2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här. 

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My