Lovisa Munter

Upp som en sol och ner som en pannkaka, heter det väl, men i vårt fall var förra veckan precis tvärtom! Vet inte riktigt hur jag ska lyckas sätta ord på en vecka som började i total katastrof men som slutade med en av de bästa dagarna i mitt liv (hittills!) men jag ska försöka: Vi kom hem från Ommen sent söndag kväll efter att ha hoppat Grand Prix:en där; Edison var helt klockren hela veckan och var tvåa i GP-kvalet över 1.55-hinder vilket är det bästa han gjort hos oss. Hoppade sedan själva GP:n strålande med bara ett tramp i vattnet, vilket vi egentligen räknade med redan på förhand då vatten är lite av hans nemesis. På det stora hela en bra helg där även vårt lilla speedsto Carrera var tvåa i en 1.45. Kom hur som helst hem och packade om lastbilen för avfärd mot Spanien dagen därpå.

På måndagen unnade jag mig lite sovmorgon innan jag körde mot Holland för att plocka upp Gwen som jobbar för vår dubbla lagkamrat (Irland och New York Empire, vårt lag i Global Champions League) Denis Lynch och deras två hästar. Det är extremt långt till A Coruña så det är mycket smidigare att dela på körningen även om det blir lite trångt med fyra hästar och all packning i min lastbil som rymmer sex hästar. Efter lite tetris med packningen fick vi allt på plats och rullade vidare ner mot franska Bordeaux tisdag kväll. Hade en smidig första sträcka och lät hästarna vila ut på det lilla inackorderingsstallet under tisdagen. 

Här någonstans börjar problemen... Hann köra i kanske två timmar innan det var dags att stanna och tanka och på väg ut från bensinstationen har en stor trailerlastbil kört fast i gräset och blockerar hela utfarten vilket leder till att vi får backa oss tillbaka genom hela lastbilsparkeringen och bensinmacken, för att sedan köra ut genom en rondell - mot trafiken - innan vi lyckas ta oss upp på motorvägen igen. Hinner köra i fem minuter innan lastbilen börjar "halta" och svart rök skymtas i ena backspegeln. Inser ganska snabbt att det rör sig om punktering men vill inte stanna på motorvägen så vi lyckas kravla oss till nästa bensinstation. 

Min första punktering!

Däcket är totalförstört och efter två timmar av samtal och väntan dyker en reparationsbil upp. Här uppstår nästa problem: Vi har inte tillräckligt hög gräns på vårt diesel-/servicekort och måste lösa det innan de börjar byta däck. Lättare sagt än gjort att få tag på vår tyska kontorsdam klockan 03:30 en onsdag morgon, men efter att ha ringt runt till exakt alla hemma i Tyskland och på Irland lyckades jag väcka vår hemmaryttare som i sin tur fick tag på den som står på kortet, som kunde godkänna kredithöjningen. Efter fyra timmar var däcket bytt och vi kunde rulla vidare, trodde vi... Eftersom vi kört en bit på det trasiga däcket hade bromsarna i sin tur gått sönder, men som tur var hade inte servicekillarna hunnit åka än, så de bytte den trasiga bromsen och efter fem timmar var vi på väg igen.

Nytt däck - check! Fungerande bromsar - inte check!

Efter det "lilla" haveriet och de extra timmarna på lastbilen som adderats för hästarna stod vi i valet och kvalet om vi skulle försöka hitta ett stall på gränsen till Spanien där vi kunde stanna i några timmar, eller om vi skulle fortsätta köra. Jag ringde runt till vartenda stall i trakten men det visade sig vara omöjligt att hitta någon som hade plats för oss. Som tur är är tre av fyra hästar extremt resvana och den fjärde (Edison) en rätt cool kille, så vi valde att ge upp sökandet efter stall och körde vidare. 

När det var dags att byta chaufför svängde jag in på en liten bensinmack i norra Spanien, vi gav hästarna lite välförtjänt mash och sedan var det åter dags för problem. För er som inte varit vid Spaniens norra Atlant-kust kan jag berätta att det är rätt mycket berg; inte de perfekta förutsättningarna för att köra lastbil. För att ta sig ut från den här lilla macken måste man ner för en brant backe och sedan går det rakt upp igen. Vi kör fast. Bakändan på lastbilen tar i vägen och vi kommer inte loss. Nu är det vi som blockerar hela utfarten och två spanska polisbilar kommer och försöker förklara att vi måste ta oss därifrån, på något sätt, på egen hand. Efter många försök att försöka ta oss loss utan att skada bilen inser vi snart att det finns bara en utväg - plattan i mattan, vi kommer inte komma loss annars. Sagt och gjort, Gwen trycker gasen i botten och vi kommer loss. Tack och lov blir det inte en skråma på lastbilens underrede men vägen tog en del stryk. I väg kom vi i alla fall och sex timmar senare än planerat är vi framme i vackra A Coruña. Vi är trötta, hästarna likaså, men alla (inklusive lastbilen!) mår bra och det var väl det viktigaste i slutändan.

Eddie & gänget har lite fikapaus innan vidare färd

Buddy äntligen framme i A Coruña

Så... Efter den här stressiga resan, på fler timmar än jag vill tänka på, kändes inte förutsättningarna som de bästa för en bra helg, men ack så fel jag hade. Båda hästarna travade upp för veterinären klockrent på torsdagen innan det var dags för tävlingarna att dra igång på lördagen. Eddie som var med som andrahäst fick gå rakt in i första lagrundan och gjorde det med den äran. Ett ner förvisso men inte alls ett dåligt resultat med tanke på att han lite rutin på den höjden (1.55) och aldrig rest så långt i lastbil tidigare. 

Några timmar senare gick Buddy andra lagrundan/GP-kvalet och som han gjorde det! Vi har aldrig tidigare haft något flyt i just den klassen utan har ett par gånger missat att kvala och ett antal gånger kvalat in men precis på håret, som vi gjorde i till exempel Monaco. Den här gången var han helt perfekt och alla om sett Bertram rida vet nog att det sällan går långsamt, så de gick rätt upp i ledning och höll den resten av klassen. Vinst i GP-kvalet! Laget gick det inget vidare för men våra två hästar hade onekligen gjort sitt allra bästa.

Buddy ute och sträcker på benen några timmar innan GP:n

På lördagen vaknade jag med ett pirr i magen. Buddy kändes onekligen som att han var i toppform och den stora sandbanan passade både häst och ryttare ypperligt. Det var en lång väntan på grand prix:en, vi gick ju dessutom ut sist efter att ha kvalat bäst. Många timmar av förberedelse hann det bli innan vi gick upp till framhoppningen. Det var en stor, svår klass och de felfria rundorna var till en början inte många innan ett gäng stora namn mot slutet hoppade felfritt. Jag hade en bra känsla när det var vår tur och den visade sig stämma för Buddy hoppade helt fantastiskt!

Sist ut i omhoppningen är så klart en drömsituation, du kan se vad alla andra gör och har allt i egna händer. Det fanns egentligen inte särskilt mycket tid att spara förutom att du, om du hade en häst med väldigt stor galopp, kunde gå på sex i stället för sju mellan ettan och tvåan. Buddy har en väldigt stor galopp, och Bertram har aldrig sparat på den, så de sex sprången var perfekt och sedan klickade allt. Kunde inte se det sista räcket från där jag stod och filmade men jag var helt säker på att han rev när de gick i mål, så inte förrän jag såg Bertrams näve i luften fattade jag att det faktiskt hade gått vägen...

Wow! Euforin, jag kan inte ens sätta ord på det. Buddy har vunnit några stora grand prix:er tidigare, men aldrig i Europa och aldrig mot ett sånt här motstånd. Det var en sån lättnad... En sån glädje! Höll ihop det under prisutdelningen och inte förrän vi var tillbaka i stallet och hade avklarat dopingprovet kom glädjetårarna. Den här hästen! Min bästa vän! Är så stolt över honom och allt han gör för oss. Han steppar alltid upp ett snäpp när det blir riktigt stort och svårt. 

På väg in på prisutdelning

Buddys första GCT-seger och Bertans första sen 2018!

Foto: Hipica Casas Novas/Oxer Sport

Hitta en stoltare hästskötare

Foto: Estrella Lopez Rouayrenc

Hade lovat honom att jag skulle hitta honom en hage om han var duktig på lördagen, så efter att han fått varva ner lite i boxen smet vi ut till de egentligen avspärrade hagarna ovanför stallen och han fick lite välförtjänt hagmys. Om jag kunde fånga honom sedan? Inte en chans! Men han hade trots allt förtjänat det, så jag lät honom gå där tills han också tyckte att det var dags att komma in. Några timmar av eftervård och sedan dags för firande med mina tvåbenta kollegor. 

Innan jag vågade mig på att släppa honom lös...

På söndagen hoppade vi ingenting, Bertram valde att spara på Eddie i stället för att rida 1.50:n så jag hade en lugn och mysig dag med mina fyrbenta pojkar innan vi begav oss hemåt under kvällen. Den här gången gick resan helt smärtfritt, tack och lov, och tisdag morgon var vi åter på hemmaplan. Buddy och Eddie i sina egna hagar och jag i min egen säng, har nog aldrig sovit så gott efter en vecka på soffan efter att min lastbilssäng (också!) gått sönder, haha. Den här veckan har vi ingen tävling så jag har några dagar ledigt, tänkte dock åka till Riesenbeck och kolla på GCT-tävlingarna där för att stilla tävlingssuget. Veckan därpå blir det Dinard för vår del, en av mina absoluta favorittävlingar!

Hittade nya söta kompisar på stoppet i Bordeaux

Hemma i hagen för en veckas tävlingssemester


Läst 22978 ggr Kommentarer Kommentera

Long time, no see! Kan knappt minnas när jag skrev här sist och jag kan inte skylla på att jag varit jätteupptagen, bara på att jag slarvat bort laddaren till min dator. Men! Laddaren är upphittad och jag lyckades hitta en timma av "ledighet" mellan klasserna här i nederländska Ommen där vi är på tävling den här veckan. Sedan sist har vi hunnit med Lier, Geesteren och förra veckan var vi i Monaco innan det blev ett kort stopp hemma för att sedan rulla vidare hit. På måndag åker jag till La Coruña för GCT-tävlingarna där, så tävlingarna avlöser minst sagt varandra för tillfället.

I Lier och Geesteren hade vi med oss lite nya förmågor samt ett par hästar åt elever, Emmylou var med och hoppade ett par rankingklasser medan Edison gjorde tävlingscomeback efter Florida. Inga större framgångar men nyttigt för hästarna att komma ut och tävla. För egen del var Geesteren ett riktigt trauma, det är inte ofta jag tycker att en tävling är helt olidlig men just den tävlingen var riktigt hemsk... 30+ grader, dammigt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt; en månad senare torkar jag fortfarande bort svart damm från saker i tävlingsskåpet. Lägg där till över hundra meter till närmsta vattenkran (hästarna dricker en del när det är så varmt...), fruktansvärt underlag på framhoppningen och absolut ingen gödselhantering = flugor och allmänt äckel vart man än försökte gå med hästarna. Vi var många som hörde av oss både till de stewards som var på plats men också FEI, och efter ett par dagar satte de upp fler vattenkranar, men tävlingen i sig var ändå under all kritik. För vår del räddades helgen enbart av att Emily, Bertrams flickvän, gick och vann söndagens GP med sin hjärtehäst Cornet. Så kul! Hon hade aldrig vunnit en grand prix innan, så att gå in och vinna sin första 4* GP var riktigt stort!

Efter Geesteren hade vi två veckor på hemmaplan, vilket var välbehövligt eftersom jag drog på mig en ordentlig förkylning som resulterade i lunginflammation. Lyckades bli frisk lagom tills det var dags att hoppa in i lastbilen och köra 8+10 timmar ner till Monaco. Monaco var första tävlingen efter GCT:s transferdag där Bertram värvades till New York Empire, så det var säsongens första GCT för vår del. Om jag var nervös för att köra till Windsor var det inget mot det här, haha. Som stort Formel 1-fan har jag rätt bra koll på hur det ser ut i Monte Carlo och historierna man hört från andra som kört lastbil där är allt annat än trevliga... Efter en dags paus i franska Dijon körde jag mot Nice där vi skulle bli eskorterade vidare till tävlingsplatsen. Mitt i den värsta rusningstrafiken var det sedan dags att ta sig genom alla Monacos tunnlar och ner för bergen till hamnen. Allt var väldigt välorganiserat med poliser som kunde stanna upp trafiken där det behövdes och efter en svettig halvtimma kom vi fram.

Emmy & Buddy redo för avfärd

Inte riktigt lastbilsanpassat!

Svårslagen lastbilsparkering och vy från densamma!

Buddy och Emmy var väldigt glada att komma av den varma lastbilen och in i sina boxar, för min del var körningen i Monaco inte över, nu var det dags att bli eskorterad till parkeringen och den biten gick inte riktigt lika smidigt. Eftersom jag var i princip sist på plats hade jag lyxen att få stå precis vid framhoppningen i hamnen i stället för på den stora parkeringen tio minuter bort, men för att ta sig dit var man tvungen att köra ett halvt varv på F1-banan, genom den berömda tunneln för att sedan vända i en rondell och köra tillbaka ner till hamnen. Jag fick dels möte med vad som kändes som 100 stora bussar i den trånga, trånga tunneln samt lyckades tappa bort min guide så det blev några extra vändor i rondellen innan jag hamnade rätt, haha. 

Parkerad blev jag till slut och någon timme senare var det dags för vetcheck, och här kommer de riktiga problemen... Jag lyckades skära upp benet på någon vass kant utanför stallet, men det kändes bara som ett litet skrapsår så jag tänkte inte mer på det förrän jag kom ner till besiktningen och insåg att hela min sko var fylld av blod tackk vare ett skärsår som gick hela vägen in till benet. Då är man glad att man inte är känslig för blod, kan jag säga. Hann ändå besiktiga båda mina hästar innan jag blev ivägtvingad till läkaren för att sy ihop såret. Inte det roligaste jag gjort, men såret verkar ha läkt ihop fint nu så här en vecka senare så jag kan inte klaga för mycket. Medan jag var fast hos läkaren hade mina fina vänner gjort iordning mitt stall, det räddade verkligen en tuff dag.

Buddy & Emmy på plats i stallet

Resten av helgen rullade på utan större missöden, tack och lov. Vi hoppade inte en felfri runda på hela helgen, ibland är det bara så det är. Buddy var sådär i GP-kvalet på lördagen och jag var i stallet till 01 efteråt för att pyssla med honom, och tillbaka vid 05 dagen efter för att försöka ha honom så fräsch som möjligt när det var dags för GP senare samma kväll. Sagt och gjort, han var som en helt annan häst, väldigt mjuk och hoppade otroligt. Ett par ryttarmissar på slutet gav två ner men jag tror aldrig att jag varit nöjdare med åtta fel, för jag hade verkligen fått ett kvitto på att mitt slit lönat sig. 

Sightseeing för tvåbenta - här Monacos berömda hårnål

... och sightseeing för fyrbenta!

Det finns framhoppningar och så finns det framhoppningar!

Min kära mamma var med i Monaco och bodde i lastbilen med mig, och jag tror att även om hon fattat sedan tidigare hur galna arbetstider vi ibland har, så var det nog värre än vad hon trott! Jag har egentligen inga problem med att jobba mycket, framför allt inte när det gäller våra bästa hästar men den här helgen blev det knappt någon sömn alls. Vi hann ändå med lite sightseeing och fick umgås mycket, så det var nog hela helgens höjdpunkt. Hon åkte även med mig hem i lastbilen och fick uppleva precis hur stressigt det kan vara när man hamnar på avstängda vägar och måste upp i bergen med en alldeles för stor lastbil! Vi tog oss ut på andra sidan till slut och efter många timmar av motorvägstugg kom vi hem till Tyskland. Ett dygn hemma och sedan direkt vidare till nästa tävling; det är vad det är men det kunde varit värre!


Läst 24092 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.