Gästblogg: Avel
JUN
25

Gästblogg: Två stoägares tankar om WFFS-genen

OM DENNA GÄSTBLOGG
Stoägaren Li Åsebring och uppfödaren Amanda Johansson har testat sina avelsston. De reflekterar över både informationen som sprids om WFFS-genen och över hur de själva resonerar kring upptäckten att två av hästarna är bärare.

WFFS – ytterligare en faktor att ta hänsyn till
  
"Ni som var med på den tiden jag hade unghäst- och avelsbloggen på Hippson har hört den här historien förut. När vi upptäckte en förvärvad skada på mitt då fyraåriga sto Loppan avslutades hennes tävlingskarriär innan den ens hunnit börja.
Hon var alltså inte längre ridbar, men förutom sin skada (orsakad av yttre trauma) var hon en friröntgad, frisk och sund häst alldeles i början av sitt liv. Hon hade därtill en intressant stam och flera egenskaper som jag värdesätter hos en dressyrhäst – hög ridbarhet samt vägvinnande, flexibla gångarter med register.
Veterinärerna gav klartecken för att testa om hon kunde få en andra chans som avelssto, vilket naturligtvis var en otrolig lättnad. Trots att ursprungsdrömmarna om en lång tävlingskarriär redan hade grusats.
  
Jag bestämde mig för att ha en rationell inställning till hennes ”andra chans”, om hon visade sig ha komplikationer kring dräktighet/fölning eller om avkommorna blev inkorrekta/inte alls levde upp till mina avelsmål skulle jag omvärdera beslutet i stället för att ha kvar henne i aveln ”bara för att”.
Jag blev dock inte besviken! Hittills har hon skött allt precis enligt skolboken och har fått två superfina avkommor som har överträffat mina förväntningar med råge. Hon själv mår bättre än någonsin och verkar älska det stillsamma mammalivet.
  
Inför den här säsongen hade jag inte tid och möjlighet att själv ta ett till föl utan bestämde mig för att låna ut henne till Amanda Johansson, Stall TMD. Mitt i säsongen nåddes vi av nyheten om upptäckten av WFFS-genen. Detta skakade ju om hela SWB-avelsvärlden och åsikterna om hur man ska agera nu går minst sagt isär.
Jag gjorde själv en informell undersökning via mitt Instagram-konto där 50–70 personer svarade på några frågor om WFFS (se bild). Denna fråga är verkligen högaktuell och därför vill vi ge vårt perspektiv som stoägare och uppfödare, vilket Amanda utvecklar vidare i texten som följer. 

Alla uppfödare, stor som liten, gör olika när de väljer hingst. Vissa tar den hingst som visar sig bäst på film, en annan kanske frågar om råd på seminstationen och går på deras linje. En del väljer en hingst som de tycker har fina kvaliteter och använder den på flera ston samma år och utvärderar sedan resultatet. Det finns så många olika sätt att välja, men oavsett metod så har vi väl alla ungefär samma mål – man vill få fram en frisk, stark och framgångsrik sporthäst.
 
För mig har själva hingstvalet alltid tagit väldigt lång tid. Precis som många andra tittar jag på hingsten, stoet, deras linjer, styrkor, svagheter, prestationer, temperament. Jag försöker föreställa mig kombon, jag väljer, ångrar mig, väljer om, tänker igenom. Det är ett stort ansvar att sätta föl till världen, självklart vill jag att det ska bli bra. Det tar tid, men det är värt det!
Temperament, hållbarhet, ridbarhet. Det är mina tre viktigaste ingredienser. Jag vill att mina föl ska kunna röra sig elastiskt och prestera högt – men utan ett bra temperament, hållbarhet och ridbarhet har rörelserna ingen nytta.
  
I år, 2018, var mina val klara. Efter många kval och nätters ångest så hade jag planen klar. Av våra sex ston – varav två är inlånade – var två redan dräktiga, en seminerad och en på station i väntan på 30-dygnsbrunst. Detta när nyheterna om Harvey-fölet, WFFS och den ärftliga genen plötsligt, över natten nästan, blev det enda som fyllde sociala medier.
Som många andra drabbades jag först av lite lätt panik. Jag vill så klart inget annat än att mina ston ska klara sina dräktigheter utan att kasta eller resorbera och jag vill att fölen som föds är friska och får växa upp till att bli stjärnor. Plötsligt såg jag nu framför mig hur de alla föder sjuka föl som måste avlivas direkt.
Fastän alla sex har haft minst två föl var ser jag den här bilden så tydligt framför mig. Varför? Jo för att Facebook var nu fyllt av domedagsprofeter. Sådana som skrev att alla bärare bör ut ur aveln, alla potentiella WFFS-föl borde aborteras i magen.
Alla hingsthållare fick plötsligt frågan: ”Är din bärare?” ”När får du svar?” ”Är den bärare eller inte?!” fastän man knappt hade hunnit rycka de där 10–20 stråna ur svansen på sin häst. Eller kanske inte ens hade hunnit fatta hur och var man kunde testa.
 
