För några dagar sedan landade jag och hästarna i ett kyligt (men soligt!) Amsterdam efter att ha spenderat de senaste tre månaderna i Floridas värme. Min fjärde Florida-vinter och min tredje med Bertram. Wellington, staden där majoriteten av Nordamerikas hoppelit spenderar vintermånaderna, är minst sagt ett speciellt ställe. Ett riktigt hästparadis för den som gillar sporten (brinner man för lösdrifter kanske man inte ska söka sig dit, men jag lovar, alla gårdar har hagar)! Med de två tävlingsplatserna och stadens största utrustningsshop, The Tackeria, som medelpunkt finns det ändlöst med bildsköna anläggningar, ridvägar och hästar så långt ögat når. Var du än går; mataffären, nattklubben eller shoppinggallerian, kommer du att springa på folk i ridbyxor.

I år hade vi med oss sex hästar, de flesta relativt nya med undantag för vår grand prix-häst Pacino Amiro (aka Buddy) och vår lilla speedhäst Emmylou. Nya i gänget var 9-åringarna Caprisco och Edison de Hus, 7-åriga Qinn C och Over Lux som Bertram tagit över från lillebror Harry. “Lucky” tog brons på young rider-EM i somras och var med i USA för att säljas, vilket han också gjorde efter bara en tävling med oss.

Pacino Amiro "Buddy" njuter av Florida-solen mellan tävlingarna

Florida har generellt sett varit otroligt framgångrikt för oss tidigare år, med två GP-segrar 2021 och tre(!) GP-segrar förra året. I år blev det “bara” en. Emmylou slog till med en 3* vinst på den stora gräsbanan. Buddy, som vunnit en grand prix båda de tidigare åren, vann i stället två GP-kval och var trea i den stora Rolex GP:n som avslutar hela säsongen. Med facit i hand var det ändå en ganska framgångrik säsong, även om den där riktigt stora segern uteblev. Samtliga av de nya hästarna tog flera kliv framåt, där Caprisco fick debutera 4* GP och Edison även han gjorde några större klasser med fina resultat.

Emmylou efter segern i 3* grand prix 

För mig som hästskötare är USA-månaderna en ganska lugn period jobbmässigt. Tävlingarna pågår mellan tisdag och söndag och vi brukar ha två eller tre hästar på tävlingsplatsen varje vecka medan de som inte tävlar stannar hemma på gården. Jag och min kollega Kate som har varit med i Florida varje år har ett väldigt bra system, där jag är på tävlingsplatsen hela dagarna och hon sköter om hemmastallet, vilket gör att ingen har fler än två, tre hästar att ta hand om. Dessutom ligger båda tävlingsplatserna max fem minuter från gården (från de flesta gårdarna, ska sägas) så man slipper de långa körningarna vi har i Europa.

Jag ska inte säga att det är som semester att vara i Florida med jämfört med Europa-säsongen är det nästan det. Dagarna blir inte lika långa då det med undantag för lördagens kvälls-grand prix inte är några klasser sen eftermiddag och kväll. Tacksamt om man vill försöka ha ett liv utanför jobbet vilket tyvärr är i princip omöjligt i Europa. Många av mina närmsta vänner gör Wellington varje år och dessutom lär du känna nya människor eftersom du träffar samma folk under tre månaders tid. En extremvariant av de sydeuropeiska vår- och hösttourerna kan man säga, men definitivt mindre jobb så jag vet vilket jag föredrar ;-)

På väg hem till Europa

Nu har jag varit hemma i Sverige på riktig semester i Sverige i lite över en vecka vilket var otroligt välbehövligt. Hur mycket jag än älskar jobbet och hästarna är det viktigt att bara få koppla bort vardagen ibland och göra annat, träffa familjen och vila upp sig. Var uppe på min gamla ridklubb en eftermiddag men i övrigt har jag inte sett en enda häst - skönt! Just nu är jag i Karlskrona och hälsar på Matilda som jag lärde känna just genom hästskötaryrket. Vi jobbade båda i Sverige på den tiden och hamnade senare på Stephex Stables där vi var i princip oskiljaktiga under tre års tid innan Matilda bestämde sig för att bli en normal människa och flytta hem till Sverige. Det där vi alla funderar över ibland, men för nu trivs jag bra och planerar att fortsätta på inslagen väg ett tag till i alla fall.

Nästa vecka bär det av till belgiska Sentower Park för 2* tävlingar med tre hästar. Det ska bli kul att komma igång igen efter några veckors break men det kan nog bli ett par stressiga dagar med mycket packning, klippning och allmänt organiseringskaos vilket det blir varje år när vi kommer hem från USA. Om det är något speciellt ni undrar över eller vill läsa om får ni gärna höra av er, input är alltid välkommen!

Hej! Många av er har säkert hittat hit från artikeln om mig här på Hippson, så jag vet inte hur nödvändig en ingående presentation av mig är. Hur som helst, för er som inte läst intervjun (ni hittar den här): mitt namn är Lovisa, 30 år gammal och jobbar som tävlingshästskötare åt Bertram Allen. Som hästskötare har jag jobbat i snart nio år och jag började hos Bertram i februari 2021.

Hur jag hamnade i den här branschen? Rena slumpen. Jag är uppvuxen med hästar och redan som liten var jag mer intresserad av att ta hand om hästarna; spenderade varje vaken minut i stallet och väl hemma läste jag varenda bok jag kunde hitta om våra fyrbenta vänner. Jag var helt enkelt en riktig hästnörd från dag ett, men att man kunde jobba som hästskötare visste jag knappt om. Söndagarna spenderades framför SVT:s Världscupsändningar och höjdpunkten på året var förstås Göteborg Horse Show - det är roligt nu när man tittar tillbaka på det: hur fascinerad jag som liten var var av allt det som i dag är min vardag. Tvingade med mamma till lastbilsdelen av Svenska Mässan för att fascineras av de otroliga hästlastbilarna, sprang på autografskrivningar och åkte hem och drömde om Baloubet du Rouet, Mynta och Equest Carnute.

Där allt började: i spiltstallet hos Alingsås Ryttarsällskap med min favoritponny Evelyn

Spela fram tiden några år, sista året på gymnasiet. Här någonstans har jag insett att jag vill jobba med hästar i framtiden och har, som så många andra, insett att den “enklaste” vägen dit nog vore att jobba med unghästar (vilket säger något om min självinsikt på den här tiden eftersom jag fortfarande var rätt feg i sadeln). Den drömmen tog slut i ridhussanden på ridklubben i staden när jag åkte av under ett hoppass och skadade nacken. Minns inte mycket från den tiden men jag fick lov att ge upp ridningen. I stället reste jag till USA för att leva ut andra drömmar men saknaden efter hästarna fanns alltid där och när jag kom hem till Sverige hösten 2014 var jag djupt deprimerad och helt ärligt rätt trött på livet. Jag hade en kompis som hade åt till Tyskland för att jobba som hästskötare och där någonstans fick jag upp ögonen för branschen. Jag la upp en annons på Hästnet om att jag sökte jobb och ett par dagar senare hade jag 30, 40 jobberbjudanden. Mycket var så klart från mindre, svenska stall: 3000 i månaden, svart, du får boende och kan ta med en egen häst. Inte jättelockande, inte ens för någon som aldrig testat på branschen. Ett meddelande stack ut, från en svensk tjej boende i Schweiz som drev hoppstall med sin pojkvän.

Femåriga Evita var min första jobbkärlek

Sagt och gjort, ett par dagar senare tog jag mina två resväskor och åkte ner till det lilla alplandet. Tanken var att testa på det i ett halvår men jag blev kvar i nästan två år innan jag hamnade i Belgien och Stephex Stables, men det är en annan historia. Hos Lovisa och Pascal lärde jag mig att jobba hårt, vi hade 25 hästar mellan oss tre och åkte på ändlösa nationella tävlingar med lastbilen full varje vecka. Jag älskade det! Så här nio år senare kan jag inte förstå hur jag höll motivationen uppe men där och då var det det roligaste jag hade gjort. Jag fick min livsglädje tillbaa och ja, jag vet att det låter klyschigt men hästarna räddade mig, de gjorde verkligen det.
Och här är vi nu. Stall, ryttare, hästar och tävlingsplatser har passerat genom livet och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på vägen. Det jobb jag har i dag har inte mycket gemensamt med det där första jobbet, men grund-DNA:t är det samma - kärleken till hästarna. Från tolv hästar på nationella tävlingar i Schweiz till en, två hästar på mästerskap och stora tävlingar världen över. Min hjärtehäst i Schweiz var ett femårigt sto som hette Evita Peron och min hjärtehäst nu är vår OS-häst Pacino Amiro. Jag älskade och älskar dem lika mycket.

Hästen som tagit mig världen runt, min bästa vän - Pacino Amiro "Buddy"

Nu blir det långrandigt här, ni som vill fortsätta följa min blogg lär få vänja er vid det men för nu säger jag tack för förtroendet och vi hörs snart igen!

Lovisa