Sedan jag skrev senast känns det som att mycket hänt, både privat och på föreningsfronten.

För några veckor sedan, ungefär 9 månader efter att jag fick min ryggskada, så gick jag upp till heltid på jobbet. Det har gått över förväntan. Upptrappningen från 50% till 75% var mycket tuffare. Så det märks att kroppen är starkare och även om jag fortfarande kan ha sämre dagar så är det längre emellan. Senast det hände var orsaken ett riktigt dåligt lyft ur tvättmaskinen när den hade vägrat centrifugera och tvätten vägde bly. Men det var en bra läxa om att inte chansa när jag har flera viktiga saker senare under dagen, en lärdom som jag använde mig av i helgen. 

Nu är det två månader kvar till förhoppningsvis sista röntgen och klartecken om att allt har läkt som det ska. Tantkroppen får nog oavsett resultat fortsätta jobba med både rörlighet och styrketräning resten av livet. Use it or lose it gäller ens flesta funktioner efter femtio! 

En annan personlig milstolpe är att jag nu känner mig bekväm med att göra saker med Unna även om ingen annan finns i närheten. Det här har varit en rent mental spärr. Unna har inte satt en hov fel och hon är väldigt samarbetsvillig och följsam. Det är nog egentligen större risk att Dunnit skulle kunna ställa till det när hon blir överbelastad av saker i miljön. Men henne tränar jag själv även när det är helt folktomt på gården utan att ens fundera. Rädslor är inte rationella. Jag har valt att inte pressa mig själv eller försöka övertyga mig själv med logik. Jag har i stället lyssnat på min magkänsla. Vi har stannat på den nivå där jag varit trygg.  Nu säger magkänslan att det går bra även när vi är helt själva. 

Ytterligare en stor grej är att jag åkte på kurs i helgen, körde bil 40 mil i sträck och deltog två heldagar. Ungefär så som mitt liv brukade se ut, före pandemi och ryggskada. Jag hade förberett en extra dag för att ta mig hem i fall jag skulle få för ont men det behövdes inte alls! Men förmodligen ändå lite smart att ha en återhämtningsdag innan jag sätter mig på jobbmöten igen.

Jag åkte till Nordsvenska Upplevelser i Trollhättan för att delta på en grundkurs i brukskörning. Ja, jag vet att det finns körkunnigt folk även i hemmadistriktet. Men för mig är det värt att åka 40 mil enkel resa för att ta mig till ett belöningsbaserat sammanhang. Jenny Olofsson är unik i sin kombination av mångårig erfarenhet av körning och diplomerad instruktör i belöningsbaserad hästträning. Grundkursen var inte specifikt belöningsbaserad utan handlade om utrustning, säkerhet, teknik och olika vagntyper. Att få öva med välutbildade hästar är fantastiskt, och för mig tryggare, roligare och mer etiskt när hästarna inte måste påverkas med tillsägelser och styras upp med pisken. Hos Jenny är det både Nej- och piskförbud. För den som nu vill påpeka att körpisk är obligatoriskt på tävling så har såklart Jenny med sig en sån när så krävs. Men det är inte den som skapar vare sig framåtbjudning eller säkerhet.

Dag 1 fick vi lära oss massor om utrustning, att sela på och sela av, att spänna för och spänna ifrån. Jag valde bort att lyfta av och på lokselarna  för att inte råka göra ett sådant där snett lyft som skulle sabotera resten av helgen för mig. När det blir aktuellt hemma får det bli pallträning först. Vi fick också öva lite på att tömköra. Jag hade så svårt att ställa om mig från långtygling. Jag ormade runt och försökte påverka med min kroppshållning  tills SM-veteranen Lilla My stannade och sa att denna människa är obegripligt sprattlig, vad vill hon? 

Dag 2 fick vi prova att köra två olika vagnstyper, maratonvagn och flakvagn, ute på vägarna på förmiddagen. Ganska pirrigt att navigera bland brevlådor, bilmöten, cyklister och sällskapssjuka farbröder. (Det är något med nordsvenskar som lockar ut äldre herrar ur sommarstugorna, har jag själv märkt med Unna.) Men Jenny och Agne guidade oss alla lugnt i tur och ordning. Som Jenny förutspått var det lättare för mig att inte joxa med hela kroppen när jag satt på en kuskbock.

På eftermiddagen stod skogskörning på schemat med olika verktyg och vagnar. Jag fick t ex köra den 8-hjuliga vagnen ÖVER lasten på den andra hästens kälke när Agne ville visa denna vagns fantastiska terrängegenskaper. Jag vill nog påstå att både vagnarna och hästarna har helt otroliga egenskaper!  Hemma har vi t ex mest skrattat åt Unnas fenomenalt obrydda förmåga att placera fötterna i allt möjligt olämpligt. Men när en får se hur hästarna ska förhålla sig till draglinor, skaklar, stockar och kedjor utan en ögonbrynsrynka så blir det väldigt tydligt att inte vara rädd om benen är en bra egenskap. Att lugnt stå och vänta på att bli uttrasslad igen är också en viktig färdighet. 

Full av träningsinspiration rattade jag hemåt igen. Och shopping inspiration, jisses vilken prylsport! Men till att börja med behöver jag tydligen  “bara” en loksele, en kälke, en rockard, och en saxmojäng, vad nu den hette... 

Jag håller  tummarna för att jag ska lyckas övertala Jenny att distansundervisa mig och Unna framöver, trots att hon normalt inte jobbar digitalt. 

Allt detta skulle vi såklart ha behövt börja med redan förra året för att hålla tidsplanen för nordsvenskar med deadline för KBI nästa sommar när hon är fyra år. Men nu är det som det är och jag tänker inte forcera något för att “bli klar i tid.“ Tanken är att få en trygg arbetskompis på lite olika uppdrag på vår gård när den blir klar. Skynda och ta genvägar är ett dåligt recept i all hästträning, och hästar med diverse inkörningstrauman finns det alldeles för många av. 

Jag är hur som helst väldigt glad över att se ljust på framtiden och känna att ryggskadan allt mindre begränsar mina möjligheter att göra allt jag vill göra.

På föreningsfronten har vi också avverkat ännu en milstolpe när föreningen för första gången medverkat i ett fysiskt evenemang. Jag och föreningsmedlemmen Hanne Aune representerade föreningen BHIS på Hästens Dag i Knivsta. I Knivsta finns en aktiv förening som försöker samla alla hästintresserade i kommunen  och gemensamt påverka beslutsfattare för ett hästvänligare samhälle. Det handlar bland annat om ridvägar i  kommunen. 

BHIS ordnade en tipsrunda och stod redo att svara på frågor om belöningsbaserad träning. Det var många som ville göra tipsrundan med framför allt frågor om hästars behov och fungerande  med fakta från HästSverige. Vi blev inledningsvis lite nedstämda över hur lite av den kunskap som finns samlad där verkar ha nått fram till alla dessa hästälskande personer i alla åldrar som samlats för att stötta sina ridskolor, delta i aktiviteter och sätta hästlivet på kartan i Knivsta kommun. Vi hade ju hoppats att många skulle ha alla rätt och tänkt att gissa-frågan om antal morötter i korgen skulle vara utslagsgivande. Värdig vinnare med 9 rätt och bra nära på morötterna blev i alla fall Marie Wollter som driver en hästfritidsverksamhet i Knivsta samt podden Livet med häst. Gissningsvis har hon ägnat mer tid än genomsnittet i Knivsta till att lära sig om hästens artspecifika behov. Vi hoppas bokpriset bjuder på ännu lite inspiration i gemenskapen med hästar! 

Det här var ett bra evenemang att begå blygsam debut på och vi gick därifrån med många idéer om vad vi skulle vilja göra i lite större sammanhang. Tiden känns mogen för att möta folk utanför de slutna internetrummen. Vi får se var vi dyker upp härnäst!

Du hittar oss påwww.bhis.se