Melina Kellgren har ridit så länge hon kan minnas. Varje jul och födelsedag har hon önskat sig en egen häst. Sommaren 2014 kunde hon slutligen, efter att själv ha jobbat ihop pengar, köpa sin alldeles egna fyrbenta vän och uppfylla sin dröm. Valacken Tore och Melina fick fyra år tillsammans, här skriver hon om saknaden och tomheten, som vi alla kan känna igen oss i.
Saknar inte bara hästen – utan även allt runtomkring
”Efter en buköppning, en mängd bakslag och efter att ha varit inlagd i tre omgångar på en månad var det din tur att släppa livet här på jorden.
Smärtan av att förlora dig går inte att beskriva med ord. Du var min första egna, och under fyra år förgyllde du alla mina dagar. En häst som dig finner jag aldrig igen, och det är jag fullt medveten om. För Tore, du var en på miljonen. Dock är och kommer jag aldrig vara ute efter att ersätta dig, du och dina egenheter stannar kvar på din plats i mitt hjärta, medan en ny häst kommer att inta en annan plats.
Men, om man förbiser all sorg och saknad över att jag förlorat dig, så känner jag mig naken. Jag känner mig naken, halv och felplacerad.
För vad ska jag egentligen göra nu?
De individer som aldrig levt med häst kommer aldrig finna förståelse över hur man inte bara saknar hästen som individ, utan även allt runt om. Jag kan i dag vakna mitt under natten och sakna att mocka, fylla mat och helt enkelt andas häst. När det snöar eller regnar så är den första tanken som slår mig ”har han rätt täcke på sig?”. Trots att han inte finns mer så sker detta per automatik.
Det är en livsstil vi lever. Vi planerar livet utefter hästen och hästens behov. Många tycker vi är helt galna som lägger alla pengar, all energi, all tid och all engagemang på ett djur som, kort och gott, äter och skiter ut våra pengar…
Tanken har slagit mig sedan Tore försvann, att det kanske är nu jag ska ta en paus. Lägga all energi på studier, vänner och pojkvän. Leva ett ”normalt” liv och börja spara pengar och kunna resa och ”leva” på ett annat sätt.
Tanken har slagit mig mer än en gång…
För visst, pojkvännen hade gärna sett mig hemma mer, och pappa hade varit ytterst tacksam över att slippa stå på tävlingar i snöstorm och visst, kompisar hade inte behövt oroa sig över att jag kommer mer än en timme försent till middagar på grund av att hästen var tvungen att bli friserad just då.
Visst, livet hade varit lättare på många vis, speciellt när det kommer till ekonomin. Förstå vilka resor, väskor och skor jag hade kunnat köpa för de pengarna jag lägger på hästen under ett år… Gud… hade haft en drömgarderob och en sjuk solbränna.
Visst, tanken har slagit mig. Men lika snabbt som den slagit mig har jag insett att jag aldrig skulle kunna leva utan hö, bajs, stark stank av ammoniak och en bästa vän på fyra ben.
Att ha häst, att andas och leva för häst är, som vi alla vet, inte ett intresse eller hobby – det är en livsstil. För varje dag som går utan häst känner jag mig mer och mer ”lost”, naken, halv och allmänt förvirrad.
Ny häst kommer det bli. När vet jag inte, det får ta den tid det tar.
Ett tips till er alla där ute, spendera all tid ni har och kan med era fyrbenta vänner, för dagen kommer som ni aldrig vill möta. Dagen då den försvinner och inte står och väntar på dig i boxen mer.
Vila i frid min älskade kille
Januari 2004 – februari 2018
/Melina Kellgren"
Läst 81006 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.
Ska det skumpas så ska det skumpas
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först.
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut.
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
/Ulrika Pernler"
Läst 69139 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här hittar du alla våra husbloggare
Mest lästa
Arkiv
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014