Kajsa Boström
NOV
20

Dåligt väder, då behövs bra kläder.

November ....

En fundering, vem uppfann november? Grått, grått, grått som fortsatt går mot mörkare tider. Lera upp till knäna och det som är kvar av kroppen ovanför leran dränks av regn. Muntert ...

Men det finns ljuspunkter. Idag såg jag solen eller iallafall en blå flik av himlen i säkert en hel minut. En annan större ljuspunkt är att det finns fantastiskt bra kläder för att vistas ute i denna gråa, kalla och blöta tillvaro.

Ridhus har inte alltid varit en del av min värld så jag är van att vara ute. Dessutom är jag ute i ur och skur när jag utövar min hobby golf. Det finns definitivt inga "golfhus". Den mesta träningen och allt spel och tävling är utomhus.

I jobb som hobby prioriterar jag bra kläder. I dagens väder, 6-gradigt duggregn och mer duggregn var jag tacksam för min vinterfodrade, vattentäta, rymliga och nästan fotsida rock från Mark Todd. Idag räckte det att toppa med en fleecemössa.

Vid behov, hällande regn, trycker jag på en sydväst från märket Galvin Green. Sydvästen hör annars till min regnutrustning för golfspel. Där är regnkläderna, av samma tillverkare, garanterat vattentäta. Har aldrig blivit blöt under dem om det så hällregnat hela golfrundan. Den kan kan vara upp till 5 timmar vid tävling.

Hästarna struntar i att det regnar eller om de får klafsa igenom stora vattenpölar. De är tränade på att jobba ute och funderar inte över vädret. Så vi fortsätter att vara ute när det behövs. Det går att vid behov träna bra utomhus, även i november. När frosten kommer får de jobba inne, det finns gränser när det gäller underlaget även för oss.

                                          Hej å hå i klafset ...  //Kajsa


Läst 17834 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
18

Är det verkligen med hästens bästa i fokus?

Hästarnas välfärd...

Hästar ska gå i hagen, helst alltid och de ska ha stora ytor att röra sig fritt på. De ska ha boxar eller lösdrift att gå i när de behöver tak över huvudet.

De ska ha mat många gånger per dygn, helst fri tillgång. De ska ha tillgång till rent vatten helst hela dygnet, de ska skötas och övervakas.

Stallmiljöer mäts på centimetern och stalluften vägs och mäts in i minsta molekyl, allt detta för att våra älskade djur ska ha det bra. Lagstiftningen är strikt och kontrollen noggrann.

Sen rids hästarna någon timme om dagen och där gäller helt plötsligt emellanåt djungelns lag. En del hästar skulle säkert gladeligen byta bort några centimeters takhöjd mot en vettigare utrustning.

Igår stod jag i en ridhuscafeteria och talade i 2½ timme om vikten av att rida på ett sätt så hästen inte far illa eller hamnar i stressande situationer. Jag talade om också om hästens grundutbildning, att den behöver lära sig allt vi vill att de ska göra. Ingen häst föds med ridningen i generna.

Ridsporten i stort går ut med att hästens välfärd ska komma först, vi ska kämpa för att få en trygg och hållbar häst.

I morse fick jag den här bilden i mejlboxen, en häst betslad med någon märklig kombination som jag aldrig sett, eller vill se.

Bilden är från en hopptävling i USA, men den kunde varit från Gothenburg Horse Show eller nationella i Jönköping för det hästen har på huvudet är tillåtet. I vissa länder får du inte ha gramanen på tävlingsplatsen (tror jag) men även bortsett från den är det övriga de hängt på hästen är illa nog.

Jag trodde den tiden var förbi, när någon vettig människa hängde på en häst den här typen av bröte. FEI och nationella förbund tillåter mycket  i sina reglementen som borde varit förbjudet för länge sen. 

Kan du inte rida din häst utan denna vanvettiga kombination av bett och hjälptygel bör du sitta av.

                                           Arg och ledsen.... /Kajsa

Ps. Istället för att skriva upprörda kommentarer om vem, var, vad eller hur, föregå alltid vid din egen ridning med gott exempel. Då kanske vi kan komma till en förändring, att gapa högt hjälper inte. Ds.


Läst 83327 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
20

#konsumeraklokt

Julafton är inkommande!

Julhetsen sprider sig, alla SKA eller MÅSTE göra tusen och en grejer. Mat, pynt, julstädning, klappar, planering, glöggmingel, julavslutningar och så ska hästen vaccineras och skos!

Det är faktiskt så att du bestämmer i det stora vad som MÅSTE göras. Vi behöver inte vara med överallt och eventuella dammtussar kan få ligga kvar för Tomten ser inte dem inte i den mörka julaftonsnatten.

Det som jag kan tycka är bra är att hästarna får lite julvila, de konkurreras ut av släktkalas och grönkålskokning. Jag tycker det är viktigt att ge hästarna viloperioder då och då, vila när de är friska alltså. Vi ångar gärna på och hästen får bara vila när den "inte känns så fräsch" eller när den redan har fått en skada. Tänk om där och ta en paus, andas och reflektera över hur läget är.

Just nu är det detaljhandelns guldperiod för här ska julhandlas! Under min semester, jag vilade mig och spelade golf i sol och värme en vecka, roade jag mig med att kolla lite på hur en del bloggare och s k influencers i ryttarvärlden använder #varumärke och produktplacering.

#sadlar #träns #täckenochschabrak #handskar #ridkläder #hjälm #foder #tillskott #transporter #lastbilar #bilar

Där har ni de vanligaste och man skulle lätt kunna förledas att tro att det är produkterna som gör de eventuella framgångarna. De som är lättast att påverka, de ofta unga följarna som ser upp till ryttaren i fråga är ju direkt i skottgluggen för tung påverkan. Det skrivs långa och dyra önskelistor....

Nej du rider inte ett dugg bättre i en #sadel med ett #schabrak eller om du har ett par #ridbyxor eller en #hjälm, du rider bättre om du lär dig hur du ska göra. Naturligtvis med avpassad utrustning till hästen och lämplig klädsel till ryttaren men det behöver inte vara det allra senaste din idol gör reklam för på sitt Instagram eller sin blogg.

I min morgontidning läste jag en annons från ett hyfsat exklusivt varuhus, det gällde festkläder för män inför kommande helger. En smokingjacka med tillhörande byxor gick på ungefär 35.000:-. Skulle det köpas en smokingskjorta till kostade den "endast" 5.700:-. Bara skjortan kostar alltså betydligt mer än vad min dotter betalar i månadshyra för sin lägenhet. 

Om du kollar priser på t ex ridbyxor kan även de kosta mer än en månadshyra, det är en intressant jämförelse.

Årets julklapp 2018 – det återvunna plagget – visar de svenska konsumenternas intresse för nya hållbara alternativ och ökande oro för klimat och miljö. Gör en tur ut i sadelkammare och garderober, räkna antalet ridbyxor, jackor, schabrak, benskydd och täcken. Behöver du verkligen något nytt?

En sadel för 60.000:- eller ett pannband för 37.000:- är inte det som kommer ta dig till de stora framgångar, det vågar jag lova. Vid behov skriv om önskelistan och välj klokt när du handlar.

Hästen bryr sig inte om hur den ser ut, den vill bli älskad och omhändertagen på bästa vis.

                                 Konsumera nu klokt i julhetsen.  / Kajsa


Läst 66032 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
28

När hästen bestämmer får vi rätta oss

Uppfinningsrikedomen och utvecklingen av sadlar har väl egentligen inga gränser. Alla olika grenar inom hästsporten har en uppsjö av modeller. Det framkommer nya rön, om de är vetenskapligt grundade eller ett utslag av sadelindustrins behov av förnyelse för att hålla uppe försäljningssiffrorna vet jag inte.
  
Sadelproblem är vanligt förekommande och det är nästan alltid ett väldigt dyrt problem. I princip alla som köper en sadel idag har använt sig av en sadelutprovare. Antingen en som är bunden vid ett märke eller en som generellt passar in sadlar oavsett märke. 
  
Hästen själv är en bra värdemätare på om sadeln passar eller inte, oavsett om den är specialutprovad eller inte. En klok ryttare lyssnar på sin häst, känns det inte bra så är det med all säkerhet inte bra. Förvånande ofta är det andra hälsoproblem med hästen som av misstag hamnar under kategorin "sadelproblem". Det gäller att vara observant!
  
En av "mina" hästar har fått ett sadelproblem, inte för att det är fel på sadeln utan för att hon tappat i vikt. Anledningen till det är årets grovfoderröra, hon har inte riktigt ätit som hon ska. Ryttaren upplevde att hästen betedde sig konstigt, den var kantig och lite ovillig att gå framåt. Samtidigt insåg ryttaren att sadeln åkte bakåt och det ganska ordentligt. Sadeln i fråga passades ut enligt all konsten regler för några år sen efter en ganska besvärlig period med långt sökande efter något som passade både häst och ryttare.
  
Men, nu passar inte sadeln, lätt panik uppstod och i ett försök att låna en sadel tills hästen ätit upp sig insåg ryttaren att det var en svår uppgift. Alla som provades åkte bakåt och hoppsadeln stod som alternativet. Eftersom dressyr är hästens egentliga uppgift kändes det inte jättebra att behöva rida det jobbet i hoppsadeln...
  
Stallägaren där hästen bor, kom med ett förslag, hon hade en gammal sadel hängandes i en skrubb, närmast en relik. Det visade sig vara en klassiker, en Stübben Tristan blanknött och fin.
  
Stönande, alla ryttare som varit med ett tag vet hur hård och obekväm en gammal Stübbensadel är, slänger ryttaren på sadeln och .... den satt som en smäck! Hästen som är en känslig dam travade glatt iväg med sin inlånade sadel utan att så mycket som vippa på ett öra. De kom tillbaka efter ridturen med sadeln på ursprungsplats, slät päls på hästens rygg och  ömmande sittben i ryttarens rumpa.
  
Det är alltså bara för ryttaren att bita ihop för hästen gillade sadeln. Vi diskuterade idag, på morgonens träning hur vi stod ut med dessa sadlar förr? Jo, man vänjer sig!
  
Jag kan jämföra med hur cyklisterna har det, racercyklisterna. De har en hård, smal och i mina ögon förfärligt obekväm sadel att sitta på. När min sambo häromåret cyklade Vättern runt sittandes på denna sadel i 9 timmar trodde jag att han skulle förgås. Men nejdå, rumpan hade trimmats för uppgiften under de ca 100 timmars träning som föregått själva Vätternrundan.
  
Jag skulle inte cykla runt huset med rumpan i den sadeln...
  
Så under tiden som den hästen står på gödning får ryttarens rumpa vänja sig vid "hårda tider". Det går fint, redan efter några dagar känns det mycket mindre besvärligt.

                                     Ibland går det den hårda vägen också!  / Kajsa


Läst 67836 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
27

Kreativa hästmänniskor uppfinner.

Ridsporten är en materialsport. Det räcker att kolla in avdelningen för bett i en ridsportaffär för att inse det. Bettavdelningen består ofta av en hel vägg där det hänger den ena mer kreativa metallhögen efter den andra. 

I övrigt i affären finns spö i alla längder, träns i de mest underliga utföranden, beskydd i alla dess former, även de som ska ge teknink för höga hopp och sist men inte minst sadlar med tillbehör.

Sen finns det också diverse annat, sånt som någon uppfunnit i ett ögonblick av kreativt tänkande. Med skicklig marknadsföring och namnkunniga användare säger det bara vips så är grejen nåt som "alla" ska ha.

Jag lästen en artikel i dag, i anrika Horse & Hound, om "belly bands", en uppfinning som jag inte alls ser behovet av. Men, åsikterna går isär och det finns säkert någon som tycker mag-strumpan är av största vikt.

Jag håller fullständigt med olympiern i fälttävlan Lucinda Green när hon i artikels säger: “taking the horse for some fun hacks, then maybe it will start to go forward with a little more lightness and enthusiasm”.  

Läs artkeln här: Belly bands: what are they and should I use one on my horse?

Vi som älskar våra hästar vill gärna pynta och klä upp våra skötebarn. Matchande pannband, benlindor och vojlockar t exempel. Jag vet inte hur många rullar plastband jag köpte för min veckopeng. Vi stalltjejer utvecklade riktiga konstverk, trekanter, rutigt och randigt på sköthästarnas pannband.

Idag är skaparlusten lika stor, det är bara materialet som är annorlunda. Nu är det pärlor, stenar, kristaller och strass.

Det är 45 år mellan bilderna och vi kommer nog aldrig att sluta klä upp och pimpa våra älsklingar...


Läst 46614 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
02

Think big!?

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel... En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette "Master" säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas "lårstöd". Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

                       

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på "rätt" sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!

 


Läst 60205 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
13

Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!


Läst 53825 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Jag är upprörd, eller på med dumstruten.

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 


Läst 84044 ggr Kommentarer Kommentera

APR
19

Med känsla för helhet

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 65310 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
05

Det är nog ödet som styr, iallafall emellanåt.

För ganska många år sen var jag på tur in i västgötaskogarna. Jag hade precis fått körkort och det hade min arbetsgivare anammat, jag hade fått i uppdrag att åka och byta ut några av ridskolehästarna. Jag minns inte vad hästhandlaren hette men han bodde i Smålandsstenar och vi körde igenom Tranemo.

I Tranemo fanns Hööks Sadelmakeri och hade man inte vägarna förbi gick det redan då att handla på postorder. Det var en del udda varor jag minns att vi handlade, Ekollolja till exempel. Det var en märklig sörja att "smörja" läder med...

Men där fanns annat också, Bengt Höök som på den tiden klev runt i den lilla butiken själv, sålde Passiersadlar. En sådan hade jag tänkt mig att köpa. Ingen jag kände hade en sån, alla red i Stübben eller lite mer lågbudgetmärke men jag som hade varit ute i den nationella hoppcirkusen och ridit "chefens" hästar i Passier hoppsadel var helt frälst.

Bengt var lite svår att pruta med, han var säkert smålänning, men jag gick ut från affären med en svart Passier dressyrsadel. För en fullt utrustad sadel med gjord, stigläder med stigbyglar fick jag betala 3.200:-. Det intressanta är att jag hade fler hästar hemma i stallet och jag utgick lugnt ifrån att en sadel av storlek II skulle passa.

Det gjorde den, ingen häst for illa och den sadel gjorde vad den skulle, skapade ett behov hos mig att att komma ut, komma längre med min ridning än vad jag kunde göra hemma på ridskolan.

Bengt Höök höll på med något stort berättade han och jag fattade att han tänkte inte sitta där i Tranemo och vänta på att någon sparv skulle flyga in i munnen på honom. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att bli försäljare, hos honom i ridsporthandlarbranschen. Jag testade och följde med för att kränga hästgrejer på Rabbalshede marknad. Nasarnas marknader runt om i landet var näthandels föregångare. Och jag kan lova att jag krängde plastborstar, elastiska benlindor och Ekololja så det stod härliga till men någon fortsatt lust till den delen av ridsporten fick jag inte.

Det gick ju bra för Höök och hans ridsportshandleri och det gick bra för mig också. Sadeln jag köpte följde med mig ganska länge och vi delade många roliga upplevelser. Sålde den sen till en elev och vem vet, den kanske lever än.

Igår var jag i Tranemo igen, denna gången hos föreningen Tranemoryttarna. Jag var inbjuden att hålla kick-off för deras tävlingsryttare, en säsonguppstart. Jag träffade en härligt gäng ryttare med deras hästar och som vanligt också ett lika gott gäng föreningsfunktionärer.

Funderade när jag körde hem igår kväll, tänk om jag aldrig svängt in där, på Hööks sadelmakeris parkering och gått in och köpt min dressyrsadel? Då kanske jag gjort nåt helt annat idag.

På tal om att göra andra saker, Amazing den lilla fina svarta 3-åringen åker hem och in kommer vad vi än så länge kallar "projekt T". En gång i världen var hennes mamma ett projekt, får se hur det går denna gången. ödet har ett finger med i spelet, det är jag (nästan) säker på.


Läst 53681 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv