaplan så handlar det helt enkelt om hur vi lägger upp träningen för hästarna för att förbereda dem på bästa möjliga sätt för var och ens individuella tävlingsplaner.
Först och främst handlar det om att ha hästarna fysiskt förberedda. Att se till att de är vältränade och starka nog, likaså deras ben som vi stärker genom att utsätta dem för varierade underlag. Vi gör extremt mycket av något vi kallar ”road work” – uteritter helt enkelt. Vi rider ut på fasta underlag i kuperad terräng i skritt och trav.
När vi rider ut gör vi huvudsakligen det på halvlånga tyglar och hästarna går i en ”fri” form. Ofta leder vi en häst från en annan i grimma och låter dem trava ”fritt” för att minska belastningen. Syftet med våra uteritter är inte att göra hästarna lydiga och lösgjorda, utan att bygga upp deras kondition, styrka och som sagt träna upp deras leder och ligament på varierade underlag. 
  
Hästarna rids i snitt ut två-tre dagar i veckan beroende på var i säsongen vi befinner oss. 
När de kommer in från sina semestrar (som jag kommer att förklara mer nedan) är detta de enda jobb de gör under de första tre till fem veckorna för att tränas upp ordentligt konditionsmässigt innan vi ställer vidare krav på dem. 
Alla de hästar som går på internationell nivå tränas på galoppbanan alltifrån var sjunde till var fjärde dag, intensiteten beror på nivå och på kommande tävlingar. Innan hästarna gör CCI (långa tredagarstävlingar) galopptränas de generellt sett var fjärde till femte dag. Galoppbanan vi använder oss av är en gammal derbyracebana som Tim och Jonelle leasar. Banan är cirka 50 meter bred och går i varierande uppförslut i en mile (1,6 km). Banan klipps och rullas regelbundet och underlaget jobbas med så att det är riktigt, riktigt fint varje gång vi kommer – året runt. 
  
Semester ger muskulösa hästar
En annan stor skillnad här är hur hästarna går på semester. Efter att en häst gjort en CCI (långa internationalla tredagarstävlingar) går de på semester i två-tre veckor. Under semestrarna drar vi av skorna och släpper ut dem i ännu större hagar tillsammans med flera andra hästar. Vi flyttar dem i regel till andra marker, så att de får komma bort hemifrån och från alla vanliga rutiner och bara vara hästar för ett tag. 
Likaså låter vi de åka i väg på semester efter att de har gjort den sista tävlingen på säsongen. Under denna semester går de ut på bete i sex till åtta veckor. De kollas i princip endast till så de står på fyra ben och ser glada ut, men lämnas huvudsakligen ifred.
Jag måste säga att det är fantastiskt kul att se när hästarna kommer hem från sina långa beten. Vi släpper ut hästarna när de är på topp, extremt vältränade och de ser ut som de stjärnor de är och kommer in igen åtta veckor senare som små mulletroll. Det slår nästan aldrig fel: In kommer de glada, lurviga, tjocka och framför allt riktigt, riktigt välmusklade. Själv bara älskar jag att se hästarna få vara hästar. Ett tack för allt hårt jobb de gör för oss helt enkelt! 
  
Släpp oron för skador
Dessa rader av tegelstenar skulle man kunna säga är de grundläggande lagren till vår tegelvägg. Ju närmre en ”färdig” topphäst och ju högre upp vi kommer på vår tegelvägg desto mer detaljer. Exempelvis vad gäller massörer, kiropraktik, dressyr- och hoppträningar, särskild utrustning, fodertillskott eller avskiljande rutiner. But first must go first! 
  
Och ja! Visst finns det risker... Precis det tänkte jag också när jag introducerades till denna väldigt avslappnade hästhållning. Man vågar knappt tänka på vad hästarna vi jobbar med är värda. Det finns risker när vi kör dem på lastbilen, när vi tränar dem så hårt som vi behöver göra och när vi låter dem leva i stora hagar tillsammans med andra hästar. Men återigen, tillbaka till tegelväggen. Vad är egentligen grunden för våra topphästar? Grunden är inget man kan plocka bort bara sådär. Det är inget annat än rätt att ge hästarna de rätta förutsättningarna innan vi börjat ställa krav på dem. 
  
Givetvis kan det alltid hända saker. Det är hästar och en otroligt tuff sport vi sysslar med. Återigen ligger mycket tid och pengar bakom våra olika satsningar... Så därför är det viktigt att vara förberedd på att skador eller olyckor kan uppkomma. Detta gör vi genom att se till att ha ett bra team med bra och regelbunden kommunikation med bland andra veterinär och hovslagare.
Inte minst ingår en bra försäkring i detta ”team”. Personligen ger det mig ett lugn i magen att veta att min häst har en riktigt bra försäkring och detta gör i sin tur att jag avslappnat kan låta min grabb få vara häst. Det finns helt enkelt ingen anledning att gå och oroa sig….
Jag kan från egna erfarenheter tala om att hålla hästarna på ett avslappnat sätt, som vi gör här, genererar betydligt färre skador på hästarna än den mest förekommande hästhållningen hemma i Sverige: Hästar på box, i mikrohagar och i skrittmaskiner. Ju mer man försöker undvika att saker händer, desto större tror jag att risken är att det sker... Mindre "fuss" och mer sunt förnuft! Det är hästar vi håller på med!
  
/Amanda"


Läst 74789 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.