Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Det har gått flera år sedan Marianne Gripmans dotter gick bort i cancer, men det är fortfarande ett tomrum som är svårt att fylla. Dottern, då 28 år, valde att ta bort en leverfläck som skickades på analys. Därefter fick hon svaret att allt var bra, trots att det senare visade sig att provet innehöll spår av cancerformen malignt melanom. Sex år senare mådde dottern sämre, vilket tidningen Må Bra var först med att rapportera om. 
– Det var så att min dotter länge hade känt sig dålig i halsen. Eftersom hon sjöng och skrev musik var detta något som hon oroade sig extra mycket över. Alla trodde att det var halsfluss och hon ordinerades penicillin. Man kunde inte hitta något fel på henne, tills det bara slog till en dag, säger Marianne till Hippson.
Dottern ringde sin mamma en kväll och Marianne störtade dit omedelbart. När de kom till sjukhuset konstaterades det att hon hade cancertumörer i bukhålan som gjorde att hela lungan slogs ut.

”Svårt att hantera”
– De hade svårt att diagnostisera henne även då, för de kunde inte hitta någon modertumör. Men det hängde ihop med den där leverfläcken som togs bort några år tidigare. Där hade det funnits malignt melanom som hade vuxit inåt och spridit sig sedan dess. Sedan gick allt väldigt fort, säger Marianne och fortsätter:
– I efterhand blev det uppenbart att det var den där leverfläcken som var ursprunget till hennes sjukdom och att de hade begått ett misstag inom vården. Därför kände jag inte enbart sorg efter förlusten, utan även ilska och aggression inom mig gentemot den som hade låtit det här ske. Jag försökte anmäla det till ansvarsnämnden, men det gick inte då det hade gått för lång tid efter det att misstaget gjordes. Det gjorde mig också rasande och det var väldigt svårt att hantera, när man visste att det inte hade behövt sluta såhär.

”Fick en paus från svarta tankar”
Under de två första åren efter dotterns bortgång fokuserade Marianne på sitt arbete istället för att bearbeta sin egen sorg. Hon kände sedan att hon behövde sysselsätta sig med något och anmälde sig till en nybörjarkurs för vuxna ryttare på ridskolan i närheten.
– Där kom jag, ett blåbär på 62 år. Det jag upptäckte första gången jag satt upp på hästen, som jag tror hette Cuba, var att jag kände att allt bara flöt av mig. Plötsligt fanns bara jag och hästen. I två år hade jag grävt ner mig, men äntligen fick jag en paus från alla svarta tankar. Det blev min stund i veckan där jag kunde släppa allt annat. Jag red klart den kursen och valde sedan att fortsätta, säger Marianne.

Fick intresse för islandshästar
I samband med en promenad i skogen tillsammans med sitt yngsta barnbarn, Edvard, mötte de en ryttare med sin islandshäst.
– Det såg så härligt ut och mitt andra barnbarn, Erika 16 år, föreslog att vi skulle prova. Jag gick hem och googlade och hittade ganska snabbt ett ridläger med islandshästar. Sagt och gjort, jag anmälde mig själv och barnbarnet till lägret – och det var så roligt, säger Marianne.
Under ridlägerveckan på sommaren fick Marianne och Erika rida islandshäst både i skogen och på ridbanan. De fick prova på både skritt, trav, galopp, tölt och att köra vagn i skogen.
– Den sista dagen frågade de hur vi ville avsluta. Då bestämde vi oss för att rida program till musik på ovalbanan, precis som vid ett riktigt tävlingstillfälle. Det var en alldeles underbar avslutning på lägret.

Ramlade av och tränade fallteknik
Efter det fortsatte Marianne att rida islandshäst regelbundet hos samma tränare. När det blev dags att anmäla sig till ridläger ett år senare så anmälde de sig till det som hette ”Träningsläger för ridvana”.
– Då fick jag lite hybris och började leta efter min första egna häst. Jag köpte min första islandshäst, en sexåring, vilket kanske inte var optimalt när jag hade ridit i knappt två år, säger Marianne.
Hon och barnbarnet delade på skötsel och ridning av hästen Tigull. Det visade sig att den unga hästen inte riktigt var lika lugn som de som Marianne hade fått rida tidigare.
– Han var nyligen inriden och det visade sig att han inte var trafiksäker och skyggade för bilar, rullskridskor och allt möjligt.
Marianne ramlade av en gång när hästen for iväg, men som tur var så skadade hon sig inte.
– När jag tränade judo i min ungdom så övar man på fallteknik, så det var muskelminnet som gjorde att jag rullade av hästen på rätt sätt varje gång. Hästen klarade sig bra och sprang alltid tillbaka till stallplanen. Men jag insåg att jag behövde mer erfarenhet, så jag skickade hästen på tillridning hos min tränare. Därefter fick jag ta privatlektioner på både min egen och hennes hästar. Så fortsatte vi i nio år. Hästen var 15 när vi tyvärr behövde ta bort honom på grund av sjukdom, säger Marianne.

”Vill hinna med så mycket som möjligt i livet”
Men hästarna och ridningen var en alltför stor del av hennes liv. Hon ville inte sluta och köpte därför islandshästen Moldi, som hon har kvar än i dag.
– Jag såg en annons som jag fastnade för och bestämde mig efter ett tag för att köra 17 mil för att titta på honom i Katrineholm. Det var en lite större häst med gångarter som sitter som en smäck. Han är helt annorlunda mot vad Tigull var. Moldi är mer introvert och väldigt angelägen om att göra rätt, inte alls busig, säger Marianne.
Numera rider 79-åringen sex dagar i veckan och tar gärna en galopp i skogen.
– För mig är det friskvård och avkoppling. Det gör att jag står ut med tyngre saker. Det är fint att det inte finns några åldersskillnader i stallet, alla är lika hästintresserade, men jag har förstått att jag är ganska våghalsig för min ålder. Jag gillar fart och känner att jag kan hantera det och har bra balans. Nu vill jag hinna med så mycket som möjligt i livet, då kan man inte gå runt och slöa.