Hej! Nu har det gått ett tag sedan förra inlägget och Marco är nu tillbaka på tävlingsbanan igen! :) Tjohej! I mitten på augusti åkte vi till Ljungby och startade en 110cm. Från början hade jag tänkt ta med Bill på den tävlingen också, men så tänkte jag att när det nu är Marcos första start sedan november så kanske det är lugnast att bara åka med honom. Han kan ju vara rätt så sprallig på tävling, så tänk då efter så många månaders uppehåll. Kan gå precis hur som helst! Men vet ni? Han skötte sig helt exemplariskt! Han var helt fokuserad från början till slut på tävlingen. Han kan annars vara "vild" på framridningen men han var så lugn och fin. Reagerade ingenting på högtalarna som han annars kan göra. Kändes fin på framhoppningen och inne på banan hoppade han runt jättefint, en stabil och felfri runda. Otroligt roligt! Tänk, det trodde vi inte en vecka innan jul att han skulle hoppa igen. Någonsin! Ett mirakel hur han har kommit tillbaka <3

Marcos felfria runda i Ljungby den 18/8 :)



Nybadad, knoppad och med nytt täcke och ny grimma för att fira att vi tävlar igen <3



Framme på tävlingsplatsen :)



Nöjd kille <3


Helgen efter åkte vi till Hermanstorp och då åkte även Bill med, så då var det lite mer liv i luckan. Allt som vanligt igen :) Marco hoppade 115cm och gjorde återigen en felfri runda och kändes jättefin! Fick dessutom rosett då han blev placerad 5:a! Bill hoppade också 115cm och var även han dubbelnolla och kändes fin! Sedan gick Bill 125cm också och var felfri i grunden och ett ner i omhoppningen, men det var få felfria, så han knep sjätteplaceringen. Roligt, för han hoppade riktigt fint :) 

Marco med sin rosett i Hermanstorp <3



Bill kom 6:a i 125cm och det var även DM i den klassen där han blev 5:a :)



Sista utomhustävlingen för i år blev på hemmaklubben Kungsbacka Ridklubb. Åkte dit på lördagen med Bill och hoppade en 110cm. Han hoppade runt fint och felfritt och slog till med en fjärdeplats! På söndagen hoppade Marco 115cm som var en Ackumulator. Han kändes otroligt fin men fick ner en bakbom på en oxer där han hoppade lite för mycket upp, men jättenöjd med rundan! Bill hoppade 125cm på söndagen och fick ett litet nedslag, dock hoppade han väääldigt stort på de flesta hinder vilket gör att jag får svårt att hänga med och jag tyckte inte rundan var så rytmisk som den borde ha varit. Tänkte att det får vi träna på till veckan, vilket vi gjorde och det kändes mycket bättre!

Bill med sin fjärdeplats på lördagskvällen :) 

Kungsbacka Ridklubb brukar även på flera onsdagar under året ha Unghästhoppningar, men det är så klart öppet för alla att vara med, men det är bara bedömning A i alla klasser. Jag åkte dit förrförra onsdagen med Marco och Bill för att hoppa varsin runda på 120cm för att komma igång inför inomhussäsongen. Båda grabbarna gjorde varsin felfri runda och kändes jättefina! Marcos första start på 120cm sedan skadan och han kändes jättebra. Bill kändes mycket bättre än senaste starten och jag tyckte inte alls att han hoppade lika stort (han kommer väl alltid hoppa lite onödigt stort och med konstig teknik, men det är sådan han är :)) och att han gick bättre fram :) Väldigt nöjd!!

Nu i helgen som var åkte vi till Helsingborg med båda grabbarna för meeting. Så roligt! Bill hoppade fredag, lördag och söndag medan Marco hoppade fredag och lördag. Båda startade 120cm på fredagen och Bill inledde med en snabb och felfri runda som räckte till en fjärdeplacering! Hoppade jättefint och kändes verkligen på hugget :) Med Marco var det däremot katastrof! Han var så vansinnigt taggad så han hade svårt att kontrollera sig själv. På både framridningen och framhoppningen tror jag inte att han tog ett enda steg i skritt, utan han taktade omkring och ville ge sig iväg direkt. Ibland kan han ju vara jättetaggad, men att han sedan är 100% fokuserad inne på banan, men det har också hänt några få gånger att det har slagit över istället så att jag inte har någon kommunikation alls med honom, och så kändes det den här rundan. När jag kom in på banan reagerade han väldigt mycket på alla ljud och slängde sig åt höger och vänster. När vi fick startsignal började vi med att riva ettan ganska rejält med bak då han bara fokuserade på läktaren. Hoppade sedan tvåan och det var en linje ner till trean där han bara brassade på och jag hade ingen kontakt med honom alls så jag fick lägga i nödbromsen för att försöka få kontakt med honom innan hindret men det gick inte alls så där blev det till och med ett stopp. Då var det som att polletten trillade ner och när jag red an hindret igen var han mycket lugnare och sedan hoppade han runt resten av banan jättefint! Det blev en liten övertändning helt enkelt :) Men kul att han är glad att vara ute och tävla igen, haha! 

