Text: Anki Yngve
Foto: Privat och Marie Bolk (Linda till häst här ovan)
  
Linda Aronsson driver Bergahästen i västsvenska Vargön – med ridskola, turridning, försäljning av PRE-hästar och en liten inackorderingsdel. Alla hästarna går i lösdrift och sedan en tid tillbaka har de fri tillgång till halm ute.
– När jag köpte det här stället 2011 var det mycket för att jag ville bygga upp en riktigt bra lösdrift. Dels för hästarnas komfort, dels för att slippa de eviga passen var tredje timme. Med många hästar på stall är man bunden dygnet runt, säger hon.
  
Tjocka på fri tillgång
Till en början fick hästarna fri tillgång till hösilage, men ganska snart märkte hon att de svällde och blev tjocka. Inte minst inackorderingarna, som inte reds lika mycket som de i ridskoleverksamhet.
– Hästar är ätmaskiner, jag räknade ut att de smällde i sig 30 kilo hösilage var om dagen. Trots att jag har försökt beställa hö med så lågt näringsvärde att bonden nästan har skämts har hästarna blivit tjocka med fri tillgång. Mina lektionshästar rids ändå två-tre pass, men privathästarna gick verkligen upp i vikt. Till slut tänkte jag att nu får de fång och dör, berättar Linda.
Samtidigt ville hon att hästarna skulle ha att göra när de gick ute dygnet runt.
– Annars gnager de på allt, blir frustrerade och får lätt sandkolik. Så då tänkte jag att varför inte ge det mesta av grovfodret som halm?
Lösningen blev att de fick fri halmtillgång i sina lösdriftshagar, ur bra höhäckar under tak, där bottenplattan sitter relativt lågt för att ätställningen inte ska bli för onaturlig.
– De äter cirka tio kilo halm var per dag, det är inget kiv om halmen utan de står och pillar ganska mycket. Hästarna rör sig mer i hagen nu, de står i olika ändar och har inte bara mularna i höhäcken som det var förut, säger Linda.
När det var hösilage i häckarna var stämningen i hagen ganska orolig, berättar hon. Hästarna passade mycket mer på maten när den var så god, och så åt och åt de utan paus.
  
Anpassar sig snabbt
Hösilage får lektionshästarna när de tas in för att arbeta, de äter cirka sju kilo var, medan privathästarna får sina ransoner ute.
– Jag har bara en enda häst som behöver kraftfoder och den har alltid varit svårfödd. Mineraler får givetvis alla.
I början var kanske inte hästarna jätteförtjusta i bytet av foder i hagen.
– Det var lite tufft för dem i höstas, när de gick från sommarbete på gräs till lösdrift med halm. Då tittade de på mig som att jag inte var riktig. Men nu äter de mycket av halmen och tycker att den är helt okej, säger Linda.
Inte heller hennes importerade PRE-hästar, som ofta har stått inne på box hela livet i Spanien, har några större problem att anpassa sig.
– Där är det ju i och för sig vanligt att hästarna står på fri tillgång till halm och sedan får ganska mycket kraftfoder. Så visst, de är ofta vana vid att äta av halmen.
En vanlig fråga Linda får är om hästarna inte blir trötta av lösdriftslivet, med halm som delföda och nästan inget kraftfoder.
– Det undrar nästan alla, men nej. De blir inte slöa, snarare tvärtom, de får mer energi av att inte vara överviktiga och de får god grundkondition av att de rör sig mycket, säger hon och fortsätter:
– Hästarna får ett mer jämnt temperament. De är inte så rädda när det blåser, men när du ber om mer energi i ridningen så får du det. Vi slipper dessutom leda tokiga hästar in och ut, vilket är bättre för säkerheten.
  
Prioritera kvalitet
Hon hör en del hästägare säga att just deras hästar inte gillar halm, att det inte skulle funka som foder för dem.
– Ofta har man haft halm i boxen och då har hästen kissat på den, vilket inte är så smakligt. Jag har märkt att hö, det äter hästarna upp även om det faller ner på backen, men inte halmen. Det är som att de vill ha den riktigt fräsch, ur häcken äter de, säger Linda.
Över huvud taget poängterar hon att halmen måste vara av god kvalitet.
– Jag har en väldigt bra leverantör som förstår hur viktigt det är med den hygieniska kvaliteten. En svårighet annars är att halm inte ses som ett fodermedel längre, så bönderna är inte alltid lika noga vid skörd som de är med exempelvis hö och hösilage.
Själv har Linda till och med bett bonden att plasta in halmen åt henne, för att den ska kunna förvaras utomhus. Något som har fungerat riktigt bra.
Slutligen säger hon att en lösdrift behöver vara genomtänkt och skötas ordentligt. Hennes inackorderingar går fyra och fyra och har nästan som en paddock i storlek uppgrusat, sedan en större icke-grusad hage utanför. Foderhäckarna står på det grusade området och det mockas dagligen.  
   
Fotnot: Artikeln är inte ny, men Linda hälsar att hon har precis samma system fortfarande och att hennes lektionshästar fungerar utmärkt med det. 

Forskaren Sara Ringmark. Foto: Carin Wrange/SLU
 
Förlänger hästens ättid
  
SLU-forskaren Sara Ringmark är agronomie doktor och hennes avhandling handlande om rena grovfoderstater till presterande hästar.
  
– Jag brukar rekommendera halm när man vill förlänga ättiderna, för hästar som inte kan ges fri tillgång till hö eller hösilage. Halmen innehåller mycket fibrer så den tar tid att tugga. Därmed har hästen att göra under längre tid, säger hon.
I första hand handlar det om att ge hästen ett alternativ, ett val. Annars kan den ta ut sin ätfrustration på något annat sätt, kanske genom någon stereotypi. Förr var det vanligare att man hade halm som strö, då fick hästarna den extra sysselsättningen på köpet.
– I dag har vi missat det lite grann, halmen gör som sagt att hästen får utlopp för delar av sitt sysselsättnings- och fiberbehov. I äldre tider klarade sig många hästar på ganska lite hö eftersom de åt av halmen.
 
Energi men inte protein
Sedan ska man inte missta sig och tro att halmen är helt ”tom” på näring. Den innehåller en del energi, dock inte lika mycket som hö.
– Är hästen glupsk och äter mycket bidrar det till energin i foderstaten. Kruxet är att halmen inte innehåller något protein, man kan behöva komplettera med exempelvis lucern för att få balans, säger Sara.
De flesta hästar äter halm, men eftersom den är mindre smaklig än höet sorterar de mer.
– Ger du hästen ett kilo halm äter den oftast inte allt, den plockar ut de godaste och mest lättsmälta stråna. Vilket gör att ägaren ibland tror att den har ratat halmen helt, det ligger ju så mycket kvar på golvet.
 
Havrehalm godast
Hästar kan äta antingen sädeshalm eller gräshalm, men sädeshalm är vanligast.
– Vilken sort man ger spelar egentligen inte så stor roll. Men hästarna verkar tycka att havrehalmen är godast, den äter de mer av, säger Sara.
Något som är viktigt att se upp med är den hygieniska kvaliteten.
– Det är lätt hänt att halmen inte prioriteras högst vid skörd. Den får kanske ligga kvar och det kan hinna komma regn. Då kan det bli problem med mögel.
Möglig halm luktar unket och kan ha svarta prickar. Om den är riktigt möglig kan stråna klibba fast i varandra så att det bildas ”kakor”. Halm ska lukta fräscht och lite sött, inte jordaktigt.
Det sägs ibland att hästar blir bukiga av halm. Är det en fördom?
– Nja, det tar ganska lång tid för grovtarmen att smälta halmen, så den stannar där relativt länge. Vilket gör att vissa hästar, som äter stora mängder, ser lite bukiga ut. Det har alltså inget med fetma att göra och är inte farligt.
Finns det något annat man bör tänka på?
– Halmen är väldigt torr så det är viktigt att hästen har möjlighet att dricka. Dess naturliga föda är gräs, som ju innehåller mycket vatten.

Anki Yngve

redaktion@hippson.se