Kajsa Boström
OKT
21

Tävling tävling.

Måndag morgon och jag ska starta upp efter en veckas semester i sol och värme. Det har varit golf och bad på en ö i annat hav än det iskalla västerhavet. Jag har legat och flutit på rygg i det salta vattnet och tänkt på ingenting. Underbar återhämtning efter en period med tuff arbetsbelastning.

Eftersom jag kom hem i fredags har jag haft helgen på mig att "landa mjukt". Har hunnit köra tvättmaskin, prata med ryttare och kollat på tävlingsrapporter och resultat. Dessutom har jag i ett anfall av nyfunnen energi börjat röja i gamla högar. Jag är expert på att "lägga i högar". 

I en av dessa högar hittade jag delar av min barndom, den hästrelaterade barndomen. Nostalgin flödade och det var många minnen och ansikten som dök upp i högen. Tävlat hästar har jag gjort sen jag var 11 år insåg jag. 

Eftersom jag är en samlare, vilket jag utvecklat till "lägga i högar" finns det smått och gott att le åt idag. Till exempel propositionen från min första tävling. På den tiden var dressyr något oupptäckt i min värld. Rida fort på ponny var grejen, med eller utan sadel.

Som ni kan se var min första tävling inte dressyr och inte hoppning. Det var en Ponnysteeplechase! Jag är tämligen övertygad om att vi som åkte dit inte riktigt visste vad vi gav oss in på... Men för den facila insatsen av fem kronor i anmälnings- och ytterligare fem kronor i startavgift var vi med. (Det har blivit något dyrare att tävla))

På plats, vid en rundbana med sandbotten och hinder i form av utlagda halmbalar insåg säkert någon att vi inte hade de snabbaste ponnyerna. För det gällde att rida så skjortan stod rätt ut! Så här i efterhand, lång efterhand undrar jag varför vi ens fick lov att åka? Vi red ju på ridskoleponnyer, de var inte riktigt tränade för uppgiften kanske.

Men roligt hade vi och som tur kunde min pappa både köra och backa med släp. Det var inte så många andra föräldrar som kunde insåg vi på tävlingsplatsens parkering. Men som den polis han var stod min pappa större delen av dagen och dirigerade och backade ekipage på en blöt åker. Alla kom efter tävlingen ut från parkeringen och det var en seger i sig!

Till något helt annat, det har tävlats i Word Cup Dressage i helgen. Svenska ryttarna hade inte sin bästa helg men en del danskar fick glänsa i Århus. Speciell guldglans hade Catherine Dufour med sin "nya" häst Bohemian. Hon vann både GP och GP Kür, där hon klämde till med över 88%. Lysande insats!

                                                                           Foto: Julia Brente

Alla deltagare var som sagt inte lyckosamma och två ekipage blåstes ut av domarna under den inledande  GP-klassen. Ett ekipage på grund av "blood rule" och ett för hälta/orenhet. Bra med alerta domare, de ser nu för tiden fler orena hästar. Eller blåser oftare..

En häst som startade i Grand Prix Special hade ett annat uppenbart problem, den hade tungan hängande ut ur munnen under i princip hela programmet. Den belönades av domarna med över 69%.

"Unfortunately showing the tongue all the way" refererade en skribent på plats i Århus arena. Det tål att funderas över en längre stund. 

Läser jag TR Dressyr framgår det tydligt att tungfel inte är ok. Felet ska belasta varje bedömningsgrupp där det visar sig. Det jag har svårt att förstå att det gjordes när jag läser resultatet. Är det möjligt att uppnå 69% i Grand Prix Special med avdrag på nästan alla bedömningsgrupper? Kanske någon inte såg inte tungan.

Hur som helst, tävling är oftast roligt. Oavsett disciplin eller svårighetsgrad.

                                               Kämpa på därute!  //Kajsa

                               


Läst 36760 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Guldmedaljer i födelsedagspresent.