På lördagen hoppade båda 125cm. Eftersom Marco var så himla pigg på fredagen så gick jag ut och red honom på förmiddagen. De har ju massor med trevliga ridvägar bakom anläggningen som vi kunde rida runt på. Toppen! När det sedan var dags för start var det en enorm skillnad mot fredagen. Mycket lugnare både på framridningen och framhoppningen och hoppade jättefina språng. Inne på banan var det fokus från start och han hoppade en felfri runda och blev placerad! Fantastiskt! 
Bill hoppade också superfint och kändes jättebra, det blev ett nedslag på näst sista i omhoppningen men väldigt nöjd med rundan! 

På söndagen hoppade Marco inget så då passade jag på att rida ut en lugn promenad med honom på ridvägarna på morgonen, sedan var det dags för Bill att göra sista starten innan vi skulle rulla hemåt. Egentligen hade jag anmält honom till 120cm, men eftersom han hade känts så himla fin både fredag och lördag så ändrade jag till 130cm. Han gick två stycken 130cm utomhus förra året, vilket är allt han har gjort på den höjden, så detta blev debuten inomhus. Han gjorde en jättefin runda med två nedslag och det kändes verkligen bra. Första nedslaget kom på en oxer där vi skulle vända ifrån väggen, och då sparkade han bakut, så därför tappade vi rytmen fram till oxern och han petade ner den. Det blev sedan följdfel fram till hindret direkt efter som var på linje från oxern då jag fick rida på lite väl mycket fram till det räcket och då rev han det också, men annars är jag väldigt nöjd med rundan. Så det var en rolig tävlingshelg och grabbarna kändes fina! :)

Igår fick Bill vila och Marco åkte till Svensk Hästrehab och gick på vattenbandet. Idag har jag varit ute i skogen med båda två och hållit igång, och imorgon står klättring ute i skogen på schemat och på torsdag blir det dressyrträning. Ha en fin vecka allihopa!



Bill nöjd med sin fjärdeplats i 120cm i fredags :)



Marcobus, mycket energi i gamle mannen :)



Marco placerad i 125cm i lördags :)



Bill i sin inomhusdebut i 130cm :)

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram, så in och följ mig där - aamaziingsara :)

Hej! Senast vi hördes hade jag fått börja rida Marco i alla gångarter och var ute och galopperade i skogen. Igår hoppade vi för femte gången! Han var på återbesök för några veckor sedan och allting såg fortsatt fint ut så han fick klartecken för att börja hoppträna igen. Är inte detta ett mirakel? Tänk att han för cirka åtta månader sedan fick en riktigt allvarlig radiusfraktur, stod i hängmatta i tre månader i Sigtuna och igår var med på hoppträning för Amanda igen. Helt otroligt <3 Ni kan se filmer på min Instagram - aamaziingsara från när vi har hoppat.

I förra inlägget berättade jag också att Bill och jag gjorde comeback på tävlingsbanan efter min skada. Vi har hunnit med tre tävlingar till efter det och det är superkul att vara igång igen! :) Efter Falbygden tävlade vi inne på Åby på Fjärås tävlingar. Blev en felfri runda i 110cm och sedan två rivningar i 120cm. Kände mig lite ringrostig men Bill hoppade jättefint och jag var väldigt nöjd. Efter den tävlingen åkte vi iväg på semester till Mauritius i tio dagar. Mamma och pappa fyllde båda två 60 år under coronapandemin och jag fyllde 30, så vi firade dessa födelsedagar tre år för sent, men oj vad det var värt väntan. Det var en fantastisk resa! Medan vi var där höll hästarna igång hos Ale Hästspa och gick på vattenband varje dag :)

När vi kom hem och hade ridit igång igen blev det tävling på Göteborg Horse Park. Bill hoppade felfritt i 110cm igen och knep dessutom en fjärdeplacering! Gjorde sedan en jättefin runda i 120cm med ett litet pet. Nu i lördags var det tävling igen och den här gången åkte vi till Hallands Equestrians i Laholm. Första gången vi var där, men en jättefin anläggning. Hoppade först 120cm och Bill kändes bra på framhoppningen, men när han kom in på banan blev han väldigt spänd och tittig. Han bröt ut på ett hinder tidigt i banan och rev sedan hindret direkt efter, men sedan slappnade han av mer och mer och jag var ändå nöjd med hans hoppning och hoppades att han skulle vara mer avspänd i nästa klass när han nu hade varit inne och kikat en gång. 

Nästa klass var 125cm och jajjemen, då hoppade han strålande och slog till med en felfri runda. Riktigt kul!!

Superkul att vara igång igen och fantastiskt att Marco snart också kan hänga med ut på tävling <3 Jag tycker att min kropp fungerar ganska bra i ridningen. Ryggen märker jag inte av alls i ridningen och den har blivit otroligt mycket bättre sedan jag fick börja rehaba den. Nu det senaste har jag peppar peppar inte haft några känningar alls faktiskt. Sist var i Falsterbo när jag satt på de där nedrans träbänkarna i tre dagar, men det är väl inte ens skönt för en frisk rygg? Efter de tre dagarna hade jag vansinnigt ont, men det gick över snabbt med liniment och rehab. 
Knät saknar fortfarande sin fulla styrka, men jag kämpar på med rehab och tränar på för fullt. Jag har återbesök hos ortopeden i december och jag hoppas fortfarande att jag slipper operation.

Nu är det dags för sängen och imorgon bitti väntar dressyrträning med båda grabbarna för Görel. Vi hörs!

Nu är det en månad sedan jag skrev inlägget ovan. Vår älskade Hedda har vandrat vidare och saknaden och sorgen är fruktansvärd. Jag gråter varje kväll när jag går och lägger mig för att jag tänker på henne. Hjärtat värker av sorg och saknad. Det är min bästa vän som jag har förlorat och jag vet att sorgen kommer väl lägga sig med tiden, men saknaden kommer för alltid finnas där. Jag är ändå otroligt tacksam att vi fick så många år tillsammans och att hon fick vandra vidare innan tandsjukdomen spred sig så pass mycket att hon hade lidit. Nu fick hon avsluta på topp och sista veckan fick jag även rida henne och vi till och med hoppade några språng hennes sista ridpass. Hoppa och galoppera i skogen, det var det bästa hon visste <3

Det är så konstigt att hon inte är där ute i stallet längre. Jag köpte henne som sagt när jag var 16 år, och jag minns inte ens hur mitt liv var innan dess. Hedda har alltid varit med och jag önskar så att våra djur kunde få bli lika gamla som oss.

Hedda visste jag att jag skulle köpa redan innan jag hade provat henne. Jag hade sett hennes annons uppklistrad på en fälttävlan i Mariestad. Jag tittade på henne i terrängen och visste direkt att det var min häst. Jag hörde av mig till ägaren och sa att jag ville komma och prova. Vi bestämde en dag som jag skulle komma och prova, men senare hör hon av sig och säger att en annan som har provat henne har bestämt sig och kommer köpa henne, så jag får tyvärr inte komma och prova. Jag förstår ingenting, jag hade ju redan bestämt mig för henne och jag kände i hela kroppen hur hon var min hjärtehäst. Hur kunde någon annan gå och köpa henne???

Men detta gör att jag så klart tror på ödet. Ägaren hör av sig och säger att Hedda inte har gått igenom besiktningen så köparna har dragit sig ur. Veterinären trodde bara att det var någon liten vrickning från terrängen som hon hade gått precis innan, och efter några dagar är hon fräsch igen och jag åker och tittar på henne. Jag sitter i bilen med mamma och Annelie och tjatar hela vägen om att jag inte ens kommer behöva provrida henne, jag bara vet att det är rätt. Givetvis provade jag henne, och precis som magkänslan och hjärtat redan hade sagt så var hon THE ONE. Och igenom besiktningen gick hon utan problem!

Älskade, älskade Hedda <3 Finaste, snällaste, modigaste. 



Den sista bilden på oss innan vi sa farväl. Vi gjorde det hemma på gården och hon var så lugn och fin.

Det är tur att jag har mina grabbar, Marco och Bill, och min familj nu när det känns som att sorgen ska äta upp en. Utan dem hade jag nog inte överlevt. Marco och Bill ger så mycket glädje och äntligen börjar vi se ljuset. Först var jag på återbesök för 2,5 veckor sedan för min rygg. Frakturen är läkt och läkarna var chockade över hur snabbt den hade läkt. De hade sagt minst tre månader, och nu var den kotan läkt på 2,5. Så nu har jag äntligen börjat få rehaba min rygg, men överläkaren tyckte att jag skulle vänta i alla fall tre månader till innan jag började rida. Fick erkänna att jag började rida tre veckor innan återbesöket. Först hade jag ju bara tänkt "fuska" och rida Hedda eftersom jag verkligen ville rida henne några gånger till innan hon skulle lämna oss. Men eftersom det ändå kändes så pass bra så började jag rida Bill då också och han har skött sig exemplariskt och tagit hand om mig. Den andra ryggläkaren var inte förvånad när jag berättade att jag redan var i full gång med ridningen och sa att jag kunde lika gärna fortsätta så länge jag inte får ont, då har jag lovat att jag måste pausa. "Hästmänniskor gör ändå som de vill" sa hon. Ja, vi är väl ett speciellt släkte.

Veckan efter mitt återbesök var det dags för Marcos återbesök. Då hade jag skrittat honom uppsuttet i skogen i en vecka. Hans röntgenbilder såg jättefina ut och han fick klartecken att börja trava och galopera. Så nu rids han i alla gångarter och ökar på traven och galoppen successivt för varje ridpass. Helt fantastiskt att han efter en radiusfraktur nu är ute och galopperar i skogen. Ni kan ju förstå att han är lycklig! Vi ska tillbaka om två månader igen för att röntga och se så det inte är någon förändring, men om allt ser fint ut även då så är det nog dags att börja få hoppa så smått! Vi längtar båda två!!!

Och min älskade Bill har som sagt tagit hand om mig och inte hittat på bus. Vi har varit iväg på öppen bana och även hunnit med att hoppträna både för Amanda och Lennart. Och idag var vi iväg på tävling! Kan inte förstå att jag tre månader efter den här skadan har tävlat. Burstfraktur i ryggkota TH12 och ett knä där korsbandet slets av, ledbanden gick av, fibrerna runt knäskålen blev skadade och uttjänjda samt att jag fick skelettödem på både skenbenet och lårbenet. Jag trodde att jag skulle rida igen i år, men jag var osäker på om jag skulle klara av att hoppa/tävla. Så att komma ut på tävling idag kändes helt fantastiskt!

Jag badade Bill igår kväll och i morse knoppade jag honom och sprayade glansspray i hela svansen. Han doftade som en dröm! Utrustningen putsades och nytt schabrak åkte på sadeln. Jag köpte ett nytt schabrak med matchande luva och köpte även en ny hjälm och kavaj till mig själv preciiiis innan jag skadade mig, så de har legat i sina förpackningar och bara väntat på att få komma ut på tävling. Bill var så fin i sina knoppar och sina nya grejer och jag kände mig rätt så snygg jag med!

Vi hoppade 110cm med totalfel i Falbygden. Det var första gången vi var där och det var jättefint och trevligt. Bill kändes fin både på framridningen och framhoppningen. Jag var förstås lite nervös innan, men det släppte när jag satt upp. När vi kom in på banan var han lite spänd för den jättestora läktaren, men red fram och tillbaka där några gånger innan det var vår tur. Han hoppade en jättefin runda och gjorde fina svängar i omhoppningen. Det blev en felfri runda och det räckte till och med till placering! Helt otroligt! Jag hade varit nöjd med allt så länge vi kom runt idag, så det var verkligen kul att han kändes så fin och att det dessutom blev felfritt. Bill har ju inte heller tävlat sedan vi gjorde det tillsammans sist i januari och under tiden jag var skadad har han bara fått löshoppa.

En otroligt lyckad dag och det känns så härligt att vara igång igen och att Marco även får komma igång <3

Om drygt en vecka ska jag på återbesök hos ortopeden för mitt knä. De trodde inte att operation skulle behövas och min fysio som jag går regelbundet hos tycker inte att det behövs i nuläget, så jag hoppas att jag slipper det. Jag känner så klart av knät att det är instabilt och att jag till exempel inte kan sitta på huk än osv, men jag är otroligt fokuserad på min rehab och jag märker framsteg, så jag hoppas att livet så som jag lever det ska fungera utan korsband. Jag opererade ju bara menisken på mitt vänstra knä och aldrig korsbandet, och det har fungerat jättebra, så jag hoppas att två knän utan korsband kan fungera fint också. Det får framtiden utvisa!

Dagens runda med Bill kan ni se här ovan. Jättenöjd!

I nästa inlägg kommer jag visa bilderna från fotograferingen som Hedda och jag gjorde. De blev helt fantastiska och jag är så glad att vi gjorde den <3 Så tacksam att ha så många minnen med henne <3

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram - aamaziingsara för den som vill hänga med.