Gästbloggen
FEB
26

Gästbloggen: ”Smärtan av att förlora dig går inte att beskriva med ord”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Melina Kellgren har ridit så länge hon kan minnas. Varje jul och födelsedag har hon önskat sig en egen häst. Sommaren 2014 kunde hon slutligen, efter att själv ha jobbat ihop pengar, köpa sin alldeles egna fyrbenta vän och uppfylla sin dröm. Valacken Tore och Melina fick fyra år tillsammans, här skriver hon om saknaden och tomheten, som vi alla kan känna igen oss i.  

 
Foto: Privat

Saknar inte bara hästen – utan även allt runtomkring

”Efter en buköppning, en mängd bakslag och efter att ha varit inlagd i tre omgångar på en månad var det din tur att släppa livet här på jorden.
Smärtan av att förlora dig går inte att beskriva med ord.  Du var min första egna, och under fyra år förgyllde du alla mina dagar. En häst som dig finner jag aldrig igen, och det är jag fullt medveten om. För Tore, du var en på miljonen. Dock är och kommer jag aldrig vara ute efter att ersätta dig, du och dina egenheter stannar kvar på din plats i mitt hjärta, medan en ny häst kommer att inta en annan plats.
Men, om man förbiser all sorg och saknad över att jag förlorat dig, så känner jag mig naken. Jag känner mig naken, halv och felplacerad.

För vad ska jag egentligen göra nu?
De individer som aldrig levt med häst kommer aldrig finna förståelse över hur man inte bara saknar hästen som individ, utan även allt runt om. Jag kan i dag vakna mitt under natten och sakna att mocka, fylla mat och helt enkelt andas häst. När det snöar eller regnar så är den första tanken som slår mig ”har han rätt täcke på sig?”. Trots att han inte finns mer så sker detta per automatik.
Det är en livsstil vi lever. Vi planerar livet utefter hästen och hästens behov. Många tycker vi är helt galna som lägger alla pengar, all energi, all tid och all engagemang på ett djur som, kort och gott, äter och skiter ut våra pengar…
Tanken har slagit mig sedan Tore försvann, att det kanske är nu jag ska ta en paus. Lägga all energi på studier, vänner och pojkvän. Leva ett ”normalt” liv och börja spara pengar och kunna resa och ”leva” på ett annat sätt.
Tanken har slagit mig mer än en gång…


För visst, pojkvännen hade gärna sett mig hemma mer, och pappa hade varit ytterst tacksam över att slippa stå på tävlingar i snöstorm och visst, kompisar hade inte behövt oroa sig över att jag kommer mer än en timme försent till middagar på grund av att hästen var tvungen att bli friserad just då.
Visst, livet hade varit lättare på många vis, speciellt när det kommer till ekonomin. Förstå vilka resor, väskor och skor jag hade kunnat köpa för de pengarna jag lägger på hästen under ett år… Gud… hade haft en drömgarderob och en sjuk solbränna.
Visst, tanken har slagit mig. Men lika snabbt som den slagit mig har jag insett att jag aldrig skulle kunna leva utan hö, bajs, stark stank av ammoniak och en bästa vän på fyra ben.
Att ha häst, att andas och leva för häst är, som vi alla vet, inte ett intresse eller hobby – det är en livsstil. För varje dag som går utan häst känner jag mig mer och mer ”lost”, naken, halv och allmänt förvirrad.
Ny häst kommer det bli. När vet jag inte, det får ta den tid det tar.
Ett tips till er alla där ute, spendera all tid ni har och kan med era fyrbenta vänner, för dagen kommer som ni aldrig vill möta. Dagen då den försvinner och inte står och väntar på dig i boxen mer.

Vila i frid min älskade kille
Januari 2004 – februari 2018

/Melina Kellgren"


Läst 74077 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
16

Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 61613 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv