Nu är det en månad sedan jag skrev inlägget ovan. Vår älskade Hedda har vandrat vidare och saknaden och sorgen är fruktansvärd. Jag gråter varje kväll när jag går och lägger mig för att jag tänker på henne. Hjärtat värker av sorg och saknad. Det är min bästa vän som jag har förlorat och jag vet att sorgen kommer väl lägga sig med tiden, men saknaden kommer för alltid finnas där. Jag är ändå otroligt tacksam att vi fick så många år tillsammans och att hon fick vandra vidare innan tandsjukdomen spred sig så pass mycket att hon hade lidit. Nu fick hon avsluta på topp och sista veckan fick jag även rida henne och vi till och med hoppade några språng hennes sista ridpass. Hoppa och galoppera i skogen, det var det bästa hon visste <3

Det är så konstigt att hon inte är där ute i stallet längre. Jag köpte henne som sagt när jag var 16 år, och jag minns inte ens hur mitt liv var innan dess. Hedda har alltid varit med och jag önskar så att våra djur kunde få bli lika gamla som oss.

Hedda visste jag att jag skulle köpa redan innan jag hade provat henne. Jag hade sett hennes annons uppklistrad på en fälttävlan i Mariestad. Jag tittade på henne i terrängen och visste direkt att det var min häst. Jag hörde av mig till ägaren och sa att jag ville komma och prova. Vi bestämde en dag som jag skulle komma och prova, men senare hör hon av sig och säger att en annan som har provat henne har bestämt sig och kommer köpa henne, så jag får tyvärr inte komma och prova. Jag förstår ingenting, jag hade ju redan bestämt mig för henne och jag kände i hela kroppen hur hon var min hjärtehäst. Hur kunde någon annan gå och köpa henne???

Men detta gör att jag så klart tror på ödet. Ägaren hör av sig och säger att Hedda inte har gått igenom besiktningen så köparna har dragit sig ur. Veterinären trodde bara att det var någon liten vrickning från terrängen som hon hade gått precis innan, och efter några dagar är hon fräsch igen och jag åker och tittar på henne. Jag sitter i bilen med mamma och Annelie och tjatar hela vägen om att jag inte ens kommer behöva provrida henne, jag bara vet att det är rätt. Givetvis provade jag henne, och precis som magkänslan och hjärtat redan hade sagt så var hon THE ONE. Och igenom besiktningen gick hon utan problem!

Älskade, älskade Hedda <3 Finaste, snällaste, modigaste. 



Den sista bilden på oss innan vi sa farväl. Vi gjorde det hemma på gården och hon var så lugn och fin.

Det är tur att jag har mina grabbar, Marco och Bill, och min familj nu när det känns som att sorgen ska äta upp en. Utan dem hade jag nog inte överlevt. Marco och Bill ger så mycket glädje och äntligen börjar vi se ljuset. Först var jag på återbesök för 2,5 veckor sedan för min rygg. Frakturen är läkt och läkarna var chockade över hur snabbt den hade läkt. De hade sagt minst tre månader, och nu var den kotan läkt på 2,5. Så nu har jag äntligen börjat få rehaba min rygg, men överläkaren tyckte att jag skulle vänta i alla fall tre månader till innan jag började rida. Fick erkänna att jag började rida tre veckor innan återbesöket. Först hade jag ju bara tänkt "fuska" och rida Hedda eftersom jag verkligen ville rida henne några gånger till innan hon skulle lämna oss. Men eftersom det ändå kändes så pass bra så började jag rida Bill då också och han har skött sig exemplariskt och tagit hand om mig. Den andra ryggläkaren var inte förvånad när jag berättade att jag redan var i full gång med ridningen och sa att jag kunde lika gärna fortsätta så länge jag inte får ont, då har jag lovat att jag måste pausa. "Hästmänniskor gör ändå som de vill" sa hon. Ja, vi är väl ett speciellt släkte.