Strömsholmstävlingarna firade den gångna helgen 100 år, det är en bemärkelsedag få får uppleva! Strömsholm är en vacker anläggning och när jag växte upp var det min stora dröm att få gå RIK-kurserna där. Slottet är nog det som fotograferas oftast men jag har Vita Ridhuset som min favorit. En mäktig byggnad och där hörs dressyrens vingslag tycker jag.

Läser att Ulla Håkanson i år gjorde sin 48:e start i SM och om de varit på rad träffade jag henne där vid tredje försöket! Jag har sagt det förut, hade jag inte åkt till Strömsholm den gången, med min ridklubb hade jag säkert gjort något annat idag. Så tack för den "knuffen" Ulla! Minns inte om hon vann just den gången men hon har många SM-medaljer.

Bortsett från vinster och medaljer är det roligt att se hur de olika åldersklasserna växt. I år var det t ex 40 juniorer anmälda, det känns tryggt för sportens fortlevnad. Juniorer, unga ryttare, U25 och seniorer, det finns mycket att välja på!

En fantastisk service till alla ridsportintresserade i vårt avlånga land var att det gick att se alla SM-klasser direkt på nätet. Tack för det EQUISPORT.TV!

Ingen har väl missat att SM-guldet för seniorer 2018 gick till Patrik Kittel, han fick 82,675 i küren. Gratulerar till den bedriften! Guldmedaljen passade extra bra, igår fyllde Patrik år. Lustigt nog delar han tydligen födelsedag med en annan internationell dressyrstjärna.

Med fantastiska 88,425 % vann Sönke Rothenberger på Cosmo igår i Grand Prix Kür vid tyska mästerskapen.  Det blev guld för det ekipaget, Isabell Werth  fick nöja sig med ett silver detta året. En vinst på Sönkes födelsedag! Hans ritt går att se här:

Ni som följer min blogg har fått läsa om vår utbildning och visning av treåringen Zig Zauer. Igår, alldeles innan midnatt när jag precis höll på att somna plingade det i min mobil. Zig Zauer hade fått en lillasyster e. Fürsten-Look! Jag hoppas på bra väder i eftermiddag för då ska jag på fotosession med det nya lilla livet. 

                                Hej så länge!  /Kajsa
 


Läst 51054 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
02

Ridning på hög nivå.

En nybliven EM-guldmedaljör lämnar arenan.

Pre och post... det känns lite som en ny tideräkning, före EM och efter EM Gothenburg 2017.

Fundera på det fenomenet samt att den alltid lika innovative eventgeneralen Tomas Torgersen vill ha ett Ridsport-VM till Göteborg. Undrar vad den mannen äter till frukost, kryptonit?

Det är härligt med drivande människor. En del sjösätter och leder ett Ridsport-EM och andra vinner medaljer på samma EM.

Peder, killen som har blivit svenska ridsportens stora fixstjärna. Han är killen med koll, på allt från att födas i rätt "hästfamilj" till att gifta sig med rätt partner. Han är artist, en atlet, en förhoppningsvis god make och pappa samt en förbannat god ryttare och hästmänniska.

Lyssnar man på mediernas rapportering om honom skulle man kunna tro att alltihop mest handlar om att gifta sig rätt. Kanske är det så, ingen Lisen inga medaljer? Kärleken gör underverk...

Fast förmodligen hade han lyckats med en annan partner också, en annan Lisen alltså. För utan sin hästpartner All Inn hade uppgiften blivit betydligt svårare. Så, välj rätt (häst-)partner när ni satsar mot stjärnorna!

Som sagt, det har blivit mycket ridning och även körning på internationell toppnivå att titta på och inspireras av. Lyxigt var det att kunna ta pendeln in till arenan eller slå på SVT play för att se hela härligheten igen.

Ännu mer internationellt besök hade vi här i Kungsbacka i veckan. Den danske, tysklandsbaserade tränaren Bo Kristoffersen var här och hade kurs i några dagar. Jag träffade på honom första gången i Tyskland för många år sen när han var chefstränare på Holsteinerförbundet. Nu stod han som sagt på en ridbana på Onsalahalvön och delade med sig av sina kunskaper.

