Hej! Senast vi hördes hade jag fått börja rida Marco i alla gångarter och var ute och galopperade i skogen. Igår hoppade vi för femte gången! Han var på återbesök för några veckor sedan och allting såg fortsatt fint ut så han fick klartecken för att börja hoppträna igen. Är inte detta ett mirakel? Tänk att han för cirka åtta månader sedan fick en riktigt allvarlig radiusfraktur, stod i hängmatta i tre månader i Sigtuna och igår var med på hoppträning för Amanda igen. Helt otroligt <3 Ni kan se filmer på min Instagram - aamaziingsara från när vi har hoppat.

I förra inlägget berättade jag också att Bill och jag gjorde comeback på tävlingsbanan efter min skada. Vi har hunnit med tre tävlingar till efter det och det är superkul att vara igång igen! :) Efter Falbygden tävlade vi inne på Åby på Fjärås tävlingar. Blev en felfri runda i 110cm och sedan två rivningar i 120cm. Kände mig lite ringrostig men Bill hoppade jättefint och jag var väldigt nöjd. Efter den tävlingen åkte vi iväg på semester till Mauritius i tio dagar. Mamma och pappa fyllde båda två 60 år under coronapandemin och jag fyllde 30, så vi firade dessa födelsedagar tre år för sent, men oj vad det var värt väntan. Det var en fantastisk resa! Medan vi var där höll hästarna igång hos Ale Hästspa och gick på vattenband varje dag :)

När vi kom hem och hade ridit igång igen blev det tävling på Göteborg Horse Park. Bill hoppade felfritt i 110cm igen och knep dessutom en fjärdeplacering! Gjorde sedan en jättefin runda i 120cm med ett litet pet. Nu i lördags var det tävling igen och den här gången åkte vi till Hallands Equestrians i Laholm. Första gången vi var där, men en jättefin anläggning. Hoppade först 120cm och Bill kändes bra på framhoppningen, men när han kom in på banan blev han väldigt spänd och tittig. Han bröt ut på ett hinder tidigt i banan och rev sedan hindret direkt efter, men sedan slappnade han av mer och mer och jag var ändå nöjd med hans hoppning och hoppades att han skulle vara mer avspänd i nästa klass när han nu hade varit inne och kikat en gång. 

Nästa klass var 125cm och jajjemen, då hoppade han strålande och slog till med en felfri runda. Riktigt kul!!

Superkul att vara igång igen och fantastiskt att Marco snart också kan hänga med ut på tävling <3 Jag tycker att min kropp fungerar ganska bra i ridningen. Ryggen märker jag inte av alls i ridningen och den har blivit otroligt mycket bättre sedan jag fick börja rehaba den. Nu det senaste har jag peppar peppar inte haft några känningar alls faktiskt. Sist var i Falsterbo när jag satt på de där nedrans träbänkarna i tre dagar, men det är väl inte ens skönt för en frisk rygg? Efter de tre dagarna hade jag vansinnigt ont, men det gick över snabbt med liniment och rehab. 
Knät saknar fortfarande sin fulla styrka, men jag kämpar på med rehab och tränar på för fullt. Jag har återbesök hos ortopeden i december och jag hoppas fortfarande att jag slipper operation.

Nu är det dags för sängen och imorgon bitti väntar dressyrträning med båda grabbarna för Görel. Vi hörs!

Nu är det en månad sedan jag skrev inlägget ovan. Vår älskade Hedda har vandrat vidare och saknaden och sorgen är fruktansvärd. Jag gråter varje kväll när jag går och lägger mig för att jag tänker på henne. Hjärtat värker av sorg och saknad. Det är min bästa vän som jag har förlorat och jag vet att sorgen kommer väl lägga sig med tiden, men saknaden kommer för alltid finnas där. Jag är ändå otroligt tacksam att vi fick så många år tillsammans och att hon fick vandra vidare innan tandsjukdomen spred sig så pass mycket att hon hade lidit. Nu fick hon avsluta på topp och sista veckan fick jag även rida henne och vi till och med hoppade några språng hennes sista ridpass. Hoppa och galoppera i skogen, det var det bästa hon visste <3

Det är så konstigt att hon inte är där ute i stallet längre. Jag köpte henne som sagt när jag var 16 år, och jag minns inte ens hur mitt liv var innan dess. Hedda har alltid varit med och jag önskar så att våra djur kunde få bli lika gamla som oss.

Hedda visste jag att jag skulle köpa redan innan jag hade provat henne. Jag hade sett hennes annons uppklistrad på en fälttävlan i Mariestad. Jag tittade på henne i terrängen och visste direkt att det var min häst. Jag hörde av mig till ägaren och sa att jag ville komma och prova. Vi bestämde en dag som jag skulle komma och prova, men senare hör hon av sig och säger att en annan som har provat henne har bestämt sig och kommer köpa henne, så jag får tyvärr inte komma och prova. Jag förstår ingenting, jag hade ju redan bestämt mig för henne och jag kände i hela kroppen hur hon var min hjärtehäst. Hur kunde någon annan gå och köpa henne???

Men detta gör att jag så klart tror på ödet. Ägaren hör av sig och säger att Hedda inte har gått igenom besiktningen så köparna har dragit sig ur. Veterinären trodde bara att det var någon liten vrickning från terrängen som hon hade gått precis innan, och efter några dagar är hon fräsch igen och jag åker och tittar på henne. Jag sitter i bilen med mamma och Annelie och tjatar hela vägen om att jag inte ens kommer behöva provrida henne, jag bara vet att det är rätt. Givetvis provade jag henne, och precis som magkänslan och hjärtat redan hade sagt så var hon THE ONE. Och igenom besiktningen gick hon utan problem!

Älskade, älskade Hedda <3 Finaste, snällaste, modigaste. 



Den sista bilden på oss innan vi sa farväl. Vi gjorde det hemma på gården och hon var så lugn och fin.

Det är tur att jag har mina grabbar, Marco och Bill, och min familj nu när det känns som att sorgen ska äta upp en. Utan dem hade jag nog inte överlevt. Marco och Bill ger så mycket glädje och äntligen börjar vi se ljuset. Först var jag på återbesök för 2,5 veckor sedan för min rygg. Frakturen är läkt och läkarna var chockade över hur snabbt den hade läkt. De hade sagt minst tre månader, och nu var den kotan läkt på 2,5. Så nu har jag äntligen börjat få rehaba min rygg, men överläkaren tyckte att jag skulle vänta i alla fall tre månader till innan jag började rida. Fick erkänna att jag började rida tre veckor innan återbesöket. Först hade jag ju bara tänkt "fuska" och rida Hedda eftersom jag verkligen ville rida henne några gånger till innan hon skulle lämna oss. Men eftersom det ändå kändes så pass bra så började jag rida Bill då också och han har skött sig exemplariskt och tagit hand om mig. Den andra ryggläkaren var inte förvånad när jag berättade att jag redan var i full gång med ridningen och sa att jag kunde lika gärna fortsätta så länge jag inte får ont, då har jag lovat att jag måste pausa. "Hästmänniskor gör ändå som de vill" sa hon. Ja, vi är väl ett speciellt släkte.

Veckan efter mitt återbesök var det dags för Marcos återbesök. Då hade jag skrittat honom uppsuttet i skogen i en vecka. Hans röntgenbilder såg jättefina ut och han fick klartecken att börja trava och galopera. Så nu rids han i alla gångarter och ökar på traven och galoppen successivt för varje ridpass. Helt fantastiskt att han efter en radiusfraktur nu är ute och galopperar i skogen. Ni kan ju förstå att han är lycklig! Vi ska tillbaka om två månader igen för att röntga och se så det inte är någon förändring, men om allt ser fint ut även då så är det nog dags att börja få hoppa så smått! Vi längtar båda två!!!

Och min älskade Bill har som sagt tagit hand om mig och inte hittat på bus. Vi har varit iväg på öppen bana och även hunnit med att hoppträna både för Amanda och Lennart. Och idag var vi iväg på tävling! Kan inte förstå att jag tre månader efter den här skadan har tävlat. Burstfraktur i ryggkota TH12 och ett knä där korsbandet slets av, ledbanden gick av, fibrerna runt knäskålen blev skadade och uttjänjda samt att jag fick skelettödem på både skenbenet och lårbenet. Jag trodde att jag skulle rida igen i år, men jag var osäker på om jag skulle klara av att hoppa/tävla. Så att komma ut på tävling idag kändes helt fantastiskt!

Jag badade Bill igår kväll och i morse knoppade jag honom och sprayade glansspray i hela svansen. Han doftade som en dröm! Utrustningen putsades och nytt schabrak åkte på sadeln. Jag köpte ett nytt schabrak med matchande luva och köpte även en ny hjälm och kavaj till mig själv preciiiis innan jag skadade mig, så de har legat i sina förpackningar och bara väntat på att få komma ut på tävling. Bill var så fin i sina knoppar och sina nya grejer och jag kände mig rätt så snygg jag med!

Vi hoppade 110cm med totalfel i Falbygden. Det var första gången vi var där och det var jättefint och trevligt. Bill kändes fin både på framridningen och framhoppningen. Jag var förstås lite nervös innan, men det släppte när jag satt upp. När vi kom in på banan var han lite spänd för den jättestora läktaren, men red fram och tillbaka där några gånger innan det var vår tur. Han hoppade en jättefin runda och gjorde fina svängar i omhoppningen. Det blev en felfri runda och det räckte till och med till placering! Helt otroligt! Jag hade varit nöjd med allt så länge vi kom runt idag, så det var verkligen kul att han kändes så fin och att det dessutom blev felfritt. Bill har ju inte heller tävlat sedan vi gjorde det tillsammans sist i januari och under tiden jag var skadad har han bara fått löshoppa.

En otroligt lyckad dag och det känns så härligt att vara igång igen och att Marco även får komma igång <3

Om drygt en vecka ska jag på återbesök hos ortopeden för mitt knä. De trodde inte att operation skulle behövas och min fysio som jag går regelbundet hos tycker inte att det behövs i nuläget, så jag hoppas att jag slipper det. Jag känner så klart av knät att det är instabilt och att jag till exempel inte kan sitta på huk än osv, men jag är otroligt fokuserad på min rehab och jag märker framsteg, så jag hoppas att livet så som jag lever det ska fungera utan korsband. Jag opererade ju bara menisken på mitt vänstra knä och aldrig korsbandet, och det har fungerat jättebra, så jag hoppas att två knän utan korsband kan fungera fint också. Det får framtiden utvisa!

Dagens runda med Bill kan ni se här ovan. Jättenöjd!

I nästa inlägg kommer jag visa bilderna från fotograferingen som Hedda och jag gjorde. De blev helt fantastiska och jag är så glad att vi gjorde den <3 Så tacksam att ha så många minnen med henne <3

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram - aamaziingsara för den som vill hänga med.

Hej! Förra veckan var vi på återbesök med Marco för att röntga honom igen. Det såg jättefint ut och han ska fortsätta att skrittas för hand och sedan röntgas igen den 25 maj för att då se så att allt ser fortsatt bra ut och att man då kan börja rida honom. Eftersom han kan vara lite halvvild (speciellt nu när han är understimulerad) så har jag börjat tömköra honom i skritt i sin hage istället för att leda. Då har jag mer kontroll på honom samt att han får jobba lite :)
Fick även rekommenderat av veterinären att ge honom Bone-Care, ett tillskott som bevisats främja benbildning, reparation och bentäthet. Tydligen inte helt lätt att få tag på, men hittade hos Proteinbutiken och köpte en låda. Med tanke på att jag också har en fraktur så tänkte jag att detta blir ju perfekt för mig också, så nu äter Marco och jag samma tillskott varje dag. Bone-Care och MSM! Lite roligt ändå, vi är verkligen in this together ;) 





Sedan har jag något fruktansvärt sorgligt att dela med mig av. Min älskade Hedda ska snart vandra vidare till de evigt gröna ängarna :,( Jag tror aldrig att jag skrev detta förra sommaren, men vid den årliga kollen av hästarnas tänder upptäckte vi att hon hade fått tandsjukdomen EORTH. Det hade då drabbat två tänder som satt på två olika ställen, så vi kunde dra ut dem. De andra tänderna hade inte drabbats eller var lösa eller liknande. Dock förstod vi att vi inte skulle få ha kvar henne allt för länge efter att ha upptäckt detta. 
Hon har ridits, tävlats och varit pigg och fräsch hela tiden efter att tänderna drogs ut. När vi nu för ett litet tag sedan kollade tänderna igen hade det spridit sig till fler tänder :( Vi inser att dra ut fler tänder inte är värdigt och vi vill att hon ska avsluta med flaggan i topp. Det känns förjävligt och det går verkligen inte att förbereda sig alls, fastän vi har vetat om att dagen ska komma. Hur går man ens vidare?? Jag har aldrig behövt ta bort någon häst tidigare och Hedda är verkligen den mest snälla, speciella häst. Jag har haft henne sedan hon var 7år, idag är hon 24.
Det som känns positivt att vi inte behöver ta bort henne akut är bland annat att jag fick möjlighet att boka in en fotografering. Så förra veckan åkte vi till en strand i Frillesås för att fotograferas i solnedgången. Hedda var som vanligt en stjärna och jag längtar till jag får se bilderna. Så länge får ni se några bilder som Fredrik tog med mobilen här nedan.
En annan sak som jag också är tacksam för att det inte blev akut är att jag faktiskt har kunnat rida på henne. Ja, kanske är jag helt dum i huvudet som sitter upp med en fraktur i ryggen och ridförbud, men jag kan inte låta min bästa vän sedan 17!!!!! år tillbaka somna in utan att vi har fått lattja runt i skogen några gånger under sista tiden i livet <3
Hedda har inte bara betytt allt för mig, utan också för så många andra. Jag kommer givetvis ägna ett helt inlägg åt henne nästa gång jag skriver, men nu måste jag sluta då jag inte ser mer då ögonen svämmar över av tårar.