Veckan efter mitt återbesök var det dags för Marcos återbesök. Då hade jag skrittat honom uppsuttet i skogen i en vecka. Hans röntgenbilder såg jättefina ut och han fick klartecken att börja trava och galopera. Så nu rids han i alla gångarter och ökar på traven och galoppen successivt för varje ridpass. Helt fantastiskt att han efter en radiusfraktur nu är ute och galopperar i skogen. Ni kan ju förstå att han är lycklig! Vi ska tillbaka om två månader igen för att röntga och se så det inte är någon förändring, men om allt ser fint ut även då så är det nog dags att börja få hoppa så smått! Vi längtar båda två!!!

Och min älskade Bill har som sagt tagit hand om mig och inte hittat på bus. Vi har varit iväg på öppen bana och även hunnit med att hoppträna både för Amanda och Lennart. Och idag var vi iväg på tävling! Kan inte förstå att jag tre månader efter den här skadan har tävlat. Burstfraktur i ryggkota TH12 och ett knä där korsbandet slets av, ledbanden gick av, fibrerna runt knäskålen blev skadade och uttjänjda samt att jag fick skelettödem på både skenbenet och lårbenet. Jag trodde att jag skulle rida igen i år, men jag var osäker på om jag skulle klara av att hoppa/tävla. Så att komma ut på tävling idag kändes helt fantastiskt!

Jag badade Bill igår kväll och i morse knoppade jag honom och sprayade glansspray i hela svansen. Han doftade som en dröm! Utrustningen putsades och nytt schabrak åkte på sadeln. Jag köpte ett nytt schabrak med matchande luva och köpte även en ny hjälm och kavaj till mig själv preciiiis innan jag skadade mig, så de har legat i sina förpackningar och bara väntat på att få komma ut på tävling. Bill var så fin i sina knoppar och sina nya grejer och jag kände mig rätt så snygg jag med!

Vi hoppade 110cm med totalfel i Falbygden. Det var första gången vi var där och det var jättefint och trevligt. Bill kändes fin både på framridningen och framhoppningen. Jag var förstås lite nervös innan, men det släppte när jag satt upp. När vi kom in på banan var han lite spänd för den jättestora läktaren, men red fram och tillbaka där några gånger innan det var vår tur. Han hoppade en jättefin runda och gjorde fina svängar i omhoppningen. Det blev en felfri runda och det räckte till och med till placering! Helt otroligt! Jag hade varit nöjd med allt så länge vi kom runt idag, så det var verkligen kul att han kändes så fin och att det dessutom blev felfritt. Bill har ju inte heller tävlat sedan vi gjorde det tillsammans sist i januari och under tiden jag var skadad har han bara fått löshoppa.

En otroligt lyckad dag och det känns så härligt att vara igång igen och att Marco även får komma igång <3

Om drygt en vecka ska jag på återbesök hos ortopeden för mitt knä. De trodde inte att operation skulle behövas och min fysio som jag går regelbundet hos tycker inte att det behövs i nuläget, så jag hoppas att jag slipper det. Jag känner så klart av knät att det är instabilt och att jag till exempel inte kan sitta på huk än osv, men jag är otroligt fokuserad på min rehab och jag märker framsteg, så jag hoppas att livet så som jag lever det ska fungera utan korsband. Jag opererade ju bara menisken på mitt vänstra knä och aldrig korsbandet, och det har fungerat jättebra, så jag hoppas att två knän utan korsband kan fungera fint också. Det får framtiden utvisa!

Dagens runda med Bill kan ni se här ovan. Jättenöjd!

I nästa inlägg kommer jag visa bilderna från fotograferingen som Hedda och jag gjorde. De blev helt fantastiska och jag är så glad att vi gjorde den <3 Så tacksam att ha så många minnen med henne <3

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram - aamaziingsara för den som vill hänga med.