Jag var med och tittade en förmiddag och fick höra mycket jag gillade. En klassiskt skolad tränare med rutin och glimten i ögat. Tysk disciplin ja, ingen ryttare satt och gjorde nåt dom inte skulle två gånger i rad men det är sånt jag uppskattar.

Kunskap och närvaro, bra övningar och ofta "pat the horse", klappa hästen. Han fick förhållandevis ofta påminna ryttarna om att sluta dra i tyglarna, han ville ha stilla händer.

De ryttarna som hade lagt tid på att dressera sina hopphästar klarade sig bäst, de behövde aldrig dra...

Hopphästar som går med elastisk kontakt samt hals och huvud i bra position hoppar mycket bättre än de som kommer mot hindren hängande i bettet med huvudet i bröstfickan på ryttaren.

Men det är ju inget nytt, dressyrhästar i motsvarande form presterar också bättre och gemensamt för en del avdessa är att de får medalj om de är med i EM.


Läst 52936 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
24

Tack för idag alla hoppryttare!

En bild kan säga mer än tusen ord...

Peder  och All In levererar och jag sitter i soffan med ståpäls och hjärtklappning. Spänning på högsta nivå.

Idag var jag på hoppning igen och banan var lång, det var svårt och nervöst. Vi har ett duktigt lag, Malins ritt var en av dagens bästa upplevelser.

Om jag fortsatt vara hoppryttare så hade mina idoler, förutom duktiga svenskar, varit Luciana Denitz/Portugal och Laura Kaphake/Tyskland. Vilka tjejer till att rida!!

En kille jag tycker rider bra är Alberto Zorzi, hoppas han fortsätter med sin mjuka fina ridning...

Annars var det en del dramatik idag, rivningar, bommar som bröts av, gubbar som flög av och ryttare som satt på öronen då hästarna plötsligt tvärnitade. Det var mästerskapsnerver i dallring tror jag bestämt.

Ridsport-EM är ett miljötänkande event fick jag lära mig idag. Därför finns det inga startlistor utskrivna på papper att hämta. Du får sköta det din organisation själv via mobilen och håll dig ständigt uppdaterad!

Idag började U-25 dressyren 09.00 istället för 10.15 som det stod på min biljett. Så jag åkte dit på för sen ankomst kan man säga. Surt...

Det blev några varv runt tälten på Heden. Slank in på H&M för att kolla EM-kollektionen och slank ut tomhänt igen. Varför står det EM- Showjumping på allt?

Jaja, en piké mindre i skåpet gör inget men det var synd på en puderrosa lättviktsjacka. Den hade jag gärna velat ha, om det inte varit "Showjumping" broderat framtill.

Det fanns också en läcker svart dalahäst i en liten shop och den hade naturligvis någon annan redan lagt rabarber på. Jag fick gå hem tomhänt.

Nja inte riktigt, jag la min shoppingslant hos "FUCK CANCER" och fick med mig ett fint armband. Det kändes riktigt bra.

Sen är det roligt att möta människor, vänner och elever som gör annat eller bor långt bort. Nu kan du läsa om dig själv i bloggen Kalle! Det var gott att se dig...


Läst 29008 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
20

Tro på det du gör!

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!


Läst 42818 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
16

Och var är killarna?

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!


Läst 52284 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
03

Inte skyller väl du ifrån dig?

Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!


Läst 63920 ggr Kommentarer Kommentera

APR
03

Talang + träning = styrka

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.


Läst 66846 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
21

Youngsters på arenan

Swedish Warmblood Trophy, 5, 6 och 7-årsdressyr. Det har jag sett idag på Gothenburg Horse Show. Det var glest med publik på läktarna och det var nog egentligen bra för de unga atleterna som skulle uppföra sig och trava fint nere på arenan.

Vilka duktiga unghästar! Visserligen var det inga riktiga blåbär för de har varit med förr, en del både på Breeders och Elmia 2016. Vinnaren i den yngsta gruppen var dessutom godkänd hingst, så den var van att visa upp sig.

Poängen hamnade säkert rätt och det är alltid roligt att höra hur domarna tänkt när de satt sina betyg.

Mycket positiva omdömen om både ridningen och hästarna och Christoph Hess tysk huvuddomare hittade alltid något bra.

Jag tänker inte ge mig in i vem som gjorde det och vem som inte gjorde detta. Jag hade någon favorit i varje klass och den vann inte alltid. Jag tyckte alla hästarna var duktiga och de ryttare som inte hängde bakåt i tyglarna gillade jag också.

Det var faktiskt en av de få negativa saker Hess påpekade för flertalet ryttare: "Ride less with your hands!" Bra påpekande tycker jag.

Alla hästarna klarade av den tuffa miljön bra, det var egentligen bara en som tyckte att han hellre ville gå hem. Men den ryttaren hanterade situationen så himla bra och fick med sig hästen igenom hela programmet.

Ryttaren som också är min kompis och kollega Stefan Jansson får det största priset av mig för gott genomförande. Tror han behöver det för han såg ganska besviken ut efter ritten. Och Stefan, Zidney visade att han kan piaffera och det lovar gott för framtiden!

Jag hade inte kameran med idag så det får bli några ögonblicksbilder fångade med mobilen...


Läst 44024 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27

Lättridning är svårridning

Jag pratade lättridning med en elev igår. Jag pratar ofta lättridning och jag skrev om det i ett annat forum för ett knappt år sen. Charlotte Dujardin pratade om lättridning på unghästar när hon var testryttare på Flyinge och läser man i god ridlitteratur står det utförligt om vikten av att rida lätt på den unga hästen.

Nu har jag kollat på finalen för de 4-åriga hästarna på Elmia, den reds i "Dressyrprogram för 4-åriga hästar 2008" och där är nedsittning i trav anbefallen. Ja, det går att välja lättridning när det ska visas förlängda steg vid två tillfällen men annars är det "sitt ner".

Otidsenligt och motsägesefullt kan jag tycka. Programmet passar väl annars, med lagom svårighetsgrad men varför inte bestämma att traven ska vara i lättridning rakt igenom?

Jag skickar bollen till programansvariga i förbundet och bjuder sen på en repris om just "Lättridning"

                                                     - - -

”Kom frrram i trrrav och rrriiid lätt…”

Om jag blundar kan jag höra det där, min ridlärare skrek på skånska. Joo, han skrek…

Jag skulle också enkelt kunna upprepa exakt vad han menade att vi stackars elever skulle hinna med när hästen travade iväg. ”Upp ner, upp ner, FRAM MED HÖFTERNA!! Upp ner, upp ner… Stilla med händerna, trampa ner hälarna, FRAM MED HÖFTERNA!!  Upp ner, upp ner…”

Lite senare i karriären blev det hoppning. Då skulle stiglädren vara så korta att jag knappt kom ner i sadeln. Jag har alltid haft förhållandevis långa ben och det är jättesvårt att rida lätt med bra balans när knäna är strax under hakan.

Efter några år på hopparenorna blev det dressyr för hela slanten och då var det mode i att rida med hysteriskt långa stigläder. Ju längre läder desto bättre ryttare, trodde vi.

För den som inte har fantasi att föreställa sig hur det är att rida lätt med raka ben, ståendes på tå och med höften framåt är det fritt fram att prova. (Pst… det funkar sådär och det ser ut som man håller på med något helt annat än rider på en häst)

Sen hamnade jag, som tur var, till slut under luppen på den gode Richard White. Det var bara att släppa på prestigen.  Gör om gör rätt och inse att rida lätt i balans och i ett på för hästen ett ändamålsenligt sätt, det kunde jag inte.

Nu kan jag!

Rida lätt är alltså långt ifrån en självklar kunskap, även om man ridit i åratal. Är du osäker på om du gör rätt så läs i Ridhandboken1. Där finns tekniken ganska väl beskriven, inte mycket höfterna fram där inte och det är bra för på det viset blir det ingen balans i ryttaren.

Jag tjatar varenda dag om lättridningens fördelar och dess utförande, det kommer jag fortsätta med. Som en lättridningens ambassadör.

"1 2, 1 2, upp ner 1 2..."


Läst 62115 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv