Hej alla fina! Tack för era snälla kommentarer om allt på sista tiden, det gör mig glad! 

Den största nyheten sen sist är att min älskade bruna vän- Mamma Mu (Indiana, Indianen, Indie, Mamma Mu, Big Mama osv osv) har gjort comeback på tävlingsbanan efter nästan ett halvårs uppehåll. 🕺🏼 Som jag har saknat henne! Hon drog på sig en onödig liten skada i början av året och har chillat på hemmaplan sen dess. Som hon har släpat runt på oss under så kallade promenader i -15 grader, hon har terroriserat katterna, bockat i sin box så spånet flugit runt i hela stallet,  blivit besatt av rutinerna (som hon nog aldrig egentligen förstått innan) och gallskrikit så alla i närheten fått tinnitus så fort hon vetat att det är dags för mat. Men det allra allra värsta under de här månaderna har varit hennes blick och desperata gnäggningar när lastbilen lastats och åkt utan henne. Eller när man kommit hem och sett henne titta ut genom sitt fönster och hon igen insett att vi varit borta utan henne. Allt är glömt och förlåtet ganska fort för hon är varken klok nog eller har minne nog att vara långsint, men i just de stunderna skär det i hjärtat. 

Med det sagt så förstår ni ju hur glad och förväntansfull jag var när jag gick upp tidigt i fredagsmorse och bara längtade efter att få se hennes reaktion. 

Hjärtat smälter ju❤️

Jag, den vilda bruna och bästa lilla Doris styrde lastbilen mot Göteborg och Åby travbana. Det är nog Sveriges bästa tävlingsplats, för säg mig- vad finns inte där? Hästarna har det sååå bra i permanenta, fräscha och luftiga stallar. Massor av spolspiltor (med varmvatten!), en bänk så man kan sitta ner när man fyller vattenhinkarna (kan ju vara till för något annat ändamål egentligen, men den är perfekt för det med), permanenta toaletter, skottkärror som man inte ens behöver tömma själv. Och så behöver man inte mocka ur boxarna när man åker. Jag kan verkligen inte säga det här för ofta- för det är ett jävla påhitt att man ska behöva hålla på med den där skiten i Sverige. Nämner man det för en utländsk groom så tittar de på en som att man  är dum i huvudet och skrattar högt. Finns liksom inget mer orimligt för dem än att tömma boxarna när man lämnar en tävling. 

Och så har vi det här andra svenska påhittet med att man ska ha ett träns på när man tar ut sin häst. Förlåt, men jag måste verkligen lite kortfattat få ta upp frågan. Hur kan det på något sätt överhuvudtaget vara "säkrare" att lilla Lisa leder sin häst i hackamore & tyglar än att jag leder min i grimma, kedja och ett flera meter långt grimskaft eller longerlina? Ska vara helt ärlig och säga att när ex Indie (som är en rätt så rejäl häst) får lite sinnesförvirring och vill lämna planeten har jag INGENTING att säga till om när jag leder henne i ett tränsbett. Jag får däremot stopp varje gång jag har en kedja. Och det här med att leda i tyglar? Det tar ungefär en halv vindpust i fel riktning så har du tappat din häst om du leder den i tyglar, oavsett vad du har för bett i munnen. Så ska vi inte stryka den där regeln snart? Den gör absolut ingenting för säkerheten på en tävlingsplats. Ingen VILL ju tappa sin häst, så det är ju upp till var och en att avgöra vad som krävs för att se till att hästarna inte kommer lösa. De som har dåligt omdöme kommer ha dåligt omdöme oavsett vad som står i regelboken. 

Lyckopiller 1 & 2 glada i sina fina boxar på Åby❣️

Vattenfyllar-bänken!

Påfyllning önskas. 🙄

Jag tror inte jag insåg hur mycket jag saknat att hänga med den här underbara pärlan, eller så hade jag förträngt det. Älskar henne! Hon är så rolig, har så mycket humor och gör så mycket roliga saker. Och så är hon helt galet talangfull. Och galen. Mycket av allt. 😂

Väl hemma från två dagars hoppande på Åby sprang jag in till Gullis som med ens dök ner i min famn och fick mig att förlänga betestiden med ytterligare 5 min dagen efter. Hon vet precis vilka knappar man ska trycka på. 💁🏼

4 veckor till EM i Göteborg. Är vi redo? Är ni redo? Så många frågor.

Men vilket kalas det kommer bli. 

HEJA SVERIGE ✊🏼

I dag är det 43 dagar kvar. 43 dagar innan jag packar min väskor och lämnar hela det liv jag byggt upp under 23 år för ett annat. 43 dagar innan jag lämnar mina kollegor, Malin, Gullan och alla mina andra älskade hästar & vänner. Det är alltså bara 43 dagar kvar innan jag krossar mitt eget hjärta. 

Jag har bestämt mig för att sluta, det har varit ett tufft och väl genomtänkt beslut. Jag älskar det här jobbet, älskar livet och allt som kommer med det- men det räcker inte längre. Jag ser framemot nästa steg i mitt liv, det gör jag verkligen! Tror jag kommer ha så roligt, och det är dags nu. Men bara tanken på att lämna allt jag har är väldigt väldigt jobbig. 

I Falsterbo träffade jag mina fina fina vänner som jag har lärt känna genom åren, bättre bunt människor går inte att hitta. Ni är starka, omtänksamma, hjälpsamma och stöttande. Ni säger precis rätt saker- även de saker som jag inte vill höra. Ni förstår alla situationer jag lyckats försätta mig själv i- för ni har vid något tillfälle alla varit med om samma sak. Vi kan gnälla, skratta tills vi kiknar, ha fula smeknamn och internskämt. Vi håller ihop. Vi är så rysligt starka tillsammans. 

Ni tre som låtit mig bli er högra hand genom åren- Stina, Steffi & Malin. Ni har också gjort mig stark. Ni har fått mig att ta ansvar- över mig själv, över hästarna, över er. Ni har på olika sätt fått mig växa och ni har fostrat mig till att bli en människa jag faktiskt själv är stolt över, även om ni kanske inte själva vet hur ni gjorde det.

Malin, som jag hade stannat en livstid hos om det hade varit nog för mig. Jag tycker så hemskt mycket om vårt lilla team. Hur vi faktiskt inte behöver prata så mycket, hur vi kan lita på att den andra dyker upp där den ska, hur vi kan vara oense och lägga fram våra åsikter- och sen tillslut komma fram till en överenskommelse utan att vi egentligen har pratat något mer om det. Jag är så glad över alla fina minnen du gett mig, att du gett mig så många stunder att vara stolt över att ha varit en del av. Jag är så glad att du en gång i tiden bestämde dig för att ge mig chansen. 

Av alla fina själar jag träffat i mitt liv så finns det faktiskt en som ingen annan ens kan komma i närheten av. Jag kan ibland skratta åt mig själv för att jag är så svag för henne. Jag förstår inte hur hon nästlade sig in så fruktansvärt djupt i mig. Jag kan inte längre tänka ens en halv tanke på henne utan att bryta ihop fullständigt. Det finns ingen på den här planeten som jag tycker så mycket om som Gullan. Hon dök upp i mitt liv och förstörde allt. Hon rev ner väggarna till allt som skulle skydda mig känslomässigt. Jag spenderar nästan varje dag med henne och om jag inte är på samma ställe som henne så mår jag på riktigt dåligt.
Hon är den bästa jag vet.

Hon kan lägga huvudet i min famn och få alla känslor jag någonsin känt bli helt oviktiga, för jag har henne. Hon kan ge mig en endaste blick och jag vet exakt vad det är hon vill. Hon är det absolut klokaste, ärligaste och lojalaste i mitt liv. Den som får träffa och lära känna henne är den lyckligaste människan på jorden, och det finns faktiskt inga ord som kan beskriva hur det känns att behöva lämna henne. 

Vi har 43 dagar kvar tillsammans, och jag hoppas att vi på de dagarna kan ta oss till EM. Att vi får avsluta den här tiden på bästa tänkbara sätt. Att jag får göra en sista tävling på hemmaplan med mina underbara lagkamrater och med den svenska flaggan i topp. Att jag, Malin & Gullan kan köra den där girlpower-grejen en gång till och att vi kan leva stolta över det för alltid. 

Och det var nog allt jag hade att säga för tillfället. 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Nyss hemkommen från Falsterbo sitter jag här redo med bilder & berättelser från de senaste två veckorna på turné. De senaste halvåret har ju laguppställningen kort och gott varit Gullan & Märta, men den här gången fick ÄNTLIGEN Doris följa med! Vi har alla väntat på den dagen, för vi älskar Doris. Med vi menar jag alla i hela världen som någonsin träffat Doris. Glad i hågen gick hon upp mitt i natten och åkte på äventyr med de andra två (som dock ignorerade hela hennes existens de första dagarna). G & M är vid det här laget så vana vid att vara själva att de nog inte ens noterade att hon var där. Jag, Malin och inte minst Pelle uppskattade åtminstone hennes närvaro och hon tillförde väldigt härlig ny energi. För att lyfta upp stämningen ytterligare så gjorde vi detta äventyr i våra nya lastbil, så humöret var verkligen på topp. Nya truckisen hade dock inte än fått installerat de delar på mellanväggarna som gör att hästarna inte kan sticka in huvudet till varandra, så jag var beredd på att de skulle stå och skrika, pipa och vara irriterade genom hela Europa, men chockerande nog så hade de jättemysigt. Jag kände mig nästan lite lurad, speciellt av Märta som ju brukar skrika så fort man tittar 1 sekund för länge åt hennes håll. Gullan stod typ med huvudet inne hos Märta hela resan, och hon tyckte det var helt okej. Man blir ju inte klok på den tjejen.  

Första stoppet på turnén blev i belgiska Knokke. När jag anlände där tidig morgon och såg alla stall så tänkte "HJÄLP, det här kommer bli kaos". Med tre banor, extremt många hästar och därmed väldigt mycket pågående samtidigt blir det ju väldigt lätt rörigt. Men det var inte det! Välorganiserat och med gott om plats, lugna stall med breda stallgångar, många spolplatser med bra tryck, och allting flöt på så fint. Visst, jag hade bara tre hästar men det kändes liksom ändå som att man lätt hade kunnat ha fler.  

Doris som ju gjorde sin internationella debut fick kliva rakt in i 3* 135, vilket kanske är lite i största laget för henne, men hon kämpade på så fint hela helgen och fick tillslut sin felfria runda på söndagen. Hon har nog lärt sig både det ena och det andra under den veckan. Och hon har haft sååååå roligt! Hon tycker att allting är väldigt spännande. Man kan dra med henne in i ett annat stall och göra ett ärende hos någon vän, man kan stå och beta, man kan longera eller gå på promenad och hon pinnar på & har toppenroligt! Men samtidigt har hon inga problem med att stå still och hänga, för hon hittar på egna saker att göra ändå. Har blivit så kär i henne! Bästa lillla Doris. 

Super-Märta har återigen varit en sann stjärna och var på prisutdelning efter varje start hon gjorde. Inga ord för henne. Eller jag har många ord men det skulle bli väldigt tjatigt 😂 Hon är så fruktansvärt bra på sitt jobb. Märta fick också axla ansvaret som teamets enda representant under Falsterbo efter att Gullan dragit på sig en liten sträckning i ryggen och fick åka med unghästarna hem till Norrköping. 🤕 Att vara utan Gullan är för mig väldigt ovanligt och väldigt jobbigt. Vi spenderar i stort sett varje dag ihop, och där hon befinner sig är också jag. Så att hänga runt en hel vecka i Falsterbo, en av de viktigaste tävlingarna vi gör varje år, UTAN henne var faktiskt lite sorgligt. Hon har gått hemma och betat med tjejerna och haft det toppen, så hon var nog nöjd ändå. Pelle hade dessutom skickat ut henne på sin egen gräsmatta imorse "för det är nog godare gräs där". Hon är nog i toppform igen i raketfart! 😎 

Resten av den här berättelsen får ni uppleva i bildspelet, så glöm inte klicka in där! 

Tack för alla krya på dig-hälsningar till Gullis, hon uppskattar det! ❤️