Hej! Förra veckan var vi på återbesök med Marco för att röntga honom igen. Det såg jättefint ut och han ska fortsätta att skrittas för hand och sedan röntgas igen den 25 maj för att då se så att allt ser fortsatt bra ut och att man då kan börja rida honom. Eftersom han kan vara lite halvvild (speciellt nu när han är understimulerad) så har jag börjat tömköra honom i skritt i sin hage istället för att leda. Då har jag mer kontroll på honom samt att han får jobba lite :)
Fick även rekommenderat av veterinären att ge honom Bone-Care, ett tillskott som bevisats främja benbildning, reparation och bentäthet. Tydligen inte helt lätt att få tag på, men hittade hos Proteinbutiken och köpte en låda. Med tanke på att jag också har en fraktur så tänkte jag att detta blir ju perfekt för mig också, så nu äter Marco och jag samma tillskott varje dag. Bone-Care och MSM! Lite roligt ändå, vi är verkligen in this together ;) 





Sedan har jag något fruktansvärt sorgligt att dela med mig av. Min älskade Hedda ska snart vandra vidare till de evigt gröna ängarna :,( Jag tror aldrig att jag skrev detta förra sommaren, men vid den årliga kollen av hästarnas tänder upptäckte vi att hon hade fått tandsjukdomen EORTH. Det hade då drabbat två tänder som satt på två olika ställen, så vi kunde dra ut dem. De andra tänderna hade inte drabbats eller var lösa eller liknande. Dock förstod vi att vi inte skulle få ha kvar henne allt för länge efter att ha upptäckt detta. 
Hon har ridits, tävlats och varit pigg och fräsch hela tiden efter att tänderna drogs ut. När vi nu för ett litet tag sedan kollade tänderna igen hade det spridit sig till fler tänder :( Vi inser att dra ut fler tänder inte är värdigt och vi vill att hon ska avsluta med flaggan i topp. Det känns förjävligt och det går verkligen inte att förbereda sig alls, fastän vi har vetat om att dagen ska komma. Hur går man ens vidare?? Jag har aldrig behövt ta bort någon häst tidigare och Hedda är verkligen den mest snälla, speciella häst. Jag har haft henne sedan hon var 7år, idag är hon 24.
Det som känns positivt att vi inte behöver ta bort henne akut är bland annat att jag fick möjlighet att boka in en fotografering. Så förra veckan åkte vi till en strand i Frillesås för att fotograferas i solnedgången. Hedda var som vanligt en stjärna och jag längtar till jag får se bilderna. Så länge får ni se några bilder som Fredrik tog med mobilen här nedan.
En annan sak som jag också är tacksam för att det inte blev akut är att jag faktiskt har kunnat rida på henne. Ja, kanske är jag helt dum i huvudet som sitter upp med en fraktur i ryggen och ridförbud, men jag kan inte låta min bästa vän sedan 17!!!!! år tillbaka somna in utan att vi har fått lattja runt i skogen några gånger under sista tiden i livet <3
Hedda har inte bara betytt allt för mig, utan också för så många andra. Jag kommer givetvis ägna ett helt inlägg åt henne nästa gång jag skriver, men nu måste jag sluta då jag inte ser mer då ögonen svämmar över av tårar.

Hej! Jag hade tänkt skriva det här inlägget för ca tre veckor sedan, men då jag själv skadat mig (mer om det längre ner) så gick musten liksom ur mig. Men nu ser allt lite ljusare ut och det är dags för ett inlägg!

Som ni vet så har min hjärtehäst Dimarco stått i hängmatta i 12 veckor hos Mälaren Hästklinik i Sigtuna pga av en broddspark som resulterade i ett sår som gick hela vägen in till benet och gjorde en spricka som var så illa att det nästan blev en fraktur. Det har varit en orolig tid och jag har mått fruktansvärt dåligt, men vi fick rapport från kliniken varje vecka och gång på gång så var det positiva besked <3

Onsdag den 15 mars röntgade de honom för sista gången på Mälaren Hästklinik och efter att både veterinärer och kirurger hade tittat på bilderna och sett att det såg bra ut så tog de bort hängmattan! Han har hela tiden i hängmattan stått på benet och har kunnat röra sig lite både fram och bak och i sidled, men han har inte kunnat lägga sig ner eftersom belastningen skulle bli alldeles för stor för benet. Nu däremot tog de bort hängmattan och han fick röra sig fritt i sin box och de tog även ut honom ur boxen och gav honom ett ordentligt bad.

Torsdag den 16 mars började mamma och jag köra upp till Sigtuna och vi fick även information om att han hade lagt sig ner och rullat sig och sedan ställt sig upp igen utan problem. Vi kom fram på kvällen och fredag den 17 mars åkte vi ut till kliniken för att hämta hem vår älskade Marcobus.

Transporten hem gick jättebra och han stod som ett ljus. När vi kom hem fick han genast gå in i sin utebox och han la sig och rullade sig nästan det första han gjorde. Han är ju en häst som ligger ner ganska mycket, så känslan måste varit fantastisk.

Under helgen fick han stå i sin utebox och liksom landa, men på måndagen öppnade vi dörren och han fick tillgång till sin lille sjukhage. Vi hade fått med lugnande som vi kunde ge honom (men det har inte behövts än), och jag var väldigt nervös att han skulle "flippa", men han var bara sååå nöjd att få komma ut! Han ställde sig direkt vid sin hölåda och började käka. Visst har han gjort lite brall och bus nu under de snart tre veckorna som han har varit hemma, men inte alls så mycket som jag hade trott. Väldigt skönt!

Så nu går han i sin sjukhage och dörren till hans box är alltid öppen så han kan välja själv om han vill vara inne eller ute och väldigt ofta går han in i boxen på dagarna och chillar lite. Vi har utökat sjukhagens storlek ett snäpp och förhoppningsvis kan vi utöka lite till om drygt en vecka. 

Han får promenera för hand upp till 100 meter om dagen. Så när vi ska ta in honom i stallet för att göra hans sjukgymnastik får han gå några varv på gårdsplanen först. Han fick sjukgymnastik på kliniken tre gånger om dagen, så innan vi åkte hem med honom visade de vilka övningar vi ska fortsätta att göra hemma.

Nästa vecka på torsdag ska vi till vår veterinär på Hästklinik Florian Lackner och röntga honom för att se att det ser fortsatt bra ut. Efter det får vi veta mer om hur vi ska fortsätta hans rehab :)

Mälaren Hästklinik i Sigtuna har varit helt fantastiska och tagit hand om Marco på bästa tänkbara sätt. Är otroligt tacksam för allt de gjort för min häst!

Jag vet att väldigt många efter mitt inlägg där jag berättade att han skulle stå på klinik i tre månader frågade om vad detta skulle kosta. Jag svarade på alla kommentarer i Facebooktråden, och många blev förvånade över att det lät så "billigt" och flera berättade att de själva hade haft en summa på nästan det dubbla.

Den preliminära fakturan landade på 172.000 kr, men de justerade den sedan till 140.000 då dygnspriset rabatterades eftersom han stod där så länge. Den totala kostnaden för oss blev 35.000 kr att betala ur egen ficka efter att hans försäkring från Agria hade använts. Drygt 10.000 kr per månad och då har han stått på akutmottagning med full service dygnet runt och mängder med otroliga veterinärer, djursjukvårdare och fysio som har sett till honom på bästa sätt. Vi är oändligt tacksamma!



Han ser otroligt fin ut i kroppen för att inte ha rört sig något nämnvärt på tre månader. Givetvis har han fått lite mage, men musklerna är kvar! Vi har varit hos Vivi på Svensk Hästrehab två gånger sedan han kom hem och då har han fått PEMF, laser och djupvåg. När veterinären ger klartecken kommer han även att få börja gå på vattenbandet för att rehaba. Älskade Marco, nu rehabar vi tillsammans.

Så ja, då får jag väl ta och berätta vad som har hänt med mig. För fem veckor sedan hoppade jag en annans häst på hoppträning. Jag hade hoppat den hästen veckan innan och det hade gått jättebra. Nu skulle jag hoppa den igen och vi hoppade bana. Hoppade runt jättekäckt, men efter sista hindret går det åt helvete. Vi vet inte riktigt varför hästen gjorde som den gjorde, men vi landade som sagt efter sista hindret och galopperar mot kortsidan när hon plötsligt bara tvärnitar och tvärvänder åt andra hållet. Jag gör någon vridning och volt och fortsätter åt det hållet vi var på väg. Jag hör och känner när jag lämnar hästen hur knät hoppar ur led. Min knäskål på vänster knä har ju hoppat ur led tre gånger och jag har även opererat det knät, så jag visste exakt vad det var som hände. Den här gången var det dock höger knä. 

När jag landar i backen smäller jag i svanskotan och ryggen. Amanda, min tränare, undrar om vi ska ringa ambulans, men jag vill bara ligga kvar på backen och andas en stund. Får hjälp att resa mig och som tur var så var Fredrik med mig, så han hjälper mig ut till bilen och vi åker hem. Eftersom detta var på kvällen kände jag att det inte var någon idé att åka in till akuten, för jag visste att jag inte skulle få någon hjälp, utan jag sa att vi åker in imorgon istället. Så vi åkte hem, lindade knät med is och la det i högläge och sedan försökte jag sova. Jag vaknade runt halv två och smärtan var total och knät hade svullnat upp till en handboll. Försökte härda ut men klockan tre väckte jag Fredrik och sa att vi får åka in ändå.

Kommer till akuten och får hjälp av en sköterska direkt. Berättar att knät har hoppat ur led och att jag misstänker korsbandsruptur (man inser ju att man har skadat sig för mycket de senaste åren när man fastställer sin diagnos för vårdpersonalen innan de ens undersökt en) samt att jag har ont i ryggen. Hon lindar knät och jag får lämna urinprov, men sedan skickar hon hem mig med smärtstillande och ber mig komma tillbaka på förmiddagen då det bara fanns en läkare på plats under natten. Det var ju så jag visste att det skulle bli, men det var skönt att få smärtstillande.

Åkte tillbaka på förmiddagen och får träffa läkare direkt eftersom jag varit inne under natten. Hon ser att knät är som en handboll och att jag har sjukt ont, så hon skickar mig till röntgen för att röntga både knä och rygg innan vi fortsätter någon undersökning. Eftersom detta var slätröntgen så var jag övertygad om att den inte skulle visa något. Jag kände ju att inget var brutet i benet och att en remiss till magnetröntgen var det enda som gällde. Ryggen var jag inte ett dugg orolig för. Det kändes bara som en rejäl smäll, lite mörbultad bara.

Får röntgas och sedan vänta på att läkaren tittar på bilderna. Som väntat visade röntgen inget på knät. På ryggen däremot... En fraktur på th 12. Den sista kotan i bröstryggen. "Ursäkta va?" säger jag. Är ni säkra?? De undersöker min rygg, klämmer, känner, gör reflextester m.m. Jag känner allt, men jag känner inte att det gör ont EXAKT där. Utan jag beskriver hela tiden att det är en jämn smärta över hela nedre delen av ryggen, men att den smärtan går inte ens att jämföra med det jag känner i mitt knä.

Pga detta bokar de in skiktröntgen för ryggen. Medan vi väntar på den undersöker de knät, men eftersom det är så otroligt svullet så börjar de med att tömma knät. De sticker hål och tömmer rör, efter rör, efter rör med blod. Jag kan äntligen relatera till hur det måste kännas för en häst när hovslagaren skär upp en hovböld. Trycket bara lättade och det var så vansinnigt skönt. Nog för att det fortfarande gjorde svinont, men det släppte i alla fall lite. 

När de hade tömt knät på säkert tio rör blod kunde de äntligen undersöka det och de trodde också att främre korsbandet var skadat samt att ledband och ligament var uttänjda/trasiga. De skickade remiss till magnetröntgen.

Jag fick sedan göra skiktröntgen på ryggen och det visade sig att jag hade en burstfraktur på sista bröstkotan. Läkaren förklarade att en burstfraktur innebär i princip att kotan har sprängts inifrån och ut och att både främre och bakre delarna av kotan har gått sönder. De börjar prata om operation, men kontaktar en ryggkirurg på Sahlgrenska som jag får besöka dagen efter.

Så på fredagen åker jag till Sahlgrenska och träffar en ryggkirurg och röntgar ryggen igen. Kotan är alltså delad i två delar, men som tur är anser de att operation inte behövs, utan att den ska läka av sig själv med hjälp av att jag bär korsett. Så de passar in en otroligt sexig stålkorsett på mig som jag får instruktioner om att bära i tre månader (läketiden för frakturen är samma som Marcos fraktur, nämligen 12 veckor). Jag får även information om att jag ska komma och röntga mig med jämna mellanrum så att de kan hålla koll på kotan och se så att den inte "kollapsar". Jag var och röntgade mig för tredje gången på Sahlgrenska igår och var otroligt nervös. Jag fick positiva besked! Kotan läker fint, allt ser bra ut, alla facetter, ledkapslar och allt vad det är runtomkring kotan är helt stabila och intakta. Superskönt besked! Min ryggläkare är jättebra och det är ju väldigt viktigt. Från början trodde de att kotan skulle vara läkt runt 4 juni, men igår fick jag ett nytt datum av läkaren. Jag vill inte jinxa något, så jag kommer inte skriva här än när de tror att ryggen är läkt, utan det berättar jag helt enkelt när den har läkt klart! :) Men! Jag vill ändå berätta att sedan jag skadade mig har jag varit två gånger i veckan hos Svensk Hästrehab för att få behandling på både ryggen och knät. Jag får PEMF på både rygg och knä och bevisligen har det gett resultat på min rygg och även på mitt knä. Det är säkert många som inte tror på sånt här, men just nu känner jag mig ändå som ett levande bevis. Jag gör verkligen allt jag kan för att bli bra så fort som det bara går, så PEMF på rygg och knä två gånger i veckan, jag intar MSM varje dag, dricker benbuljong varje dag, gör lättare sjukgymnastik för knät varje dag och går på gym för knät varannan dag och kör maskiner, samt vilar mycket. Känner mig sjukt målinriktad och motiverad att komma tillbaka så snabbt det går, men lovar, gör inget förhastat.

Jag hade otrolig tur med magnetröntgen för knät. När jag skadade andra knät fick jag vänta i sex veckor på magnetröntgen, den här gången lyckades jag få en återbudstid och fick göra den en vecka efter skadan. Två veckor senare fick jag träffa läkaren och få resultatet. Som vi misstänkte var det främre korsbandet skadat, men jag har ju inget främre korsband på vänster knä och det har jag klarat mig bra utan tack vare träning, så de tror att med hjälp av fysio och träning så klarar jag mig utan här med. Vi har sagt att jag ska träna på ordentligt nu i två månader och sedan träffa läkaren igen för att se hur det har utvecklats, men det hade varit otroligt skönt att slippa operation. Sedan var som väntat också bägge ledbanden uttänjda, ligamenten och fibrerna kring knäskålen var skadade och sedan hade jag tydligen väldigt tur, för när knäskålen hoppade ur led och jag slog i backen, så har lårbenet och skenbenet smällt i varandra och jag har fått skelettödem på både lårben och skenben, men de sa att med lite mer kraft hade jag fått en fraktur, så det var ändå tur i oturen.

Jag har nu alltså min stålkorsett på mig i princip hela tiden (inte när jag sover eller ligger i soffan) och jag har även en ortos på benet. Den har jag på mig när jag går utomhus (jag går utan kryckor sedan ca två veckor tillbaka) men när jag är inne har jag den bara ibland och jag behöver inte ha den när jag tränar. Jag ska ha den nästa vecka också, men sedan om jag känner att det känns stabilt kan jag ta bort den helt.

Så jag är så klart sjukskriven nu, vilket är sviiiiintråkigt, men jag har otroliga vänner och kollegor. Det är så många som kommer och besöker mig, flera underbara människor har kommit med blommor och fika och jag är verkligen tacksam för människorna i mitt liv. Och det är otroligt skönt att ha hästarna hemma, för då kan jag ändå gå ut till stallet och pyssla lite med hästarna :)

Så ja, det har varit kämpiga veckor, men efter senaste besöket hos knäortopeden och senaste besöket hos ryggläkaren så känns det mycket ljusare. Det är så klart lång väg kvar, men jag är supermotiverad! 

Vi hörs när jag har mer att uppdatera om men så länge kan ni följa min vardag på Instagram - aamaziingsara :)



Och innan jag stänger ner måste jag så klart berätta att vi har sålt Cooper! Det känns jättebra med hans nya ägare och det ska bli så kul att följa dem i framtiden! :)