SWB var snabba med sina riktlinjer. Hingsthållarna har varit otroligt snabba på att testa och ganska fort fick jag svar på att ett av mina val för året, Skovens Rafael, var bärare. Och där och då, med stoet i brunst, fick jag bita i det sura äpplet och välja bort denna fantastiska hingst. Som jag lagt veckor på att bestämma mig för, som jag insett är en perfekt kombination till mitt sto – för jag hade ingen aning om mitt sto bar genen eller inte.

Jag började fundera, diskutera med kollegor och läsa på. Jag insåg rätt fort att utan test på mina egna hästar skulle jag ju inte kunna göra något alls! För hur skulle jag göra då? Sluta avla på bärare helt? Gå miste om alla dessa underbara hingstar och förlora möjligheten att använda alla deras styrkor? Skulle det vara värt det? För en gen vi ännu inte känner till spridningen av?
Hur stor är risken att man får ett sjukt föl egentligen? Resultaten av hingstägarnas tester började droppa in medan jag ryckte strån, fyllde i blanketter och betalade testerna till det tyska labbet. Många hingstar var fria. Men där finns också många bärare. Firenze var en av dem. Fadern till två av mina 2018-föl, mitt underbara ettåriga sto samt Loppan, det avelssto som jag lånat av Li.
Jag har valt hans linjer då han har dessa tre ingredienser som jag värdesätter så högt – temperament, hållbarhet, ridbarhet. Skulle denna WFFS-gen få gå före allt det?
 
Resultatet kom på stona. Två bärare. Loppan och Bella. Båda fantastiska mammor, med fantastiska avkommor. Resten var fria. Om jag nu skulle ta den hårda linjen, som dessa domedagsprofeter, då skulle det innebära att jag inte bara väljer bort flera fantastiska hingstar utan jag skulle också ta två avelsston som jag innan valt att avla på för deras fina egenskaper och nedärvning, ur avel.
Skulle det vara rätt beslut? Kanske. Kanske är det så vi snabbast kan bli av med WFFS-genen. Men till vilket pris? En urholkning av svensk avel. Att gå miste om dessa linjer, för rädslan att det kanske någon gång kan bli så att bärare inte får verka som avelshästar. För själva sjukdomen kan jag välja bort.
Precis som att jag inte väljer en hingst med nerv till min egna hetpanna efter Vivaldi. Precis som att jag inte väljer en hingst med dispens för OCD till ett sto som inte är röntgat, precis som i alla andra saker jag tittar på när jag väljer hingst. Det tog en liten stund för mig att inse att det här inte skiljer sig från något annat som jag tittar på när jag väljer hingst – styrkor, svagheter, kombinationen.
  
För mig får WFFS vara ytterligare en faktor att ta hänsyn till i mina redan komplicerade, långdragna hingstvalsprocesser. Nu vet vi, nu kan vi testa och utgå från resultaten. Men det ansvaret ligger lika mycket på oss stoägare som på hingsthållarna. För om vi ska välja bort det kanske absolut mest perfekta valet till våra ston för att han är bärare, då tror jag att vi skjuter oss själva i foten.
  
För att sammanfatta det som Amanda skriver om (och som jag naturligtvis ställer mig bakom) vill jag avsluta med att jag, trots att Loppans testsvar inte var ett direkt glädjande besked, är väldigt glad att Amanda har samma inställning till detta som jag. Med detta inte sagt att vi inte får omvärdera och ta nya beslut om ny forskning eller nya riktlinjer säger annorlunda i framtiden, såklart.
Utöver de rationella tankarna finns ju dessutom en etisk och emotionell sida som jag personligen inte helt kan tänka bort (i så fall kanske jag skulle sysslat med bilar eller frimärken istället för levande djur). Om jag nu hastigt skulle besluta mig för att ta ut Loppan, denna välmående och friska individ som tycks vara nöjd med sitt liv och som har gett mig så fina avkommor, ur aveln – vad skulle det innebära för henne som individ? Betyder den här nya upptäckten att Loppan och alla andra bärare vars enda ”uppgift” i livet är att verka i aveln ska avlivas på grund av en potentiell risk att föra en gen vidare. En gen som dessutom verkar ofarlig om aveln sker kontrollerat? Kanske, men för mig krävs det mer än den fakta vi har nu för att ta ett sånt drastiskt beslut.
  
Med vänliga hälsningar,
  
Li Åsebring,
Stoägare (Loppan) & hobbyuppfödare
och 
Amanda Johansson,
Uppfödare, Stall TMD"


Läst 12932 ggr Kommentarer Kommentera



Gästblogg: Avel

I denna blogg kommer vi bjuda in personer med lång och bred erfarenhet från olika delar av SWB-avel, allt från uppfödning, matchning av unghäst till stjärna och de kommande championaten både som domare, men även som hästägare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I denna blogg kommer vi bjuda in personer med lång och bred erfarenhet från olika delar av SWB-avel, allt från uppfödning, matchning av unghäst till stjärna och de kommande championaten både som domare, men även som hästägare.

Till bloggen




Arkiv