”Något händer i ridsporten. Händelsen pågår i detta nu och jag tror inte att någon av oss vet var det kommer att sluta. Ridsporten står under debatt, sättet att debattera ridsport står också under debatt. Den debatten är oerhört intressant! Tack vare eller på grund av sociala medier förs debatten vitt och brett och det är möjligt för vem som vill att ta del av den, och att själv lägga sig i den. Och det är det många som gör.
  
Jag är särskilt intresserad av debatten om hur debatten bör föras, och vem som egentligen har ansvar för vad när det gäller hästvälfärden och ridsporten.
Ingen som är intresserad av frågorna kan väl ha undgått att lägga märke till att man börjar se något av ett mönster. I samband med stora tävlingar eller mästerskap publiceras ganska ofta bilder på ridning – oftast från framridningen – som ser rätt brutal ut. För det mesta gäller det hästar som rids i extrem form, jag väljer att kalla det hyperflexion. 
  
Ett sätt att tolka debatten är att säga att den handlar om vem som gör fel. Är det ryttarna som gör fel när de rider på sätt som ser brutala ut? Är det de som tar bilderna och sedan publicerar dem som gör fel? Gör de som diskuterar bilderna på nätet fel?
Den första frågan besvaras på olika sätt av olika personer. Svaren spänner från att det handlar om ögonblicksbilder som inte säger något om helheten, till att vi inte vet tillräckligt väl om hyperflexion faktiskt är skadligt för hästarna.
  
Mitt eget svar på frågan om ryttarna gör fel är i stället att om man är mån om att ridsporten ska framstå som en sport där man tränar och tävlar tillsammans med hästarna, där hästarna tillskrivs den respekt och den hänsyn som tillkommer djur som gör det möjligt för människor att vinna prestigefyllda tävlingar – ja, då borde man inte vilja rida på sätt som ser brutala ut för så många åskådare. Bilderna visar alltför ofta konfliktbeteenden från hästarnas sida, och tecken på disharmoni mellan häst och ryttare. 
  
Är det då fel att ta de här bilderna och än mer fel att publicera dem?
Ja, många säger ju att det är fel att ”hänga ut” enskilda ryttare på det sättet. Till exempel med argumentet att det här är ett systemfel snarare än enskilda personer som gör fel. Och visst, vid tävlingarna är ryttarna omgivna av systemet av organisationer, regler, domare, veterinärer och andra funktionärer. Man kan säga att det är upp till dessa instanser att avgöra vad som är mot reglerna och inte, och att det är upp till dem att varna, utesluta eller stänga av ryttare som bryter mot reglerna. Om det systemet inte griper in, så betyder det att ridningen är i sin ordning.
  
Men, och det är ett stort men, det finns uppenbarligen en stor oro för att det systemet inte tar sin djurskyddsvårdande uppgift på tillräckligt allvar.
Och mitt svar på frågan är att jag faktiskt inte förstår problemet. Det här handlar om idrottare på internationell nivå som utövar sin idrott. Jag förstår inte hur det kan vara fel att visa bilder på elitryttare när de gör det de är bäst på, nämligen rider.
De vet ju att de är bäst i världen, de borde vara stolta. Om de i stället ser sig orättfärdigt ”uthängda” av att bilder när de rider visas offentligt, visar väl det snarare att de själva anar att de är på fel spår? Har vi en bild av ridning som ryttaren inte vill blir visad offentligt, är det högst troligt en bild som visar ridning som överhuvudtaget inte borde ha ägt rum.
  
Eftersom djurskydd är ett politikområde är det inte ryttarens ensak hur hästens välfärd är vid ridning. Om stora delar av publiken uppfattar att systemet runt ryttarna inte i tillräcklig grad tar ansvar för hästvälfärden, då är det oundvikligt att enskilda ryttares ridning diskuteras. För att kunna diskutera vilken ridning som är okej och vilken ridning som inte är det, måste vi kunna peka på exempel. De exemplen är naturligtvis enskilda ryttare.
Gör då alla vi som diskuterar bilderna fel? Mitt svar är nej. Dels är det i praktiken omöjligt att förhindra en debatt om något som engagerar så många som ridsport och hästvälfärd. Dels är det en väldigt underlig tanke att det skulle vara fel att diskutera. 
  
Då hästvälfärd ytterst alltid är en fråga för människors bedömningar, är hästvälfärd en fråga där öppen diskussion är extraordinärt viktig. Tendensen från ridsportens olika organisationer och företrädare att vilja tysta ner diskussionen är mycket allvarlig. Det enda det bidrar till är att stärka känslan av att något inte står rätt till i ridsporten.
I ett kommunikationssamhälle som vårt är varje försök att tysta ner en diskussion bland det minst konstruktiva man kan göra. Den enda vägen framåt är transparent!
  
Den skada sporten lider av negativ publicitet, kan bara åtgärdas genom att undvika att göra de saker som ger upphov till den negativa publiciteten. Eller genom att i ett öppet och uppriktigt samtal förklara att det som ser brutalt ut, inte är brutalt ur ett hästvälfärdsperspektiv.
För självklart skadar negativ publicitet sporten! Problemet är bara att brutal ridning skadar hästarna, och det är betydligt värre. Sporten är beroende av hästarna, därför är det viktigare att hästarna inte tar skada av sporten än att skydda sporten från negativ uppmärksamhet. Och därför tycker jag att just det argumentet mot att visa de här bilderna är direkt alarmerande. Om det skadar sporten att visa bilder där internationella idrottare utövar sporten, då har sporten ett problem.
  
Det kan nämligen inte vara enbart upp till ryttarna och sportens egna organisationer och företrädare att sätta gränserna för hur hästarna får behandlas. Det finns åsikter på området, det finns kunskap också utanför sporten och det finns djurskyddslagstiftning. Hästvälfärd är som sagt ett politikområde och är därför en fråga att diskutera för alla som vill det. Om sporten försöker tysta ner sådan diskussion, visar det att sporten inte förstår sin plats i ett samhälle som eftersträvar transparens och öppenhet.
  
Den negativa publiciteten ställer ridsporten i negativ dager, men om ridsporten inte framstår som schysst mot hästarna så förtjänar sporten att ställas i negativ dager! Detta trots att det naturligtvis inte är vad jag vill. Jag skulle vilja att den händelse som nu äger rum i ridsporten, landar i att sporten lyckas bli ett gott exempel på interaktion mellan människa och häst. Ett gott samspel ser mycket sällan obehagligt ut. Att bli fotograferad när man befinner sig i ett gott samspel med sin häst, resulterar högst osannolikt i att någon känner sig uthängd.
Varje gång vi bekymrar oss om att något skadar sporten bör vi ta ett steg tillbaka och ställa oss den viktigare frågan: Skadar sporten hästarna?”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi
  

FOTNOT: Måndag kväll gick det internationella ridsportförbundet FEI ut med att man ska granska träningsmetoder och manualer till stewards inom dressyren, den gren som (vid sidan av distansritten) har kritiserats hårdast.
Läs mer om FEI:s arbetsgrupp här