Kajsa Boström - Ett ben i varje hörn

Ibland är verkligheten riktigt udda. 

Exteriörens betydelse för hur lätt en dressyrhäst har att röra sig är värt att begrunda. Halsen ska sitta här, huvudet där och alla vinklar i rörelseapparaten ska vara rätt. Det är iallafall önskvärt.

Ibland är det inte så och det går hyggligt bra ändå. Jag har haft hästar med de mest annorlunda avvikelser i exteriören och det har blivit svårklasshästar av dem ändå. Fast det har varit en lite krokigare väg mot målet.

Med många år i tränarjobbet trodde jag att jag stött på alla varianter av hästars exteriöra konstigheter, men så var det inte! Det fanns(åtminstone)en kvar och det tog ett tag innan jag kom på hur det stod till med just den hästen och hans kropp.

För några år sen började jag jobba med ett ekipage som lite grand "kört in i väggen". Ryttaren hade tappat självförtroendet och hästen var inte med alls i matchen. Jobbigt läge ...

Hästen, med starter i Msv B, uppvisade egentligen alla symptom på att "jag-fattar-inte!" Den ville inte koppla på framåtbjudningen och gick med huvudet lite på sned. Det gick inte att ställa korrekt till höger, bytena krånglade, den hängde i handen och skrittade med olika långa steg. Det allra svåraste var att den var, vad jag brukar kalla mentalt spröd och det är svårt på riktigt. Men, den var veterinärt frisk! Halleluja, eller nåt ...

Alltså var det "bara" att sätt igång med felsökningen i ridningen. Att det fanns potential i ekipaget var jag övertygad om och hästen blev jag direkt förtjust i. Men jag har fått fundera och experimentera, hela min verktygslåda har varit framme. 

Jag ska inte dra hela historien för det har varit svårt och ett evigt petande med detaljer. Ett steg fram blev ibland två bak och det som ställde till det mest för oss var slutorna, speciellt i trav där var det på nåt sätt tvärstopp. Bromsen i och istadigheten var nära, vänsterslutorna var värst.

Vi började om från början med skänkelvikning, svag tvärning och det funkade. Vi red motställda skänkelvikningar och red så småningom slutor och öppnor med väldigt svag böjning, långa linjer och fick med hästen på det. Lite mer böjning och NEJ! VILL INTE!

Ett vanligt misstag när det handlar om skolor är att ryttaren förböjer hästens hals istället för att ha böjningen jämt genom insidan. Det finns olika anledningar till misstaget och det gäller som tränare att ha örnögat öppet!

Det var precis här problemet fanns på den här hästen, i den en liten aning förböjda halsen. Ja, det var egentligen inte halsen som var problemet utan hästens inkorrekta benställningen. Vid ett tillfälle när jag stod vid slutet på diagonalen och tittade såg jag och faktiskt också hörde vad som hände. Hästen slog ihop insidan på knäna, ni vet den där lilla knölen som finns på insidan mitt på knälederna.

Här är en bild i en annan situation där det syns hur nära det kaan vara.

Detta hade jag aldrig, vare sig förr eller senare varit med om. Men, det är skevt i benstället. Hästen hade kommit snett in i utbildningen vid tiden för skolorna, det var lite för mycket vikt på framdelen och då hamnade bålens böjning mer i halsen. Hästen tappade förmågan att ha benen rätt på linjen och slog ihop knäknölarna, ajajajajaj! Ungefär som när vi slår i anklarna antar jag, ben mot ben.

Lättnaden spred sig i teamet. När man vet var problemen kommer ifrån är lösningen närmre. I euforin tänkte vi att det fanns en hjälpmedel att tillgå, för travet har skydd för det där. Ett sådant inköptes, sattes på och åkte av lika fort. Det tänkte denna då fortfarande spröda lilla själ inte ha på sig.

Så det blev att rida ytterst korrekt för att bygga upp hästens förtroende igen och det får vi hålla på med. Hästminnet är inget att underskatta! På böjda spår, i skolor och piruetter får vi verkligen se till att hästen är trygg i balansen och står rakt över sina ben.

Nu ska vi bara befästa piruetterna lite mer, där blir hästen fortfarande lätt lite förskräckt.

Det är en väldigt bra grej att ha koll på under utbildningens gång, att hästen har benen rakt under sig. Bakbenen bär med av vikten och framdelen kan vända utan att hästen lutar. Som sagt, speciellt om frambenen är lite krokiga.

Ett av vardagsmysterierna med hästar är under kontroll!

                                           Hejåhå i sommarvärmen  //Kajsa


Läst 59619 ggr



Fler inlägg

Sommarledighetsvibbar (långt ord).

Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.

Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.

Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.

Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv. 

Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.

Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.

Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:

"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."

Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.

Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!

Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.

Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet. 

Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!

Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).

Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.

Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.

Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats! 

Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?

Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.

På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.

                                           Varma goda sommarhälsningar!  // Kajsa

  

                                                                                                                                                                                                                                             

                                                                                                                                                                                                 


Läst 43899 ggr Kommentarer Kommentera

Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.

Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.

En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?

Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?

Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?

Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.

Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.

I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?" 

Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab

Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.

Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.

Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?

Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar. 

Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.

Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.

Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.

Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten?  Värt att fundera över.

Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ... 

                                                 Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa


Läst 50589 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.

Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.

Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".

Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.

Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.

Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.

Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.

Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.

Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.

Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.

Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.

Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.

Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.

Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland    // Vi hörs //K

https://youtube.com/shorts/jKgSDbDI3mU?feature=share


Läst 83388 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.