Hej,

Under min tid som bloggare, både innan och efter jag arbetade på Hippson så har jag varit väldigt ärlig. Berättat om mitt liv, om saker som händer i mitt hästliv och bjudit in er på gott och ont i min vardag. Det här blogginlägget är bland det svåraste jag skrivit, men jag gör det. För det är också ett kapitel i min bok, boken som kallas livet.  

Den härliga sommarmorgonen i tidiga juni upphörde mitt liv som jag känner det. Min make Per dök inte upp på golfen som han var förväntad. Vi åkte inte heller på födelsedagskalaset vi skulle den eftermiddagen. Istället fick jag ringa 112, men inse att hans hjärta gav upp innan helikoptern ens kom till gården. Ett hjärtfel vi vetat om länge, men bevakat tillsammans med sjukvården. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta.

I 14 år var han min bästa vän, ända sedan han bjöd mig på sushi under vår första dejt och flyttade in hos mig två dagar senare. Vi har varit ett sammansvetsat team, både i livet, som föräldrar och på gården. 6 år hann vi vara gifta och bäst av allt är de underbara barnen vi skapat tillsammans. Och det är för barnen jag nu går upp på morgonen. Towe och Elwira betyder allt och för dem har jag tagit fram urkraften som mamma. 



Men att förlora sin man, bästa vän och barnens pappa är som ni alla förstår en bottenlös sorg för vår familj. Vi fick snabbt hjälp av våra närmaste vänner och familj, ett stöd jag inte hade klarat mig utan.

Ganska direkt insåg jag att om gården blir helt tom på hästar bryter jag ihop ännu mer, jag behövde något som tar mig upp ur sängen, precis som jag gjort alla 9 år på gården.
Jag bad två hästägare om lov att behålla 3 hästar, samt instruerade vänner samt behandlande veterinär om att hålla ett öga på hästarna, för brister mitt ansvar minsta lilla ska de direkt åka från gården. Att Claes och Jennie gav mig fortsatt förtroende i denna situation är jag evigt tacksam för.

Väldigt omgående behövde jag även ta ett beslut - bo kvar på gården eller inte?
För mig var det inget att fundera över, vi ska bo kvar. Det är så klart helt en ekonomisk fråga som ensamstående mamma och egenföretagare. Men får jag ihop det samt kan hitta hjälpmedel i stallet för att underlätta min vardag - då stannar vi i många år till! (Till exempel funderar jag på höautomater så hästarna kan ha ätit klart sin frukost i lugn och ro medan jag lämnar barn på morgonen).

Vår familj älskar verkligen gården, företaget och alla hästar. Jag och Per har sedan dag ett velat bo här och låta tjejerna växa upp på landet. Vi har tillsammans byggt upp Mälardalens populäraste konvalescentstall, något vi alltid varit stolta och arbetat hårt för. Barnen trivs och Towe ser fram emot att börja riktiga skolan till hösten. Så mammahjärtat har talat.

Denna vecka tar vi farväl i en fullsatt kyrka, därefter vill vi landa ännu en stund i vår nya vardag innan jag släpper in fler hästar. Men målsättningen är att börja jobba igen i augusti. 🌻 Dock kommer jag endast ta hästar där jag känner 120% att jag kan ge bästa omvårdnad. Till exempel kommer jag avstå stora sårskador där man behöver vara två för omläggning, ögondroppar mitt i natten och liknande. För hästens skull.

Jag hoppas innerligt att jag har ett fortsatt förtroende att ta hand om era älskade hästar, även utan min parhäst. För på den här gården kommer det ur detta växa en familj om tre starka och sammansvetsade tjejer som alla älskar djur 💜

(Och ja, numera bor det även 5 höns på gården, till flickornas stora glädje, så kör sakta 🐣)


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram