Tränar nya hingsten Luxembourg för Kyra.
   
Tron på att man gör rätt är ofta viktigare än att faktiskt göra rätt. För långsiktig framgång på flertalet hästar krävs dock att man utvecklar en systematik i sin ridning. I processen ingår nog lika mycket att tänka och studera, som att träna och rida. Det hade varit enkelt om det bara fanns ett sätt som fungerade, men så är inte fallet.
Det finns lika många system som det finns ryttare. Ibland känns det som att vi alla är på upptäcktsfärd i en enorm byggnad utan ljus, där vi entusiastiskt letar efter ljusknappen för att finna dörren till nästa rum att utforska. När likasinnade möts i samma rum, kan ridning diskuteras i timmar. Att konversera med någon en våning upp kan dock lätt få självförtroendet att dala. Påtagligt ofta är det i grundridningen okunskapen inträder.
  
”Ridningen är som en religion, ridläran är din bibel och du har inte ens lärt dig hälften av första sidan”, sa Dadde Nätterqvist till mig för trettio år sedan.
  
Kan tyckas föga pedagogiskt, men det skapade en respekt och nyfikenhet för hästar, ridlära och ridkonst som jag har burit med mig hela livet. Det finns inga enkla genvägar i sökandet efter fulländning och harmoni när man blir ett med sin avspända, balanserade och smidiga häst.
  
Självklart finns en väg runt den klassiska ridningen. Ryttaren kan välja att utgå från sin känsla och lägga fokus på exempelvis fodring, planering, motion och hoppning inför nästkommande tävling. Oavsett vilken väg man väljer, är det viktigt att alltid sträva efter att rida så skickligt som möjligt och därigenom få hästarna att utveckla sin fulla potential. I sin ensamhet blir det lätt i huvudsak hästen som tränas, sitsen glöms bort och ridpassen blir lätt en rastning av hästen.
  
I tisdags var Kyra Kyrklund här, vilket är lika med högtidsstund! Jag älskar hennes sätt att inledande fråga vad jag har för problem med hästen, för att därefter som en magiker börja arbeta med min sits. Ganska snabbt leder instruktionerna till att hästen plötsligt börjar arbeta både rak och genomsläpplig. Problemen visar sig alltså inte sitta i hästen, utan i mig.
  
Veckans träning fokuserade på rakriktning, vilket också är mitt favoritarbete.
Med den sköna finlandssvenskan, frågade hon mig:
”Vilken är den svaga sidan på den här då?”
  
För ovanlighetens skull har Luxembourg den manfria sidan svag och mjuk, vilket för mig är lite förvirrande. Jag uppfattar nämligen att den manfria sidan ofta är stark och stel, medan mansidan är den svaga. När lektionen led mot sitt slut hade jag en liksidighet deluxe. Halleluja!
  
Jag tar också regelbundet hjälp av Lussan Nathhorst. Hon är lite blygare till sättet, med massa humor och skratt så där lite under ytan. Hon har hjälpt mig att hitta en härlig bärighet och fjäder i Uncanto di Villagana, som ni ser på filmen. Ofta börjar hon med att kommentera något som vi gör bra, för att sedan ha detta som utgångspunkt i arbetet. Lussan jobbar utifrån formen och utvecklar hela tiden ryttarkänslan. Det är som att hon rider med mig till lösgjordhet och vidare till engagemang i gångarterna.  Hon ger mig ett bra självförtroende och uppmuntrar mig att experimentera och testa gränserna i ridningen.
  
Jag känner mig så grymt privilegierad som har möjlighet att förkovra min ridning med sådana fantastiska förebilder.
   
In the pursuit of excellence, there is no finish line!
  
/Jens

Jag och Uncanto di Villagana i Lidköping: