”Vem är den viktigaste parten i ridsporten? Svaret är tveklöst: Hästarna!
Vad vore vi utan dem? Utan hästar, utan hästars skönhet och elegans, utan deras styrka och rörlighet, utan deras lyhördhet, deras formbarhet och utan deras snabba reaktioner finns ingen ridsport. Inga tävlingsresultat, inga mästerskap att samlas kring, inga uteritter i nyfallen snö och inga glada galopper. Inga kvällar i stallet då hästar tuggar sitt kvällshö.
Allt detta och oräkneligt mycket mer ger hästarna oss, möjliggör hästarna för oss. Det vi kan ge dem tillbaka är att efter bästa förmåga sörja för deras välfärd och trivsel. Det kräver att vi är öppna och ödmjuka, både mot våra hästar och mot varandra. Hästvälfärd börjar med ett öppet sinnelag hos människan, det är min övertygelse.
  
Därför vill jag inför det nya året vända blicken mot ridsportens svarta baksida. Bara genom att våga titta på och prata om baksidan kan vi göra upp med den. Och bara genom att prata om brister och tveksamheter i vår sport, kan vi komma fram till vad som faktiskt hör till den svarta baksidan.
Allt är ju inte svart som baksidan eller vitt som den ljusa och solbelysta framsidan, det finns också en gråskala. Det finns saker där vi helt enkelt inte vet vad som är bra eller dåligt för hästarnas välfärd. Även det måste vi våga prata om, våga se att vår kunskap brister, våga se att vi faktiskt inte alltid vet vad som är det bästa för hästen.
  
Under året som gått drabbades vi av ett exempel på svart baksida, som var svartare än de flesta av oss kunde ana. Bilderna som avslöjade den danske hästuppfödaren John Byrialsens svåra vanvård av ett stort antal hästar i Polen, fyllde vem som helst med djupt obehag. Svårt avmagrade och såriga hästar, synligt sjuka (till filmen - varning för otäcka bilder).
Det förefaller obegripligt. Kan det vara möjligt att få en häst som varit i så ofattbart dålig kondition att bli en hållbar och högpresterande tävlingshäst? Kan sådan vanvård ens löna sig ekonomiskt? Om vi bortser från den humanitära avgrund en sådan fråga ställer oss inför.
Det hade pågått ganska länge. Det är svårt att förstå hur det kunde ta så lång tid innan det blev känt. Så dåligt de människor som har arbetat där måste ha mått, vilket tryck de måste ha stått under då de inte har anmält verksamheten till djurskyddsvårdande myndigheter.
  
Vi ska inte skuldbelägga dem som inte vågade anmäla vanvården. Vi lär oss mer av att fundera över varför de inte anmälde. Kunde det ha varit du och jag som arbetat där och som inte vågat eller kunnat anmäla? Hur ska vi tillsammans skapa ett samtalsklimat som gör att vi vågar stå upp för hästarna i framtiden?
När vi väl vågar anmäla, måste vi kunna lita på att djurskyddsmyndigheter lyssnar på oss ”små hästtjejer”, också när vi skakar av gråt över det vi har att berätta. Ett stort ansvar vilar även på myndigheterna.
Sådan vanvård är sportens allra svartaste baksida. Det finns inget försvar, ingen som har sett bilderna kan hävda att det inte var så farligt. Hästarna har lagen på sin sida i sådana fall, men tyvärr kan de ju inte föra sin egen talan. Vi kan föra deras talan; öppna samtal och transparenta organisationer är våra nycklar.
  
Öppna samtal och transparenta organisationer är nycklarna också då vi är oeniga om något hör till ridsportens svarta baksida, eller om det är helt okej. Dit kan vi räkna en del träningsformer – till exempel det som benämns rollkur, hyperflexion eller low, deep and round.
Frågan är på många sätt betydligt mer laddad än vad uppenbara fall av vanvård är, troligen just därför att vi inte är eniga. Att frågan är så laddad säger något om hur starkt vi känner för våra hästar och om hur starkt vi känner för vår sport. Ändå tror jag att den laddningen är mer dålig än bra både för hästarna och för sporten.
Laddningen hindrar öppna och ödmjuka samtal om ridning. Laddningen bidrar inte till att göra våra organisationer transparenta. Snarare bidrar laddningen till att våra organisationers företrädare – både i Sverige och utomlands – försvarar tävlingsryttarnas metoder och motverkar öppna diskussioner.
  
Under det här året har vi sett något liknande från hästforskningen. Den holländske forskaren René van Weeren vågar hävda att den hyperflekterade formen, om man använder den med förnuft, inte kan skada hästarna*. Där begår han ett fel, som en forskare faktiskt inte bör begå.
Resonemanget blir ett slags cirkelresonemang, där han förutsätter det han vill bevisa. Efter att ha sagt så, kan han ju vid varje tillfälle som man faktiskt hittar skador orsakade av träningsformen, säga att skadorna beror på att metoden använts oförnuftigt. Resonemanget försätter honom alltsåi en position där han alltid kommer att ha rätt – om inte annat så i efterhand.
Som om detta inte vore nog, säger van Weeren att de som kritiserar träningsmetoden är fanatiker som inte förmår se nyanser, som bara kan se svart och vitt. Han ger dock inga exempel på vilka dessa fanatiker skulle vara.
  
Att kalla kritiker för fanatiker är motsatsen till att främja öppna och ödmjuka samtal. Beskyllningen om fanatism försvårar självklart samtalet och bidrar till att förhindra att vi funderar närmare på vad som hör till ridsportens svarta baksida, och vad som inte gör det. Precis det som jag minst av allt önskar mig inför det nya året.
Hästvälfärd kan inte åstadkommas utan att vi hästmänniskor ständigt arbetar med oss själva, och att vi gör det tillsammans. Min nyårsönskan är därför att år 2014 kommer att välsigna oss med öppenhet, ödmjukhet och mod!”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi
 
* van Weeren, René. 2013. "About Rollkur, or low deep and round: Why Winston Churchill and Albert Einstein were right. The Veterinary Journal 196, s. 290-293.